Julia Svensson

Prinsessan Victoria och jag

4th March, 2009

Kronprinsessan Victoria och jag är nästan lika gamla.
När jag var elva läste jag och tittade på bilderna från hennes ponnytävlingar och ridäger. Ponnyn, utrustningen, ridkläderna. Allt såg blankt och nytt ut, av senaste modell. En sagovärld för en hästflicka. Jag hade också en ponny, så jag var nöjd fastän en lätt avund bultade i bröstet. Victorias ponny hoppade alltid så lydigt. Det verkade bara fixa sig så lätt.

Några år senare tog vi studenten, först Victoria och så jag ett år senare. Victoria åkte till Frankrike för att plugga. Hon fick anorexia. Kanske på grund av alla krav som ställdes.
Jag flyttade också utomlands, till Schweiz för att arbeta som barnflicka i en familj och lära mig franska. Det var 1997 och på promenaden in till centrum såg jag löpsedlar och paparazzibilder med den magra svenska prinsessan. Själv gick jag upp fem kilo på grund av all öl jag drack med mina nya kompisar.

Och så i tisdags. Jag grät en skvätt när jag såg kungafamiljens youtube-film om förlovningen.
Sen försökte jag analysera tårarna: Jag börjar gråta när mina vänner gifter sig. Jag börjar gråta när folk i tv-serier blir kära. Jag är en sucker för romans. Men. Jag är också en sucker för republik.
Jag gråter för Victoria och Daniels vackra, förståndiga kärlek. Men jag gråter lika mycket för att Victoria så tveklöst planerar stå ut med fångenskapen och galenskapen. Att ständigt vara påpassad. Att ha framtiden utstakad. Att behöva fira sin födelsedag i töntig nationaldräkt år ut och år in.
Det är säkert fantastiskt att bara få alla dessa miljoner som vanliga människor inte får och kunna köpa en lydig ponny med bra stamtavla – bara för att man själv har en stamtavla. Men det är ett ganska högt pris. Som Heidi Avellan skrev i Sydsvenskan. När andra kvinnor i Sverige inte får gifta sig fritt kallar vi det urtida patriarkal kultur. Men när det gäller Victoria kallas det monarki.

Eftersom 80 procent av Sveriges befolkning köper de här dumheterna och därmed också accepterar att man ska kunna ärva sin ställning, så är det tronföljaren själv som måste säga stopp. Victorias så firade förlovningen befäster monarkin, antagligen för hela min livstid.

Om inte. Victoria och Daniel. Om inte ni rymmer från kyrkan före vigseln. Sätter er i en begagnad Volvo, med den konungsliga slöjan fladdrande ut genom det öppna fönstret. Skiter i all pompa och ståt och köper en villa i Ockelbo.
Först då kommer mina tårar att bara vara romantiska glädjetårar.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-02.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bang!

9th January, 2009

Glöm förresten inte att köpa ett ex av nya Bang. Lätt värt. Medverkar gör skribenter som till exempel Susan Faludi och jag själv.

Såhär skriver Lisa Irenius om bl a MIN TEXT i Dagens Nyheter i början på januari.

“Skammen ger sig inte i första taget

om BANG NR 4/08

Förra numret av tidningen Bang var inte särskilt bra, konstaterade jag här på sidorna för några månader sedan. Desto roligare att nu kunna säga: Senaste Bang är mycket bättre! När de nya chefredaktörerna Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger nu gör sitt andra nummer är det både intressantare och roligare.

Ledaren sätter tonen: “Vi har kommit långt, men något hugger tag i hälarna, vi vänder oss om och får syn på den – skammen.” Om detta handlar det alltså: den kvinnliga skammen. Inte bara över sexualitet och utseende, utan också över att läsa chick-lit – eller älska den “fluffigt kvinnliga” Dolly Parton. Och om skammen över att vara hemmafru. För det är väl en skam, eller? Julia Svensson intervjuar sin mormor, född 1925, som varit nöjd och glad med att sköta hushållet. Det är en bra idé att försöka förstå ett livsval som var vanligt då men är kontroversiellt i dag, även om själva genomförandet av intervjun försvåras av att mormodern tycker att frågorna är “jobbiga” och vill att barnbarnet själv ska hitta på svar. Vilket i sig är tänkvärt.

Sakine Madon skriver att dagens kvinnor inte borde skämmas över att vara egoister, och att altruismen är en fiende. Hon har ett par poänger, inte minst att kvinnor borde, liksom många män, våga begära högre lön. Men att allmänt hylla egoism är problematiskt.”

Ska feminismen innebära att kvinnor blir som män? Och om inte, vad är “det kvinnliga” man vill främja? Ja, vi har kommit långt, men vissa grundläggande frågor består.”

Postat av Julia Svensson - Kommentera