Den gamla trasan

29th September, 2010

I garderoben på vinden hänger jag kläder jag aldrig använder men ändå vill spara. Man kan säga att den är ett slags otympligt fotoalbum. Ett rekvisitaförråd från min ungdom. Allt finns där. Som manchesterkavajen. Eller jeansen från TopShop i London 2001. Jag hade dem när jag bodde i Lund, i Köpenhamn och under den där romantiska semestern på västkusten.

Under sommaren har några hantverkare byggt ut min lägenhet, med en trappa och en liten ovanvåning. En inte helt smärtfri historia, som också ger andra komplikationer: För att få plats i lägenheten behöver jag ställa upp saker på vinden. För att få plats på vinden måste jag…ni fattar.
Igår kväll tog jag ett djupt andetag, greppade vindsnyckeln där den hängde på sin spik och gick uppför trappan.
Förrådet var fullt av gipsdamm från ombyggnaden. Med en fuktig trasa grävde jag mig förbi stringhyllor, tjock-tv, stolar, resväskor. Jag stängde av känslorna och öppnade garderoben. Bar ner alla kläderna och lade dem i den skumma belysningen på vardagsrumsgolvet. När jag städat ur garderoben var det dags att sova.

Idag, i morgonljuset, ligger inget romantiskt sken över min ungdomstid. Den är en hög på golvet, i skoningslös kontrast mot de nyslipade plankorna.
Detta är inget rekvisitaförråd. Detta är ett bårhus. Men liken har inte kylts ned under alla år och har därför börjat lukta. Det enda försonande draget hos den massiva kubikmetern med gamla kläder är långkjolen från våren 1994.
Varje kväll innan jag somnar läser jag Patti Smiths självbiografi Just kids, som handlar om hur hon och Robert Mapplethorpe hankade sig fram som unga konstnärer i New York på 60- och 70-talet. Vid ett tillfälle i boken skriver hon ungefär: ”Jag lämnade kvar nästan allt. För saker kommer det alltid nya.”
Att jämföra med ett avsnitt i tv-serien Sex and the City, där Carrie hittar en Laura Ashley-klänning från 1988 i gareroben. ”Vi behåller klänningar vi aldrig kommer använda igen, men vi kan inte vara vänner med våra ex-pojkvänner.”

Det kommer en tid i varje kvinnas liv då hon måste rannsaka sig själv. (Nä, förlåt. Det här med samlande är faktiskt inte könsbestämt.) De allra flesta klädesplagg saknar själ. Jag kan inte vårda varenda liten trasa för att jag hade så roligt i den på juldagen 2004. Jag kan inte spara kläder i tron att jag någon gång ska ha dem på mig när jag målar.
Någonstans måste jag också ställa den oundvikliga frågan: Vem är hon? Hon som upprättar en personlig relation med varenda strumpa?
Målet är att hälften ska bort. Ikväll klockan sex kommer min kompis Linda och hjälper mig att peka. Fin, ful, fin, ful, fin, ful.

Ursprungligen publicerat i YA 2010–09–29.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Med känsla för stollar

18th September, 2010

Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.

Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.

Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.

– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.

Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.

Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.

Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.

Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.

”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.

– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,

hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.

En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.

– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.

”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte

ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.

Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter

några veckors försök.

”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.

– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.

Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.

– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde

förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.

”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?

– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.

– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.

När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen

har inget förändrats.

– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som

jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men

känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.

Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.

Peter Høeg förklarar:

– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För

att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.

Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa

världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.

Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en

ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.

Att vara vänlig.

– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.

– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.

Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,

då han inte hade visat sig offentligt på tio år.

Han kippar efter andan.

– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun

senare. Hon lovade.

– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.

Peter Høeg slår ut med armarna.

– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking

news.

Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.

– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?

När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.

– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Peter Høeg

Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.

Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.

Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Jag dansar faktiskt bra

8th September, 2010

Häromveckan var jag bjuden på en gigantisk fest i Smedstorps medborgarhus. Ett traditionellt gille med start 17.30. Kött, potatis, snapsvisor. Kaffe och tårta två gånger. Mitt emot mig satt en trevlig man i min egen ålder som kallades för Smen för att hans farfar var smed. Så som det var förr och så som det fortfarande är på en del ställen. Allt detta satte igång tankar.
När jag lämnade Österlen kände jag mig tvungen att lära mig nya umgängeskoder för att passa in bland de nya vännerna från stan. Jag slipade successivt ned mina skånska diftonger, om inte till oigenkännlighet så i alla fall till den grad att jag nu måste öva i flera veckor för att inte censurera mitt uttal. Som en klassisk klassresenär. Även om det snarare är tågresenär jag är, då jag tillslut inte hamnade längre än en timme bort.

Det finns ögonblick i de flesta före detta lantisars liv som präglas av en slags rotlöshet, skam över härkomsten och otillräcklighet i den nya miljön. Dessa känslor är en del av vår identitet och vi upphör aldrig att analysera dem.
Men sedan jag flyttade efter gymnasiet har ganska mycket hänt. Gentrifieringen har till exempel arbetat sig från Österlens kust till de mindre pittoreska byar som fortfarande lever på vintern. En kompis som köpt ett fritidshus är konfunderad: Här lever urbefolkning och inflyttade sida vid sida. Inflyttarna är aktiva och sätter sin prägel på byn – och är kanske till och med är ivrigare att värna det autentiska än de ursprungliga invånarna.

Jag håller just nu på att läsa boken Naked city – Death and Life of Authentic Urban Places, av Sharon Zukin, en intelligent kvinna jag träffade i USA. Boken handlar om New York och hur den grupp som aktivt flyttar till och vill bevara det autentiska i olika stadsdelar, själva blir spiken i kistan för den ”äkta” känsla de jagar. Vi pratar alltså inte om Mac Donalds och Hennes & Mauritz i första hand, utan om den medvetna medelklassen. Eftersom de är så många och deras intresse, hur välvilligt det än är, trissar upp priserna – tvingar de bort dem som tidigare befolkade platsen. Ett komplext fenomen som känns igen på många platser i världen. Också på Österlen.
Eftersom jag själv, och många utflyttare med mig, hyser en kärlek till blåsten och vidderna tusen gånger starkare än Ulf Lundells, blir detta förvirrande. Vilka är vi själva? Är jag österlening eller stabo? Finns det någonting mittemellan?

Samma kväll som gillet i Smedstorps medborgarhus är det klubb i Hammenhög. Den anordnas av folk jag är bekant med i Malmö. En del av mig vill dit. Men samtidigt vill jag inte lämna släktfesten för en klubb som är likadan som i stan.
Det är någonstans i allt det här som jag börjar sakna min Österlendialekt. Om allt det jag minns från min barndom ska försvinna, då kan jag ju i alla fall vara autentisk själv medan tid är, även om jag riskerar att bli en förlegad pastisch på mitt eget tonårsjag.
För det är ett roligt kalas. Jag dricker snaps fast jag inte tål det. Jag sjunger “Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”. Jag vill dansa kasedans. Men det gör jag inte. För jag vågar inte fråga någon och jag tänker att jag nog ser ut som en som inte kan. Men ni ska veta att jag dansar faktiskt mycket bra. Vals, foxtrot och gärna bugg.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–09–08.

Postat av Julia Svensson - Kommentera