Julia Svensson

Thoursie vårdade orden

17th July, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Poeten Ragnar Thoursie dåg i måndags, nittio år gammal. Idag, 2010–07–17,  har jag skrivit ett minnesord i Sydsvenskan:

Jag träffade Ragnar Thoursie i höstas, för att göra en intervju om hans senaste diktsamling: ”Sånger från äldreomsorgen”. Så snart jag kommit innanför dörren till hans rum på äldreboendet i Nacka begrep jag att boken skulle bli hans sista. Han hade varit en stor arbetsmänniska, sa han. Men nu var han trött. Han hade slutat skriva.
Jag hade just blivit betagen av hans författarskap. Och han satt framför mig i en fåtölj: ”Folkhemmets Rimbaud” – som i ungdomen övergav sin lovande poesikarriär för ett ”tryggt jobb”, och så småningom blev byråchef på AMS. Decennier senare tog han upp poesin igen, med ett språk som bara påverkats positivt av att skriva tusentals rapporter.

Att han skulle sluta skriva kändes orimligt. Som något som borde gå att förhandla bort – trots att han skulle fylla nittio bara någon vecka senare.
När vi pratade om dikterna i ”Sånger från äldreomsorgen” började Ragnar Thoursie gråta. Han var själv gripen av sitt motiv, sa han. Dikterna skildrar hur det är att vara kund i vården, att närma sig döden. Och de visar, med plågsam tydlighet, att på åldrandet biter inga remissinstanser.

Lena Cavallius, Ragnars före detta sambo, var också med under intervjun. För ett par månader sedan pratades vi vid igen. Ragnar hade blivit sämre. Men boken hade sålt slut och tryckts i ny upplaga. Ragnar hade fått brev från många läsare, inklusive äldre- och folkhälsoministern, som numera använder dikterna i sina anföranden.

Omsorg, sa Ragnar Thoursie, är en ädlare form av kärlek, ty den är utan egenintresse. Hans sista dikter är kritiska, humoristiska och storartade i all sin lågmäldhet. För att hedra Ragnars minne hoppas jag att de införs som obligatorisk läsning inom äldreomsorgen. För både vårdbiträden och politiker.