Värdet av konsthallen kommer efter budgetåret

29th August, 2014 - Julia Svensson - No Comments

Att samtidskonstens nytta är svår att mäta är självklart. För hur besvarar man en enkät om något som kastar sig framåt och bakåt i historien? Som ställer frågor, är nyanserat och kanske rentav tar sig in i ens omedvetna? Man kan faktiskt säga att svårmätbarheten är samtidskonstens värde.

I nya rapporten ”Inga undantag – värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar” visar författaren och kritikern Mikael Löfgren hur detta trots allt skapar problem när resurser ska fördelas. Så var det exempelvis under 00-talet, när kulturen på allvar gjorde sitt intåg som varumärkesbyggare i Sveriges kommuner. Det offentligas utgifter för kultur ökade då med nära 25 procent. Samtidigt nästan halverades satsningen på området ”bildkonst, arkitektur, form och design”.
Nätverket Klister, 20 mindre konstinstitutioner över hela landet, har beställt rapporten. De är mer eller mindre beroende av offentligt stöd. Alla upplever sig ha för lite personal och för lite resurser för fortbildning. Nästan ingen har intäkter från kafé och butik, men nästan alla har dyra lokalhyror.
Trots armodet är de värdefulla för konstlivets ekosystem. Många stora konstnärskap, som visas på stora populära institutioner, har i ett tidigt skede plockats upp av en mindre. Den lilla institutionen är nödvändig – otacksamt nog på ett stadium där det ännu inte finns något kommersiellt värde. Samtidskonsthallen har mer utrymme att experimentera än större institutioner. Vilket naturligtvis kommer övriga konstlivet till del.
Med stöd i samtida forskning argumenterar Mikael Löfgren för konstens roll i lokalsamhället. Den bidrar både med konstnärlig bildning och är en öppen plats för demokratiska dialoger. Dessutom har konsthallen social relevans, ekonomisk potential och profilerar en plats.

Men: man får inte glömma att de viktigaste effekterna av konsthallens arbete kommer först långt efter avslutade budgetår och mandatperioder. I en tid präglad av ekonomisk kris betraktas en konsthall lätt som något man kan spara in på, trots att dålig ekonomi är ett slöseri med de medel som faktiskt investeras. Eller något som kan bytas ut mot något annat, som i den ekonomiska kalkylen ser ut att ge mer kortsiktig avkastning.
”Inga undantag” är ett välbehövligt inlägg i debatten om konsthallarnas nytta. För politiker och tjänstemän, som inte anser sig ha tid att läsa hela rapporten, avslutas de 60 glest satta sidorna med en tydlig lista med slutsatser och förslag. Inga ursäkter, alltså.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–08–29.

 

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera