Julia Svensson

En jävel på kärlek

27th November, 2010

Under alla år som gått sedan jag första gången hörde ”Regn hos mig” på radio, har jag tänkt att den här mannen verkar ha svaren.
Men det har aldrig blivit av att skriva och fråga. Läs min intervju med Orup här eller i dagens Sydsvenskan.

Foto: Anna Simonsson

Nu är det en regnig måndagsmorgon och jag har just, utan paraply, tagit mig till Fridhemsplan. Här har Orup sin skrivarlya.
När jag säger att hans låtar är den svenska popens svar på ”Sex and the City”, en låt för varje kärleksdilemma, skrattar han lite.
Din musik har alltid varit något att känna igen sig i när det är jävligt. Med en distanserad glimt i ögat, liksom. Så jag tänkte be dig om hjälp. För varje scenario behöver jag en Orup­låt och ett råd:

En passionerad kärlek slutade med skrik och bråk för tio år sedan. En dag när jag kommer hem står han där. Han har en unge i bilen och han vill bli kompis. Själv blir jag bara förbannad.
–?Det är det där: ”Kom inte hit och stöka”. Jag kollar på tv-serien Californication, där har de ett sånt förhållande. Lyssna på låten ”Stopp, nej, gå härifrån” från Lena Philipssons första platta. Den handlar om att avsluta ett förhållande flera gånger, och få en invitation att gå in i det igen. Då kan man bli arg när den andra personen söker upp en. Och rädd. Det är bäst att säga nej.

Scenario nummer 2. En väldigt stadgad kille vill följa med mig hem på te.
–?”Du kan få mig när du vill”, på Lenas platta ”Jag ångrar ingenting” (2005). Det här är ett vanligt scenario i popmusiken. I verkligheten blir det mycket gråt och tandagnisslan innan man har tagit sig ur en sådan relation. Försök själv att prata förstånd med någon som är i en sådan situation!
–?Ett sådant förhållande ger mycket också men går det för långt kan du bli helt förstörd. Men människan är bra på att repa sig och det brukar ordna sig. Just i början får man fråga sig hur mycket man behöver kärleken – om man kan skita i den eller måste ha den just nu, av just den personen.

Jag träffar en kille som gillar mig men inte vill ha en relation. Jag har ställt ett ultimatum. Vad ska jag lyssna på medan jag väntar på svaret?
–?Nu sätter du mig på pottan! Där har du en människa med en empatisk spärr jag inte kan relatera till. Jag skulle nog lägga benen på ryggen. Det finns relationer jag hellre skulle droppa stearin på näsan än gå tillbaka till.

Okej. Nu ligger jag i en säng bredvid en fantastisk pojkvän som vill att vi ska vara tillsammans i hundra år. Själv vill jag bara springa därifrån.
–?Det finns en låt på ”Faktiskt” som heter ”Någon måste gå”. Den handlar om att livet har gått i stå. Man kan faktiskt älska någon och ändå känna att relationen inte bär längre. De som varit tillsammans länge älskar var­and­ra men en del skulle må bättre av att avsluta relationen. Någon måste ta steget och träffa någon annan, det är ofta vad som händer.

Jag ligger vaken klockan fyra på natten och oroar mig för att jag aldrig kommer att träffa någon.
–?Här tänker jag på en sång på “Stockholm och andra ställen”: ”Drick inte när du är ledsen”. Den handlar om en man som blivit lämnad. Hans besatthet har slagit över till vansinne. Han lever i ett drömskt tillstånd och han vet inte vem som druckit ur alla flaskorna han har i sitt hem. Den ska du lyssna på för att se att någon kan ha det värre. På natten hinner man tänka, det gör alla människor. Natt, säng, ensam i sängen. Inom country används den scenen otroligt mycket.

Dagen efter att min pojkvän gjort slut kommer våren. Själv går jag omkring och gråter bakom ett par solglasögon.
–?”Regn hos mig” och ”Stockholm” handlar om det. Mår man dåligt blir människor äckliga, fula och elaka och staden blir likaså. Det hjälper inte att fly eller flytta. Man får tycka synd om sig själv ett tag, sedan får man gaska upp sig.
–?The Temptations ”I Wish It Would Rain”, som handlar om att när det regnade har man en plausibel anledning att vara deprimerad. ”Varför sjunger fåglarna?”, en låt på ett sorgligt bortglömt album jag gjort till Kayo. ”A House Is Not a Home”, som Burt Bacharach and Hal David gjorde till Dionne Warwick handlar också om det där – att det enda som betyder något i livet är de människor som omger en.

*

För Orup är låtskrivandet inte så romantiskt. Det handlar om att sitta vid sitt instrument ”från nio halv tio till fyrablecket”. Han kommer på en textrad, kanske något han läser på engels­ka och översätter till svenska, då blir det roligare. Sedan sjunger han raderna tills han hittar något som låter bra.
–?Blir jag skämsig slänger jag. Jag litar på magkänslan. Jag tror på att sitta vid sitt instrument varje dag, inte att vänta på inspiration. Jag tror på hög produktion, då är chansen större att det blir något bra.
Utifrån textraderna bygger han scenarion kring hur han själv skulle handla. Inget scenario är helt självupplevt men i varje text finns moment ur hans eget liv. Fast han kommer aldrig att säga vilka det är, då blir det inget kul.

Inför den nya skivan kände Orup att han hade vänt och vridit på samma ämne i tjugofem år och behövde en ny vinkel. Därför har Johan Kinde, Orups bästa kompis och gudfar till ett av hans barn, skrivit sex av nio texter.
–?Johan är bokförfattare och har alltid en bra story på lager. Vi umgås mycket men har olika livsstilar. Jag är gift och har familj, han är den evige ungkarlen. I texterna har han utgått från min situation och byggt scenarion kring den. Men nu är jag sugen på att skriva egna texter igen.

Hur hör man när det är Johan som skrivit och inte du?
–?Johan är mer nostalgisk och romantisk. Han jobbar mer med dramatik och han skäms inte i sina texter, som jag. Hans texter är mer som storys. Jag har gått in och ändrat när det är fraser jag tycker är för sentimentala. Om jag skäms när jag sjunger, då är det inte bra.

Efter de två första plattorna kände du dig inmålad i ett hörn, som lustigkurre i cowboyhatt, trots framgången. Som i ”Stackars lilla rika flicka”.
–?Jag var egocentrerad då. Det var därför jag gjorde ”Orupean Songs” en engelskspråkig soulbaserad platta, som inte gick så bra. Ska man ha en lång karriär får man inse att det kommer att gå upp och ned. Då är det vettigt att dämpa det där att männi­skor väntar sig något speciellt av en. Man tröttnar och till sist tröttnar publiken också. Men jag är tacksam för tiden med hitsen.

För tio år sedan kände Orup att de gamla låtarna stod i vägen. Då tog han paus från offentligheten och började skriva enstaka låtar till andra.
–?Men först efter två album med Lena hittade jag tillbaka till varför jag gör musik: För att tillfredsställa mig själv. Jag har aldrig tidigare jobbat med en så bra röst. Lena är en riktig sångerska, hon har humor, kan showa och dansar bra. Att låtarna sjöngs av en tjej gav ett annat perspektiv. Jag kunde använda ord som mascara.
I våras gjorde Orup en engångsspelning på Debaser i Stockholm, där han bara spelade låtar från sin första skiva. I främsta raden stod tjugoåriga tjejer och skrek. Längre bak stod folk som jag, som växt upp med låtarna.
Inför den kommande soloturnén, som är den första på tio år, vet han inte om uppslutningen kommer att bli lika stor.
–?Det är läskigt. Jag är medveten om att de nya låtarna står sig slätt mot det folk vuxit upp med. Mycket av min publik är i min egen ålder. Om de kommer och tittar live jag vet inte. Det kan gå fullständigt åt helvete. Men jag kan inte låta bli saker bara för det.

Hur gör du för att förnya dig musikaliskt nu?
–?Jag brukar ha nya ledord. Den nya skivan, ”Född i november”, är arenapop. Stora arrangemang, stora melodier och ganska dramatiska texter. Men jag tror inte att folk upplever skillnaderna lika stora som jag. Till förra plattan var ledordet ”England”. År 2000 var ledordet ”disco”.

Vad lyssnar du helst på?
–?På 70-talssoul och tidig hårdrock, det jag lyssnade på när jag växte upp. Jag gillar brittiska Hurts, arvtagare till Pet Shop Boys. Och den amerikanska duon She & Him. De har en oskuldsfullhet i melodierna som för tankarna till tidigt 60-tal. En modern bräcklighet. Det är lite vingligt och det gillar jag. Lite slammigt spelat.

Har du funderat på att skriva något annat än låtar? Dina teman skulle funka som tv-manus, eller som noveller?
–?Nej aldrig. Jag är dålig på att planera mina ord, de hoppar som de vill. Jag skulle ha svårt att göra en längre berättelse. Det skulle bli för akademiskt. Jag har alltid haft bökigt med självgoda intellektuella och sådant som själv kallar sig för kultur. Jag har alltid hyllat ytan, vilket i sig också är snobbigt att göra, haha.

Hur kommer det sig att du fortfarande skriver om kärlekstrauman?
–?Jag har en förkärlek för att skriva om relationers baksidor. Om när det har gått åt helvete, inte om ”när jag träffade min fru och vi var så kära”, haha. Men jag har inget stormigt liv själv, jag fyller snart 52 och lever i min andra långa relation. Kanske är det för att jag saknar dramatiken som jag skriver om den.

Fakta: Orup

Namn: Thomas Eriksson.
Ålder: Fyller 52 den 29 november.
Bor: På Lidingö med fru Pernilla, och tre barn, Charlie 9, Isidor 10 och Kid 18.
Aktuell med: Nya skivan ”Född i november”.
Gillar att: Träna, spela tv-spel och datorspel. Se på tv-serier. Film är tråkigt och förutsägbart, tv-serier är ett mycket bättre format.
Nojar över: Mina barns liv och leverne och mina egna listplaceringar och recensioner. Och en källarrenovering som aldrig tar slut.
Läser: The occasional semesterbok. Jag har bytt ut kvällsläsningen mot tv-serier på min Ipad. När jag läser läser jag facklitteratur, tidskrifter och fotbollstidningar.

Läs också: Anna Hellstens recension av Född i november.
Orups bästa i urval: Spotifyguide till Orups musik (Listan innehåller inga låtar från Orupean songs eftersom albumet inte finns på Spotify.)

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Insidan syns alltid utåt

26th November, 2010

I början av Berlinkonstnären Miriam Horwitz performanceföreställning om Nijinsky, den polskryske dansaren och koreografen som kunde göra en pointe fastän han var man, sitter vi i flera minuter och stirrar på den tomma scenen. Långt om länge uppenbarar sig skådespelarna: Anne-Marieke Hess, Jule Flieri och Iggy Malmborg. Från publik-ingången färdas de mot scenen, ja färdas kan man nog kalla det, iklädda grälla tajts och bodys. Det tar tio minuter.

Performancen är en tolkning av de dagböcker Vaslav Nijinsky skrev 1919, i Schweiz under sex frenetiska veckor innan han togs in på mentalsjukhus. En tid då han hölls under läkaruppsikt och misstänkte att hans fru försökte få honom intagen. Genom de tre skådespelarna på scen vill Horwitz utforska relationen mellan dessa människor.
Skådespelarna börjar studsa gummiaktigt upp och ned. Med apatiska ansiktsuttryck, ovanpå varandra, bland publiken. Allteftersom den före detta dansarens inre vansinne förvärras förflyttar det monotona studsandet sig till slamriga plåtar. En av skådespelarna börjar slita kablar ur en maskin. Drar in ett stort svart tygföremål på scenen. Åker i en blinkande ställning i taket.

Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre. Men vad händer med dansare som inte kan dansa längre? En konstnär som inte längre har tillgång till sitt medium – upphör han vara konstnär? Om föreställningens symbolik görs allmänmänsklig: Vad händer inuti en människa som inte längre får utlopp, eller kan ge uttryck, för sina behov och känslor?
När jag ser skådespelarna studsa, på sina knän, tänker jag att livet slutar på plus minus noll. Allt, exakt allt, har ett pris. Det som försiggår i en människas inre hittar alltid ett uttryck på utsidan. Under tajtsen är artisternas ben antagligen alldeles blåslagna.

Fotnot: Nijinsky spelas på Inkonst i Malmö ikväll och imorgon.
Sedan några år finns en svensk översättning av det ryska originalet av Nijinskys dagböcker: “Livet, döden, känslan” (Ellerström).

texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–26.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

I ojämlikhetens rike

20th November, 2010

Om ett par veckor har Pernilla Augusts internationellt bejublade film ”Svinalängorna” Sverigepremiär. Här spelar Noomi Rapace den nu vuxna huvudpersonen, finlandssvenska Leena, som återvänder till Ystad där hon växte upp med missbrukande föräldrar.
Bonniers tar tillfället i akt att släppa en ny pocketversion av Susanna Alakoskis roman från 2006, där originalomslaget har ersatts med bilder från filmen, paret Rapace och de andra. Bredvid i pockethyllan står också Alakoskis uppföljare, ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
I ”Håpas du trifs bra i fengelset” utvecklar Alakoski ännu en gång temat dysfunktionella familjer – vilket befäster hennes position som den moderna gestaltaren av barns utsatthet i ojämlikhetens Sverige.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Integrationsprojektet del 4: “Något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag”

19th November, 2010

I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn imponeras Julia Svensson av danska stadsmiljöer och arkitekthjältar. Men i seriens sista del inser hon att vissa kärlekar funkar bäst på avstånd. Läs artikeln här eller i dagens Sydsvenskan.

Ibland undrar folk hur jag fortfarande kan vara förälskad i Köpenhamn. Då svarar jag att det beror på att Danmark är ett kulturland, medan Sverige är ett ingenjörsland. Ett löst påstående jag uteslutande grundar på att arkitektutbildningen i Köpenhamn underordnas konstakademin medan man i Sverige blir arkitekt på tekniska högskolan. Vilket i sin tur har gett Danmark stjärnor som Arne Jacobsen och silhuetter som SAS- hotellet. Medan Sverige har Ikea, design fler har råd med – som visserligen gör bästsäljande kopior av de danska hjältarna, tillräckligt förvrängda.

Vissa skulle kalla min och Köpenhamns relation destruktiv. Att Köpenhamn är en inbillad Mr Right, som håller mig på halster år efter år och vars charm till slut kommer att göra mig olycklig. För det är ju inte bara jag som älskar Köpenhamn: flockarna med cyklister, musikanterna på Strøget, de röda tågen, de gula bussarna. Utsikten över Amalienborg på våren. Att promenera längs Søerne på hösten. När neonskyltarna tänds vid Vesterbrogade: “Det danske vejr er Ga-Jol vejr.”
Även i år behöll Köpenhamn sin andraplats i brittiska Monocles rankning över “The worlds most liveable cities”. Med motiveringen: “Det utsläppssnåla urbana livet, community-fokuserad arkitektur, danskarnas omsorg om varandra och deras besatthet av att cykla.”
Ytligt såklart. Och något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag. Utan en sarkastisk blondin som får lön i danska kronor, som gillar att kalla saker vid dess rätta namn och pallar att cykla långa sträckor i motvind.

Problemet är att det trots detta inte går att avfärda Köpenhamn som snygg men korkad.
En av de vassa hjärnorna bakom stadsplaneringsframgångarna är arkitekten Jan Gehl. Redan 1968, medan svenska politiker som bäst höll på att riva stadskärnor, initierade han Strøget. Det fanns ett motstånd mot experimentet – kan sydländsk flanörs-kultur verkligen fungera i Nordens snålblåsigaste stad? Strøget blev, som vi vet, en succé.
1970 reste Jan Gehl till Italien med sin fru, psykologen Ingrid Gehl. Där inspirerades han av hennes idéer – och tillsammans analyserade de människors beteende i staden. Resultatet blev klassikern “Livet mellem husene”. Boken, som var starkt kritisk till att bilismen fick alltmer plats i städerna på bekostnad av människors utrymme, är idag obligatorisk på arkitektutbildningar över hela världen. Gehl har på senare år fått allt mer internationellt gehör för sina idéer, och är i år aktuell med “Byer for mennesker” – ett slags pendang till den fyrtio år gamla bästsäljaren. I den presenterar han konkreta exempel på stadsplaneringsprojekt av köpenhamnsk modell i Melbourne, New York, Malmö.

Andra positionerar sig genom att säga: “Jag borde bo ett tag i New York”. Jag säger: “Jag borde bo ett tag i Köpenhamn”. Då får jag frågan: Varför flyttar du inte dit? Då kanske du och Köpenhamn kan bli något på riktigt?
Den smärtar att erkänna att jag nyss har tackat nej till en lägenhet med utsikt över Søerne. Men den danska huvudstaden, har jag förstått under Integrationsprojektets gång, är ingen Mr Right. Det världsberömda livet mellan husen i Köpenhamn har ännu inte överträffat den banala tryggheten i Malmö.
Köpenhamns experimentella inställning till stadsplanering (visas på Venedigbiennalen), ett utmärkt cykelbanenät och fantastiska offentliga miljöer, ger staden en storstadsdynamik Malmö saknar. Köpenhamn tycks också, likt många andra storstäder, flyta utanpå nationen som en egen existens. Stadens varumärke har inte smittats nämnvärt av Danmarks främlingsretorik och skärpta utlänningslagar.
Men miljonstadens attraktivitet är också vad som får mig att tveka. Bostadsbristen, lägenhetspriserna. Statens kamp mot staden i Christiania. Risken att lokalerna i Kødbyen säljs ut till högstbjudande – och kulturverksamheterna åker ut till förmån för dem som har råd att betala för det centrala läget.

Kanske är grejen, för mig, att Köpenhamn är en kierkegaardsk återvändsgränd. Om jag flyttar dit ska jag ångra det, om jag inte flyttar ska jag ångra det också.
Vissa drömmar mår bäst av att aldrig besannas, liksom vissa relationer simpelt nog gör sig bäst på avstånd.
Om jag accepterar att Köpenhamn aldrig blir mer än en passionerad kärleksaffär? Då kan staden, just eftersom jag slipper se dess tråkiga sidor varje morgon när jag kliver ur sängen, kanske rentav ge näring till vardagen på novembergrå gator i Malmö.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–19.

Tidigare avsnitt i Integrationsprojektet var införda 1.12 2009, 4.2 och 7.5. Du kan läsa dem här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Edith och Elvis, Edith och Evert

15th November, 2010

Bokrecension:

New Frontier Hotel av Line Blikstad. Norstedts.

När Edith är nitton år lämnar hon sin son John hos föräldrarna i Norge, och reser till Amerika. Där, på New Frontier Hotel i Las Vegas, tillbringar hon en natt med Elvis Presley på hans hotellrum. Sedan följer hon med sin nya kärlek, den svenske fotografen Evert, till Sverige.
Många år senare, i romanens nu, har kärleken tagit slut. Edith bor i ett vitt hus med barnen John. Liv och Otto. Hon jobbar på kafé och läser kärleksromaner medan hon cyklar.

Att läsa norsksvenska Line Blikstads senaste roman är som att bläddra fram och tillbaka i en familjs hemliga fotoalbum. Kapitlen följer förvisso ingen tydlig kronologi men de erinrar om minnen, känslor, scener – långt mer dramatiska än ett fotografis blekta yta. Som den tragikomiska scenen när Edith säger, till familjens schäfer Jack: ”Nu tar vi oss en sup.” Hunden Jack är bokens starkaste metafor – som säger mycket om den sönderfallande familjen. Han klättrar på väggarna och kastar sig ut från balkongen för Evert har gjort honom till alkoholist. Edith i sin tur kastar sig också ut, eller snarare bort – och tonårige John får ta ansvar för sina småsyskon.
Elvis-historien och berättelsen om när Edith nästan blev Miss California släpper aldrig taget om familjen. Otto och Liv länsar om och om igen Ediths garderob och lever sig in i de myter som bildats kring Amerika. Edith och Elvis, Edith och Evert. John bestämmer sig för att emigrera till Amerika, samma år som Elvis gör comeback.

New Frontier Hotel är både lågmäld och stark, skriven med på samma gång lätt och snirklig hand. Precis som sina danska författarkollegor Pia Juul och Helle Helle är Line Blikstad fenomenal på att förse varenda mellanrum med en krypande känsla av obehag. Med stor gestaltningsförmåga förmedlar Blikstad omärkbart vad boken egentligen handlar om bakom bilderna: en familj som eroderar när föräldrarna är olyckliga och tänker på annat.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Franska Prix Goncourt: Tredje gången gillt

9th November, 2010

Efter fem års tystnad (förutom brevväxlingen med filosofen Bernard-Henri Lévy 2008), ropar den franska litteraturens enfant terrible äntligen “Äntligen!”. För fem år sedan snuvades Michel Houellebecq på Goncourtpriset av François Weyergans. Sju år dessförrinnan, med succéromanen “Elementarpartiklarna”, gick han också miste om konfekten, med bara en rösts marginal.
Förra året gick Frankrikes mest prestigefyllda litteraturpris till Marie N’Diaye. Hon kritiserades av regeringen – för att hon hellre levde i exil i Berlin än i Sarkozys Frankrike. I det sammanhanget är det ironiskt att Frankrikes internationellt mest kände författare i år får sitt efterlängtade Goncourtpris för den av hans böcker som enligt kritikerna nästan helt saknar provokationer.
“Det var ingen överraskning /… /Den här gången har Michel Houellebecq med stor skicklighet och viss cynism i marknadsföringen, fått till en produkt som akademiledamöterna inte kunde motstå”, skriver Le Mondes litteraturbloggare Pierre Assouline.
Inte för att Prix Goncourt, en check på tio (10) euro, i sig gör till eller från i författarens plånbok. Men det är ett löfte om en ännu vidare läsekrets.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Malmö, konsten och Moderna

7th November, 2010

På årets Modernautställning är 20 av 54 konstnärer från Malmö. Är kuratorerna ute och cyklar eller har Malmö specifika kvaliteter som konststad? Julia Svensson försöker förstå Malmös konstunder. Läs texten nedan eller på sydsvenskan.se.

Petra Bauers verk Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer (2010).

I Modernautställningen, Moderna museet i Stockholms mönstring av den svenska samtidskonsten, har 20 av 54 konstnärer gått på Malmö konsthögskola.

Kritikerkåren anklagade kuratorerna, Lisa Rosendahl, Fredrik Liew och Malmö konsthögskolas professor Gertrud Sandqvist, för att favorisera Malmö. Med tillägget att all textbaserad och sociologiskt inriktad konst från Malmö högskola gjorde utställningen enkelspårig. När jag frågar Elisabet Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, känner hon igen tongångarna från Stockholm på 1980-talet: uppfattningen att det inte händer något på landsorten.
– Det är roligt när perspektiven förändras. Förr var det bara stockholmare på utställningarna. Konsthögskolorna i landet har olika typer av utbildningar. Det är väl jättespännande?

Kanske är det som Fredrik Liew skrev i Svenska Dagbladet, att många konstnärer från Malmö inte är en ambition utan en konsekvens. Malmö har en stark konstscen och Malmö konsthögskola ses som en av Europas bästa.
20 av 54 är en hel del – och måste ju, trots kritiken, betyda något. Enligt Elisabet Haglund har Malmö, tack vare positionen som gränsstad, ända sedan 1940- och 1950-talet haft en tradition av avantgardism och sedan situationism som vid den tiden inte utmärkte Stockholm på samma vis. Något hon upplevde när hon arbetade med några utställningar på Lunds konsthall vid 1960-talets slut.
Lisa Rosendahl, verksamhetsledare på Baltic Art Centre i Visby är född i Malmö. Hon har arbetat utomlands i femton år men fick upp ögonen för Malmö runt millenieskiftet när Charles Esche ledde Rooseum och konsthögskolan startade sitt Critical Studies-program.
– Jag träffade många konstnärer när jag arbetade på Lisson Gallery i London som gått Malmö konsthögskola men gjort internationell karriär. Signal, Elastic och Lunds Konsthall ingår i ett internationellt sammanhang. Stockholms konstvärld är rätt självupptagen. Det kanske smärtar att säga att något hänt någon annanstans?
Men Lisa Rosendahl ser ett problem i att konstnärer lämnar Malmö efter utbildningen.
– Man bor billigare i Berlin. Många försörjer sig som konstnärsassistenter, på galleri eller undervisar. Det finns färre sådana möjligheter i Malmö.

Ola Gustafsson driver Elastic i Malmö och jobbar med fem av Modernakonstnärerna, bland andra Astrid Svangren och Runo Lagomarsino. De är alla mer aktiva utanför Sverige.
– Konsthögskolan är internationellt inriktad. Om man tittar på Iaspis, som ger ateljéstipendier i utlandet, ser man att det just nu finns en Malmökonstnär i New York, en i Tokyo, en i São Paulo och en i Istanbul, säger han.
– Jag tror att kritiken mot Modernautställningen delvis bottnar i att få svenska kritiker är internationellt aktiva, de saknar kunskap om de konstnärer de inte sett ofta på Stockholmsscenen.
Leif Holmstrand, en av de utvalda Malmökonstnärerna, befinner sig för tillfället i Helsingfors med en performance. Han känner inte igen några uttrycksformer från sin högskoletid i Modernautställningen.
– Jag vet inte längre vad som menas med Malmökonstnärer då massor av kollegor är mer verksamma utsocknes och utomlands. Sen arbetar jag mycket i andra svenska städer med research och uppdrag, så jag är långt-ifrån bara “verksam i Malmö”.

Vid Hullkajen, inte jättelångt från Leif Holmstrands ateljékollektiv i Frihamnen, ligger Galleri Loyal. Amy Giunta och Martin Lilja flyttade till Malmö från Stockholm häromåret. De lockades tack vare historien, Anders Tornberg Gallery i Lund, Rooseum och Malmö konsthall. Men också på grund av institutioner med internationellt fokus, som Wanås, Ystads konstmusem, Neon i Brösarp och Louisiana. Och tack vare centrala industrilokaler som Norra Grängesbergsgatan och Norra Sorgenfri, som lockar konstnärer.
– Och för den här industrilokalen vid vattnet! I Stockholm låg vårt galleri i centrum, då kom det mycket folk till varje vernissage. Nu ligger vi längre bort och jobbar fortfarande med att nå ut till en publik, säger Amy Giunta.
De hoppades att Malmös läge skulle locka samlare från både Stockholm, Köpenhamn och Europa. Amy Giunta tror att det skulle vara svårare att starta ett galleri från scratch här.
– Du måste nästan börja i Stockholm för att komma med på kartan – det är där kontakterna finns och det är Stockholm man håller ögonen på internationellt.
– Men sedan vi flyttade hit har vi haft fler internationella besökare än vi hade i Stockholm, som vi hoppats.

På väg hem rundar jag Travemündefärjan och tänker att Malmö trots allt är Sveriges tredje stad, och det vore märkligt om staden inte hade framstående konstnärer och institutioner.
Alla jag pratat med är överens om att det finns en bättre grogrund i Malmö än det gjort på länge. Ett antal förutsättningar råkar sammanfalla just här just nu.
Infrastrukturella satsningar, som Öresundsbron, gör det lätt att ta sig hit. Hårt arbetande fristående institutioner som Signal och Lilith Performance Studio. Många gallerier, starka institutioner. Moderna museets filial. Det enda som fattas är att politiker stöttade kulturen mer. Och ett nytt konstmuseum.
Men det handlar också om vad Malmö är. En liten, kompakt stad vars internationella befolkning gör att den känns större. Att det är billigare att bo, hitta ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg.
I samma takt som städer utvecklas flyttar sig också konstscenen. Är konstundret en ögonblicksbild? Eller är den internationella atmo-sfären här för att stanna och växa? Man kan fråga sig vad som händer med Malmös konstliv när hyrorna går upp i Norra Sorgenfri och på Norra Grängesbergsgatan. Om något sker i kulturpolitiken? Om oetablerade unga drar härifrån.
Malmökonsten är inget under. En stad har den konstscen den för tillfället förtjänar.

Fakta: Skånsk dominans

Av 54 konstnärer på årets Moderna-utställning har 20 gått på Malmö Konsthögskola:
Petra Bauer, Jonas Dahlberg, Kajsa Dahlberg, Nathalie Djurberg, Karolina Erlingsson, Luca Frei, Alexander Gutke, Per Hasselberg, Leif Holmstrand, Sara Jordenö, Victor Kopp, Runo Lagomarsino, Mats Leidenstam, Maria Lusitano Santos, Per Mårtensson, Viktor Rosdahl, Jakob Simonson, Apolonija `uaterai, Astrid Svangren, Johan Tirén, Truls Melin (gick Forum målarskola i Malmö).

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-11-07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Anneli och Mr Hyde

7th November, 2010

I måndags fick Anneli sparken från Majsans Corner och gick längs Kungsgatan i Malmö för sista gången. Anneli, alltså från SVT-serien “I Anneli” av och med Malmöskådisen Sissela Benn. Jag saknar redan Benns tramshumoristiska karaktärer och deras små helveten.
Anneli, som kompenserar sitt dåliga självförtroende och sin storögdhet med ett alter ego som hon kallar “Liket” (intressant namn på den egentligen minst döda sidan av henne själv). Liket är en Mr Hyde, ett freudianskt Detet, som tar för sig och säger vad hon tycker till den miserable Möllanmusikern Joel, den snygga men onda journalisten Rebecka och den trånsjuke väktaren Don.
Sanna Persson Halapis biroll som kaféägaren Majsan, som i sin tur dealar med sin ensamhet genom att projicera alla känslor på katten Patrik, befäster “I Anneli” som en popkulturell studie av det mänskliga psyket som varje människa med någorlunda empatisk förmåga och själslig medvetenhet bör kunna knyta an till.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sissela Benn är ett geni. För den som behöver övertygas: konsultera SVT Play.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En spetsig dialog

3rd November, 2010

Metro Arkitekters tillbyggnad på Folke Zetterwalls 152 år gamla centralstation är det senaste tillskottet i Malmöarkitekturen. Glashallen strävar mot himlen, i spetsig dialog med den rundade tegelfasaden. På insidan upplever jag än så länge den viktiga övergången mellan nytt och gammalt märkligt förbisedd, vilket förhoppningsvis ordnar sig när originalbyggnaden om några månader förses med en saluhall.

Pressbyråns och Pocketshops sortiment kommer till sin rätt i sina nya kostymer. Burger King har märkligt nog en lika öppen butiksstruktur. Det första som möter mig när jag kommer in från det som ska bli Centralens baksida är tyvärr, precis som tidigare, en mindre subtil doft av burgare och frityrolja.Kvällstid ersätts himlasträvan med en ödslig kantighet. När solen gått ner bildar mörkret väggar och metallstrukturen blir mer markant liksom det vågformade taket. I det gråblå ljuset kan väntande tågresenärer upplevas lite som misstänkta narkomaner på en offentlig toalett. En känsla de tusentals Citytunnelresenärerna förhoppningsvis ska ändra på.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera