28th August, 2010
Läs min intervju med Pia Juul. Nedan eller i dagens Sydsvenskan. Eller hämta pdf:erna så får du helheten, med Peter Frennessons skitsnygga bilder: sidan 1, sidan 2.
Hon är ett av Danmarks allra största författarnamn. Och hon skriver allt. Poesi, romaner, dramatik, noveller. Julia Svensson har träffat Pia Juul, det senaste tillskottet i Danska Akademien, och pratat om deckare som inte är deckare.
Foto: Kabusa Böcker
Det är Pia Juuls lediga dag. Hon står och väntar på oss innanför entrén. Svarta solglasögon i håret, en svart klänning, en prickig sjal.
Det var hon som föreslog att vi skulle träffas på Litteraturfestivalen här på Louisiana. Hennes hus är betydligt mer svårtillgängligt: en jägmästargård i skogen bortom all lokaltrafik.
Dagen före har hon haft uppläsning ur sin nya bok ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling” – uppkallad efter den nedlagda danska radioteatern. Teater som inte är teater, utan en dikt. Nästa dag ska hon vara dagens överraskning och läsa ur romanen ”Mordet på Halland”, som nyss kommit på svenska. På lördagen ska hon intervjua skotska författaren Ali Smith, vars böcker hon översätter till danska.
När vi går över Louisianas gräsmatta berättar hon att hon och de andra författarna här bor i något som heter Sauntehus Slotshotel, ett slott som inte är ett slott. Vi sätter oss på en brygga vid stranden. ”Mordet på Halland” hyllades när den kom i Danmark och Pia Juul fick Danske Banks litteraturpris. Romanen börjar som en deckare med att huvudpersonen Bess vaknar av ett skott. När hon kommer ut på gatan finner hon sin man, Halland, mördad.
Men där tar kriminalromanen slut. Istället får vi lära känna Bess, som successivt upptäcker att Halland inte alls var den man hon trodde att hon kände. En deckare som inte är en deckare alltså.
– Jag har läst många deckare, säger Pia Juul. Svenske Kjell Eriksson är bra men inte lika berömd som de andra. Han skriver realistiskt om man jämför med Arne Dahl och Stieg Larsson. Bipersonerna är viktigare hos honom. Jag har alltid tänkt att jag ville skriva en bok som uppehåller sig mer vid vittnet. I ”Mordet på Halland” har jag skrivit om änkan till den mördade, och polisen och mördaren blir bipersoner.
– En läsare har föreslagit att jag skulle skriva en omvänd berättelse nu, ”Mordet på Halland” som en riktig deckare, där polisen är huvudperson. Men det får någon annan göra.
Döpte du den till ”Mordet på Halland” för att sälja fler böcker?
– ”Mordet på Halland” var min arbetstitel, jag kunde inte ändra den. Jag vill gärna sälja många böcker – och jag skulle vilja veta vad som hänt om den hetat något helt annat. Så det kanske var dumt. Eller smart. Det var mer problematiskt när den kom ut. Det är många som bara läser deckare.
Har titeln gett dig en ny läsekrets?
– Ja! Men jag har också märkt att väldigt många bara läser romaner. På uppläsningar, när jag ibland läst noveller, har det visat sig att många inte känner igen formatet. Så jag har träffat många nya läsare.
Vad är historien bakom namnet Halland? För en svensk är det förvirrande. Som Mordet på Blekinge, eller Mordet på Själland.
– Jag vet! Det är förvirrande också för danskar. Men han fick det namnet och sedan gick det inte att ändra på, han hette Halland. Jag tror att det existerar som namn i Norge.
”Mordet på Halland ” är bara din tredje roman sedan du debuterade för 25 år sedan. Varför har du inte skrivit fler?
– Jag vet inte. Min första roman kom 1990 men sen kom annat skrivande emellan.
För många är ju novellen vägen till romanen.
– Ja. Men det är helt olika genrer – man kan ha talang för det ena men inte det andra. Den stora danska novellförfattaren, Peter Seeberg, gick över från romaner – och skrev de mest fantastiska noveller. Att komma på att han inte behövde skriva romaner var en stor lättnad, sa han.
– Noveller är en fantastisk genre. Förläggarna vill hellre ge ut romaner, det säljer bättre, och det är svårare att sammanfatta vad en novellsamling handlar om. Med novellen påbörjar du ett litet verk varje gång. De flesta har ambitionen att skriva ”en riktig bok”, och då menar de roman. Men jag vill skriva allt.
Pia Juul pratar riksdanska, säger hon själv. Men jylländskan kryper fram när hon träffar sina föräldrar. Annars har hennes författarskap påverkats mer av den lantliga uppväxten än hennes dialekt.
– Vi bodde i en by på Jylland från att jag var sex till jag var arton. Då flyttade jag till Aarhus – som är en liten storstad. Jag skriver ofta om byar och småstäder – det är nog för att man upplever allting så starkt när man är barn och tonåring. ”Mordet på Halland” utspelar sig i en liten stad, vad som i Danmark kallas køpstad. Byn och køpstaden har mycket gemensamt. Det är först i Köpenhamn som du kan göra vad du vill utan att någon lägger sig i.
– Nu bor jag på landet igen. Men på Sydsjälland är det många som flyttat från Köpenhamn. Det är helt annat jämfört med när jag var barn, vi flyttade till Jylland från Själland. Det var svårt att komma in i det lilla slutna bysamhället. Jag blev väl mottagen men kände mig aldrig integrerad. Det värsta man kunde vara på Jylland var att vara köpenhamnare. Och var man från Själland så var man från Köpenhamn.
Pia Juuls föräldrar var båda lärare och barnboksförfattare. Hennes eget skrivande började när hon fyllde nio och fick sin första dagbok.
– Jag skrev alltid dagbok och hade väldigt många brevvänner. Annars började det med att jag skrev dikter i gymnasiet, som så många. Mina föräldrar läste och skrev mycket – men båda hade vanliga jobb. Jag skrev och försörjde mig på olika ströjobb i Köpenhamn men tänkte att jag skulle utbilda mig till något. Då hade jag redan mött den man som är min man idag. Han sa: Om du ska vara författare, ska du inte bara skriva?
– När man blir författare ställer man sig utanför samhället. Man kan få stipendier. Om man plötsligt har pengar kan man resa någonstans. Men man får ingen föräldrapenning om man inte har haft något riktigt jobb innan. Det är ett osäkert liv. Men fritt. Om man har nerver till det.
Vid sidan av författandet jobbar Pia Juul som översättare. Men just nu har hon inte översatt på ett halvår. Danske Banks litteraturpris gav henne mer tid att skriva, och det är hon glad för.
– Annars skriver jag på mina egna grejer emellanåt. När jag har översatt en timme kanske jag byter. Eller så skriver jag på natten. Eller översätter på natten. Det är mycket ostrukturerat som du hör.
Ibland åker hon till Jylland för att få skrivtid. Det ska hon göra i oktober och november.
– Jag pratar aldrig så mycket om det jag håller på med. Men om det finns en genre som handlar om mord utan att vara deckare, så är det en sådan. Den danske författaren Henning Mortensen kallar det för kriminalistiska romaner.
Pia Juul kallas ibland minimalist. Ett av hennes litterära kännemärken är att hon med vardagliga detaljer gestaltar de stora frågorna.
Du buntas ofta ihop med Naja Marie Aidt och Helle Helle, två andra danska författare som kamouflerar stora frågor i dansk vardag.
– Det är mina två vänner! Vi mejlar nästan varje dag. Naja Marie har jag känt längst. Jag tycker om vad de skriver, men jag tycker också att vi skriver väldigt olika.
Pratar ni om vad ni skriver?
– Nej. Jag vet att Helle skriver på en ny roman men det är det enda jag vet. Och för mig är det farligt att berätta för mycket. Jag säger att nu går det dåligt, eller nu går det riktigt bra. Men det är allt.
Dina dikter och noveller handlar också ofta om mord och död. Författare som blir mördade. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det har nog att göra med att jag har läst så många deckare. Men när tre av mina dramatiska texter kom ut i en bok hade de till och med en pistol på framsidan – för det är en pistol med i alla tre berättelserna.
Vilken är din favoritdeckare?
– Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är min ”yndlingsbog”. Jag älskar korta romaner. Och det är en slags deckare men det handlar inte om jakten på en brottsling. Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten” är på många sätt också en deckare.
Men en traditionell deckare?
– Problemet med de så kallat ”riktiga” deckarna är att de liknar varandra för mycket. De följer samma oskrivna regler – det gör dem trygga för läsaren men det blir svårt att framhäva en. Det börjar med kaos, som detektiven eller polisen ska få ordning på. Det är så det ska vara.
Kommer du själv att skriva en deckare?
– Om jag kunde skulle jag vilja. Och det kanske jag gör en dag.
Efter lunch är det dags för Karl Ove Knausgaards framträdande på Louisiana Litteraturfestival. Pia Juul sitter på översta raden i konsertsalen, inte på någon av de reserverade författarstolarna längst fram.
En författare som inte beter sig som en författare. Hon låtsas som att hon är vem som helst.
Pia Juul
Född: 1962. Uppväxt i Himmerland på Jylland, bor i dag söder om Præstø på Sjælland.
Familj: Två döttrar, 8 och 24. En man som är arkitekt.
Aktuell: Romanen ”Mordet på Halland” har nyligen kommit på svenska. På danska ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling”.
Besöker Bokmässan i Göteborg i september.
Utmärkelse: Tilldelades ifjol Danske Banks Litteraturpris, ett av Danmarks största på 300 000 danska kronor, där läsarna själva röstar fram en pristagare.
Pia Juul om Norden:
– Jag har ingen särskild känsla för det nordiska. Men det är en fantastisk gåva – tillsammans har de nordiska språken en enormt stor litteratur som vi kan läsa på originalspråk. Men för mig är norska exotiskt och mer främmande än svenskan.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd August, 2010
I torsdags var jag i Humlebæk på Louisiana Litteraturfestival. Där skrev jag en krönika om hur litteraturfestivalen blivit en egen genre, snarare än att locka fler köpare till bokhandelsdiskarna.
Karl Ove Knausgård är inte längre särskilt ensam i sin kamp.
En bokälskare går aldrig till sängs ensam. Så står det på hennes tygväska, en tjej i publiken på Louisiana Litteraturfestival. När festivalgeneralen Christian Lund intervjuar norske författaren Karl Ove Knausgård, bosatt i Malmö, slår det mig att jag inte förrän på senare år börjat tänka på läsande som ensam sysselsättning. Den tystnad som infinner sig när jag stannar inne och läser en lördagskväll – eller loggar ut från Facebook en söndagskväll – är desto mer markant när icke-kommunikation blivit ett aktivt val. Även om litteratur kan upplevas på olika sätt – genom till exempel uppläsningar och bokcirklar – är läsa fortfarande något man måste göra ensam. Relationen som byggs upp med romanfigurer och författare är fortfarande privat.
– Det känns som om du har skrivit boken till mig, säger Christian Lund till Karl Ove Knausgård. Det känns märkligt att resten av publiken här i konsertsalen känner samma sak.
Det tycker Karl Ove Knausgård också. Han har skrivit den självutlämnande romanen ”Min kamp”, vars första band kommer på svenska i höst, till sig själv och har svårt att ta in att 200 000 personer nu vet allt. Boken placerade honom på ett chockartat sätt i de norska mediernas strålkastarljus. Günter Grass går med krum rygg genom korridorerna. Sofi Oksanen står och sms:ar på terrassen.
Louisiana Litteraturfestivals första upplaga har ett bra startfält av både nordiska och internationella namn – vilket Christian Lund ser som en självklarhet. Redan tidigt hade Louisiana gäster som Karen Blixen. Det var här Salman Rushdie återuppstod efter fatwan, och här kunde östeuropeiska författare uttrycka sig kritiskt om sina hemländer.
Att de danska litteraturfestivalerna blir allt fler – Louisiana, CPH:LITT och World Wide Words med flera – handlar inte bara om ökad kommunikation. Enligt ett reportage i tidningen Politiken är det den polariserade bokmarknaden som gör att varken författare eller bokmalar kan stanna på sin kammare. Bara det senaste året har danska bokhandlare märkt av ett otroligt tapp i översatt kvalitetslitteratur vilket beror på ”bestsellerismen”, ett ökande fokus på bästsäljarförfattarna – och på de fria bokpriserna.
Även om festivalerna vill värna om kvaliteten är det tyvärr ganska långt från Louisiana till bokhandelsdiskarna. Festivalen har snarare blivit en egen litterär genre. Bakom ljudet från bildskärmen i Louisianas skulpturpark, hör jag Öresundståget stanna var tjugonde minut. För en bokmal i södra Sverige, långt från Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen, är det bara att omfamna den danska festivalhajpen, tacka och ta emot.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th August, 2010
Jag bor i en rullväska. Varken mer eller mindre. Det är resultatet av en lite väl spännande sommar. För ett tag sedan skrev jag på den här platsen om hur ett simpelt handfatsbyte i mitt badrum fick oanade proportioner när det sammanföll med kärlek som tagit slut. Men när man tror att saker ordnat sig är de i realiteten sällan över. Även om den historia jag nu tänker berätta inte har med brustna hjärtan att göra, mer än att jag älskar mitt hem mer än mycket annat här på jorden.
Såhär: Under två år har grannarna och jag lobbat för att få bygga ut våra lägenheter med trappor och extra rum på övervåningen. Slutligen, en dag i maj när jag kom från jobbet, hade byggarna gjort hål i innertaket. Jag var beredd, hade tömt det aktuella rummet och bett dem plasta in grejer. Men. De hade gjort hålet utan att plasta. Alla som varit i kontakt med gipsdamm från trettiotalet vet att det inte är som slipdamm, vilket kan vara nog så besvärligt. Gipsdamm är finkornigt och klibbigare än du kan tänka dig, fastnar på textilier och tränger in i alla skrymslen. Mellan trådarna i kuddar. Soffan. Ryamattan. Varenda liten strumpa i garderoben inklusive kappor i italiensk ull. Jag visste lyckligtvis inte då att “Kvinnor som hatar män som inte plastar in” var första delen i en hel trilogi. (Det alternativa namnet på denna del skulle kunna vara “Män som hatar kvinnor som skriker och gråter”. Kvinnors arga tårar kan ha respektingivande inverkan. Om man bara gråter en enda gång, det vill säga. Då tassar de på tå, rädda att man ska gråta igen.) Allt löste sig temporärt med att saker och ting plastades in i efterhand och framtida städning utlovades. Jag fick flytta in i mina kompisars lägenhet som stod tom. Två veckor senare reste jag till USA.
I juli kom jag hem. Slutdatum för bygget var 19 juni. 2010 trodde jag. Men ingenting är ju hugget i sten. Den nybyggda trappan var förvisso stabil och knarrfri. Men den såg ut som om den tillverkats av spillbitar från mina grannars trappa. När jag hörde att trappan inte skulle göras om utan kläs med spånskiva var “Byggfirman som lekte med elden” ett faktum.
Så blev det augusti. I förra veckan började vad jag hoppas ska vara den tredje och sista delen i följetongen. Jag hade oljat golvet på nedervåningen, som jag passat på att låta hantverkarna slipa. Men upptäckte att det gamla lacket bara var fläckvis bortslipat och oljan bara fäste fläckvis på träet.
Historien får förhoppningsvis ett lyckligt slut. Men jag håller mig just nu borta från mitt hem för att inte dö stressdöden. Jag tänker förlåtande ord som “läropengar” när jag försöker hitta seriösa golvfirmor som kan rädda mitt sjuttio år gamla brädgolv. Efter en sommar i kappsäck börjar jag också undra om lägenheten verkligen existerar eller om jag alltid släpat mitt pick och pack mellan generösa vänners olika hem. Och jag antar att jag gör säkrast i att ignorera titeln “Luftslottet som sprängdes” varje gång den dyker upp på näthinnan.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–08–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th August, 2010
Läs krönikan om hur våra bästa vänner blir offer i jakt på en plats i debatten. I Sydsvenskan eller nedan.
En sommar för några år sedan brukade en man rasta sina fem mastiffhundar i Jesusparken i Malmö. Förvisso är stora hundar lika frekventa runt Möllevången som knähundar på Östermalm. Men den här flocken var spektakulär. De fem mastifferna, tunga, bruna och skrynkliga, skuttade omkring som oförargliga tjurar på grönbete. Obekymrad lantlighet, ett stenkast från den bullrande Nobelvägen.
Men så plötsligt en kväll bet en av mastifferna ihjäl en liten jack russel-korsning. Sedan brakade det lös på insändarsidorna – ofta till hundarnas försvar.
Mastiff är ingen kamphund. Men när danska folketinget första juli i år förbjöd tretton hundraser var det de bruna bjässarna jag kom att tänka på.
Enligt den danska skådespelaren Fadime Turan är lagen i grunden ännu ett verk av Dansk folkeparti. I en radiokrönika menar hon att sedan ”muskelhundene” blivit populära även utanför invandrarghettona har antalet angrepp på ”vanliga” danskar ökat – alltså på dem som kan ringa polisen, skriva insändare och skriva till Dansk folkeparti. ”Dansk folkeparti snappar upp folkstämningen och varslar om förbud. Socialdemokraterna och regeringspartierna hastar efter. Och inom kort har det skapats stämning för ett ingrepp.”
I veckan som gick toppade både Kvällsposten och Aftonbladet med en kvinna som attackerats av en ”mördarhund” (rottweiler). Att jämföra mördare med arga hundar är inget nytt. I Elisabeth Åsbrinks läsvärda reportagebok ”Smärtpunkten”, om Norénpjäsen ”7:3” och polismorden i Malexander, klottrar Lars Norén ned raden ”Vänta vänta. Det är som att regissera tre dobermann pinschers.” på sitt manus.
Temat för Åsbrinks reportage är att kriminalvården trodde att teater kunde få brottslingarna att tillfriskna. Som i Bamse – när alla var snälla blev Vargen snäll. Kamphundsfrågan är idag, tolv år senare, den enda resten av denna 1970-talets socialhumanistiska syn på kriminaliteti Sverige. Människor döms till strängare straff men för hundar handlar det ännu om dålig barndom och olämpliga hussar.
Sverige har kallats kamphundsfantasternas fristad. Men kort efter den danska lagen följde kristdemokraten Mats Odell Pia Kjærsgaards exempel. Han beskrev kamphundar som potentiella vapen och ville på sikt förbjuda dem. Det danska förbudet har en nästan biblisk metaforik: alla valpar av de förbjudna raserna födda efter den 17 mars måste avlivas. Men den tydligaste symboliken är en annan: länder med starka främlingsfientliga partier, Danmark, Norge och Holland, stigmatiserar vissa hundraser.
I samma andetag som Danmark förbjöd kamphundar, blev Belgien Europas första land att bannlysa burkan. En fråga som Dansk Folkeparti också driver. Kamphunden och burkan är två symptom på samma sak: politiska partier som ständigt jagar nya ”problem”, ofta med dåligt underbyggda bakgrundsfakta, för att höras i debatten.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th August, 2010
Sist jag var i Stockholm gjorde jag en intervju med Inger Edelfeldt, tillsammans med fotografen Casper Hedberg. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan, eller nedan.
Inger Edelfeldts produktivitet är häpnadsväckande. Nu i sommar kom ”Samtal med djävulen” – en roman om vad
som kan hända om man får en alltför sträng uppfostran. Och i november är det vernissage för hennes konstutställning.
”Jag måste erkänna en sak. Och det är att jag läser inte så mycket. Men jag brukar framhålla en bok som var en stor läsupplevelse, ’Oryx and Crake’ av Margaret Atwood. Väldigt mycket av utrymmet i min skalle upptas av bild, psykologi och av en läkande tomhet, förhoppningsvis”, säger Inger Edelfeldt. FOTO: CASPER HEDBERG
STOCKHOLM. Inger Edelfeldt vill träffas på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland grekiska vaser och romerska marmorporträtt utan näsor. Det är ett fint museum tycker hon – trots att alla skatterna släpats dit från andra kulturer. På grund av sommaren träffas vi inte i hennes ateljé. Den trettio kvadratmeter stora enrummaren, där hon målar tavlor inför en konst utställning i höst, har visserligen luftkonditionering – men den låter som hela Arlanda. Vad beträffar hennes hem får jag bara veta att hon bor i en förort.
Den högtidliga, nästan kyrklika atmosfären på museet – höga tak och romerskt välvda fönster – passar bra i sammanhanget. Inger Edelfeldts nya roman har kyrkan som spelplats.
”Samtal med djävulen” är en historia hon haft i bakhuvudet länge. Två kusiner träffas, de har inte setts på fyrtio år. Den ene, Paul, är kvar i frikyrkan där de växte upp. Den andre, Asger, har lämnat kyrkan och blivit diakon. De möts på ett tåg och Paul kontaktar därefter Asger för att komma på besök.
– Själva romanen är helt och hållet en konstruktion. Pauls och Asgers gemensamma bakgrund är en påhittad frikyrka. Men jag är inte ute efter att slå på frikyrkor. Jag vet att församlingarna kan vara helt olika, och att de även kan vara öppna och kärleksfulla. Pastor Åke Green som uppmärksammades för ett antal år sen är förhoppningsvis ett undantag.
– Farfar var fripredikant, med en lång så kallad syndlista. Men han var inte ansluten till någon kyrka, han reste runt i Orsa finnmark och svavelosade på egen hand. Jag har aldrig träffat honom.
Men temat för boken är ändå inte religion.
– Jag vill inte ge mig in i en religions debatt. Den handlar snarare om psykologi och vad som kan hända när man får en väldigt sträng uppfostran, där naturliga känslor förträngs. Det är Paul jag har velat undersöka. Han kom till först av de två, sedan tog det lite tid att hitta på en sparringpartner åt honom. Pauls gestalt är en symbol för något gammalt som finns i samhället. Tankar om straff, belöning, godhet, ondska, rätt och fel. Han har försökt städa rent i sitt psyke med horribla resultat.
– Asger står för något nyare. Namnet Asger är lite lustigt – ”asker” – det kan betyda att han är den som frågar. När Paul hör att Asger är diakon nuförtiden spetsar han öronen. Han kan inte låta bli att höra av sig, trots att det väcker så många av hans sår.
Det bär Inger Edelfeldt emot att prata om boken, eftersom den i sig knappast ger några svar – utan snarare ställer fler frågor. Det är också svårt att avslöja berättelsens kärna, vad det är som Paul vill bikta. Det hoppas hon att recensenterna inte heller gör. Det vore som att tala om vem som var den skyldige i en deckare. Men visst, Paul är en slags förövare.
– Jag tänker att det är en bok man kan ha i en läsecirkel. Boken kan inspirera till frågor och tankegångar: religion, livsmening, historia, auktoritet, kvinno- och mansroll, ansvar. Paul är ett exempel på vad det kan göra med en människa att stanna i en lydnadsroll, där en auktoritet ger regler och man tränger bort oönskade känslor. Asger har, efter att han uteslöts ur församlingen, istället levt i ett slags dionysiskt uppror som är helt förståeligt men som han har fått betala dyrt för. Båda är traumatiserade men Asger, som har velat ge sig i kast med hela sin personlighet, har nått en accepterande människosyn som är främmande för Paul.
Du har lovordats länge och mycket för din förmåga att gestalta olika sorters människor. Har du något knep när det gäller att skriva trovärdig dia log och inre monolog?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer naturligt tror jag. Och när det inte gör det läser jag högt för mig själv, så att det ska låta bra. Man har fallenhet för vissa saker. Något jag däremot inte är så bra på är myllrande romaner med stora familjer. Det blir gärna den här typen av små kammarspel, med få personer inblandade.
– Egentligen tycker jag att den här historien passar för att bli film, det hoppas jag att den blir.
När vi träffas har Inger Edelfeldt nyss kommit hem från ett minisemesterpaket i Lidköping, tillsammans med sin kille. Men när man ser den Joyce Carol Oates-mässiga produktionstakten i hennes cv, och adderar bildkonsten, är det svårt att tänka sig att det finns utrymme för semester. Eller att en vanlig dag i hennes liv oftast är ganska ostrukturerad. Om hon skriver på en bok tar det mycket plats, säger hon. Men inte på fasta tider. I perioder är hon ganska overksam. Att hon har skrivit så mycket beror på att hon är snabb i vändningarna när hon väl skriver, att idéer tar henne med storm. Hon gör inte så mycket illustrationer längre, inte sedan det humoristiska seriealbumet ”Den manliga mystiken” kom ut förra året – tjugotvå år efter ”Den kvinnliga mystiken”. Det senaste året har hon målat mycket, halvabstrakta bilder, inför en konstutställning i november.
Den enda fasta rutinen är de yogaövningar hon gör på morgonen. Därefter har hon kanske ett framträdande, eller en coachningssession med någon av sina klienter.
Engagemanget i Zen Coaching resulterade i vintras i en psykologibok – ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” – som fick mycket uppmärksamhet.
När jag läste den fick jag intrycket att ”Samtal med djävulen” är ett slags pendang?
– Idén till ”Samtal med djävulen” fanns ju innan jag tog utbildningen i Zen Coaching, som ”Hur jag lärde mig älska”-boken handlar om. Men det kan stämma. I Zen Coaching finns en hel del av den acceptans och det empatiska förhållningssätt som finns i Asgers karaktär.
Vad var det som fick dig att skriva ”Hur jag lärde mig älska …”?
– När jag började med Zen Coaching var det en stor lättnad för mig att få lite mindre av den inre kritikern och lite mer av självacceptans, avslappning och kroppsupplevelse, bland annat. Att få ett annat sätt att se på skuld och skam. Jag föreställde mig att det fanns andra därute som också behövde den lättnaden. Responsen tyder på det, den har varit överväldigande positiv och boken är inne på sin andra tryckning.
Vad tycker du om trenden med kbt [kognitiv beteendeterapi] och mindfulness?
– Den tredje vågens terapiformer påminner delvis om varandra, och är ofta inspirerade av mindfulness. Zen Coaching likaså. Jag tänker att det är en livssyn som behövs just nu. Vi är så stressade och påverkade av straff och belöning på olika sätt. Kanske kan man tänka sig att ett slags paradigmskifte sker just när det behövs. I livets tjänst så att säga, för att livet vill överleva.
Både i ”Samtal med djävulen” och ”Hur jag lärde mig älska…” får jag intrycket av att du tycker att de flesta människor skulle behöva lära känna sig själva bättre. Kan man uppmuntra människor till mer introspektion?
– De flesta uppfostras till att inte se sin inre kärna. Det kan aldrig vara fel om man vet lite mer om sig och sitt eget själsliv. Allt smärtsamt vi får veta om världen kan skapa en sådan maktlöshet. Om man ska dra sitt strå till stacken är det väl bra att veta vilket strå som är ens, så att säga. Då kan man få en realistisk känsla för vad man själv kan bidra med.
Du var bara 21 år när du debuterade, och sedan dess har du försörjt dig på att skriva och illustrera. Det låter helt otroligt.
– Det var det enda jag behärskade. Och det var lättare för unga på den tiden. Man kunde bo billigt, äta billigt. Det är inte alls den pressade livssituationen som unga har idag. Det enda jag har läst på universitetet är ungerska – och det är en helt annan historia.
Vilken sorts böcker läste du som ung?
– Jag läste mycket fantasy. Jag och min kompis var troligtvis två av de första så kallade goterna. Vi brukade klä oss i svarta kläder, gå runt på stan och väsa saker på latin. ”Per aspera ad astra” och ”Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas!” med mera.
– Men vi visste inte att vi var goter. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett par vampyrtänder av tuggummi som jag hade på foton. Då kunde man inte veta att vampyrer skulle vara grejen fyrtio år senare.
Hahaha. Du var före din tid.
– Ja, haha. Det har alltid varit mitt problem.
Inger Edelfeldt har en blogg också, som hon startade i oktober förra året när hon blev upprörd över en presentation av ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
– Jag ville skriva om hur jag själv ser på saker. I intervjuer är det alltid intervjuarens tolkning som kommer fram, hur väl hon eller han än vill mig. Men jag vill inte ha en blogg som polemiserar och lockar till hätska kommentarer, så det blir ett lätt kåserande tonfall. Det står väldigt mycket om min pojkväns tax.
Några dagar efter intervjun läser jag på bloggen om vårt möte. Att Inger Edelfeldt aldrig vänjer sig vid att bli fotograferad, hur rar fotografen än är. Att hon just nu ligger sömnlös av oro över hösten och att hon i samband med boksläppet kommer att behöva svara på existentiella frågor av den typ hon just svarat på. Hon skriver: ”Jag jagas av en önskan att kunna förklara kontentan av viktiga existentiella teman så att alla kan förstå vad jag menar – en fullständigt omöjlig uppgift.”
När ”Samtal med djävulen” recenseras planerar hon att tälta i blåbärsskogen.
Inger Edelfeldt
Ålder: 54 år.
Är född och bor i Stockholm.
Yrke: Författare, illustratör och konstnär, flerfaldigt prisbelönt.
Familj: Micke, musiker. Och ibland tillgång till hans två barn. Aktuell med romanen ”Samtal med djävulen”. Samt en konstutställning i november, på galleri Konst & Folk på Hornsgatan i Stockholm.
Tidigare verk: Ett flertal romaner, novellsamlingar och seriealbum, på senare år ”Den manliga mystiken”, ”Namnbrunnen” och ”Finns det liv på mars?”. I fjol kom psykologiboken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
Blogg: edelfeldt.blogspot.com.
Zen Coaching
Skapat av Kåre Landfald. Har beröringspunkter med bland annat mindfulness, men är också starkt inspirerat av Nonviolent communication, en konfliktlösnings- och kommunikations metod. Coachen ger medveten närvaro och stöd i att under söka sådant man upplever som obehagligt i sitt inre, och se det förvandlas till något fruktbart.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd August, 2010
I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.
Ruye Nishizawa.
Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.
Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.
New Museum of Contemporary Art.
är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.
Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.
Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.
Louvre-Lens.
Ryue Nishizawa…
…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university
1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.
Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.
Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.
Motto: Make things simple
Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
