Stanna kvar eller inte

30th December, 2009

Såhär i backspegeln var det nog detta som förenade oss en gång. Att vi var samma sort. Sådana som lämnade vår barndomsbygd så snabbt det bara gick. För att resa, skaffa akademisk utbildning, upptäcka annat.

När vi möts igen i det österlenska mellandagsregnet, efter över tio år, har han återvänt. Blivit vuxen. Precis som jag. Och vi diskuterar det där; stanna kvar, vidga vyer, flytta hem.

På små orter talar man ibland om dem som passivt ”blir kvar”. Medan man automatiskt, när man flyttar till en stor stad, aktivt ”väljer” att göra det. Att vilja skaka om dem som blir kvar är en vanlig och helt godkänd åsikt. En ”gör något med ditt liv”-skakning. Vakna! Hur kan du vilja bo i den här hålan? Däremot är det helt i sin ordning att komma tillbaka när man varit ute i världen och hämtat näring.

I små samhällen har de som kommit utifrån historiskt setts som lite finare. Men de fina är samtidigt utstickarna, de som ”tror att de är något”.

På annat hållet skapas bilder av efterblivna byhålor fulla av förlorare, som i Fucking Åmål och Masjävlar. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson målar upp barndomsstaden Köpings karaktärer i sin nya bok Tårtgeneralen. Skojfrisk men med illa dolt förakt.

De flesta av dessa bilder produceras i de större städerna, av personer som oftast själva lämnat ett mindre samhälle. Som reproducerar bilden av sitt eget val som det rätta. Vilket är problematiskt – också för att den som lämnar landsbygden ofta lämnar ett sammanhang där han eller hon av någon anledning inte trivdes.

Sociologen Lotta Svensson berättade i programmet Tendens i P1 i höstas (finns på www.sr.se) att hon, efter att först ha trott på Söderhamns kommuns bild av att man var stolt över de ungdomar som stannade kvar, upptäckt motsatsen. Under sin forskning märkte hon att de avkommor man skröt om var de som rest utomlands eller utbildade sig i en större stad. Och att de kommuner som beklagar att så få unga stannar egentligen hellre ser att de som vuxna återvänder med utbildning och hög inkomst i kombins bagagelucka. Allt kokar naturligtvis ner till frågan om klass och medelklassen som norm.

I Söderhamn kände de unga som stannade kvar sig inte heller önskade av kommunen i samma utsträckning som de som for iväg. Ett scenario som säkerligen upprepar sig i andra avfolkningsbygder. Anledningen till att unga vill bort är ju att det, på grund av rådande trend, inte bjuds så många spännande alternativ för dem som vill stanna kvar.

Men det intressanta med Söderhamn är att man inte längre hoppas på hemvändarna utan istället, genom projektet Ungdomslyftet, försöker får de unga att välja att stanna och utveckla bygden.

För egentligen. När de parkerar sina nästan identiska bilar på garageuppfarten vid den nästan identiska villan är skillnaden, mellan den som stannat kvar och den som återvänt till byn, antagligen försumbar.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Manliga rester

28th December, 2009

Idag skriver jag i Sydsvenskan om slipsens metafor och mannen som överbliven brunkålsrest. Läs här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Om att bli en Järnman

21st December, 2009

Novell45_STI nummer 3–4 2009 debuterar jag som skribent i Magasinet Novell.

Jag intervjuar Johan i duon Nicholas Makelberge, om att rena sin själ från Stockholms musiksväng och bli en järnman. Gå och köp, nu!

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Saffransbomber och granater

20th December, 2009

Idag har jag fått äran att gästblogga på Maggie Strömbergs, Linda Starks och Kinga Sandéns matblogg Pre-tequila om Tara Moshizis fina saffranskaka. Här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

00-talets bästa: Sara Stridsberg

20th December, 2009

9789100111854Idag avslöjar Sydsvenskan kultur att Sara Stridsbergs Drömfakulteten blev 00-talets bästa svenska roman, framröstad av författare, litteraturkritiker och andra bokkännare. Inklusive mig. Här är hela listan.

Jag lade mina röster på:

1. Drömfakulteten, Sara Stridsberg

2. Bergets döttrar, Anna Jörgensdotter

3. Allt, Martina Lowden

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Fristående fantasier

18th December, 2009

olaf1Läs min krönika om Olafur Eliassons BMW av is, Louisiana och konstnärens roll i klimatdebatten.

I dagens Sydsvenskan.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju: Astrid Svangren

16th December, 2009

“Jag jobbar med spegelns metafor. Speglar har en massa bottnar. Det är dig själv du ser. Men bakom spegeln, vad finns det där? Spegeln kan ha ett djup och när spegeln är beklädd är du skyddad från den.

Idag intervjuar jag Astrid Svangren, som del två i Sydsvenskans artikelserie om Moderna Museet Malmö. Läs texten här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Finporr kort och gott

15th December, 2009

Landskap-med-djur_200RECENSION: Cameron S Redfern, Landskap med djur. Övers Ninni Holmqvist. Weyler förlag.

När den erotiska romanen ”Landskap med djur” först kom ut 2006, under pseudonymen Cameron S Redfern, outades den australiensiska ungdomsboksförfattaren Sonya Hartnett nästan direkt. Och Hartnett, som fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008, hamnade i ett litet blåsväder med blandad hiss och diss. Men anledningen till att använda pseudonym var inte, som vissa kritiker hävdade, att Hartnett var en för bra författare för att sätta sitt namn på den här ”hårdsmälta hårbollen av könsvätskor och agg”. Nej, det var för att boken inte  skulle hamna i samma bibliotekshylla som hennes hyllade tonårsromaner.

Huvudpersonen är en ensamstående kvinna, speciell men inte bildskön, med obestämt arbete inom kultur. Via  gemensamma vänner träffar hon en gift man med barn. Han är lång, mörk och vacker och på en fest säger hon det slutligen: ”Du vet väl om att jag vill knulla dig tills du skriker?”. När han är frestad men avböjer säger hon att hon bara vill låna honom. Inga band. Skicka hem honom helskinnad.

När de ändå börjar träffas är det kring detta allting kretsar. Hans skuldkänslor som hela tiden övervinns av åtrån. Hon som inte tror honom när han säger att han älskar henne. Hatet växer och följs av allt mer utmanande försoningssex.

Sällan har jag läst en litterär sexskildring som på en och samma gång är så språkligt och så fysiskt avancerad. Den förbjudna kärlekens ramsa varvar Hartnett med beundransvärt fantasifulla och ibland humoristiska metaforer.

Den drygt tvåhundrasidiga romanen kompliceras aldrig med fler karaktärer eller diskussioner kring otrohet. En novell i långformat – den är bra som den är och gör befriande nog inte anspråk på att vara något större än sitt eget koncept: finrumsporr med litterärt alibi.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-12-15.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den förbjudna kärleken

9th December, 2009

090803_6089588574a769e80d00cbDe mest kittlande kärlekshistorierna är de förbjudna. De är fjärilar som fladdrar i magen, fram och tillbaka mellan önskan och fruktan. De lever i hisnande fantasier om vad som skulle kunna hända, vad världen skulle säga, om verkligheten krackelerade och det verkligen blev vi.

Anneli Jordahls roman ”Jag skulle vara en hund om jag finge vara i din närhet” handlar om sådan kärlek. Om den gudomliga väntan på nästa mail. Och nöjet att få formulera något krispigt och sen börja längta efter nästa överraskning i inboxen. Igen.

Det är ingen tangentbordsromans – Ellen Key och Urban von Feilitzen var båda kritiker under 1880-talet. Ellen Key bodde i Stockholm där hon undervisade arbetarklassens kvinnor, Urban von Feilitzen var godsherre i Linköping. De skrev till varandra nästan varje dag, pappersbrev, men träffades bara när Urban hade vägarna förbi.

Det kunde gå åratal, ändå sätts Ellens tillvaro på spel vid varje möte. Trots att hon vet att han aldrig tänker lämna sin fru och sina fyra barn varar romansen livet ut.

Mänsklighetens dilemman. Att äta kakan eller ha den kvar? Att nöja sig med kaksmulor eller gå vidare, fastän man då riskerar att bli utan?

Ellen Key och Urban von Feilitzen diskuterar könsroller och litteratur och har professionell nytta av varandra, kanske mest han som får hjälp av den skarpa och störtförälskade Key att bli den uppburne kritiker han är.

För henne gör breven istället att kärleken blir något fysiskt, något att ta på. När hon läser dem har hon någon som älskar henne. Ett själsligt förbund satt på pränt, beständigt efter deras död. Men breven blir också en flykt – från människor som skulle kunna ge något varmare än ett pappersark.

Det är den klassiska historien om den äkta mannen som sällan lämnar. Och om kvinnan vars egna särartsfeministiska teorier vänds mot henne själv. På grund av kärleken till honom blir hon aldrig mor, aldrig kvinna på riktigt. Men tack vare romanen befrias hon nu från sitt oförtjänt träiga rykte.

I det långa loppet är det Ellen Key som triumferar och blir en av tidens mest inflytelserika författare.

Mot den bakgrunden kan man välja att kalla hennes ensamhet för frihet– för rent krasst är det den som gör att hon kan uträtta och att hon hjälpt oss få de rättigheter vi har idag.

Hon brottas med samma frågor som kvinnor – och män – fortfarande försöker pussla ihop: Under vilka omständigheter går det att ha både ett heltidsjobb och en heltidsfamilj? Hur mycket kan man offra för smulorna? Hur länge kan man leva på hopp, fantasier och fjärilar i magen? Och om man varken har familj eller karriär – vem är man då?

Den förbjudna kärleken. Har du aldrig? Har du ofta? Spelar ingen roll. Tack vare Anneli Jordahls underbara bok kan du ge bort lite i julklapp.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Köpenhamn bygger ut

8th December, 2009

omslag2009-12Den här månaden medverkar jag för första gången i Tidskriften RUM, nr 12.

Skriver en artikel om arkitektkontoret Cobes visioner för Nordhavnen i Köpenhamn.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Older Entries