KOMMENTAR. Genom kaffebarens fönster ser jag den nya enkelriktade Ystadsgatan. Den har blivit luftigare och fått blomkrukor med buskar i. Successivt ska Möllevången med omnejd bli allt mer bilfritt och ge plats för promenerande och cyklister. Visst låter det mysigt?
Ändå smakar kaffet jag dricker beskare än vanligt.
Genom enkelriktningen vill man uppmuntra cykling – men vilka förutsättningar finns för cykling, egentligen? På cykelstråken, som det som löper längs Ystadsgatan, trängs numera en senkapitalistisk röra av olika fordon. Där dundrar en eldriven lådcykel fram. Där kommer en matbudsmoppe med rosa ryggsäck pruttande. Sen en med grön ryggsäck. Mopederna ser ut att vara av den billiga äldre sorten, som lämnar efter sig en avgasdimma långt mer cancerframkallande att andas in än den från en modern bil. Detta för att leverera billig snabbmat till personer som inte orkar gå eller cykla, och kanske inte heller betala för sig.
I samband med ändringarna på Möllan har Malmö stad även uppmuntrat till att åka elsparkcykel, vilket lämnar mig frågande. När jag blickar ut kommer ingen elsparkcykel på Ystadsgatan, men jag kan föreställa mig en: den zickzackar fram bland sina medtrafikanter på cykelbana eller trottoar i så hög hastighet det går. I snitt sker tre olyckor med elsparkcyklar om dagen i Skåne.
Kaféets fönsterruta blir allt immigare, det börjar kännas instängt.
Enligt staden leder den enkelriktade gatan i längden till mindre biltrafik i området. Men jag är rädd att den här typen av små justeringar blir ursäkter för att slippa göra de större insatserna, som att faktiskt minska stadens inflöde av bilar. Stadsdelar som Möllevången ligger – liksom Rörsjöstaden, S:t Knut och kvarteren kring Nobel med flera – inkapslade i ett nät av breda bilvägar, som är de som alstrar mest buller och avgaser. När man begränsar smågator föreställer jag mig att förändringar blir svårare att genomföra på de bredare vägarna, där insatserna egentligen borde göras.
Den sista klunken kaffe är becksvart och smakar undergång. Kanske låter det överdrivet, men jo, det är inget mindre än apokalypsen jag känner närma sig.
Jag både går och cyklar mycket i Malmö, trots avgaser och dödsföraktande stämning. Och det stadstrafiken avslöjar, tydligare än något annat, är att människan sätter sin egen njutning före allt annat. Före klimatet, före andra människor, om det så gäller bensinmoppe-lungor eller de mineraler som ska huggas fram till onödiga batterier till elsparkcyklar. Om det ens är njutning det handlar om – vi snackar om bilåkning, hemkörda halvmjuka pommes frites och infantila elsparkcyklar.
Men inte ens de ständiga hälsolarmen om stillasittande livsstil och förtida död verkar kunna få människor att vilja använda sina ben.
Kaffekoppen är tom. Utanför rullar det på, bensinfordonen spyr ut sina avgaser och elfordonen får farten att öka.
Jag önskar, precis som Malmö stad verkar göra, att biltrafiken ska minska, att fler ska gå till fots eller cykla, att vi ska mota bort klimatkrisen.
Men jag har ingen makt över ekonomiska styrmedel, som att införa biltullar. Jag kan inte drämma till med skatter eller andra hinder för matbuds- och elsparkcykel-företag, för att mildra den hämningslöshet de lockar fram hos människan. Jag ensam kan inte få människor att vilja gå med benen.
BOKRECENSION. Arundhati Roy. Mitt skydd och min storm. Översättning: Peter Samuelsson. Natur & kultur.
Arundhati Roy är den indiska författaren som slog igenom med ett dån med den magnifika debutromanen ”De små tingens Gud” 1997. När jag
nu plockar upp boken igen inser jag att ljuset som omgav den här berättelsen, om tvillingarna Rahel och Estha och deras oberäkneliga mamma Ammus liv i Kerala, fortfarande är kvar.
Efter debuten kom ingen snabb uppföljare. Något hon säkert fått
förklara i all evinnerlighet, att hon inte vill vara en författare som pumpar ur sig roman efter roman utan bara skriva när hon har ett ärende. Men tack vare den plötsliga berömmelsen fick hon en plattform och hon har ägnat livet åt att skriva engagerade essäer om politik och orättvisor. Än
så länge har det bara blivit en roman till.
Nu kommer den första memoaren, föranledd av att Arundhati Roys mor, Mary Roy, dog 2022. Arundhati Roy älskade Beatles som ung och anspelar i originaltiteln snyggt på Paul McCartneys ”Let it be”, som handlar om hans döda mor: ”Mother Mary comes to me” heter boken på engelska. På försättsbladet lyder dedikationen ”To Mary Roy / who never said let it be”.
I den svenska översättningen går detta tyvärr förlorat, kvar finns bara andemeningen: Det finns mödrar och så finns det … mödrar. Arundhati Roys mamma Mary säger alltså inga lugnande visdomsord i skydd mot livets storm. Det är hon som är stormen. Och bokens egentliga huvudperson är förstås inte den berömda författaren själv, trots att två fotografier av henne pryder bokens omslag. Huvudpersonen är lika mycket hennes excentriska mor.
Boken inleds när Arundhati är två-tre år och modern lämnar sina barns far. Han är redan då försupen och i backspegeln kan Arundhati Roy inte begripa hur de två föräldrarna – speciella var och en på sitt sätt – lyckades bo en enda dag under samma tak. Modernflyttar söderut med barnen, till Tamil Nadu där hon kan arbeta som lärare och bo i ena halvan av sin fars sommarvilla.
När hennes mor och bror vill slänga ut henne ur huset inser de inte vad de drar igång – eller vem de har att göra med. För när Mary Roy väl skaffat sig pengar och uppnått tillräckligt hög ställning kommer hon att utmana dem och den kristna arvslag som gäller i södra Indien, som säger att döttrar inte har rätt att ärva sina fäder.
Arundhati Roy föddes 1959 i den indiska delstaten Kerala, är en indisk författare, samhällsdebattör och fredsaktivist. Hon var den första indiska författare som tilldelades Bookerpriset, som hon fick 1997 för ”De små tingens gud”.
Den medellösa familjen flyttar så till författarens mormors systeri Ayemenem i Kerala, senare spelplatsen för ”De små tingens gud”. Här bor de hos en dysfunktionell samling släktingar. Arundhati Roy beskriver hur hon och hennes bror straffas för allt släktingarna utsätter deras mor för.”Hynda” och ”oäkting” kan modern kalla henne. Modern slår henne, slänger ut henne ur bilen och huset
Arundhati Roy kallar sig boken igenom sin mors ”organbarn”. För som om våldet inte är nog har mamman allvarlig astma, och livet igenom känner dottern ansvar för att hålla sin ständigt döende mor vid liv, att andas i hennes ställe. Inte konstigt att hon tar sin tillflykt till den gröna Meenachilfloden och blir bästa vän med en ekorre.
När Arundhati är sju år kommer vändpunkten för modern: hon startar en skola, på vars elevhem den lilla familjen också flyttar in. Modern ger mycket kärlek till skolan och de andrn. Hon känner empati för den unga kvinna som för sextio år sedan försökte abortera henne. Hon förhåller sig kärleksfullt och ofta humoristiskt till moderns våldsamheter och avsaknad av självinsikt, lite som om hon är ett unikt konstverk.a eleverna – medan de egna barnen ständigt är i skottlinjen.
Som litteratur är det lysande. Det är ett sammansatt porträtt, Arundhati Roy har försonats tillräckligt
med moderns härskartekniker för att låta henne vara både vidrig och storslagen. Och att hon är unik går inte att komma förbi: ”Fru Roy gjorde det till sin uppgift att ta pojkar ur deras till synes gudagivna känsla av att ha rätt att ta för sig som de ville /…/ Hon befriade dem från bördan av att tvingas vara så som samhället ansåg att män borde var. Hon uppfostrade generationer av älskansvärda män som hon sedan släppte ut i världen. Det hon gjorde för flickorna, den anda hon ingjöt i dem, var ingenting mindre än en revolution.”
Som sextonåring flyttar Arundhati Roy till Delhi och det är här hon slår sig fri: hon bryter kontakten med modern, avböjer hennes pengar. Arundhati Roy vilja att stå på egna ben i storstaden, att vara fri och följa sina drömmar utan moderns stöd, gör den här berättelsen magnetisk.
De bostäder (läs plåtskjul) hon bor i får dock Patti Smiths sunkiga industriloft i New York, omskrivna i den numera klassiska självbiografin ”Just kids”, att framstå som en lyxlägenhet.
”Det här är Indien, kära du”, inflikar Arundhati Roy då och då apropå landets ibland medeltida seder och bruk.
Om den här boken har en tredje huvudperson är det Indien, ett land som kan förefalla myllrande och oordnat men där det råder en extremt tydlig ordning. Den viktigaste symbolen för samhällsordningen är det djupt ojämlika kastsystemet som nästan alla fortfarande lever efter. Mycket få gifter sig utanför sin kast, vilket upprätthåller klassklyftor djupa som raviner.
För den som inte är på det klara med exakt hur patriarkalt Indien är: kvinnor fick inte jämlik arvsrätt i landet förrän 2005, en lag som fortfarande inte efterlevs fullt ut.
Arundhati Roy försonasså småningom med sin mor som, med barnen utflugna, upprätthåller tyrannin med en rad anställda som lyder order (nu när hon är borta, vem ska då kommendera ”Tänd lampan” – ”Släck lampan”?).
En brytpunkt för Arundhati Roy är ”De små tingens gud” (1997). Att plötsligt bli rik är förstås inte oproblematiskt för någon med hennes radikala värderingar – det finns en del intressant om detta i boken – men i korthet tillåter pengarna henne ett liv som fri skribent.
Ett rejält parti handlar om detta: hon skriver politiska essäer om Indiens kärnvapentester. Hon skriver om ett dammbygge som tvingar bort tusentals människor från sina hem, ett engagemang som föranleder en kort fängelsevistelse.
Hon opponerar sig mot landets eskalerande hindunationalism, vilket är särskilt relevant för läsare i Sverige och västvärlden. Den högernationalism som växer på vår del av jordklotet är något indierna kämpat med i decennier.
Den imposanta modern är dock en kontinent i sig själv. Arundhati Roys livsäventyr är storslaget men berättelsen återknyter ständigt till modern, som definitivt förtjänar sin plats bland litteraturens starka modersfigurer.
De två liknar trots allt varandra. Mary Roy var bångstyrig och frisinnad, dottern är detsamma. Att Arundhati Roy, trots allt hon utstått från modern, också fått med sig viljestyrka och mod att gå sin egen väg – det är skyddet som åsyftas i den svenska titeln. Utan Mother Mary inget författarskap.
Boken är inspirerande, rörande och universell på det viset att den får mig att fundera över min egen dotter- och föräldraroll.
Jag läser besatt vidare trots att jag förstår att historien kommer sluta där den började: vid den snart 89-åriga Fru Roys dödsbädd. Vid det här laget är modern så känd att det skrivs runor i rikstidningarna. 1986 lyckades hon, efter utdragen kamp, att få den kristna arvslagen i Kerala eliminerad. En feministisk bedrift.
När jag slagit ihop pärmarna tänker jag på ögonblicket när Fru Roy kommer till Delhi för att driva sitt mål om arvslagen. Arundhati Roy blir perplex: i storstaden vet ingen vem hennes mamma är, ingen har hört
talas om hennes fantastiska och banbrytande skola.
Scenen gnistrar: Vem kan inte känna igen den första drabbande insikten om en allsmäktig förälders litenhet i världen?
Tegelindustrin fick ett uppsving i den första industrialiseringen. Författaren och tv-profilen Gunnar Wetterberg är aktuell med boken ”Byggarna”. Foto: Sara Mac Key
INTERVJU. Gunnar Wetterbergs nya bok ”Byggarna” visar hur mycket av Sveriges byggnadshistoria som kan härledas till Skåne. När jag frågar honom om detta låter han en aning förlägen.
– Möjligtvis finns här en orättvis bias, det är Skåne jag kan bäst. Men det är genom Skåne alla influenser kommer söderifrån. Man kan också säga att byggandet är mer varierat i Skåne än i övriga landet. I norra delen av Skåne finns timmerbyggandet och i södra korsvirkestraditionen som uppstod när träet tagit slut. Det är också i Skåne tegelbyggandet börjar, med Gumlösa kyrka.
Lund är ju också en av Sveriges tidigast anlagda städer.
– Ja, Lund och Sigtuna var först. När danska kungamakten kommer till Skåne är Uppåkra det etablerade sätet. Då utmanar de danska härskarna Uppåkra med att lägga Lund i närheten för att kunna utmana Uppåkra. Lund är ju inte ett jättebra ställe att bygga en stad på, men alla bra ställen var upptagna. Så Lund är en kungakonstruktion – tror jag. Det finns andra som tror annorlunda.
Gunnar Wetterberg bodde som barn i en lägenhet på Köpenhamnsvägen 40 a i Malmö. Huset ingår i ett folkhemsområde från 50-talets början: fyra rejäla lamellhus i tegel binds samman av en rad låga butikslokaler mot gatan. Innanför finns en stor gård med gångar och lekplatser.
– Det doftade av kanelbullar från Rosqvists bageri. Huset allra längst ned hade fru Behm en lekskola i bottenvåningen. Ett fantastiskt område.
Familjen flyttade till Stockholm 1963 när fadern, domare i Hovrätten i Malmö, börjat som lagbyråchef på Justitiedepartementet där han ansvarade för att skriva Brottsbalken. Men året därpå, när Gunnar Wetterberg var elva år, dog fadern. Modern flyttade hem till Malmö och gifte så småningom om sig, vilket ledde till att Gunnar som 16-åring flyttade hemifrån.
– Jag kom inte överens med min styvfar så jag blev utsparkad.
Omständigheterna var förstås sorgliga, men på den här tiden var det inga problem för ungdomar att hitta billiga bostäder. Han flyttade mellan rivningskåkar i Malmö, först Grangatan vid Värnhem och sen Simrishamnsgatan på Möllevången.
– Det var innan det renoverades, vi hade vedpanna i köket.
Arkitekturhistorien handlar vanligtvis om maktens byggnader, kyrkor och slott. Gunnar Wetterberg utgår hellre från den vanliga människan och vilka yxor som fanns till hands.
– Att bygga och bo har alltid varit en stor del av vår vardag och våra liv.
Människan har genom boendet manifesterat sin rikedom och status på olika sätt genom seklerna. Redan under bronsåldern kan arkeologer se social skiktning, till exempel genom att en del av långhusen är mycket längre och större än de andra.
– Det stora projekt som pågår i Uppåkra nu är huset på höjden, antagligen där Uppåkras härskare bodde.
Läget spelade också stor roll.
– Man byggde gärna på höjder, det var till exempel praktiskt när det gällde regnet. Det fortsatte man med senare: Dalby kyrka är ett sådant exempel. Den store mannen ville i sin tur bo nära kyrkan.
Ett maktbygge Gunnar Wetterberg beskriver ingående är Lunds domkyrka. Mest imponerad är han av all sten – 70 000 ton – som skulle brytas och forslas dit mellan år 1080 och 1145.
Det enorma katedralbygget saknade tidigare motstycke i Norden och för första gången blev byggandet en yrkesspecialitet. Då erfarenhet saknades lokalt anlitades stenmästare och erfarna hantverkare från England.
– Lunds domkyrka var i praktiken en yrkesskola för stenbyggandet i Sverige. Hundra år efter den byggdes tre hundra stenkyrkor bara i Skåne.
Men vilka var det egentligen som byggde domkyrkan? Man har funnit gravar i Lund från den här tiden, där skeletten härstammar från annan plats och bär spår av bristsjukdomar: de danska kungarna hämtade helt enkelt slavar i Rügen med omnejd, menar han.
– Man kan ju bli beklämd, men så såg maktförhållandena ut på den tiden. Det är hemskt men nu står kyrkan där och den har väl fyllt en del goda funktioner sen dess. För att kunna skriva historia får man ibland försöka hålla igen sina egna sympatier och antipatier för att kunna tränga in i vad som hände. Jag blir mer upprörd över dem som vid förra sekelskiftet exploaterade arbetarna och lät dem bo i vidriga kåkstäder i utkanten av storstäderna, det ligger närmare i tiden.
Byggandet var dock ett hårt arbete även för den avlönade personalen. En talande detalj i boken är en kaloritabell för byggnadsarbetare från 1500-talet: ”År 1555 utspisades byggmästaren och hans folk med 5 605 kalorier per man, plus 1 517 kalorier i form av öl /…/ idag beräknar Livsmedelsverket 2 400–3 000 kalorier för män i åldrarna tjugofem-femtio år.”
– De första specialiserade byggarna är de som arbetade på kungens slott och fästningar. Det finns bevarade matlistor från utspisningar. Att dricka öl är ett mycket bekvämt sätt att få i sig mycket kalorier. Och vattnet kunde vara förorenat, så öl var ofta mer hälsosamt att dricka än vatten.
I ”Byggarna” syns det tydligt hur lång tid svenskarna varit bönder och hur kort den urbana perioden är i jämförelse. Ännu en omvälvande förändring som började i Skåne. Eftersom danska lagar fortfarande gällde i Skåne kunde Rutger Macklean på Svaneholm vräka bönderna i Skurup och dela in gårdarna i sammanhållna skiften, en reform som sedan slog igenom i hela Sverige och ledde till ökad produktivitet, och på sikt även till att så många lämnade landsbygden för städerna eller Amerika.
– Jordbruket och järnvägen drev den första industrialiseringen. Det gjorde att befolkningen och köpkraften ökade – och då växte städerna i sin tur. En del av min släkt var textilföretagare i Lund – deras affärer växte under 1800-talet då folk från landsbygden kom till Lund och köpte tyg och kläder.
Gunnar Wetterberg berättar entusiastiskt om hur människan under flera hundra år kunde arbeta på ungefär samma sätt, sedan kom en teknisk förändring som gjorde att allt snabbt förändrades. Det kan handla om att vassare yxor skapar en möjlighet att timra stugor istället för att som tidigare bygga långhus. Eller att det på 1880-talet är finast att bo längst ned i ett flerbostadshus – fram till det att någon uppfinner hissen och ordningen kastas om.
– Vid förra sekelskiftet kom stålet och betongen och plötsligt kunde vi börja bygga på ett helt annat sätt, hänga fasaderna på skelett istället för att fasaderna var bärande.
– Fram till andra världskriget var många lägenheter bara ett rum och kök. Efter kriget fick folk bo i två- och trerummare och då ser vi hur vardagsrummet blir vardagsrum när vi ställer in tv-apparaten. Jag tycker att sånt är jätteroligt, det är viktig historia fastän vi inte tänker på det! Om folk har läst den här boken ska de kunna gå ut på stan och se på byggnader med nya ögon.
På nästan fyrahundra matnyttiga sidor når Gunnar Wetterberg fram till nutidsmänniskans sätt att bygga och bo. Han ser två huvudsakliga svårigheter. Det ena är att byggandet är klimatbov, det andra är bostadsbristen.
Han funderar kring att man mäter välfärden med medellivslängd – men att man också borde kunna mäta den genom boendet.
– Dagens bostadssituation är hemsk. Det är inte klokt vad priserna sprungit iväg. Det här att barn är tvungna att bo kvar hemma till 25–30 års ålder, till exempel. Det är väldigt ledsamt att det är så svårt att hitta någorlunda billiga och bra bostäder. Jag hade ju tur som kunde bo i rivningskåkar när jag flyttade hemifrån, det var ganska billigt.
Finns det något att lära av historien här?
– Miljonprogrammet var ett försök att lösa en situation med bostadsbrist och dålig standard. Det var en oerhörd ekonomisk
satsning, svår att upprepa.
– Det viktiga är att få loss hyresbostäder med rimliga hyror, folk
ska inte behöva sätta sig i miljonskulder för att få sin första lägenhet,
det är sjukt. Det behövs en renässans för allmännyttan, som måste få resurser och mark. Många politiker ojar sig över läget på bostadsmarknaden, men syns inte så mycket handling bakom orden
än så länge.
FAKTA: Gunnar Wetterberg
Född: 1953 i Malmö. Hans far var domare i Hovrätten och hans mor adjunkt i engelska, tyska och franska på bland annat Petri- och Latinskolan. ”Hon var nog den första frun till någon i Hovrätten som fortsatte jobba efter att hon fått barn.”
Familj: Sambo. Fyra egna barn och ett bonusbarn.
Bor: Lägenhet i Vasastan i Stockholm, fritidshus i Skånes Fagerhult och Brantevik.
Gör: Tidigare diplomat samt chef för långtidsutredningar på Finansdepartementet. Sedan drygt tio år författare och föreläsare. Har skrivit ”Skånes historia 1–3”, ”Träd”, ”Prästerna” och ”Ingenjörerna”.
Tidigare: Fram till 1987 var Gunnar Wetterberg aktiv inom Vänsterpartiet kommunisterna. ”Jag hörde till dem som radikaliserades i elevrörelsen i slutet av 1960-talet. Mina kompisar gick till bokstavsgrupperna och tyckte jag var småborgerlig. Men i VPK kunde man påverka politiken. Jag lärde mig mycket av Kurt Sjöström i Malmö. Han var en riktig politiker och en remarkabel socialarbetare i Malmö. När jag sedan tyckte för olika mot VPK i olika samhällsfrågor lämnade jag partiet.”
Fritid: Jag är en sån här liten skogsbonde, jag jobbar som allra bäst på gården i Skånes Fagerhult. Jag skriver och läser ett par timmar och när jag kör fast går jag ut med sågen och röjer. Och när jag är klar har det lossnat med det andra. Det är den perfekta tillvaron.
Läser just nu: Han Kangs ”De levande”, den är så fruktansvärt hemsk att jag bara klarar läsa 20 sidor åt gången, jag är en rätt blödig typ.
Aktuell med: Boken ”Byggarna”. Bokens dag i Malmö 8/11.
Marisol skildrade sig själv som ett grinigt barn som skyddade sig själv och sin glada mor mot solen. När Marisol var elva år tog modern sitt liv. Hon fortsatte livet igenom att referera till familjen i sina verk. Bild: Albright-Knox Art Gallery / AKG Art Museum
KONSTRECENSION. Marisol. Louisiana Museum for Moderne kunst, Humlebæk, Danmark. T o m 22.2.2026.
Konstmuseer har de senaste decennierna – med all rätt – ägnat sig åt att lyfta fram förbisedda kvinnliga konstnärskap. Men Louisianas nya utställning är något helt annat. Marisol (1930–2016) var en superstar redan medan hon levde. Hon var med när det hände i New York, var kompis med Andy Warhol och sågs som en av de viktiga inom popkonsten. Ändå har hon inte blivit en ikon på samma sätt som Warhol och Rauschenberg. Varför?
Marisol eller María Sol Escobar, som hon från början hette, föddes 1930 i Paris som ett av två barn till föräldrar från Venezuelas elitskikt. Hennes far hade blivit rik på olja, och familjen levde under hennes första fem år som rika nomader.Konsten ”har varit mitt enda hem” ska hon ha sagt; kringflyttande var så normalt för henne att hon länge trodde att det var så alla hade det.
Kategorin popkonst kallades först nyrealism, populär realism eller neo-dada. Tack vare förhållandet till masskulturen valdes epitetet popkonst inför en utställning på MoMA i New York 1962. Här en illustration av Marisol till tidskriften The Paris Review 1967.
Men så, när hon var elva år inträffade den stora katastrofen: modern tog sitt liv. Marisol slutade att prata.Under många år sa hon inte mer än det nödvändiga i skolan eller ute på gatan.
När Marisol var tjugo, 1950, kom hon till New York. Efter en misslyckad sejour på konstskola i Paris blev den amerikanska metropolens bibliotek och museer hennes konstutbildning. Hon levde bohemliv och umgicks med inneklicken på 9th Street, de abstrakta expressionisterna, som vid den här tiden hade sitt stora genombrott och förflyttade konstvärldens epicentrum från Paris till New York.
Under de här åren började honexperimentera med olika medier, som träreliefer, gipsavgjutningar, brons och upphittade föremål, och inspirerades till exempel av amerikansk folkkonst, så kallad precolumbiansk konst. 1957 ställde hon ut med moderniststjärnorna Robert Rauschenberg och Jasper Johns och senare samma år fick hon en separatutställning. Succé. Men – Marisol blev ändå missförstådd och hon omskrevs som konsthantverkare, vilket hon inte alls kände igen sig i. Hon chockerades och gav sig av till Europa.
Tillbaka i New York, över ett år senare, började hon använda sin egen kropp i verken, något som till exempel syns i utställningens inledande verk, skulpturen ”Mi mama y yo”(1968), min mamma och jag. Här syns mycket av det som är karakteristiskt för konstnärskapet. Kropparna gestaltas minimalistiskt med enkla geometriska träblock, medan de uttrycksfulla ansiktena – mammans glada och dotterns sammanpressade och irriterade – är målade bronsavgjutningar av riktiga människor, liksom händer och fötter.
Hennes figurer lekte med bilder från masskulturen. Genom karriären skapade hon till exempel många verk med känslomässiga referenser till bilden av en kärnfamilj – inte minst familjen Kennedy, som tyvärr inte visas här. Däremot får vi se brittiska kungafamiljen i fritidskläder med en uttrycksfull Queen Elizabeth och den kungliga corgin i spetsen – en humoristisk undersökning av makt.
Hatfulla jättebebisar? ”Baby boy” respektive ”Baby Girl” är satirer av det extrema söthetsideal kring barn som rådde i början av 1960-talet. Bild: Julia Svensson
”Baby boy” respektive ”Baby Girl” är träffande satirer av det extrema söthetsideal kring barn som rådde i början av 1960-talet. I pressen kallades de för ”hatfulla jättebebisar”. Enligt Marisol är ”Baby boy”, som misshandlar en liten docka med ett foto av Marisols eget ansikte, en kommentar till USA, som hon såg som ett stort barnsligt land som gör enorm skada med sin imperialism. Skulpturernas och teckningarnas klara färger och ofta humoristiska uttryck har alltså alltid en mörk sida. Marisol engagerade sig i allt från konsumtions- och populärkultur till politik, feminism, rasism och immigranters villkor. Verken är tydliga samtidskommentarer med en politisk och allvarlig underton.
1968 var ett viktigt år då hon både representerade Venezuela på Venedigbiennalen och valdes ut som en av mycket få kvinnor till Documenta-utställningen i Kassel. Men mitt i alltihop blev hon så trött på den amerikanska polisens våldsamma svar på Vietnam-demonstrationerna. Hon drog igen, den här gången till Sydasien där hon reste runt ett tag för att sedan landa på Tahiti där hon ägnade sig åt dykning.
Resan resulterade i stora fiskskulpturer i trä – med uttrycksfulla ögon eller hennes eget avgjutna ansikte. Hon ville visa på det ömsesidiga beroendet mellan djur och människor – men också de förbindelser som fanns mellan havet och USA:s militärindustri. Att hon sedan slutade dyka handlade om att hon inte stod ut med de snabba klimatförändringarna i korallrev och havets ekosystem.
De här verken skulle få stort genomslag om de var gjorda idag. Men klimatfrågan hade inte samma vikt då – och det är lätt att förstå att Marisol inte uppmärksammades lika mycket för sina fiskar som för de glamourösa kändisporträtten. Samma sak gäller de mer tydligt politiska verk som sedan följde, som kritiserade konsumtion, våld mot kvinnor och globala orättvisor. Hon var helt enkelt en av dem som låg före sin tid.
Verken från senare delen av 1970-talet är mörkare än de tidiga och vackert utmejslade ur massiva träblock. Hon slutade nästan med avgjutningar av sitt eget ansikte; skulpturerna föreställer de åldrande Picasso, Georgia O’Keeffe och Magritte, som alla varit betydelsefulla för henne.
1996 återvänder hon till Kennedy-motivet och det ikoniska fotografiet av den treårige John F Kennedy Jr, som gör honnör inför sin mördade fars begravningskortege. Att barnet avbildas som jätte och kortegen pytteliten framhäver barnets förtvivlan och är lätt att beröras av.
Marisol använde sitt eget ansikte i sina havsskulpturer för att diskutera det ömsesidiga beroendet mellan människor och natur. Bild: Julia Svensson
Verket finns inte med i utställningen, men det hade varit intressant att i verkligheten se hennes kaxiga svar på Leonardo Da Vincis ”Sista måltiden”. Hon kritiserade ofta ojämlikheten mellan könen inom konstvärlden – och detta självporträtt, där hon placerat sig själv vidsidan om Jesus och lärjungarnas bord, kan verkligen ses som en bild av hur hon genom åren stått vid sidan och sett på medan hennes manliga kollegor permanentat sin plats i det allmänna medvetandet.
Under den här tiden dominerades konstvärlden av män, såväl museer och gallerier som tidningarnas spalter. Konstvärldens misogyni är ett givet svar på varför Marisol bara tillbringade en liten del av sin karriär i det absoluta rampljuset. Män förstod, och lyfte fram, andra män.
Hon verkar å andra sidan ha varit någon som njöt av att stå i centrum, men det kan förstås handla om vilken typ av uppmärksamhet hon fick, utställningskatalogen berättar att kritikerna kommenterade hennes utseende liksom att hon var ogift.
Man kan också fundera över vad förmögenhet gör med ett konstnärskap. Marisol hade sitt på det torra, och tycks ha ärvt sina föräldrars smak för det kringflackande livet. När publiciteten blev krävande kunde hon ge sig av på långa resor, bort från New York, konstvärldens centrum.
Utställningens utförliga verkförteckningar vittnar om ett liv i konsten. In på 1990-talet var hon verksam som kostym- och kulissdesigner till dansföreställningar av bland andra Martha Graham. Från 1972 valde hon att tillbringa halva året i Venezuela för att arbeta med offentliga verk istället för att samarbeta med New Yorks konstgallerier – och detta gjorde hon fram till millennieskiftet.
Genom åren har hennes verk från 1960-talet ställts ut på nordamerikanska museer. Den sista samlingsutställningen under hennes livstid visades 2014 i Memphis och New York.Alldeles bortglömd är hon med andra ord inte – men jag har heller aldrig sett Marisol-strumpor i någon museishop. Det har forskats anmärkningsvärt lite på konstnärskapet – men kanske kan det genom de senaste årens uppmärksamhet bli ändring på det.
Det här är den första samlingsutställningen med Marisol i Europa. Se den, för det uppstudsiga uttrycket i skulpturernas blickar, för fiskarnas förtvivlan och för att hjälpa till att fästa detta egenartade – storartade – konstnärskap i det kollektiva minnet.
LITTERATUR. Förra året stormade det rejält kring Nobelpriset i litteratur. En rad skribenter såg i den sydkoreanska 70-talisten Han Kang ett dynamiskt, gränsöverskridande och poetiskt författarskap. För andra var valet mer svårsmält, DN:s kulturchef Björn Wiman tyckte till exempel att Nobelpristagare inte ska finnas i pocket och i GP kallade Mats Kolmisoppi en av hennes romaner för ”blodfattig ladi-da-litteratur ”.
Men som Paul Tenngart skriver i sin nyutkomna bok ”Det litterära Nobelpriset” var Han Kang faktiskt ”en utnämning i Alfred Nobels ursprungliga anda”, någon som befinner sig mitt i karriären och förhoppningsvis har hälsa, tid och ork att producera många stora verk framöver.
En utomeuropeisk kvinna och den allra första kvinnliga asiatiska pristagaren – som dessutom redan lästes av relativt många i Sverige – utmanar i en lista som historiskt domineras av europeiska män. Han Kang var dessutom relativt ung när hon mottog Nobelpriset i litteratur, 54 år.
Allt tyder på att årets pristagare är en man. Aldrig någonsin har kvinnor fått priset två år i rad och endast sedan 2018 har Akademien använt principen varannan damernas. Eftersom en stor majoritet av Nobelpristagarna i litteratur varit europeiska är sannolikheten också stor att Akademien i år tar hem priset till den egna kontinenten.
Om Akademien vill lugna den blåsiga stämningen från ifjol väljer man en europeisk herre runt 80 som det råder relativ konsensus kring.
Den ungerske författaren Péter Nádas, 82 år, har till exempel länge nämnts i sammanhanget. Jag läser just nu ”Illuminerade detaljer I” som förberedelse för Nobeltorsdagen – en bit in är jag redan fast i hans slående minnesbilder av bombräder över Budapest, som oundvikligen för tankarna till dagens krig i Ukraina och Gaza. Vill Akademien markera i Israel-Palestina-konflikten vore den israeliske författaren och fredsaktivisten David Grossman ett spännande men också mer kontroversiellt val eftersom vissa debattörer vill att Israel ska bojkottas kulturellt. Men så explicit politiska är de aderton sällan.
Mest rafflande blir det förstås om Akademien överraskar oss idag klockan 13 när pristagaren tillkännages. Känslan förra året var att det kom in luft i systemet. Efterspelet och analyserna blir alltid intressantare när kritikerna inte är överens. Så jag hoppas att ledamöternavarkenlåter sig avskräckas av PeterHandke-debatten eller försöker undvika exempelvis feministisk kritik. Om det nu tvunget måste vara en vit man i år, hoppas jag faktiskt att det blir en problematiskvit man.
1. Det mest uppenbara valet vore Michel Houellebecq. Hans böcker handlar ofta om en desillusionerad huvudperson som försökerta sig fram i en svårnavigerad värld, där handlingen kretsar kring en brännande samhällsfråga. Det explicit berättade sexet har förstås spelat in när Houellebecq utpekats som ”den franska litteraturens enfant terrible”. Som bäst är han dock när han slutar vara så terrible och släpper fram en mer innerlig ton, som i Goncourtprisade ”Kartan och landskapet”. Det som mest talar mot Houellebecq är att han i verkligheten nog är lite för terrible för Akademien, som behöver hålla sin yta någorlunda presentabel. Han har åtalats (men inte dömts) för rasistiska och islamofoba uttalanden, och om han fick priset vore det nog första gången som det finns en porrfilm med en Nobelpristagare i litteratur.
2. Karl Ove Knausgård är en annan möjlig pristagare som förhoppningsvis är mitt uppe i sitt livsverk. Förutom att ha givit ut en svit med titeln ”Min kamp” har han genom åren omdebatterats för sina skildringar av pappaledighetens sångstunder och 2015 gick Ebba Witt-Brattströmså långt att hon anklagade honom för ”litterär pedofili” varpå han svarademed att kalla Sverige ett land av enögda cykloper som kväver litteraturens frihet. Om han får Nobelpriset är det för sina skildringar av modernt familjeliv och den närvarande pappans drabbande möte med sina känslor.
3. En tredje kandidat som seglat upp är Christian Kracht. En mer trolig pristagare än de andra två eftersom priset nyligen gått till andra norska (Jon Fosse) och franska författare (Annie Ernaux). Som yngre tillhörde han den ironiska generationen, som gjorde upp med 68-vänstern. Hans problem är att länge ha figurerat som ett slags ofrivillig darlingför den tyska intellektuella ytterhögern, något Arvid Jurjaks undersökte i en välskriven essäi Svenska Dagbladet härom veckan. Men när Kracht i ”Eurotrash” gjorde upp med sin familjs nationalsocialistiska förflutna tappade ytterhögern intresset. Men kanske vanns det istället av Svenska Akademien?
Dessa tre författarskap har alla vuxit fram i en privilegierad tid, decennierna runt millennieskiftet, då det inte har varit nöd på särskilt många håll i Europa. Dehar kunnat se tillbaka på 1900-talet och dess fruktansvärda ideologier och samtidigt skildrat sinavsmak inför olika element i den moderna livsstilen. Det här är författare som man läser för att de vågar irritera och gå på tvärs mot det förväntade. Att välja en av dem skulle öppna för en spännande diskussion nu när nöden står och knackar på igen.
Men återigen, Akademien är en svårtydd institution och det är vanskligt att spekulera. Kanske är vädringsluckorna fortfarande vidöppna. Kanske vill man inte alls hem till Europa. Kanske tänker man rentav skapa historia och ge priset till två kvinnor i rad?
David Klöcker Ehrenstrahls ”Självporträtt med allegorier” (1691) finns med i kanon. Verket ägs av Nationalmuseum i Stockholm.
KOMMENTAR. Det är ett smart val att inkludera Öyvind Fahlströms ”Sitting … Six months later (Version A)” i Sveriges kulturkanon. Verket är det enda på Bild och form-listan som har mindre än 102 år på nacken. Men genom Brasilienfödde Fahlström lyckas juryn bocka av närapå hela konstens utvidgning under efterkrigstiden, med allt från politiskt engagemang, experimentell performance till verk av udda material.
Förutom feminismen då. Men där har vi ju, i alla fall med lite god vilja, Hilma af Klint. Om inte kvinnorna tagit plats på konstscenen under 1900-talet skulle hennes abstrakta ”Målningarna till Templet” inte ha gjort internationell succé på 2000-talet – och utan succé ingen kanonplats.
Listan visar att omvärldens betydelse för Sveriges konstnärliga utveckling alltid varit stor: de kanoniserade Albertus Pictor och David Klöcker Ehrenstrahl kom liksom många andra konstnärer hit från Tyskland. Även slottsarkitekten Nicodemus Tessin den yngre hade tyska rötter.
Alla verken förtjänar sin plats. Största tyngden i bild och form-kanon ligger på nationalromantiken och tiden kring förra sekelskiftet. Mest folkliga är Lilla Hyttnäs, hemmet som Karin Larsson iscensatte och Carl Larsson avbildade samt Elsa Beskows barnbokssuccé ”Tomtebobarnen”. Men jag rekommenderar att läsa expertgruppens motiveringar, de placerar den utvalda konsten i sin tid vilket leder vidare till fler viktiga verk. Richard Bergh var ju inte först med att använda naturen som inspirationskälla när han målade den mångbottnade ”Nordisk sommarkväll”.
Nationalromantiskt är även arkitekten Ragnar Östbergs magnifika Stockholms stadshus från 1923 med både svenska och utländska stilinfluenser. Att man helt utelämnat modernistiska byggnader, som till exempel Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan (1966) och Kulturhuset av Peter Celsing (1974), lär åtminstone falla Arkitekturupproret i smaken.
RECENSION.Genbrug. Dansk Arkitektur Center. Köpenhamn. T o m 10/9.
Med arkitekturen finns något mycket motsägelsefullt. Byggandet är ett fantastiskt verktyg för att göra vår värld mer socialt hållbar. Man kan bygga nya bättre hem, skolor, sjukhus och bibliotek – sådant som skapar ett gott samhälle.
Samtidigt är det vansinnigt ohållbart att bygga, ur ekologisk synvinkel. I Sverige står till exempel enbart nybyggen för drygt 20 procent av utsläppen av växthusgaser och siffran stiger när husens energianvändning tillkommer.
Kan man då äta kakan och ha den kvar?
Ja, men man bör inte bygga mycket. Och den stad eller det land som seriöst vill arbeta för klimatet måste se över byggverksamheten och återanvända så mycket material det bara är möjligt.
För den som vill inspireras och lära sig mer rekommenderar jag ett besök på Dansk Arkitektur Center (DAC) i Köpenhamn. Här pågår just nu utställningen ”Genbrug!” med det uttalade syftet att påverka attityden till återbruk bland vanliga människor. Till och med själva utställningen är gjord helt utifrån ta vad man har-principen, alltså av återbrukat material från tidigare utställningar.
Pihlmann Architects projekt ”Thoravej 29” i Nordvest i Köpenhamn, där man har totalrenoverat och uppdaterat ett kontorshus från 1960-talet till en kontorshub av idag. Bild: Julia Svensson
Första delen handlar om det ingenjörsmässiga, hur mycket byggandet hugger av vårt jordklots resurser. Här finns mycket matnyttigt. Mest drabbande är utsnittet från Viktor Kossakovskys prisbelönta dokumentärfilm ”Architecton”. På en stor skärm syns poetiska scener från ett stenbrott, hur stenen bryts och rasar nedför brottets branter.
En vemodig och viktig påminnelse; när man mäter koldioxid har man bara räknat på själva utsläppen. Men när man bygger går det förstås också åt en förskräcklig massa av jordens resurser, som tagit miljoners miljoner år att bygga upp. Frågan är enorm.
Ett stort dilemma är också att det kortsiktigt ofta kostar mer att återbruka, både hus och byggmaterial, än att bygga nytt. Därför är det viktigt att belysa vad man, utöver bättre samvete, kan få för pengarna.
Det finns en hel del intressanta exempel på utställningen. Av stort allmänintresse i Köpenhamn är förstås projektet att bygga upp Børsen efter branden. I en fängslande video visas hur man rätar ut varenda gammal krokig spik.
Det gäller också att få privatpersoner att bygga miljövänligt: för att sälja in återbruk till folket har DAC också kallat in danska kungaparet: Kung Frederik och drottning Mary förevisar sitt nya annex helt i återbrukat material.
För den som vill ha något mer hard core finns ett lysande och färskt exempel i arkitektbyrån Pihlmann Architects ”Thoravej 29”. Man har totalrenoverat och uppdaterat ett kontorshus från 1960-talet till en kontorshub av idag – med mottot att inget material får lämna byggplatsen. Resultatet är minst sagt tjusigt och får högsta betyg: 95 procent av husets originalmaterial har återanvänts.
”Thoravej 29” är på många sätt ett pionjärarbete och det som bäst fokuserar på ett av de stora problemen med återbruk idag. Det är viktigt att få till stånd ett återbruk av den sena modernismens brutala byggnader, otidsenliga och med renoveringsbehov, den typ av hus det hittills varit mest fördelaktigt att riva.
Såhär såg kontorshuset ”Thoravej 29” ut före Pihlmann Architects uppdatering. Bild: Julia Svensson”Peder Lykke-höghuset” på Amager är ett annat sådant exempel: Rivning har varit planerad sedan 2010 och de sista invånarna flyttade ut 2022. Men så ändrade man sig – nu anses huset, med all 1970-talsbetong, värt att bevara.
EU vill bli världens första klimatneutrala region och därför behöver 35 miljoner kvadratmeter hus renoveras och energieffektiviseras, inte minst i öst. På en videoskärm talar EU-kommisionens ordförande Ursula von der Leyen om New European Bauhaus, designdelen av unionens klimatarbete: ”Vi kan inte få EU:s invånare med på klimatomställningen om de inte ser att resultatet blir vackert.” Hon flankeras av en lettisk kvinna som dedikerat odlar blommor i sin trädgård intill ett 70-talshöghus.
En aspekt som inte tas upp i den här annars utmärkta utställningen är vad alla världens konflikter gör med återbruket. Svårigheten blir inte mindre av att det pågår krig i omvärlden. Är inte krigshot det ultimata hindret när man vill motivera europeer att leva klimatanpassat?
Det går inte att blunda för att bomberna som förstör liv och byggnader i Ukraina och Mellanöstern är omöjliga att kompensera för. De politiska konflikterna saboterar just nu all form av hållbart samhällsbygge.
Kaari Upson fotograferad i utställningen ”Go back the way you came” på Kunsthalle Basel 2019. Bild: Dominik Asche
KONSTRECENSION.Kaari Upson. Dollhouse – A retrospective. Louisiana Museum for Moderne Kunst. Humlebæk, Danmark. T o m 26/10.
Livet framstår ofta som vidrigt hos Kaari Upson (1970–2021): förljuget, konsumistiskt, sex- och maktfixerat.
Kanske har det med hennes uppväxtort att göra. För även om hon flyttade därifrån så lämnade hon på sätt och vis aldrig San Bernardino, en smog- och jordbävningsdrabbad förstad öster om Los Angeles, beskriven av Joan Didion i ”Slouching towards Betlehem” som en blåsig och gudsförgäten avkrok med skilsmässor och självmord.
I San Bernardino hämtade hon inspiration till sitt kanske mest omfattande och kända verk, ”The Larry project” (2005–2012), som inleder Louisianas stora retrospektiv. ”The Larry project” är en märkvärdig halvfiktion kring föräldrarnas granne som till deras förargelse uppförde ett smaklöst McMansion, en fattigmansversion av en lyxvilla, mitt emot deras hus, Upsons barndomshem. Hon träffade aldrig Larry, vars namn av juridiska skäl förstås är påhittat och som av någon anledning blev tvungen att lämna sitt stora hem.
I första rummet finns små målningar från den nästan kriminaltekniska utredning hon uppslukades av efter att hon lyckats ta sig in i hans övergivna hus. Det framgick att ”Larry” hade tidningen Playboys grundare Hugh Hefner som sin förebild, och på det pornografiska temat visas en serie vackert flödande bearbetade fotografier.
Upson föreställde sig att ”Larry” hade kunnat ha en replika av den existerande ökända pool-grottan i Hefners Playboy Mansion och i ett hörn av utställningen står den 3D-printade ”The grotto”, som innehåller videoskärmar där Upson själv uppträder iförd lösvagina och lösbröst. ”The Larry project” är ett av de många verk där hon använder performance för att ”dubblera” sig själv, hon nästan blir Larry.
Här visas också ett videoverk där hon gör en docka av ”Larry” samt installationen ”Recollection hysteria” (2012), en stor avgjutning av Larrys övergivna hem som hon såg det första gången: en röra av aluminiumburkar, flaskor, kuddar, filtar, väskor. Allt i latex i en bedagad beige ton.
Utställningstiteln ”Dollhouse” hämtas från ett av Upsons verk men syftar också på Henrik Ibsens subversiva pjäs från 1879. Likt Ibsen diskuterar Upson identitet och könsroller utifrån hemmets perspektiv och hon ansluter sig därmed till en lång linje av moderna konstnärer som uppehåller sig vid föreställningar om hemmet och vad hemmet säger om vårt samhälle och våra liv. Från Auguste Renoir och Edvard Hopper till Louise Bourgeouis och Judy Chicago.
Är sängen vår mest intima möbel? Kaari Upson plockade upp madrasser hon hittade på gatan i Los Angeles där hon bodde och körde hem dem till sin ateljé, där avgjutnings- och måleriprocessen inleddes. Här verket ”X” (2013). Bild: Sprüth Magers, Los Angeles
Även om Upsons verk som helhet har en tydlig feministisk medvetenhet förhåller hon sig mer generellt till just hemmet.
Hon är besatt av föremåls yta, det yttersta lagret märkt av tid och liv. Hon gör avgjutningar av soffor och kingsize madrasser med spår av människokroppar. Sängen är den mest intima, och därför kanske också den mest intressanta, möbeln där vi tillbringar störst tid av våra liv. Upson har själv beskrivit andra människors sängar som frånstötande: ”somebody’s most inner inside that comes out and touches you. Yuck!”
Döden blir påtaglig i en svartlila skulptur av en sjukhusmadrass, ”Death bed”, och även två bebismadrasser gapar oroväckande tomma.
Upson dog i bröstcancer 2021 och in i det sista stannade hon kvar på mammas gata. En gripande installation är ”Mother’s legs”, en skog av tjugosex köttiga ben som hänger från taket. Jag får veta att de kommer från ett träd som fällts på gatan utanför barndomshemmet och att vissa av benen gjorts genom avgjutningar av Upsons egna ben. ”Mother’s legs” fanns med redan på Louisianas temautställning ”Mor” (2021) och när installationen nu visas igen är den i museets ägo och har fått en ärofylld plats i en stor sal i museets södra flygel.
Mammabenen låter mig också återuppleva ett litet barns känsla av att bara nå upp till knäna på vuxenvärlden. De är köttigt rosa och bär spår av blåmärken – våld? – som också för tankarna sådant som kan döljas bakom hemmets yta.
På väggen intill hänger ett verk som här visas för första gången: de 140 ”Untitled (Foot face)”-teckningarna från hennes sista levnadsår, en rad både humoristiska och skräckinjagande ansikten där en fot är placerad där näsan skulle ha suttit. Ju närmare Upson kommer döden, i takt med att medicineringen blir kraftigare, desto mer löses ansiktena upp, för att till slut bara vara lysande vita markeringar av ögon och tänder.
Serien med 140 verk med titeln ”Untitled (footface)” (2020-21) var Kaari Upsons sista verk. Bild: Courtesy Sprüth Magers
Utställningens curator Anders Kold vill i katalogen ha det till att foten i ansiktet är hennes mors; modern dog före dottern av cancer som startat i foten.
I en tid då allt ska säljas med autenticitet och sanna berättelser, är det förstås lockande att ladda konsten med spännande biografi. Men det är att förminska konstnärskapet. Även om Upson själv bekräftat att hon hämtade berättelser ur sitt eget liv, var det för att skapa universella berättelser om tiden och livet, gestalta hur eviga krafter som klass, makt, åtrå nästlar sig in i vårt allra mest privata. Kanske är upprinnelsen till bilderna hennes mors fot, men den lite pompösa fotnäsan utstrålar snarare livets förgänglighet, hur lite den materiella fåfängan har att sätta emot förruttnelseprocessen.
Efter en stund slår det mig att det är Upsons alltför korta karriär som får det hela att kännas abrupt. Jag blev bekant med hennes verk på en soloutställning i New York 2017. Hon var på väg mot något stort, hennes framgång hade precis fått en skjuts med Venedigbiennalen och internationella solopresentationer. Det här är en konstnär, en förnyare, som förtjänar att upphöjas på det vis Louisiana nu gör: hon nämns i samma andetag som Eva Hesse, Paul McCarthy och Cindy Sherman. Jag hade velat följa henne under fler år.
Genom att gjuta av föremål i hemmet undersöker Kaari Upson vad våra hem säger om tiden vi lever i. Här verken ”Who’s afraid of red yellow and blue” (2014), ”Crib diptych” (2015) och ”Death bed” (2016). Bild: Kim HansenTrots den här magnifika retrospektivens vidd lämnar jag den med en gnagande känsla av brist, att ha missat något essentiellt
Men min reaktion handlar också om de enskilda verkens karaktär, att de är fulla av så många spännande kopplingar och associationer. Som dockhuset – hennes mamma gjorde ett dockhus åt sitt barnbarn som liknar Upsons barndomshem och som inspirerat Upson till en rumsstor installation. Här visas ett videoverk där hon och en barndomsvän stapplar omkring som dockor, med ögon målade på ögonlocken. Här finns bilden av dockhuskopian av Hugh Hefners barndomshem, som Upson ropat in på auktion och testamenterat till konstnären och mentorn Paul McCarthy – detta skulle ha varit med på utställningen men gick om intet i branden i Los Angeles.
Att Kaari Upsons verk öppnar för ett aldrig sinande tankemyller kan handla om att de saknar tydliga förklaringar och alltid har många komplexa bottnar. Ett medvetet val: hennes intention var att betraktaren inte ska förstå allt. Och häri består verkens rikedom – det som får mig att hungra efter mer.
KOMMENTAR. På tre decennier har bostaden gått från att vara en grundbult i välfärdssystemet till att bli en handelsvara, en investering, något att tjäna pengar på.
Jag trodde att kulmen var nådd. Men den 1 juli i år tar Sverige ännu ett steg närmare en bostadspolitik där marknaden styr allt. Då träder Boverkets nya byggregler i kraft.
Dessa regler, som av Boverket kallas ”Möjligheternas byggregler”, har mötts av en mängd kritiska remissvar angående lämplighet, hälsa och säkerhet – men ändå har det inte gjorts mer än marginella förändringar i de föreslagna reglerna.
En uppseendeväckande förändring är att detaljerade anvisningar, som siffror, slopas. Hittills har det funnits exakta minimikrav för hur en ny bostad får byggas. Till exempel rumshöjd på 2,40 m. Dessa krav ersätts nu med formuleringar som ”tillräcklig rumshöjd”. Den som avgör vad som är tillräckligt – det är inte längre staten, alltså vi alla tillsammans, utan byggaktören, det vill säga marknaden.
Hur kan en bostad se ut med de nya reglerna? Under våren har ett verk kallat ”Exempellägenheten” turnerat från Arkdes i Stockholm till Arkitektskolan i Lund och Form Design Center i Malmö. Detta var en fullskalig modell av en lägenhet som inom en snar framtid kommer bli möjlig att bygga enligt svenska regler. Lägenheten mätte 2,20 meter i takhöjd, 20 centimeter lägre än nuvarande minimigräns.
Köket var placerat i en korridor. Det kombinerade vardags- och matrummet var inte särskilt stort – här fanns dessutom lägenhetens enda fönster. De två sovrummen saknade fönster och rumslängden tillät inte passage vid sängarnas fotändor – vilket, förutom att sovrummen var svåra att använda som arbetsrum, också betyder att dubbelsovrummet inte längre var funktionsanpassat. I det här kyffet föreställer jag mig att man med lite god vilja kan klämma in en familj med två vuxna och två barn.
Boverket utgår förstås från att alla byggaktörer gör sitt bästa. Tanken är att det nya regelverket ska ge bättre bostadsarkitektur. Till exempel ger de nya reglerna mer frihet att föreslå egna lösningar och främja nytänkande och flexibilitet. Detta kan säkert fungera utmärkt i en del fall. Men samtidigt har det fram till nu inte varit förbjudet med 3 meter i takhöjd – ändå har få byggt högre än 2,40.
En av få skärpningar i det nya regelverket är krav på fönster i vardagsrum och vid matplats.
När jag talar med Malmös stadsarkitekt Finn Williams, som arbetat med liknande frågor i London, rör sig Sverige med pågående avregleringar i en liknande riktning som England gjort sedan 1980-talet. Där utmynnade bristen på ansvar i den tragiska branden i Grenfell Tower 2017, ett hyreshus som renoverats med billiga och brandfarliga material.
”Jag skulle inte säga att de nuvarande förändringarna i Sverige innebär en direkt risk för att något liknande som Grenfell skulle kunna hända här – än. Däremot kan Grenfell ses som en varning om de långsiktiga risker som kan uppstå om man successivt överlåter ansvar till den privata sektorn utan tillräcklig tillsyn och kontrollmekanismer”, säger han.
I England har man till och med tagit bort krav på bygglov för vissa typer av bostäder – men efter att ha sett det undermåliga resultatet jämfört med bostäder med vanlig bygglovsprocess har man sedan 2022 infört nya Space standards, gränsvärden som måste följas.
Sverige – ett föregångsland för goda bostäder – gör sig här av med ännu en garanti för att lagen om en god bostad för alla efterlevs.
Vem kommer hamna i de sämsta lägenheterna? De som inte har råd med bättre. Jag blir förbannad över mindre.
Men nu står vi inför faktum, om en månad träder Möjligheternas byggregler i kraft.
Sveriges 290 kommuner kommer alla att behöva förhålla sig till detta, vilket kommer orsaka både huvudbry och ökade kostnader de närmaste åren. I en stor stad som Malmö finns ett rejält stadsbyggnadskontor med visioner och en stadsarkitekt med relevant erfarenhet. Men för många mindre kommuner kan det bli knivigare.
Och då står vi inför ännu större skillnader i livskvalitet både mellan centrum och periferi, och mellan dem som har och dem som inte har.
LITTERATUR.Virginia Woolf. Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag.
Målningen ”The party” ställdes i London i höstas ut för första gången på nästan hundra år. Denmålades av Vanessa Bell 1920 och var en gåva till systern Virginia Woolf. Motivet är två kvinnor på fest, uppklädda i urringade och baraxlade klänningar i flapperstil typiska för den nya tiden.
Den hittades i Woolfs bostad, såldes och var försvunnen i decennier. Och enligt The Guardian kallas den nu för ”Mrs Dalloway’s party” – eftersom man gärna antar att den var en inspirationskälla till den berömda romanen.
Att vilja knyta romanen till Vanessa Bells målning – som nu är till salu hos Sotheby’s, price upon request – säger mer om det ljus som omger romanen än om målningen.
”Mrs Dalloway” fyller hundra år i år och tycks bara lysa allt starkare. Virginia Woolfs ord i dagboken efter denförsta utgivningen, ”Jag tror det är möjligt att vi kan sälja 2 000”, förefaller falskt blygsamma, minst sagt.
I Sverige firas jubileet med en ny utgåva på Albert Bonniers förlag. Omslaget har stiliserade blommor med fläkt av 1920-tal och den nya översättningen av Eva Åsefeldt är ledig utan att tappa kontakt med berättelsen och dess tid.
Den berömda första meningen: ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” är förstås intakt. Den följande, ”Ty Lucy hade händerna fulla” i Else Lundgrens tappning från 1977 lyder nu istället ”För Lucy hade fullt upp som det var” – för att ge ett litet smakprov på uppdateringen.
Virginia Woolf. Foto: Bonnierförlagens arkiv
Så tiden då. 1920-talets första år var ju fullständigt magiska. Det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att skriva. 1922 kom James Joyces banbrytande ”Ulysses”, som skildrar en dag i Dublin som en inre monolog hos huvudpersonen. Samma år färdigställde Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” (utkom 1913–1927), som även den bygger på berättarröstens stream of consciousness.
Virginia Woolf ingick i den moderna rörelsen, både som författare och som förläggare. Akademiledamoten Anna-Karin Palm skriver i det både fint analytiska och informativa förordet om Woolfs relation till ”Ulysses”. Romanen både imponerade på och förbryllade henne och länge fortsatte hon att diskutera den i dagboken, i samtal och essäer. Palm skriver också att det förvisso fanns ett element av konkurrens i reaktionen. Men det Woolf strävade efter skilde sig också från ”Ulysses”, som hon uppfattade som ”en gestaltning av ett allt för slutet, egocentriskt medvetande”.
”Mrs Dalloway” utspelar sig visserligen också under en enda dag, i mitten av juni 1923, då Clarissa Dalloway ska hålla en stor fest för Londons crème de la crème: till och med premiärministern är bjuden, men även en rad kärlekar och vänner från förr. Men till skillnad från Joyces enmansperspektiv gestaltar Woolf hur människor ständigt påverkar varandra i ett ändlöst nät av beröringspunkter. Med en precision som kan misstas för enkelhet glider huvudpersonen Clarissa Dalloways medvetande över i de andra karaktärernas. Övergångarna är närapå sömlösa och sker från en rad till nästa. En syn på medvetandet som något kollektivt, om man så vill, som kan kännas igen i systern Vanessa Bells moderna sätt att förhålla sig till både livet och konsten, som något man skapar gemensamt.
Storbritanniens kvinnor fick rösträtt först 1928, och det går att läsa ”Mrs Dalloway” med feministiska glasögon, att Clarissa Dalloways inre oro handlar om att hon inte räknas, inte är förverkligad som sin man utan fördriver tiden med ytlighet, med att ordna meningslösa fester.
Clarissas tankar på när hon och vännen Sally Seton – en av festens många gäster – i ungdomen råkade kyssas, visar hur fast man i det viktorianska samhället var i heteronormen. Gränser Woolf och övriga i Bloomsburygruppen ville utplåna.
Woolf är också skoningslös i sin skildring av klassamhället; alla personer har det inte lika väl förspänt som Dalloways, och även inom deras överklassklick funderas det mycket över hur många hundra pund man drar in per år. Att inte ha pengar är förödande, vilket även Woolf gav uttryck för i sina privata anteckningar.
”The party”, den återupptäckta målningen av Vanessa Bell, som sägs ha inspirerat till ”Mrs Dalloway” är just nu till salu på Sotheby’s.
Första världskriget tog slut 1918, men samhället lider fortfarande av sviterna. Kriget får här gestalt i unge herr Septimus Warren Smith, en ung och psykiskt traumatiserad veteran som hellre dör än låter sig låsas in av någon läkare, vilket förstås för tankarna till Woolfs psykiska ohälsa och tragiska självmord mindre än tjugo år senare. Innan dagen är slut tar han sitt liv – en död som får Clar
issa Dalloways livsglädje att framstå i än starkare kontrast.
Clarissa Dalloway har nämligen själv tillfrisknat från svår influensa. Det här är åren efter spanska sjukan 1918, en aspekt som lyftes under covid-pandemin i en intressant artikel i The New Yorker. Till skillnad från kriget drabbade influensan människor i deras hem, och dödligheten var hög. Woolf insjuknade själv ett antal gånger mellan 1916 och 1925 och blev sängliggande.
Idag är det kanske snarare troligt att Clarissa Dalloway skulle slå mynt av sina skills och driva ett influencer-imperium? Hon skulle vara mer känd och ha mer pengar än både sin regeringstjänsteman till make och den nedvärderande ungdomskärleken Peter Walsh. Det hon gläds åt och behärskar – att lyfta fram det vackra, skapa glamour – har uppvärderats, nästan blivit en konstform. Äntligen kan hon sluta skämmas över den hon är!
Romanen är också Woolfs kärleksförklaring till Londons myller. Ta bara Clarissa Dalloways inledande promenad från bostaden i uppburna Westminster, genom St James’s Park, över Pall Mall och Piccadilly för att nå blomsteraffären på Bond Street. Virginia Woolf flyttade själv vid den här tiden tillbaka till staden efter ett decennium i stillsamma Richmond.
Big Ben slår om och om igen över de 276 sidorna. En symbol för London, som också pampigt markerar makten, imperiet och dess traditioner. Och förstås: tiden som går. En central aspekt, romanens arbetsnamn var till och med ”The hours”. Frågan är enkel: vem som tillåts göra vad med sina timmar.
I sin dagbok förefaller Woolf, som fyllde 43 det år ”Mrs Dalloway” utkom, rätt upptagen av vad hon själv och vissa vänner ”åstadkommit” vid denna höga ålder.
Något jag inte lade märke till när jag läste boken i tjugoårsåldern, men som jag upptäcker och imponeras av nu, är hur exakt Woolf ringar in medelålderns ökande medvetenhet om döden. Hur Clarissa Dalloway och hennes jämnåriga ser tillbaka på sina liv och sina förlorade möjligheter och hur de färdas fram och tillbaka i tiden. Clarissa Dalloway är femtio plus men redan på bokens första sida är hon tillbaka vid tjugo, vid uppbrottet med Peter Walsh, ungdomskärleken som hon aldrig gifte sig med. Trots att deras historia är förbi är de efter trettio år ständigt i varandras tankar. Valde hon fel?
På ytan ser den ut som en roman om en enda varm dag i juni. En ögonblicksbild, nästan lika hastig som Vanessa Bells målning.
Men i denna bild ryms en universell och tidlös berättelse om livet och människorna. Det går att lägga många olika filter över den, hitta snäva politiska vinklar, men det är samtidigt att förminska den. Rikedomen i skildringen, att den lyckas ta in så mycket och ändå bibehålla sitt djup, är något av det som gör den till ett av 1900-talets stora mästerverk.
När jag närmar mig slutet på ”Mrs Dalloway” vill jag inte lämna Virginia Woolfs rika universum; det är en estetisk och tankemässig njutning att vistas där. Dessutom, lätt att glömma mitt bland alla
stora ord: hon är rolig.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Stolt litteratur- och konstredaktör samt kritiker på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här
Finns det något att lära av historien här? 
