Fåfängans haveri
26th November, 2009
Krönika om Vanity Fair, Christopher Hitchens, Stieg Larsson, svensk mediedyrkan, magasinet Filter med mera.
Läs i dagens Sydsvenskan
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th November, 2009
LUND/MALMÖ. Gränsen mellan reklam och innehåll saknas på internet – och det är en större risk för barn än våld och porr. Det anser professorn i socialpsykologi, Sonia Livingstone. Igår tog hon emot Wahlgrenska stiftelsens pris i Malmö.
Föräldrars syn på internet är väldigt dubbel, säger Sonia Livingstone, professor i socialpsykologi på London School of Economics och en av världens främsta forskare i barns och ungas medievanor.
– Dels är internetkunskaper nödvändiga för att barnen ska lyckas i framtiden. Dels är internet också en källa till rädsla och oro.
Vi sitter i röda fåtöljer på Hotel Duxiana i Lund och Sonia Livingstone har just beställt in en extra kopp kaffe efter frukosten. Klockan är tio på förmiddagen men torsdagen var en lång dag, med föreläsningar på Lunds universitet.
Senaste projektet handlar om ungas internetvanor i 25 europeiska länder.
– Kollegor i Turkiet berättar hur föräldrarna där är rädda för att barnen ska bli värvade av terroristgrupper på internet. I Storbritannien är föräldrarna rädda för pedofiler och i Tyskland är de rädda för nynazister.
– Barn däremot är självsäkra och känner att de är experter. Om de är rädda för något är det mobbning. Men i min forskning har jag lagt märke till att många barn inte förstår skillnaden mellan offentligt och privat, eller vilka spår de lämnar på internet. Även om barnen är självsäkra är internet svårt att tolka.
Enligt din forskning är reklam farligare än internetpedofiler.
– Risken att möta en pedofil på internet är liten – men om du väl gör det är det farligt. Något som barn däremot ständigt möter på internet är en miljö där det är svårt att veta vilka budskap som är reklam och vilka som är ickekommersiella.
Både på tv och i det offentliga rummet är det tydligt vad det är som är reklam, menar Sonia Livingstone. Men på internet är det svårare att se var gränsen går.
– Till exempel kan ett barn inte skilja en sponsrad sida från en icke sponsrad. Faran är att barn utvecklar förtroende för varumärken och att en sajts annonsör kommer att betyda mer för trovärdigheten än innehållet.
När hennes egna barn var yngre brukade hon sitta med vid datorn.
– När min dotter var yngre gillade hon en sajt som hette Nearpets. Jag frågade om det var reklam på sidan och hon sa nej. Men jag såg ett stort gyllene M. Hela sajten var McDonald’s. Det hade min dotter inte sett.
Intresset för barns medievanor började redan när Sonia Livingstone gjorde sin doktorsavhandling.
– Min avhandling handlade om såpoperor, något som många hade gemensamt. De användes för att diskutera livsfrågor som kärlek och otrohet. När internet och mobiltelefon kom för femton år sedan var barnen först med att plocka upp det nya.
– Barnen blir fascinerade på ett sätt som vuxna inte blir. För dem blir medierna en förlängning av dem själva, som fler fingrar eller fler öron. De har lättare att ta till sig dem, eftersom de inte har några stabiliserade vanor än. Vi vuxna blir som digitala invandrare – vi pratar med accent och vi kommer alltid att minnas vårt hemland. Även om mobiltelefonen är mer praktisk, att man kan prata var man vill, är jag väldigt fäst vid att ha en telefon i hallen.
Hur ska då föräldrar kunna prata med sina barn om internet?
– Föräldrar sitter ofta med sina barn vid datorn tills de är i tolvårsåldern. Sedan säger de att barnen är stora nog och vet vad de gör. Men riskerna är störst när barnen är i tonåren. Flickor uppmanas att banta på anorexisajter, pojkarna spelar våldsamma spel. Det finns anledning att vara försiktig. Du kan inte sitta med vid datorn, men man kan prata med barnen. Men man tenderar att prata mer med döttrarna än med sönerna.
Internet- och mobilkulturen har också lett till att barnen har mer kontinuerlig kontakt med vänner och mindre med föräldrar och vuxna, säger Sonia Livingstone.
– För trettio år sedan var det radio och tidningar som ungdomar pratade om när de beskrev sina liv. De kom hem från skolan och var ensamma. Nu har de kontakt med vänner även när de är hemma och äter middag med familjen.
Är det bra eller dåligt?
– De som har problem med kompisarna är aldrig trygga ens hemma – för om de stänger av blir de helt isolerade. Men för dem som har familjeproblem är den ständiga kompiskontakten ett stöd.
FAKTA Sonia Livingstone
– Föddes 1960 i Adelaide i Australien.
– Flyttade till Storbritannien som fyraåring.
– Har två barn, 16 och 20 år.
– Professor i socialpsykologi och chef för institutionen för media och kommunikation på London School of Economics.
– Har skrivit fjorton böcker.
– Den första utländska forskare som får ta emot Wahlgrenska stiftelsens pris på 50 000 kronor.
– Jobbar just nu med ett projekt om barns relation till internet i 25 länder i Europa.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th November, 2009
Krönika om Vanity Fair, Christopher Hitchens, Stieg Larsson, svensk mediedyrkan, magasinet Filter med mera.
Läs i dagens Sydsvenskan
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th November, 2009
I Observers långa söndagsintervju framstår Maj Sjöwall som en ovanlig deckarförfattare. Över 40 år efter att den första Martin Beck-boken gick i tryck bor hon i en etta i söderförort i Stockholm. Visst har Beck försörjt henne i alla år men 74 år gammal arbetar hon fortfarande och har inte råd med bil. Hon får in en del royalties från utlandet men ersättningen från det svenska förlaget bygger på gamla kontrakt.
Sjöwall-Wahlöö skrev Beck-böckerna för att spegla de sociala problemen i 60-talets Sverige. I deckarform för att budskapet skulle nå ut till så många som möjligt. Martin Beck var också pionjär – han var den förste sköre, mänsklige poliskaraktären. Förfader till en viss deprimerad Ystadsdeckare och till den senaste i raden av vänstervridna kriminalare: Mikael Blomqvist.
Sjöwall-Wahlöös nutida kollegor behärskar både det mänskliga elementet och når en bred publik. Men med sitt sociala patos framstår Sjöwall fortfarande som pionjär. För hur många deckarförfattare är beredda att hålla med henne när hon säger: ”Jag är hellre fri än rik.”
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd November, 2009
Julia Svensson och Anna Hellsten åker till Svågertorp och konstaterar att mycket arbete återstår.
Läs texten i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th November, 2009
Läs min recension av Filip och Fredriks debutroman Tårtgeneralen. I Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th November, 2009
och pratar P3-skånska om 00-talets heminredningstrend.
Lyssna på pod-versionen på sr.se, 2009-11-19.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th November, 2009
Om nya ekologiska livsstilsmagasinet BLOOD.
Läs min tidskriftskrönika i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th November, 2009
90-talet var fattigt och eländigt i skuggan av axelvaddarnas decennium. Inte förrän på senare år har recession fashion blivit ett begrepp och vi har fattat grejen med rutiga storskjortor och kängor. 00-talet däremot. Har ingen konkurrens av the millenium bug och bjuder därför under sina sista rafflande veckor på tusentals listor om sig själv. Här kommer den första: 00-talets mest epokgörande händelser i Julia Svenssons liv och kanske i världen:
– Sommaren 2002 bestämde jag mig för att sluta använda ironi. Anledningen var att min omgivning inte begrep när jag skämtade. Inte ens jag själv förstod. Samma år började jag i KBT-terapi.
– 2004 upptäckte min frisör att jag hade lockigt hår. När han klippte håret i etapper. Att uppklippningen kom tillbaka efter tolv år gjorde att världens sammanlagda hårvolym växte betydligt.
– 2004 köpte jag min första Mac-dator, på Blocket. Den var vit och härlig och jag kände mig som i Sex and the City.
– En morgon vintern 2005 vaknade jag och upptäckte jag att jag för första gången kunde se in i min egen navel när jag låg ner. Jag hade fått hull. Som inte skulle försvinna fastän jag joggade, ersatte glass med smoothie och slutade äta bröd.
– Samma år köpte jag mitt första par 1500 kronors solglasögon i Paris. Det var naturligtvis ingen slump. 2005 var året då Ebba von Sydow gav ut boken Ebbas stil. Lyxflation kom det att kallas när Prada och Gucci med flera insåg att det fanns pengar att tjäna på att lägga lyxen inom prismässigt räckhåll för medelklassen.
– 2005, peppad av låga räntor, köpte jag min egen lägenhet som jag inrett med en blandning av gammalt och nytt. Nu är det äntligen billigt att bo i den igen.
– 2005 köpte jag min rullväska. Med den har jag gjort många flygluffarresor till vänner som bor i olika städer i Europa. Det jobbiga är att man inte får ha necessären i handbagaget. Under 00-talet har resorna också gått till Ecuador, Israel, Kina, New York och Indien. I New York fyllde jag 30, kroppsligt och mentalt.
– 2005 startade jag min första blogg och upplevde hur det var att vara personlig på internet. Att få respons på personligheten. Att vara pseudopersonlig. Det var stort att inte längre behöva gå ut och möta människor för att märkas.
– 2008 köpte jag ännu en Mac och i år en matchande iPhone. Med gps i telefonen behöver jag inte längre se ut som en turist när jag kollar på kartan – istället är jag ”hon med den snygga mobilen”. Med min iPhone jag kontrollera mitt facebook-konto vart jag än går och uppdatera min twitterstatus. Det är fantastiskt att inte längre behöva stanna inomhus för att styra hur jag framstår – nu kan jag till och med göra det på gymmet. Så att säga bygga mig själv från två håll samtidigt.
Krönikan ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-11-18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th November, 2009
Kvällstidningen Expressen fyllde panchis (65) igår och det är på sin plats att gratulera.
Själv firar tidningen genom att i ett reportage påminna om hur man med en blandning av lokaljournalistik, folklighet och sensationslystnad lyckades bli riksledande på bara fjorton år. Om tiden då ”Expressen griper in” blev ett begrepp och tidningen tryckte Astrid Lindgrens historiska Pomperipossasaga.
65 år och getingen surrar än. Trots att det är helt andra tider och både finanskrisen och epitetet gammelmedia förebådar en minst sagt skral och kryckig ålderdom. Internet är en dålig pensionsförsäkring.
Men Expressen gör som vilken olydig fyrtiotalist som helst. Ignorerar sitt höga kolesterolvärde, skriver ut Viagra åt sig själv – och brassar på med papper i pressarna.
Nu ska SPORT-Expressen bli tjockare än Sportbladet, anfall är bästa försvar.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th November, 2009
Läs mitt reportage om Malmös nya konstkvarter i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera