28th July, 2010
Det var förra året som allt började. En mörk natt, jag hade just kommit hem från en lång resa. I uppackningsdimman tappade jag en flaska parfym i handfatet i badrummet. Krack.
Nästa dag upptäckte jag att det inte bara var mitt handfat som fått sig en törn. Min kärleksrelation hade tydligen, medan jag var borta, också spruckit.
Just då skuggades sprickan i handfatet av hans kvarlämnade tandborste. Flera månader senare, när jag äntligen gått vidare, upptäckte jag att handfatet hade börjat läcka. Just det. Sprickan.
Rämnade relationer ska man tänka på så lite som möjligt. Så jag tog med mig en väninna till Bauhaus och valde ut ett nytt handfat, mycket finare än det förra.
Samtidigt stod det en ny kille och väntade, ivrig att släppas in i min lägenhet. Till slut kände jag mig redo. Och ringde rörmokaren. Som skulle kasta ut det gamla spruckna, och koppla in det sprillans nya, skinande blanka.
Historien slutar tyvärr inte här. Uppenbarligen hade den förre rörmokaren limmat fast det gamla handfatet i kaklet. Och den nye behärskade inte tekniken för att ta loss det. Hans korta sejour i mitt badrum resulterade i att jag nu inte bara hade en spricka i handfatet. Jag hade inte ens ett handfat. Jag hade ett stort hål i väggen.
När jag blir kär blundar jag för sprickor, bortser från tillkortakommanden, ja stora hål. Tack vare det romantiska skimmer jag dväljdes i, struntade jag i det rämnade kaklet och borstade glatt tänderna i badkaret.
Jag sköt upp samtalet till kakelfirman i månader. Tills jag vaknade en dag och insåg att jag gått omkring i misären alldeles för länge.
Aldrig förut hade jag slängt någons tandborste med sådan fart. Men det gick ändå inte att komma ifrån faktum: Jag hade ett hål i mitt badrum. Och ett stort jävla hål i mitt hjärta.
Jag visste inte var i röran jag skulle börja. Bakom duschdraperiet av tårar var jag förbannad. Hur hade jag kunnat låta en inkompetent hantverkare sabba mitt hem och mitt liv under så lång tid?
Historien slutar tyvärr inte här heller, med att jag lyfte telefonen och så var allt bra. Det gör de sällan.
Visst, det kom en kakelman. Han sa: Kakelplattorna du köpt är för stora. Du måste hitta kakelplattor från 30-talet. Sedan spacklade han. Sedan slipade han så att det kom spackeldamm i varenda skrymsle. På de nya dyra kuddarna som jag köpt och försökt stoppa i hålet, i hjärtat. Sedan pajade dammsugaren.
Det kom rörmokare. De sa: Handfatet passar inte. Den förre rörmokaren har dragit fel sorters ledningar. Och blandaren är av dålig kvalitet.
Inte förrän elektrikern knackade på började det kännas bra igen.
När jag nu, några månader senare, tittar på handfatet är blandaren lite sned. Den kan troligen börja läcka vilken dag som helst. Bredvid handfatet har två kakelplattor en lite mörkare nyans än de andra. Ett ärr, som för att påminna mig om livet.
Om två år är det stambyte.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–07–28.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
27th July, 2010
I senaste numret av tidskriften Form, som har tema Skåne, har jag blivit ombedd att skriva en krönika om planerna för Norra Sorgenfriområdet, ett industriområde i östra Malmö som ska omvandlas till stad. Här kommer den:
För några år sedan skulle min kompis sälja sin bostadsrätt. Jag, som hade tröttnat på kollektivet vid Möllevången, såg det som ett tecken. En perfekt liten tvåa med de tre bästa tre b:na. Balkong, brädgolv, badkar.
Så gick det till när jag lämnade Möllan och flyttade in ett av de många trettiotalshusen på andra sidan Nobelvägen (den tungt trafikerade väg som skär östra Malmö mitt itu). Bara något år senare hade fler flyttat efter – och kvarteret hade fått ett café som serverade hembakta scones och bakisfrukostar till besökare med stora glasögon.
Mitt hus är det sista innan det glesa band av industrier, som omringar södra och östra innerstaden, tar vid. Men i en tid då femtusen nya invånare flyttar in varje år har Malmö insett samma sak som jag: Det tar bara sju minuter att promenera till Rosengård.
För att möta befolkningsökningen är nästa steg att förtäta industriområdet. Särskilt fokus ligger på Norra Sorgenfri och Rosengårdsstråket – den cykelväg som sträcker sig från Möllevången till Rosengård. Redan 2011 ska spårbanan Malmöringen knyta ihop Rosengård och Malmös östra delar med centrum.
Mycket av planerna liknar andra stadsbyggnadskontors svärmerier för innerstaden. Industriområdet, där bebyggelsen är låg och utspridd och där det både finns ödetomter och företag, refereras till som en barriär. För att främja integration med ytterområdena ska staden ”läkas ihop” förtätas med småskalig bebyggelse av traditionell kvartersstadsmodell. Med inspiration från Jane Jacobs Death and Life of Great American Cities (1961) ska staden vara blandad. I bostadshusens bottenvåningar ska det finnas rörelser av olika slag, gärna caféer och restauranger.
Det som sticker ut från liknande projekt är att arkitekten Gunilla Kronvall, som fram tills för några månader sedan var ansvarig för Norra Sorgenfriprojektet, betonade vikten av långsam utveckling. Eftersom området har många olika markägare kan processen mycket väl tänkas dra ut på tiden.
Kronvall inspirerades av Bricklane i London och vill bevara befintliga tegelbyggnader och områdets ruffa industrikaraktär. Kommunen själv ska planera så lite som möjligt, så att området utvecklas på egen hand.
De tilltänkta bostäderna är både hyres- och bostadsrätter. Men även om klientelet blir ett annat: Vill man behålla småskaligheten borde man ta sig råd att inspireras av Bo01. När varje byggherre bara får bygga ett hus skapas en annan dynamik än de ensartade nyfunkishus som annars brukar poppa upp där det ska byggas billigt.
Norra Sorgenfri är, tack vare de låga hyrorna, ett tillhåll för konstnärer och andra kulturverksamheter. Dessa fruktar att gentrifieringen snart kommer gräva så djupa hål i deras plånböcker att de måste flytta.
Gunilla Kronvall har en fot kvar i området. Tillsammans med representanter för ateljéföreningarna i vad de kallar för KZON (kulturzon Norra Sorgenfri), jobbar de för konst-, förenings- och kulturlivets delaktighet i stadsutvecklingen, i dialog med privata och kommunala aktörer.
Det bästa för stadsdelen vore naturligtvis att låta kulturen stanna. Både för mångfaldens skull och som dragplåster – andra rörelser är ett måste för att platsen ska bli trygg under olika tider på dygnet.
Lyckas man, trots akut bostadsbrist, hålla fast vid visionen om variation och långsamhet – samt hålla kvar och attrahera olika verksamheter – har Norra Sorgenfri chans att bli ett av Sveriges mest lyckade stadsförnyelseprojekt.Men allra mest är projektet en föraning om hur Malmös dynamik tack vare Citytunnelns södra station kommer att förändras. Om hur Möllevången med omnejd får en ny roll med allt vad det innebär av gentrifiering, lägenhetspriser och utbud.
Lyckligtvis påminner den söta doft av vetedeg, som ännu väller ut från Pågens stora bageri vid Lantmannagatan, om att det är mer komplicerat än såhär. När jag blickar västerut från min rostiga funkisbalkong är det lätt att glömma att det inte bara handlar om att flytta innerstadsgränser, bygga kommunikationer till Köpenhamn och starta caféer i gamla industriområden.
När jag tittar österut är Malmö, trots att staden framgångsrikt jobbat bort sitt gamla industristad på dekis-rykte, fortfarande synonymt med trångboddhet och enorma sociala klyftor.
Idag rör jag mig enbart i en riktning: mot Möllevångstorget, Pildammsparken, centrum och Köpenhamn. Det ska till mer än småskaliga kvarter och förtätning för att skapa ett flöde även åt andra hållet.
Ursprungligen publicerad i tidskriften Form. Nummer 4, 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th July, 2010
Idag publicerar Yimby (partipolitiskt obundet nätverk för stadsvänner som vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad) mitt reportage om stad och känslor från Modern Psykologi.
Att läsa här.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
18th July, 2010
Richard Floridas teorier om den kreativa klassen blev en kommersiell succé och gjorde honom till en kontroversiell akademisk rockstjärna – attackerad från både höger och vänster. I Sydsvenskan idag pratar jag med Richard Florida om Karl Marx, kritiken och om vikten av att jobba med det man älskar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th July, 2010
Poeten Ragnar Thoursie dåg i måndags, nittio år gammal. Idag, 2010–07–17, har jag skrivit ett minnesord i Sydsvenskan:
Jag träffade Ragnar Thoursie i höstas, för att göra en intervju om hans senaste diktsamling: ”Sånger från äldreomsorgen”. Så snart jag kommit innanför dörren till hans rum på äldreboendet i Nacka begrep jag att boken skulle bli hans sista. Han hade varit en stor arbetsmänniska, sa han. Men nu var han trött. Han hade slutat skriva.
Jag hade just blivit betagen av hans författarskap. Och han satt framför mig i en fåtölj: ”Folkhemmets Rimbaud” – som i ungdomen övergav sin lovande poesikarriär för ett ”tryggt jobb”, och så småningom blev byråchef på AMS. Decennier senare tog han upp poesin igen, med ett språk som bara påverkats positivt av att skriva tusentals rapporter.
Att han skulle sluta skriva kändes orimligt. Som något som borde gå att förhandla bort – trots att han skulle fylla nittio bara någon vecka senare.
När vi pratade om dikterna i ”Sånger från äldreomsorgen” började Ragnar Thoursie gråta. Han var själv gripen av sitt motiv, sa han. Dikterna skildrar hur det är att vara kund i vården, att närma sig döden. Och de visar, med plågsam tydlighet, att på åldrandet biter inga remissinstanser.
Lena Cavallius, Ragnars före detta sambo, var också med under intervjun. För ett par månader sedan pratades vi vid igen. Ragnar hade blivit sämre. Men boken hade sålt slut och tryckts i ny upplaga. Ragnar hade fått brev från många läsare, inklusive äldre- och folkhälsoministern, som numera använder dikterna i sina anföranden.
Omsorg, sa Ragnar Thoursie, är en ädlare form av kärlek, ty den är utan egenintresse. Hans sista dikter är kritiska, humoristiska och storartade i all sin lågmäldhet. För att hedra Ragnars minne hoppas jag att de införs som obligatorisk läsning inom äldreomsorgen. För både vårdbiträden och politiker.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th July, 2010
I nya numret av Malmö Högskolas tidskrift Praktik & Teori publiceras mitt reportage om dansksvenskar och svenskdanskar och Öresundsintegation. Med bilder av den eminenta Åsa Wallin.
Temat för numret är Öresund, med tanke på brojubileet etc. Jag har också gjort en intervju med Marie Brobeck, som svetsar samman forskarna på Malmö högskola och Roskilde universitet.
P & T finns att ladda ner som pdf här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th July, 2010
I nya numret av Modern Psykologi publiceras mitt reportage om staden och känslorna. Det vill säga vad stadsplanerare ska tänka på för att människor ska må bra i staden. Såklart ska du köpa tidningen nu.
Jag har bland annat intervjuat den danska psykologen Ingrid Gehl, som redan 1971 skrev boken Bo-miljö, och vars forskning varit grundläggande för den kände arkitekten Jan Gehl.
Texten har också publicerats på nätverket Yimbys hemsida, så den går att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2010
Är det något som hänt under fem veckors resande är att jag blivit utled på att äta bevakad av servitörer. Jag har inget emot dem, jag uppskattar alltid en trevlig servitör. Men många restauranger i USA har personer anställda enkom för att fylla på gästernas vattenglas. Vilket också är i grunden trevligt. Oftast är det spansktalande boys. De är propra och välkammade och torkar noggrant av tillbringaren med en vit handduk så att kondensen inte ska droppa i någons knä.
På restauranger kan man inte hala fram sin bärbara dator som på café. Och det är för lunchmässigt att dra upp en tidning. Eftersom jag inte har någon att prata med under middagen måste jag göra konstpauser i ätandet – så att maten inte ska ta slut på fem minuter. Jag vill sitta en timme minst. Eftersom jag befinner mig i ett land där det ofta saknas bänkar och platser där man kan vistas gratis.
Vatten alltså. Om någon fyller på mitt vattenglas dricker jag per automatik ur. Vilket här inte leder till att jag måste be om mer vatten, eller gå och hämta själv. En av boysen kommer med nytt. En situation som lätt blir lite lustig, inte minst under varma dagar.
Ensamma middagsgäster är bara hälften så ekonomiskt effektiva, och därför antagligen bara hälften så önskvärda, som par eller grupper. Bara den ena av de två stolarna vid bordet ger avkastning under den timme jag sitter där. Jag tenderar också att vara försiktig med vinet.
Men det artigt eskalerande vattenrejset handlar antagligen inte om pengar, i alla fall inte direkt. Snarare försöker boysen, kanske omedvetet, skrämma bort eller i alla fall aktivera mig och de andra soloätarna – eftersom vi påminner om ensamheten. Den finns därute och den är enorm men folk konfronteras sällan med den, särskilt inte i ett samhälle så bilburet att ingen någonsin behöver träffa en okänd människa och ingen åldring någonsin kan ta sig ut ur huset på egen hand. Om man hela tiden koncentrerar sig på bilen framför är det också lätt att glömma bort sin egen övergivenhet.
Att utstråla ensamhet är dåligt för en restaurangs affärer. Ingen vill tvingas se en ensam människa äta, och påminnas om sin egen inre ensamhet.
Jag försöker anpassa mig till detta. Eftersom jag inte har en bok som sköld brukar jag försöka stirra förnöjt rakt ut i luften och se ut som jag tänker något spännande. Även om jag med en härlig rulle mandelsushi framför mig har svårt att fokusera på annat.
Eller också är uppvaktningen med tillbringaren bara ett sätt att hålla diskret sällskap, som tröst? Även om gästen, i det här fallet jag, för stunden inte upplever särskilt mycket tragisk ensamhet alls. För hur skulle jag hinna det? Jag är ju upptagen med att vila mina trötta fötter, tugga långsamt, dricka vatten, besöka damrummet och tänka ut sätt att förhala notan.
Texten publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
I senaste numret av tidskriften Form, som har tema Skåne, har jag blivit ombedd att skriva en krönika om planerna för Norra Sorgenfriområdet, ett industriområde i östra Malmö som ska omvandlas till stad. Här kommer den: