31st July, 2009
Igår författade jag något så fint som en nyhet till kulturens nyhetsuppslag. Den handlar om Hipphipp-killarnas bidrag till kulturhuvudstadsåret i Lund 2014. Som är en krigsfilm med humor. Finns att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th July, 2009
Den tysk-österrikiske författaren Daniel Kehlmanns far, regissören Michael Kehlmann, gled mot slutet av sitt liv snabbt från de stora scenerna in i arbetslöshet och glömska. Detta, skriver Kehlmann den yngre i måndagens Frankfurter Allgemeine, är symptomatiskt för den samtida tyska teatern. I en teatervärld där spagettiätande på scen, och att någon blir insmetad med något, verkar vara statliga påbud fanns ingen plats för hans fars yrkesskicklighet.
Kehlmann skriver att det var det borgerliga livets tristess som en gång lockade människor
till teatern. Dagens kulturkonsumenter roas inte av kitsch och avantgarde – så idag är det tristessen på teatern som gör att borgerligheten hyr en dvd istället.
Här är vi alltså igen, i striden mellan traditionen och det där andra, nya.
Kraftigt nerkokat: Vilket är bäst – kasta kakor åt det uttråkade folket? Eller kasta kakor på det uttråkade folket?
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-07-30
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th July, 2009
Cricketmästerskapet Ashes – som spelas vart fjärde år mellan England och Australien sedan 1882 – har just startat. Den engelske psykologen Edward Marriott frågar sig därför lägligt, i senaste Prospect, vad det finns för likheter mellan test cricket och psykoanalys. Att det finns ett samband
är Mike Brearley, känd psykoanalytiker och tidigare cricketstjärna, ett bra exempel på. Cricket, särskilt femdagarsformen test cricket, kräver intelligens och uthållighet. En psykoanalytiker måste likt en cricketspelare kunna uthärda långa perioder av stiltje och ändå vara alert när action bryter ut.
En annan beröringspunkt är att ingen längre verkar vilja satsa på vare sig psykoanalys eller femdagarscricket. Inom cricketvärlden vinner det korta Twenty20-spelet mark: det ger snabba cash. Och i England liksom i Sverige vill regeringen hellre pumpa in pengar i den hajpade snabba kognitiva beteendeterapin (KBT) än i den långsammare psykodynamiska terapin, trots att båda formerna behövs.
Mike Brearley har i boken ”The Art of Capitaincy” skrivit att det inom sporten finns en tendens att låtsas att allt är enkelt. Det, menar han, beror på rädsla och är något man i längden förlorar på. Och han argumenterar för att samhället på liknande sätt förlorar på att marginalisera den långsamma psykoanalysen. Det krävs inte mer än ett par kvicka KBT-sessions för att inse att ting tar tid. Men crickettendenserna speglar en arrogant och kortsiktig effektiviseringsmani som sträcker sig långt utanför cricketplanen och terapisoffan. Effektivitet, visst. Men det pratas sällan om hur effektiv en människa, eller en organisation, kan bli utan att kostnaderna i slutänden landar någon annanstans i stället.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07-29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th July, 2009
Lika förutsägbart som sommarpratarna i P1 är gnället på sommarpratarna i P1.
Läs dagens radiokrönika i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
27th July, 2009
veckans sms-tipsare är Hipphipp-AndersJansson.
Här berättar han om sina bästa somrar. I Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th July, 2009
I romanen The White Tiger skriver Aravind Adiga om The Darkness. The Darkness är Ganga-land, det gamla Indien bortom it-under och expanderande medelklass och där är det traditioner och familjeband och maffia och korrupta stadsöverhuvuden som styr människors liv och kvinnor gifts bort vid tolv års ålder och inte kan gå ut efter mörkrets inbrott. Fåfänga drömmar om att krossa patriarkatet känns sällan längre bort än just där.
I januari lämnade eminenta fotografkamrat Johanna Wallin och jag takterrassen i Bombay, landade i Lucknow och hyrde en chaufför och en tolk och en bil utan fjädring. Efter sju timmar i bil hamnade vi hos den vilda feministen och människorättskämpen Sampat Pal i byn Atarra.
Här, i dagens Sydsvenskan, kan du läsa hur det gick.
Och här kan du kolla in Johannas bildspel.
Foto: Johanna Wallin
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th July, 2009
”Paris Frankrike” (Ellerströms förlag) är Gertrude Steins hyllning till sitt andra hemland. Med karakteristiskt flytande meningar berättar hon om fransk mat, hattar, mode, Picasso och sin döda hund. Och om hur fransmannen på en gång kan vara både fridfull och spännande. Stereotypiserande, men alltid på rätt sida av gränsen.
Boken är också en fundering över framtiden. Utgivningsåret 1940 befann sig Stein och Alice B Toklas, som så många andra parisare, på den franska landsbygden i skydd från kriget. Det var en tid när Europa skulle äga världen ännu ett litet tag.
Århundraden är som franska män, skriver Stein. Först rebelliska ungdomar. Men förr eller senare måste de bli civiliserade. Frankrike, liksom England, hade svårt att acceptera 1900-talet. Men ändå måste de två tillsammans civilisera det. Och i backspegeln: hon skulle nog ha betraktat 1900-talets slut som relativt civiliserat.
Gertrude Stein är en monumentalfigur för ett Frankrike och ett sekel som flytt. 1900-talets finurliga sagotant, en sån där som aldrig mer kommer att finnas, som man alltid kommer att sakna.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-25
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th July, 2009
I anslutning till fotoutställningen ”Med Malmö i blick” (t o m 31.7), producerad av hemlösa Malmöbor, hålls en serie temakvällar om hemlöshet på Konsthallen.
I onsdags handlade det om att även de som inte kan bli drogfria har rätt till en egen säng – det är inte längre nolltolerans på boenden för hemlösa i Södra innerstaden.
Förväntade mig debatt, men fick i stället lyssna på Christer Parander, en av de medverkande i fotoutställningen. Han berättade om hur han efter tio år under buske nummer 13 i Kungsparken och ett otal misslyckade behandlingar, till slut hamnade på boendet Lönngården. Det första stället där ingen sa åt honom att sluta dricka.
Det var alltså inte förmaningar, utan ett tillåtande sammanhang och en IT- kurs för hemlösa, som gav honom livsmening. ”I dag tänker jag inte på flaska och sprit, jag tänker bara på min data
maskin”.
Nästa onsdag blir det paneldebatt om Malmös akuta bostadssituation. Men hittills har ABF inte lyckats skaka fram en enda deltagare. I Lund erbjuder universitetets rektor sin soffa för de bostadslösa studenterna. I Malmö kan man bara hoppas att någon lämnar sommarstugan och tar den angelägna debatten.
Publicerad i Sydsvenskan 2009-07-24
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
22nd July, 2009
Sagan om Malmös förvandling från industristad till framtidsstad har berättats många gånger. Julia Svensson misstänker att verkligheten kommer att hinna ikapp skönmålandet.
Den som vill veta hur framgångssagan om det nya Malmö egentligen kom till bör läsa Tove Dannestams doktorsavhandling ”Stadspolitik i Malmö” (Lunds universitet). En rafflande kommunthriller i akademiskt format. Som visar att visst, det ligger något i snacket om industristadens förvandling, kunskapsstaden och framtidsstaden – men framförallt ligger det något bakom det.
Malmö är Sveriges lysande exempel på den sedan ett par decennium växande globala trenden – att städer hajpas och lyfts fram som tillväxtmotorer och att stadsledningen arbetar aktivt med stadens varumärke. Marknadsekonomi applicerad på städer – man försöker påverka stadens konkurrenskraft och locka nya företag till platsen genom att stödja näringslivet, till exempel turism- och kunskapsbranscher.
Eller genom att erbjuda billig mark för att locka investeringar till spektakulära byggen, som visar att något faktiskt händer.
Malmö är inte först. Stadsledningen har friskt kopierat från andra städer med nedlagda hamnområden och studerat Richard Floridas böcker om hur man lockar till sig den så kallat kreativa klassen. Högutbildade, kreativa storstadsmänniskor och inkomststarka grupper från villaförorterna.
Dannestam har undersökt hur kommunen faktiskt lyckades vinna allmänhetens stöd för att hjälpa näringslivet och ge pengar till stora projekt. Till exempel att köpa namnet Malmö Arena för 25 miljoner, när välfärden skriker efter resurser.
Knepet kallas storytelling. Genom språket konstrueras en bild av Malmö. Medvetet använder man sig av ord med positiv innebörd – framtid, ny, attraktiv – och effektiva kontraster: förvandlingen från arbetarstad på dekis till attraktiv kunskapsstad.
När budskapet är klart börjar upprepningen. Ilmar Reepalu, som ofta beskrivs som en nyckelfigur i processen, berättar själv framgångssagan gång på gång.
Budskapet arbetades också in i ryggmärgen på kommunens anställda – som ses som ett slags ambassadörer för Malmö.
Ambassadörer är också företag, arkitekter och bygg- och fastighetsbolag – som vill få del av framgångskakan och som blir ett slags sociala konstruktörer inom sina respektive områden. Liksom media, naturligtvis. Otaliga texter, den här också, är ett resultat av storyn ”Malmö – en förvandlad stad”.
Men den avgörande budskapsspridaren är allmänheten. Under en arkitekturdebatt på Malmö stadsteater 2006 hörde jag Ilmar Reepalu tala om vikten av att invånarna är stolta över sin stad. När jag ser tillbaka har jag själv reproducerat bilden av ett ”Malmö där det händer” i oändlighet. Vet inte riktigt när det började, men jag vet att det inte bara är jag. Man kan säga saker som: Möllevången är avslappnat, kontinentalt och mer äkta än Söder i Stockholm. Malmö har industritomter med spontankultur. En strand, ett ghetto och en Turning Torso en kvart från centrum. Friisgatan är Malmös New York. Norra Grängesbergsgatan Malmös Brooklyn. Malmö är Sveriges Berlin – eller Chicago. Beroende på målgrupp går det att komma på hur mycket skryt som helst. Och hajpen har lyckats; Malmö har blivit exotiskt.
Tove Dannestam kommer i slutet av avhandlingen in på sagans fortsättning. Malmö utnämndes till årets tillväxtkommun 2009 – och kommunledningen berömdes av Maud Olofsson för att ha satt Malmö på kartan. Ilmar Reepalu svarade nöjt att Malmö ska fortsätta på samma framgångslinje.
Det är intressant att en så stor del av denna framgångslinje består av ord. Ord som, när de upprepas ofta, blir gamla och nötta. Vad händer till exempel när ordet hajp slitits ut? I kombination med lågkonjunktur och klimathot påminner de nybyggda köpcentrumen och anläggningarna om Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser. Folkhemmets stora satsningar, hotell- och konferensanläggningar på halvstora orter, som några decennier senare förfaller, tomma och mossbelupna.
Man kan också fundera över ord som låter bra. Vad betyder egentligen attraktivitet? Vilka invånare är det man vill attrahera? Vilka element ingår i respektive stöts ut ur en attraktiv stad? Vad händer när man börjar benämna människor som mer eller mindre attraktiva?
Och vad händer egentligen med ord som bara delvis stämmer med verkligheten? När Friisgatan bara visar sig vara en vanlig gata? Eller när den alternativa bilden – Kontrasternas Malmö – är minst lika utbredd som sagan om Miraklet Malmö?
Trångboddheten på Herrgården och skolfiaskot i Hermodsdal existerade parallellt med America’s Cup och Turning Torso – under strålande högkonjunktur.
När hela världen känner till bränderna på Rosengård – hur trovärdig är den ensidiga lanseringen av Malmö som en attraktiv tillväxtregion tillsammans med Köpenhamn?
1995 bidrog Sydsvenskans nya slogan ”Haur du sett Malmö har du sett världen” – som anspelade på den Jacques Werupska litteraturens svårimponerade Malmöbo – till att tidningen ökade i upplaga.
I sommar har Form/Design center en utställning med namnet ”Har du sett världen har du sett Malmö” – som guidar besökaren till intressanta områden i förändring. Fjorton år senare har alltså den gamla malmöitiska stoltheten, tack vare hård och medveten satsning, ersatts av en omvänd PR-version av samma stolthet.
Vilka är då Malmöborna i allt det här? De senaste åren har vi lättvindigt blivit Malmö-ambassadörer. Det är ingen slump – i stadkonkurrensens tidevarv identifierar vi oss med vår hemstad till den grad att vi har ett behov av att förvalta framtidsflosklerna. Staden har blivit statusmarkör.
Man kan meditera över vem som egentligen kom först – Malmö eller floskeln om Malmö. En kompis berättar att hans vuxna barn, som växt upp under förvandlingstiden, inte alls känner att de måste försvara sin härkomst på samma deppiga sätt som han själv fick göra när han valde att stanna kvar på 80-talet.
På ytan kanske det nya Malmöskrytet inte handlar så mycket om just arbetarstadens revansch. Men det är samma mekanismer. Malmö är fortfarande litet och Malmöbon är fortfarande en underdog. De invånare som har något att vinna stämmer in i peppen. Medan några förfördelade på sin sida stan transformerar budskapet till tomma ord.
Artikeln publicerades i Sydsvenskan 2009–07–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st July, 2009
I svallvågorna av Malmö stads bara bröst-beslut kom badvädret. Och på andra sidan Sundet, i landet som blev berömt för sin frigjordhet, behåller tjejerna numera bikiniöverdelen på.
Detta har orsakat en mindre mediestorm: Nypuritanism! Vad sker med jer kvinder? Ekstra Bladet frågar sexexperter, tidningen Politiken gör en fältstudie i Amager strandpark för att ”glo på babser”. Men ingen kommerfram till mer än vad Gallupunder-sökningen berättade: 53 procent av de danska kvinnorna tycker att det är otrendigt att visa brösten.
Den som vill veta varför bikinisolandet väcker debatt måste lämna badstranden och söka upp den danska folksjälen.”Dansk frisind på retur?” är rubriken på en artikel i Information, som problematiserardet nya ”förbuds-Danmark”, med lagförslag mot ”köpesex” och alkoholreklam.
Så många vill ha tillbaka det Danmark som släppte porren fri, att det bildats ett politiskt parti på temat. Att intoleransen mot invandrare också vittnar om ett frisinne som flugit sin kos nämns sällan i sammanhanget. 74 procent av de danska männen vill däremot se mer topless på stranden.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-07-21
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
