Smedstorp revisited (en förlorad värld)

24th June, 2009

”Jag hade varit där första gången för mer än 20 år sedan, en molnfri dag i augusti när morgonluften var sådär klar som den bara är när sommaren går mot höst. Och även om jag varit där sedan dess, i så många olika sinnesstämningar – det var det första besöket som mitt hjärta återvände till vid det här besöket, mitt senaste.”

Jag modifierar ett citat från Charles Ryder i filmen Brideshead revisited. För även om Smedstorps skola inte är ett pampigt slott i England, så är den mitt Brideshead. En rejäl byggnad med stora fönster och gult tegel och grå klinkers i korridorerna. Ett hus ingen någonsin skulle riva för att bygga nytt.

Den här synnerligen regniga måndagen stod jag där igen. I ettans korridor. Som en vilsen förstaklassare, ett blåbär, och letade efter ansikten att känna igen.
Jag tvekade inte när dörren stod öppen. Jag såg det som min rättighet, till och med min uppgift, att gå tillbaka in. De gamla kompisarna från mellanstadiet och jag, vi mår nog bäst utan varandra – så vad jag sökte efter alla dessa år visste jag inte. Men klinkerskarvarna kändes bekanta under skosulorna. Trappstegen hade blivit mindre. Busschaufförens jakttrofé i trapphuset, det stora älghuvudet, var borta.
På andra våningen strök jag handflatan över en fönsterkarm, den vi brukade hoppa upp och sitta i. Jag mindes tydligt de vita märkena, som fossiler från utdöda djur, som avtecknade sig i den bruna stenen. De fanns kvar.
Sedan hörde jag det igen. Ljudet från när klockans minutvisare hoppar framåt. Samma klocka, som säkert kommer att ticka lika långsamt i tjugofyra år till.

Precis som för Charles Ryder, fanns det en enda person kvar, som var min länk till en förlorad värld. Min brors fröken. Vi pratade en stund om praktiska detaljer. Fyra dagar senare skulle ringa ut till sommarlov. Sedan stängde jag dörren om det förflutna men när jag satt mig i bilen grät jag ikapp med regnet, utan anledning.

Efter en snabb sökning på Eniro vet jag att dinosaurierna från förr finns kvar i närområdet, inte utdöda, bara gråare i skägget. Men det är som med fossilerna i fönsterkarmen – de har liksom eroderats bort och bleknat med åren, ju fler sjätteklassare som suttit på dem.
Det är säkert fler än jag som funderat mer på tiden i de grå korridorerna än vad korridorerna förtjänar. Använder händelser där som förklaring till saker. Fastän vi är helt andra nu, och samtliga celler i våra kroppar bytts ut flera gånger sedan dess.
Men ändå. Sex år, en evighet. Smedstorps skola. Jag hade varit där förut; jag visste allt om det.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Dinoaurien är död

14th June, 2009

I morgon kväll sänder TV3 sista avsnittet av “Cityakuten”, tv-serien som befäste sjukhuset som populärkulturell spelplats. Men vad blev kvar? Julia Svensson undersöker arvet efter den sista stora dinosaurien.

Läs reportaget i dagens Sydsvenskan.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En förebild inom mindfulness-skolan

13th June, 2009

”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.

Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.

Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.

En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.

I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.

Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.

Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.

Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den vita tigern

3rd June, 2009

Aravind Adigas roman Den vita tigern, som nyligen kommit på svenska, var en av tre romaner som de flesta turisterna läste i sina solstolar i i Goa i december. De andra var Salman Rushdies klassiker Midnattsbarnen och Gregory Davis bästsäljare Shantaram.

På dagarna vaknade vi i våra bungalows. Stapplade trettio meter till solstolen. Läste. Badade. Ibland var det yoga och man kunde få massage på ett berg. Vi visste hela tiden att snart var det dags att lämna paradiset och ge oss ut i det riktiga Indien, som började 500 meter därifrån och sedan sträckte sig i oändlighet, med motorcykelrikshor som tutade och tiggare och lösdrivande hundar. Men först lärde vi känna Den vita tigerns huvudperson Balram. En kille från den indiska landsbygden som bestämt sig för att lyckas och bli en rik man, trots det indiska samhällets alla hinder.

White tiger funkar som ett slags introduktion till Indien. Jag hade varit där förut, men jag skulle till exempel aldrig ha lagt märke till migrantarbetarna på samma sätt om jag inte hade läst boken. Alla de som reste från delstaten Uttar Pradesh för att söka lyckan i de stora städerna. Tjänstefolket som bodde hur många som helst i små utrymmen i husens bottenvåningar. Jag skulle heller aldrig ha tänkt närmare på de stora klungor av män i kostymbyxor, skjorta och flipflopsandaler som stod och hängde i varje gathörn.

Min indiske kompis, som är nyhetschef för en stor tidning i New Delhi, gillade inte boken. För en indier som han är migrantarbetare i källaren inget nytt. Inte heller det indiska grupptrycket, som enligt bokens berättare är det som främst hindrar folk att klättra på den sociala stegen. Ett slags jantelag, där släkten – eller klungan i kostymbyxor – mobbar ut den som avviker.

Förutom den milda kritiken från min vän, som tycker att bokens karaktärer är för klichéartade, har Aravind Adiga fått en hel del nationellt skäll för sin bok. Många gillar inte att Indiens enorma bakgård, alla de fattiga människorna, exponeras inför hela världen.
I västvärlden tilldelades boken, som är Adigas debutroman, istället det prestigefyllda Bookerpriset. Fattigdomspornografi kallas det av vissa. Men jag tror snarare på boken som ögonöppnare. Västerlandets förtjusning över att få veta något alldeles nytt om ett land som snart är i världens centrum.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera