24th March, 2009

Klädsel vårdad, stod det. Jag och några väninnor tog på oss klänningar och målade läppstift. Sedan tog vi taxi, som sig bör när man besöker hus med pilastrar på fasaden.
Tidigare under helgen hade vi varit i den skandalomsusade partyvåningen Spy Bar på Stureplan, där vi fått så många knuffar i kön till garderoben att det här med The Dinner Club, en umgängeskurs med inriktning på trevnad, vett och etikett inte kändes som en helt dålig idé.
Men egentligen är The Dinner Club ingen kurs. Det är en teaterpjäs som är en kurs där publiken deltar. Skådespelarna tar emot i en våning av art déco-modell, i Östermalms ambassadkvarter. Man hänger av sig jackan. Man får svara på frågor. Sedan är kvällen uppdelad i stationer: mingel, bordsskick, klädsel, dans och flirt. Därefter praktiseras de nyvunna kunskaperna under en middag med dans. Allt enligt 50-talistisk uppförandekod.
Nu var det så bevänt att under aftonen var det betydligt fler damer än herrar, och som kvinna fick man ibland agera man. Intressant:
I mingelsituationer är det mannen som ser till att alla presenteras ordentligt för varandra. Han ser till att kvinnan har det trevligt, att hon har vin i glaset. Det är män som hälsar välkommen, utbringar skålarna och tackar värdinnan för maten.
I flirtsituationer tar han alla initiativ. Kvinnans uppgift är att ge rött, gult eller grönt ljus. Och i dansen, som är det enda som på pappret lever kvar sedan 50-talet, är det mannen som för och kvinnan som följer. Vilket kan vara nog så besvärligt för någon som är van att ta för sig.
På väg till tunnelbanan efteråt diskuterade vi: det är inte ett dugg konstigt att män oftare har ledarpositioner än kvinnor, fastän samhället förändrats så att båda borde ha samma möjligheter. När jag fick vara man under middagen hade jag roligt, självsäkerheten kom med uppgiften. Medan min bordsdam kände sig låst och uttråkad.
Hade dåtidens kvinnor det tristare än vi har i dag? Eller var de gladare? Nöjdare? Det kan ju å andra sidan vara bekvämt att alltid ha någon som för.
En av männen vid vårt bord blev bestört när han blev utan bordsdam, när det satt en kvinna på hans andra sida som hade fått en dam till bordet. ”Vi måste ju inte ta så seriöst på rollerna” sa han snäsigt och tvingade över en av tjejerna på sin sida så att hennes partner blev ensam.
Vi fnissade åt killens omedvetenhet. Men samtidigt var hans reaktion, liksom hela kvällens spektakel, ett bevis på att yttre omständigheter förändras snabbare än vår föreställningsvärld.
Fotnot: The Dinner Club är utvecklat av Poste Restante för Mossutställningar och spelas på Polska institutet i Stockholm t o m 28 mars.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-23
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th March, 2009

Peoples building, Shanghai.
På utställningen Yes is more på Dansk Arkitekturcenter i Köpenhamn (t o m 31.5) tar danske Bjarke Ingels på sig rollen som arkitekturens Charles Darwin. Evolution skapas inte genom revolution – Ingels arkitektkontor BIG har blivit vinnare genom anpassning.
BIG:s framgångssaga är utformad som en enorm tecknad serie. I pratbubblor längs väggarna berättar Ingels om arkitekturens villkor, från idé till förlorad tävling, från byrålådeskiss till färdig byggnad. Under rubriker som ”Found in translation”, ”A welfairytale” presenteras både de sympatiska VM-husen i Ørestad och mastodonter som People’s Building i Shanghai.
Är det, som Ingels säger, radikalt att böja sig efter marknaden? Tja… vad man än tycker om vip-städer i Azerbajdzjan och monumentalarkitektur i Kina, är BIG ett intressant nutidsfenomen och ett koncept som fungerar. Och oavsett om man gillar Ingels evolutionsteori och fyndiga ordvrängningar är Yes is more något så originellt som en kul arkitekturutställning för en bred publik. Marknadsanpassning när den är som bäst.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009

Stänger efter tre.
Förslaget om en ny alkohollag lär inte skaka om grundvalarna i Malmös uteliv direkt.
Stänga klockan tre i stället för fem? Var det någon som hostade? I den här staden tänder vi i taket klockan ett. Och då är det bråttom till nästa vattenhål – kvart i tre slår Brogatan i gonggongen och kön till de flesta nattklubbarnas garderober tätnar. Rödvinsblå läppar och öldimmig blick, men ännu pigga ben.
När gymmen anpassar sig efter urbana människors önskan om att lyfta skrot när som helst på dygnet, lever nöjeslivet i Sverige kvar på femtiotalet. Då dansorkestern slutade spela och folk gick hem för att stå pigga på fabriken måndag morgon klockan sex.
Samtidigt aspirerar 00-talets Malmö på titeln ”attraktiv stad i en storstadsregion”. Malmö vill locka till sig unga, kreativa människor och är en av Sveriges snabbaste växande städer med femtusen nya invånare om året.
Paradoxalt. Ironiskt. Pinsamt. Att Pølsemannens korvkiosker fem över tre på natten är Malmös enda likhet med Köpenhamn. Att besökare från Berlin förvånade blir hemskickade av staten när kvällen just har börjat.
Men å andra sidan gynnar korta öppettider dem som faktiskt ser behoven. Svartklubbskulturen är ju också en sak som utsocknes brukar finna spännande med Malmö.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009
Då hade Sydsvenskan kultur, liksom många andra, kvinnotema. Förutom utmärkta texter av Rakel Chukri och Anna Hellsten fanns det ett reportage av mig om varför vår litteratur är så könssegregerad – när Sverige strävar efter jämställdhet.
Intressant men nedslående läsning, om jag får säga det själv. Har bland annat intervjuat den smarta litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
Texten håller faktiskt för läsning idag också, fastän det är vanlig mansdag. Ligger tyvärr inte på nätet, men för er som missade det i papperstidningen tog jag mig friheten att lägga upp pdf:en här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th March, 2009
Kronprinsessan Victoria och jag är nästan lika gamla.
När jag var elva läste jag och tittade på bilderna från hennes ponnytävlingar och ridäger. Ponnyn, utrustningen, ridkläderna. Allt såg blankt och nytt ut, av senaste modell. En sagovärld för en hästflicka. Jag hade också en ponny, så jag var nöjd fastän en lätt avund bultade i bröstet. Victorias ponny hoppade alltid så lydigt. Det verkade bara fixa sig så lätt.
Några år senare tog vi studenten, först Victoria och så jag ett år senare. Victoria åkte till Frankrike för att plugga. Hon fick anorexia. Kanske på grund av alla krav som ställdes.
Jag flyttade också utomlands, till Schweiz för att arbeta som barnflicka i en familj och lära mig franska. Det var 1997 och på promenaden in till centrum såg jag löpsedlar och paparazzibilder med den magra svenska prinsessan. Själv gick jag upp fem kilo på grund av all öl jag drack med mina nya kompisar.
Och så i tisdags. Jag grät en skvätt när jag såg kungafamiljens youtube-film om förlovningen.
Sen försökte jag analysera tårarna: Jag börjar gråta när mina vänner gifter sig. Jag börjar gråta när folk i tv-serier blir kära. Jag är en sucker för romans. Men. Jag är också en sucker för republik.
Jag gråter för Victoria och Daniels vackra, förståndiga kärlek. Men jag gråter lika mycket för att Victoria så tveklöst planerar stå ut med fångenskapen och galenskapen. Att ständigt vara påpassad. Att ha framtiden utstakad. Att behöva fira sin födelsedag i töntig nationaldräkt år ut och år in.
Det är säkert fantastiskt att bara få alla dessa miljoner som vanliga människor inte får och kunna köpa en lydig ponny med bra stamtavla – bara för att man själv har en stamtavla. Men det är ett ganska högt pris. Som Heidi Avellan skrev i Sydsvenskan. När andra kvinnor i Sverige inte får gifta sig fritt kallar vi det urtida patriarkal kultur. Men när det gäller Victoria kallas det monarki.
Eftersom 80 procent av Sveriges befolkning köper de här dumheterna och därmed också accepterar att man ska kunna ärva sin ställning, så är det tronföljaren själv som måste säga stopp. Victorias så firade förlovningen befäster monarkin, antagligen för hela min livstid.
Om inte. Victoria och Daniel. Om inte ni rymmer från kyrkan före vigseln. Sätter er i en begagnad Volvo, med den konungsliga slöjan fladdrande ut genom det öppna fönstret. Skiter i all pompa och ståt och köper en villa i Ockelbo.
Först då kommer mina tårar att bara vara romantiska glädjetårar.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-02.
Postat av Julia Svensson - Kommentera