Julia Svensson

Spelar du schack?

26th August, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Anledningen till att jag börjat fundera över det här med döden är att jag i helgen var på ett läger för internetnördar. Temat för lägret var sociala medier – kommunikationstjänster på internet som Facebook, Twitter och Flickr.

Ett av seminarierna handlade om Döden. Vad som händer med mitt liv på nätet efter detta.
Till exempel: det går inte att avsluta ett Facebook-konto. Men däremot går det att tömma det på mina bilder och vänner.
Men vad händer när de efterlevande inte har lösenordet? När kontot, vare sig de anhöriga vill det eller inte, finns kvar med alla bilder och meddelanden, som en digital gravsten – eller minneslund?

En av seminariedeltagarna berättade om sin vän som sorgligt nog dött i cancer. Hon var författare till en av Sveriges första kända bloggar och något år efter hennes död fick vännerna plötsligt spöklika uppdateringar i sin RSS-feed – hennes domännamn hade börjat användas igen. Eftersom ingen hade betalat domänavgiften var det fritt fram för ett tandblekningsföretag att köpa den.
Förutom att det var obehagligt att den döda webbadressen plötsligt fick nytt liv tyckte många att det var tråkigt att hennes blogg försvann. Den var ju ett stycke svensk kulturhistoria. Som förvisso finns kvar i Kungliga Bibliotekets arkiv – men inte på nätet.

Alltså. Jag håller på just nu med mitt testamente inklusive mitt nätarv.
Mina mailkonton? Tyvärr kommer någon vän att tvingas öppna dem för att kolla efter obetalda näträkningar. Men läser de mina personliga mail ska jag vända mig i min grav! De ska raderas. Facebookkontot: samma sak. Måste tömmas.
Mina bloggar då? Jag tar en titt. Den första ligger medvetet kvar – den var ett speciellt projekt tillsammans med en speciell vän. Blogg nummer två finns kvar att läsa om jag loggar in men är inte längre synlig för allmänheten.

Det är bara en tidsfråga innan döden på internet och virtuell gravplatsvård blir en affärsidé. Men det filosofiskt intressanta ligger egentligen hundra år framåt i tiden. Efter mig kommer det bara att finnas pappersbrev från min tonårstid – resten kommer ligga lösenordsskyddat i cyberrymden. Det är fantastiskt att hitta släktingars gamla brev. Så kanske är det orättvist att utplåna mina personligaste e-mail? Korkat att ta bort ett Facebookkonto? Här finns ju så mycket mer att hämta än i mina analoga dagböcker och fotoalbum. Framtidsyrke: e-arkeolog.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-08-26.