Julia Svensson

Samtal med skaparen

8th August, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Sist jag var i Stockholm gjorde jag en intervju med Inger Edelfeldt, tillsammans med fotografen Casper Hedberg. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan, eller nedan.

Inger Edelfeldts produktivitet är häpnadsväckande. Nu i sommar kom ”Samtal med djävulen” – en roman om vad
som kan hända om man får en alltför sträng uppfostran. Och i november är det vernissage för hennes konstutställning.

STOCKHOLM. Inger Edelfeldt vill träffas på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland grekiska vaser och romerska marmorporträtt utan näsor. Det är ett fint museum tycker hon – trots att alla skatterna släpats dit från andra kulturer. På grund av sommaren träffas vi inte i hennes ateljé. Den trettio kvadrat­meter stora enrummaren, där hon målar tavlor inför en konst utställning i höst, har visserligen luftkonditionering – men den låter som hela Arlanda. Vad beträffar hennes hem får jag bara veta att hon bor i en förort.
Den högtidliga, nästan kyrklika atmosfären på museet – höga tak och romerskt välvda fönster – passar bra i sammanhanget. Inger Edelfeldts nya roman har kyrkan som spelplats.

”Samtal med djävulen” är en historia hon haft i bakhuvudet länge. Två kusiner träffas, de har inte setts på fyrtio år. Den ene, Paul, är kvar i frikyrkan där de växte upp. Den andre, Asger, har lämnat kyrkan och blivit diakon. De möts på ett tåg och Paul kontaktar därefter Asger för att komma på besök.
– Själva romanen är helt och hållet en konstruktion. Pauls och Asgers gemensamma bakgrund är en påhittad frikyrka. Men jag är inte ute efter att slå på frikyrkor. Jag vet att församlingarna kan vara helt olika, och att de även kan vara öppna och kärleksfulla. Pastor Åke Green som uppmärksammades för ett antal år sen är förhoppningsvis ett undantag.

– Farfar var fripredikant, med en lång så kallad syndlista. Men han var inte ansluten till någon kyrka, han reste runt i Orsa finnmark och svavelosade på egen hand. Jag har aldrig träffat honom.

Men temat för boken är ändå inte religion.
– Jag vill inte ge mig in i en religions debatt. Den handlar snarare om psykologi och vad som kan hända när man får en väldigt sträng uppfostran, där naturliga känslor förträngs. Det är Paul jag har velat undersöka. Han kom till först av de två, sedan tog det lite tid att hitta på en sparringpartner åt honom. Pauls gestalt är en symbol för något gammalt som finns i samhället. Tankar om straff, belöning, godhet, ondska, rätt och fel. Han har försökt städa rent i sitt psyke med horribla resultat.
– Asger står för något nyare. Namnet Asger är lite lustigt – ”asker” – det kan betyda att han är den som frågar. När Paul hör att Asger är diakon nuförtiden spetsar han öronen. Han kan inte låta bli att höra av sig, trots att det väcker så många av hans sår.

Det bär Inger Edelfeldt emot att prata om boken, eftersom den i sig knappast ger några svar – utan snarare ställer fler frågor. Det är också svårt att avslöja berättelsens kärna, vad det är som Paul vill bikta. Det hoppas hon att recensenterna inte heller gör. Det vore som att tala om vem som var den skyldige i en deckare. Men visst, Paul är en slags förövare.
– Jag tänker att det är en bok man kan ha i en läsecirkel. Boken kan inspirera till frågor och tankegångar: religion, livsmening, historia, auktoritet, kvinno- och mansroll, ansvar. Paul är ett exempel på vad det kan göra med en människa att stanna i en lydnadsroll, där en auktoritet ger regler och man tränger bort oönskade känslor. Asger har, efter att han uteslöts ur församlingen, istället levt i ett slags dionysiskt uppror som är helt förståeligt men som han har fått betala dyrt för. Båda är traumatiserade men Asger, som har velat ge sig i kast med hela sin personlighet, har nått en accepterande människosyn som är främmande för Paul.

Du har lovordats länge och mycket för din förmåga att gestalta olika sorters människor. Har du något knep när det gäller att skriva trovärdig dia log och inre monolog?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer naturligt tror jag. Och när det inte gör det läser jag högt för mig själv, så att det ska låta bra. Man har fallenhet för vissa saker. Något jag däremot inte är så bra på är myllrande romaner med stora familjer. Det blir gärna den här typen av små kammarspel, med få personer inblandade.
– Egentligen tycker jag att den här historien passar för att bli film, det hoppas jag att den blir.

När vi träffas har Inger Edelfeldt nyss kommit hem från ett minisemesterpaket i Lidköping, tillsammans med sin kille. Men när man ser den Joyce Carol Oates-mässiga produktionstakten i hennes cv, och adderar bildkonsten, är det svårt att tänka sig att det finns utrymme för semester. Eller att en vanlig dag i hennes liv oftast är ganska ostrukturerad. Om hon skriver på en bok tar det mycket plats, säger hon. Men inte på fasta tider. I perioder är hon ganska overksam. Att hon har skrivit så mycket beror på att hon är snabb i vändningarna när hon väl skriver, att idéer tar henne med storm. Hon gör inte så mycket illustrationer längre, inte sedan det humoristiska seriealbumet ”Den manliga mystiken” kom ut förra året – tjugotvå år efter ”Den kvinnliga mystiken”. Det senaste året har hon målat mycket, halvabstrakta bilder, inför en konstutställning i november.
Den enda fasta rutinen är de yogaövningar hon gör på morgonen. Därefter har hon kanske ett framträdande, eller en coachningssession med någon av sina klienter.
Engagemanget i Zen Coaching resulterade i vintras i en psykologibok – ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” – som fick mycket uppmärksamhet.

När jag läste den fick jag intrycket att ”Samtal med djävulen” är ett slags pendang?

– Idén till ”Samtal med djävulen” fanns ju innan jag tog utbildningen i Zen Coaching, som ”Hur jag lärde mig älska”-boken handlar om. Men det kan stämma. I Zen Coaching finns en hel del av den acceptans och det empatiska förhållningssätt som finns i Asgers karaktär.

Vad var det som fick dig att skriva ”Hur jag lärde mig älska …”?

– När jag började med Zen Coaching var det en stor lättnad för mig att få lite mindre av den inre kritikern och lite mer av självacceptans, avslappning och kroppsupplevelse, bland annat. Att få ett annat sätt att se på skuld och skam. Jag föreställde mig att det fanns andra därute som också behövde den lättnaden. Responsen tyder på det, den har varit överväldigande positiv och boken är inne på sin andra tryckning.

Vad tycker du om trenden med kbt [kognitiv beteendeterapi] och mindfulness?

– Den tredje vågens terapiformer påminner delvis om varandra, och är ofta inspirerade av mindfulness. Zen Coaching likaså. Jag tänker att det är en livssyn som behövs just nu. Vi är så stressade och påverkade av straff och belöning på olika sätt. Kanske kan man tänka sig att ett slags paradigmskifte sker just när det behövs. I livets tjänst så att säga, för att livet vill överleva.

Både i ”Samtal med djävulen” och ”Hur jag lärde mig älska…” får jag intrycket av att du tycker att de flesta människor skulle behöva lära känna sig själva bättre. Kan man uppmuntra människor till mer introspektion?

– De flesta uppfostras till att inte se sin inre kärna. Det kan aldrig vara fel om man vet lite mer om sig och sitt eget själsliv. Allt smärtsamt vi får veta om världen kan skapa en sådan maktlöshet. Om man ska dra sitt strå till stacken är det väl bra att veta vilket strå som är ens, så att säga. Då kan man få en realistisk känsla för vad man själv kan bidra med.

Du var bara 21 år när du debuterade, och sedan dess har du försörjt dig på att skriva och illustrera. Det låter helt otroligt.

– Det var det enda jag behärskade. Och det var lättare för unga på den tiden. Man kunde bo billigt, äta billigt. Det är inte alls den pressade livssituationen som unga har idag. Det enda jag har läst på universitetet är ungerska – och det är en helt annan historia.

Vilken sorts böcker läste du som ung?

– Jag läste mycket fantasy. Jag och min kompis var troligtvis två av de första så kallade goterna. Vi brukade klä oss i svarta kläder, gå runt på stan och väsa saker på latin. ”Per aspera ad astra” och ”Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas!” med mera.

– Men vi visste inte att vi var goter. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett par vampyrtänder av tuggummi som jag hade på foton. Då kunde man inte veta att vampyrer skulle vara grejen fyrtio år senare.

Hahaha. Du var före din tid.

– Ja, haha. Det har alltid varit mitt problem.

Inger Edelfeldt har en blogg också, som hon startade i oktober förra året när hon blev upprörd över en presentation av ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
– Jag ville skriva om hur jag själv ser på saker. I intervjuer är det alltid intervjuarens tolkning som kommer fram, hur väl hon eller han än vill mig. Men jag vill inte ha en blogg som polemiserar och lockar till hätska kommentarer, så det blir ett lätt kåserande tonfall. Det står väldigt mycket om min pojkväns tax.

Några dagar efter intervjun läser jag på bloggen om vårt möte. Att Inger Edelfeldt aldrig vänjer sig vid att bli fotograferad, hur rar fotografen än är. Att hon just nu ligger sömnlös av oro över hösten och att hon i samband med boksläppet kommer att behöva svara på existentiella frågor av den typ hon just svarat på. Hon skriver: ”Jag jagas av en önskan att kunna förklara kontentan av viktiga existentiella teman så att alla kan förstå vad jag menar – en fullständigt omöjlig uppgift.”

När ”Samtal med djävulen” recenseras planerar hon att tälta i blåbärsskogen.

Inger Edelfeldt
Ålder: 54 år.

Är född och bor i Stockholm.

Yrke: Författare, illustratör och konstnär, flerfaldigt prisbelönt.

Familj: Micke, musiker. Och ibland tillgång till hans två barn. Aktuell med romanen ”Samtal med djävulen”. Samt en konstutställning i november, på galleri Konst & Folk på Hornsgatan i Stockholm.

Tidigare verk: Ett flertal romaner, novellsamlingar och seriealbum, på senare år ”Den manliga mystiken”, ”Namnbrunnen” och ”Finns det liv på mars?”. I fjol kom psykologiboken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.

Blogg: edelfeldt.blogspot.com.

Zen Coaching
Skapat av Kåre Landfald. Har beröringspunkter med bland annat mindfulness, men är också starkt inspirerat av Nonviolent communication, en konfliktlösnings- och kommunikations metod. Coachen ger medveten närvaro och stöd i att under söka sådant man upplever som obehagligt i sitt inre, och se det förvandlas till något fruktbart.