Julia Svensson

Vackrare världar

9th September, 2011 - Julia Svensson - No Comments

KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.

Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.

I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mo­ther and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-tals­peruker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.

I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans kracke­lerar fasaden.