Julia Svensson

Småskaligt och infallsrikt. Förorten omtolkas i Botkyrka

5th October, 2014 - Julia Svensson - No Comments

BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.

Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.

I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.

Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.

Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.

I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.

Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.