Julia Svensson

Den blomstrande “hemlösaindustri” vi har i Sverige idag, är ett praktexempel på kapitalismens och dess underhuggares girighet.
Där tjänar människor sina pengar i sin i grunden meningslösa karriär och i den blir det viktigare att hålla människor kvar i ”utanförskapet” än att hjälpa dem in.
För skulle alla människor få komma in skulle karriären inte bara vara meningslös, utan även värdelös.
Den viljelösa debatt som pågår om våra hemlösa medborgare, handlar om “vård” istället för om det primära problemet för hemlösa (avsaknaden av ett tryggt hem att gå till). Där det som idag kallas ”vård” och ”hjälp” kanske skulle ges chansen att göra någon skillnad. De allra allra flesta hjälpare verkar i sin egen trygga lilla värld glömt bort den bostadsbrist som råder på billiga hyresrätter. Bostäder som skulle göra att människor inte dagligen vräks av de höga och ständigt stigande boendekostnaderna.
Det våra politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer hellre gör, är att sitta tysta i knä med nappen i mun på kapitalet. Och på detta sätt hålla de monetära systemen uppbyggda runt våra hem/bostadslösa igång för sin egen överlevnads och karriärs skull.
Ett urholkat argument för att hemlösheten är svårlöst, är att den är så komplex. Det komplexa i denna fråga är att regeringen, kommunen, olika myndigheter och frivilligorganisationerna har olika definitioner på vad en hemlös är, utifrån hur bidragen för att ”hjälpa” hemlösa fördelas mellan dem.

Om vi använder oss av Socialstyrelsens definition, de som får i uppdrag av regeringen att sammanställa hur många hemlösa människor vi har i vårt land. Den definitionen borde väl i rimlighetens namn vara gällande över lag. Trots detta räknas bara de bostads/hemlösa som haft kontakt med en myndighet eller någon organisation relaterad till hemlöshetsfrågan under en mätvecka, där den senaste siffran visade på 17 800 hemlösa i vårt land.

Använder oss av forskning som finns under samma definition som socialstyrelsen använder sig utav, då visar det sig att bland annat drygt 400 000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel, där totalt 46 000 unga föräldrar saknar ett eget boende enligt bostadsforskare Sven Bergenstråle.

Vidare säger Bergenstråle: Att det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende.

Hur kan vi som har ett tryggt hem att gå till låta dettta fortgå och samtidigt på grund av bostadsbristen bli medlöpare till att hyrorna ideligen kan höjas. De få nybyggen av hyresrätter är inte att tänka på för allt fler människor i vårt samhälle. Detta på grund av de orimligt höga inkomstkrav vår gemensamma allmännytta kräver för att vara aktuell för ett kontrakt.

Detta kan bara fortgå på så länge vi har politiker och tjänstemän som inte följer vår grundlag, där det står inskrivet att bostadsbeståndet ska tillgodose varje medborgares “rätt till bostad”.

För det kan väl ändå inte vara meningen att vår regeringsform inte ska gälla för våra mindre bemedlade människor? Ska denna författning heller inte innefatta de människor som har det svårt med tilliten till samhället, är sjuk eller inte själva förmår att klara av samhällets allt hårdare krav på oss som individer? Ska dessa ständigt ökande i antal individer slängas ännu längre ut ur tillhörigheten?

Och är det verkligen meningen att självgoda människor i hemlöshetens namn ska förtjäna sina smutsiga pengar på att vi fortsätter att kasta ut ny föda åt dem.

Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa