Välriktad pungspark

31st October, 2010

Jag skrattar och sliter mitt hår när jag möter karaktärerna i Malmöbaserade Nanna Johanssons andra seriealbum ”Mig blir du snart kär i”. Livsnjutaren, vännen utan liv, kvinnan som buntar ihop alla kvinnor, som hatar yngre kvinnor, som hatar kvinnor och som hatar män.
Eller mannen som vaknar kallsvettig: ”Shit, jag drömde att du var min hemmafru i ett skitobehagligt mansvälde där man till exempel gjorde profit på kvinnors dåliga självförtroenden.” Hustrun: ”Så så, drick lite varm mjölk så känns det bättre.”
Liksom debutalbumet ”Fulheten” är ”Mig blir du snart kär i” en rad raljanta enrutingar och serier som inte är den tillskruvade version av vår tillvaro som de utger sig för att vara i baksidestexten. Den är snarare en välförtjänt pungspark på verkligheten, så skruvad och egocentrisk som den faktiskt är.
På tal om skruvad. Och på tal om pung. En annan stor anledning till att jag gillar Nanna Johansson: hon gör slag i saken och behänger Turning Torso och Malmös andra märkvärdigt
höga och smala byggnader med var sitt exemplar av denna glest håriga kroppsdel.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Tänd ett ljus

30th October, 2010

”Följ ljuset. Låt ljuset bli din ledsagare.” Det uppmanar den amerikanska konstnärsgruppen Red 76 i sjunde numret av skyltfönstertidningen FASAD i Malmö.

Vi är hjärntvättade av individideologin, står det. Vi badar i profetior – som alla påverkar vår framtid. Därför ska vi återuppfinna oss själva, skapa ett nytt ”vi”. Och detta ska vi göra genom att bidra med nya och gamla texter och textutdrag som exemplifierar, illustrerar eller problematiserar förhållandet mellan det profetiska och det politiska.

Jag faller för konstnärernas idé: att takt med att bidragen strömmar in kommer en lampa att lysa upp fasaden på Ystadsvägen. Allt som bidrar till mer ljus i vintermörkret välkomnas tacksamt. Allt som manar till eftertanke också. Läs mer på www.red76.com/light. Maila ditt bidrag: info@fasadtidningen.se.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Förbisett mörker

27th October, 2010

När danske filosofen Peter Tudvad ramlade över nazistiska artiklar om Søren Kierkegaard blev han arg på sig själv. Inte, säger han till Berlingske Tidende, för att det var nytt att Kierkegaard en gång skrivit ”de förträffligaste anvisningar till det danska folkets frigörelse från den judiska ande som tagit överhand i Danmark”.

Men för att han själv liksom så många andra danska forskare så länge sett mellan fingrarna med geniets antisemitiska hållning.

Från och med 9 november, årsdagen för Kristallnatten 1938, hamnar nationalhjälten – och den danska litteraturhistorien – i ett annat mörkare ljus. Då släpps nämligen Tudvads 600-sidiga bok ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne”, där den gamle filosofen kommer ut som antisemit inför stor publik, 155 år efter sin död.

Eventuellt vinglar Kierkegaard till lite retroaktivt där han står på sin piedestal.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kåkstadskampen

23rd October, 2010

Det är morgon i Stad Solidar, Malmös nya kåkstad. Sånär som på en man i grön parkas är det folktomt. Lastpallar och udda träplankor i motljus på den gamla bageritomten. Den regnbågsfärgade flaggan har trasslat in sig i sin rangliga portal. Ett kasserat paraply, rosa med röda hjärtan, vibrerar i vinden.
Mannen i parkas, som är hemlös, berättar att han har flyttat in i en av kojorna. Han planerar att bo här tills i december, då Peab börjar bygga.

Snacket började redan när den första brandgula banderollen ”Kommer du att kunna bo kvar på möllan?” hängdes upp. I sitt manifest kräver Stad Solidar att dessa planerade bostadsrätter ersätts av hyresrätter med en maxhyra på 57 kronor kvadratmetern. Samt att gentrifieringen av Möllevången stoppas. På Facebook läste jag kommentarer som: ”Gå hem och tvätta era dreads, hälsar stockholmaren” och ”Lovar dig att det är några medelklasskids som står bakom, de vill bo skitigt för de åker ändå hem till sina föräldrars villor över jul.”
Men också: ”Vem ska få bo här då? Sannerligen ingen av oss som kommenterat i denna tråden. JAG känner mig påhoppad i min egen stadsdel.”

Den gentrifieringsskräck många Möllanbor känner ter sig både egoistisk (önskan att bevara autenticiteten som kuliss för en alternativ livsstil) och komisk. Som om det gick att frysa tiden. När skulle vi i så fall göra det? Innan området bebyggdes med hus? Innan kakelugnarna slängdes ut ur sekelskiftesvåningarna? Före falafelhaken? Innan batikbohemerna tog över efter industriarbetarna? 1995 – innan den kulturintresserade medelklassen bildade   bostadsrättsföreningar? Eller 2004, precis innan Retro blev Metro? Eller rentav redan när stället hette Montenegro?
Fast å andra sidan vet jag många som skulle ha svårt att klara sig utan Kaffebaren på hörnet.

Facebook igen: ”Att man försöker skapa debatt kring bostadsproblematik och felprioriteringar (lyxiga bostadsrätter framför billiga hyresrätter) är väl i grunden en bra grej?”
Ja, Stad Solidar är en bra grej. De flesta bostadsrättsägare jag känner oroar sig ofta för räntehöjningar och för att kylskåpet ska paja. De har inte utrymme att, som en av killarna jag pratat med i Stad Solidar, ”mest jobba med ideella projekt”. Att bo i hyresrätt i innerstaden är ett privilegium.
Men just Möllevången har en stor andel hyresrätter, som generellt också är billigare än i nyare, mer perifera bostadsområden. ”Kojor mot kapitalism”- protesterna mot bostadsrätter blir därför, ironiskt nog, snarare en motsägelsefull protest mot mångfald. Ungefär som det gäng ungsyndikalister i identiska svarta rånarluvor som sommaren 2001 simmade in på BO01, för att protestera mot bostadssegregationen och ”reservaten för de rika”.
Strukturen med små lägenheter ägda av små hyresvärdar är dessutom vad som gör att rädslan för gentrifiering på Möllevången är ganska obefogad – det saknas underlag för de riktigt flådiga projekten.

Däremot har Stad Solidar en krasst ekonomisk poäng. Ett folkligt konstprojekt på en av stadens sista ödetomter när i allra högsta grad bilden av Malmö som kreativ och tillåtande stad. En sätt för Malmö att vårda det kreativa klimatet är till exempel att ställa krav på exploatörerna: varje nytt bostadsområde bör ha en viss procent små och billiga hyresrätter. Men då är det inte specifikt Möllevången det gäller.
Först framåt eftermiddagen vaknar Stad Solidar till liv. Just idag ska en stor scen byggas. När det blir mörkt tänds brasor. Två killar i tjugoårsåldern sitter i en soffa bredvid skateboardrampen en bit bort. De njuter av den uppsluppna stämningen.
En entusiastisk kvinna från ett konstnärligt nätverk ber mig komma på söndag, då projektet når sin kulmen. ”Ta med barnen, för det blir ansiktsmålning.”
Men när eldarna till slut brunnit ut är mannen i grön parkas den ende som blir kvar. I en av träkåkarna har han ett kylskåp med frukt, grönsaker och lingongrova i plastpåse. I en gammal soffa ligger den vita madrass han vecklar ut när han ska sova.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Bobban

19th October, 2010

MIn recension av Bob Hanssons nya bok, Vips så blev det liv, kan du läsa i dagens Sydsvenskan, här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Flanösen i offentligheten

17th October, 2010

En flanös är inte den kvinnliga motsvarigheten till flanör – spankulerande och fri man som ser hela världen som något han kan upptäcka, kartlägga, beskriva, betäcka.
Flanösen rör sig på ett helt annat sätt i det offentliga rummet, säger genusforskaren Ulrika Dahl i veckans upplaga av P1:s kulturmagasin K1. När flanösen lämnar sin bostad är målet inte att bli sedd men hon vet att hon kommer att bli det ändå. Av erfarenhet är flanösen, det feminina subjektet, alltid beredd på kommentarer för klädsel eller utseende. De flesta kvinnor kan antagligen intyga att de aldrig förvånas.
Avsnittet av K1 är ganska spretigt. Men både flanösen och flanerandet – planlöst vandrande som suspekt beteende i ett samhälle präglat av nytta – är intressanta reflektioner kring det offentliga rummet.
Vem bestämmer egentligen vad vi gör i det utomhus som finansieras av och för alla? Det går inte att inte ha ett ärende, en stegräknare eller ett mål i sikte – om man inte är barn, pensionär eller semesterfirare.
Det går inte att vara kvinna utan att ha en yta som är ogenomtränglig för blickar, ord och inviter från frispråkiga män.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Pappa kom hem.

6th October, 2010

På något konstigt vis så är det alltid farsan som blir hjälte.

Den danske författaren Carsten Jensens far var en sjöman med stora händer. Så härdad att han kunde släcka en cigarett på insidan av handen utan att känna det. Dessutom hatade han böcker. Hatade folkskollärare och hatade bibliotekarier – de drog fördel av hårt arbetande människor.
“Våra pappor skulle ha älskat varandra”, säger Mustafa Can.
Det är i sina fäder de förenas. Carsten Jensen och Mustafa Can, den journalist och författare som har som uppgift att intervjua Jensen på måndagskvällens (fullsatta!) internationella författarscen på Malmö stadsbibliotek.
När Carsten Jensens far väl var hemma från sjön koncentrerade han sig mest på sin fru. Han tog aldrig fadersrollen seriöst. ”Det var så för de sjömän som var unga under andra världskriget. De blev aldrig män, de förblev pojkar.”

Själv var Carsten Jensen ett odugligt barn, som saknade både fantasi och ambitioner. En liten sissy, som inte levde upp till faderns bild av manlighet. Inte ens litterära ambitioner hade han. Först som 35-åring kom han på att det faktiskt fanns en sak han dög till. Skriva.
Längre fram i livet visade modern fram den nu uppburne samhällsjournalisten Carstens bokrecensioner för att fadern skulle berömma honom. Men fadern sade bara: ”Din mor säger att jag ska gratulera dig”. Han fortsatte att kalla sin son vid efternamn.
Och det enda han egentligen kunde begripa var när Carsten var utrikeskorrespondent.
Carsten Jensen har i sin tur alltid velat skriva om Marstal, staden han kom från. Detta för att visa för sin far att ö-livet var ett liv han respekterade, fastän han en gång gav sig av.

”Vi, de drunknade”, som handlar om Marstals stora flottas uppgång och fall 1848–1945, är hans försök att närma sig fadern, som tyvärr hann dö innan boken kom ut. En hyllning till hans far som fantastisk historieberättare.
Ett försök att sluta cirkeln: ”Här möts våra olika vägar”.
Bokens bästsäljande äventyr är ett hopkok av berättelser Jensen fått höra över ett otal koppar kaffe. Istället för en berättarperson har romanen fått ett distinkt ”vi”, som en symbol för  småstaden som kollektiv.
Carsten Jensen måste, säger han, medge att detta vi är ett maskulint vi. Även om Marstal var en stad som styrdes av kvinnorna. Där kvinnorna skötte allt: hushåll, ekonomi och  barnuppfostran. Förutom att ”Vi, de drunknade” av många entusisastiska läsare kallas för Danmarks stora nationalepos, är boken också ännu ett bevis på historiens ironi och eviga orättvisa.
Det spelar ingen roll hur god mor du lyckas vara. Det är den frånvarande fadern som blir hjälten i romanen.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–10–06.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Chick lit-hyllan: Austen och resten

5th October, 2010

Fram till 1990-talet försågs Jane Austens romaner med sobra omslag, som vilka klassiker som helst. 1995 kom BBC:s serie ”Stolthet och fördom” och Colin Firth hamnade på bokens  omslag. Men det var biofilmen med Keira Knightley 2005 som blev början till de nya rosafärgade Austenutgåvorna.

Litteraturvetaren Ann Steiner berättar i senaste Ord & Bild, som har litteratur och genre som tema, hur förlagen hade ringat in en ny målgrupp för Austen: Marian Keyes och Sophie Kinsellaläsarna.

De intresserar sig nämligen för samma saker som Austens läsare gjorde på 1800-talet. Unga kvinnors jakt på en man. Det finns, skriver Steiner, ett ökat kulturellt behov av att etikettera och karaktärisera.

Att Austen blivit chick lit på gamla dar är bara ett exempel på hur de litterära genrerna blir fler för varje år.

Men termen genre handlar på marknadsspråk inte om textens karaktär, som i litteraturvetenskapen, utan mer krasst om målgrupp. Potentiella köpare som ska känna igen sig i genre.

Bara under 2009 kom 2 543 nya skönlitterära verk för vuxna på svenska. Att förlag och bokhandlare nischar författare och romaner allt hårdare är mest av allt ett desperat försök att spika staket kring en allt stridare strömmande bokflod.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitekten för det hela

2nd October, 2010

Han är inte bara kommunalråd, han är även arkitekt. Sveriges mäktigaste. Julia Svensson har pratat med Ilmar Reepalu om staden, arkitekturen och framtiden. I en kanot på Malmös kanaler.

Läs texten i dagens Sydsvenskan.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Malmö stads kulturlunch

1st October, 2010

Christer Larsson, jag, Björn Carnemalm.

Christer Larsson, jag, Björn Carnemalm.

1 oktober var jag moderator på Malmö stads kulturlunch på Cirkulationscentralen.
Deltagare i samtalet var Björn Carnemalm från Cirkulationcentralen/KZON och stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Temat var den gamla goda gentrifieringen och kulturens medverkan i omvandlingen av det gamla industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö. Ämnen som inte var uttömda när den väl tilltagna tiden för publikfrågor runnit ut.

Läs mer om evenemanget på bloggen Norra Sorgenfri Nu.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries