29th April, 2011
”Köpa boken i säcken” är rubriken på ett reportage i Svensk Bokhandels sommarnummer. Det handlar om kändisböcker. Ett fenomen som på senare år tagits till nya höjder.
Carolina Gynning är inte ny i bokbranschen – men i vår kommer hennes debutroman, som hon övertalats att skriva av sin förläggare och som är den första av tre. Sofi Fahrman är en annan som skriver på beställning; Morgan Alling ytterligare en.
De är kommersiellt säkra kort och har redan bevisat att de kan få ur sig hyfsad text. Förlagen åker snålskjuts på den mediala karriären. Romanutgivningens cyniska verklighet, som skapat en helt ny yrkesgrupp: bokproducenter som hjälper kändisarna.
Förvisso är skrivandet kanske till och med, som i Gynnings exempel, vad dessa värvade författare innerst inne vill syssla med. Men det är här jag skänker alla ambitiösa skrivarskoleelever en sorglig tanke. Ofulländade begåvningar som kämpar på sina kammare. Utan hjälp av redaktörer, romanproducenter och medskrivare.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–04–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2011
Jonathan Safran Foer förklarar varför det är förkastligt att äta kött – ur flera olika perspektiv.
Julia Svensson kommer till två insikter: en om litteratur och en om kosthållning.
Bokrecension:
Jonathan Safran Foer
Äta djur
Övers Molle Kamnert Sjölander
Norstedts
Mina föräldrar hade, och har, ett småbruk där de bland annat föder upp får. Varje vårvinter kommer nya lamm. När jag var barn lekte jag och min bror med lammen. Vi bar omkring på dem och vi matade dem med nappflaska. Men så växte de och i oktober var det slut.
Ett av mina mer obarmhärtiga minnen från den lantliga idyllen är en höstdag då vi stod på backen och spanade efter slaktbilen. Där kom den, stor och grön. Men den bullrade förbi vår infart! Vi sprang till pappa men begrep snart det oundvikliga. Lammen skulle dö. Bara en annan dag.
Den infödde stadsbon Jonathan Safran Foer, som skrivit den i USA mycket uppmärksammade “Eating Animals”, har en helt annan historia. Han är oskuld. Han illustrerar sitt förhållande till djur med sin hund George och med sin mormors traditionella kycklinggryta. Innan han för några år sedan började forska i köttindustrin för att veta vilken mat han skulle ge sitt kommande barn, hade han aldrig besökt en gård.
Jonathan Safran Foers informationssökande om sitt barns framtida kost utvecklades snart till en besatthet. Efter ett års studier åkte han med en djurrättsaktivist till sin första djurfabrik, vilket brutalt omkullkastar alla pastorala föreställningar om ulliga lamm i hagar.
Han intervjuar lantbrukare, som säger: vill konsumenterna ha billigt kött måste vi ordna billigt kött. Djurfabriksarbetare berättar hur ben och strupar ibland knipsas av medan djuren ännu är vid medvetande. Lågavlönade anställda som efter ett antal år i kycklingbranschen måste sitta med händerna i ett varmt bad varje kväll för att uthärda värken. Han träffar en djuruppfödare som själv är vegetarian. Han ser hur djuren har det i gris-, kyckling- och kalkonfabriker.
När jag slutligen kapitulerar handlar det om fisk. Varför äter många vegetarianer fisk? Jonathan Safran Foer menar att om bara en viss procent av grisarna lider när de dödas, är det säkert att alla fiskar lider. Och utöver de som ligger på tallriken, är det många arter som riskerar att utrotas för att jag ska få sushi.
Inget av det här är egentligen nyheter – i Sverige har vi grisskandalen häromåret i färskt minne och det har skrivits mycket i ämnet. Ändå lyckas det mänskliga psyket, märkvärdigt nog, förtränga varje larm och fortsätta tjacka fläskfärs.
Om man bortser från djurplågeriet – och den globala uppvärmningen – är den billiga köttproduktionen ändå ohållbar. Antibiotikan som ges till slaktdjur i förebyggande syfte gör bakterier resistenta. Gris- och fågelfabrikerna är starkt bidragande till världshotande epidemier som svin- och fågelinfluensa.
Jonathan Safran Foer tar upp många andra ekonomi- och miljömässiga galenskaper jag inte får plats med här. Att avfärda det hela som hittepå går inte. 50 av bokens 320 sidor består av fotnoter. Två personer har anställts som faktagranskare.
Det går inte heller att påstå att informationen bara gäller USA. Europas djurhållningshistoria är i princip identisk med USA:s. Även om lantbruket skulle vara bättre i Sverige än i resten av Europa menar Foer att köttkonsumtionen ökar även här; och med den missförhållandena. Men han visar också, och det är en annan av bokens styrkor, hur lite som är svart och vitt; hur svårt det är att utröna om ett schysst lantbruk verkligen är ett schysst lantbruk.
De stora köttföretagen har naturligtvis inflytande på både forskning och politik. Så länge vi går med på att betala med vår egen, miljöns och djurens hälsa för att kunna köpa billigt kött lär det bara bli värre. Det är vi som står i köttdisken på Ica, det är vi som beställer kött på restaurang. Det är vi som bestämmer.
Vad är det då som gjort att jag själv de senaste tio åren gått från nästanvegetarian till köttfrosseri? Förutom köttrenden (idag kom nya boken “Morberg grillar” till redaktionen), bekvämlighet, köttvurmande vänner och köttstinna GI-dieter?
Det enda sättet att ta sig ur köttcirkusen är att informera sig. Jonathan Safran Foer skriver med lätt hand och utan fler pekpinnar än de fakta han presenterar. Han drar paralleller till Kafka och Tolstoj och ställer filosofiska frågor kring varför smaksinnet rankas högre än de andra sinnena. Han uppehåller sig också vid köttets sociala aspekter: är thanks-giving thanksgiving utan kalkon? Ur svenskt perspektiv: kan jul vara jul utan sill och skinka?
Under läsningen inser jag två saker. Ett: fler romanförfattare borde skriva reportageböcker. Två: Jonathan Safran Foers lysande och högst personliga uppgörelse med kött, vilken gjort att vegoburgarna ersatt hans fars smarriga kalkonburgare på grillen – har fått mig att tänka om. Förhoppningvis är de små lammen de enda djur jag fortsättningsvis kommer att äta.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th April, 2011
Bokrecension:
Marguerite Duras
De små hästarna i Tarquinia
Översättning: Suzanne Palme.
Lind & Co.
Det är så varmt att personerna i ressällskapet sällan orkar säga godmorgon. När de inte står ut med varandra längre tar de en Campari bitter. När de inte står ut med sina tankar tar de också en.
Som Annina Rabe skriver i förordet är Marguerite Duras tidiga klassiker “De små hästarna i Tarquinia” den slutgiltiga sommarboken.
Ludi och Gina, Diana, Jacques och Sara, barnet och barnflickan. De hyr ett hus i Italien, vid en flodkant. Det är fyrtio grader. De är sysslolösa, lätt alkoholiserade. Det enda hotellet som finns serverar taskig mat. Alla är överens: värmen har sabbat deras semester.
Det är en tid då bouleklot är den enda bärbara förströelsen. Meningar som “Den stund på dagen då plikten kallade och man måste besluta sig för att påbörja vandringen mot havet” illustrerar varats så att säga olidliga lätthet för dessa isolerade turister.
De ytliga semesterfirarna är utlämnade till varandra, till Camparin och till sina avskalade dialoger. Redan 1953, går det att skönja den ödesmättade filmiska ton som utvecklades till förfining i Duras senare romaner. Och känslan, den tryckande hettan från “Halv elva en sommarkväll” återfinns också vid den italienska flodkanten.
En man som dyker upp med en båt belastas med de uttråkades krav på det okända och på äventyr. När den hängivna mamman Sara inleder en relation med mannen med båten blir romanen också en historia om noga utmejslade relationer, en metafor för livet självt om man så vill. Om människans banala önskan att ta sig någon annanstans. Till andra flodstranden, där brisen är lite svalare. Till en annan kärlek, som är mindre sliten.
Men också om gåtan: varför hon oftast till slut stannar där hon är. Inte för att hon är nöjd. Men för att hon inte orkar resa sig och hitta en ny utsiktspunkt. För att Campari är rätt gott ändå. Och för att det inte går att ta semester, varken från sig själv eller från kärleken.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th April, 2011
För dagens unga journalistaspiranter är den svenska socialdemokratins storhetstid en naiv fantasi – under de här åren behövde branschen arbetskraft och slog upp dörrarna för en hel generation klassresenärer.
Men, skriver Niklas Ekdal i nya numret av Axess, idag när ett föränderligt informationslandskap urholkar de etablerade medierna söker sig unga begåvningar med samma självklarhet till pr-byråer som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till Dagens Nyheter, TT och Sveriges Radio.
Pr-byråerna är de nya opinionsbildarna, de paketerar politiken och presenterar den för nedbantade redaktioner.
Det låter rätt cyniskt. Men vi har redan, skriver Ekdal, till exempel genom Piratpartiets genomslag 2009 fått en föraning om att vi snart kan komma att sakna dessa noder av experter, partier, pr-bransch, massmedier och ekonomiska särintressen.
Tack vare killar som Zuckerberg och Assange får massans nycker snart större genomslag, varnar han, samtidigt som kontrolltornen vittrar ner och lämnas obemannade. Välkommen, du sköna nya nätverksvärld.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th April, 2011
Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.
Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.
Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.
Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th April, 2011
I nya numret av Fredrika Bremer-förbundets feministiska tidskrift Hertha, är Ebba Witt-Brattström less på att ständigt klassas som tantfeminismens överjag. I sin sedan en tid konstanta feminist-depression har hon bestämt sig för att sluta reta sig på mediala bitterfittdebatter och istället stödja de ungfeminister som försöker göra något åt att kvinnors kroppar fortfarande våldtas, blir slagna, köps och säljs.
Witt-Brattström ser Kajsa Ekis Ekmans bok “Varat och varan” i ett historiskt perspektiv. Sexliberalismen, som förespråkades av Strindberg redan vid förra sekelskiftet (att män har rätt att tömma sig i valfritt tillgängligt sexobjekt) är tillbaka. Retoriken kring sexarbete är ett exempel.
Varat och varans verklighetsbild illustreras av Sofi Oksanen, som med “Utrensning” är arvtagare till den stora kvinnoromanens tradition.
En intressant artikel, i en tidskrift som faktiskt är en riktig pärla. Där Bang är ojämn, medial och glossig kompletterar Hertha med att vara informativ och helylle. Som ett slags, mycket behövd, fackförbundstidning för feminister.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th April, 2011
Darfurnica av Nadia Plesner.
Den danska konstnären Nadia Plesner dömdes i januari till dagsböter på 37 500 danska kronor för att hon målat in en Louis Vuitton-väska i åttametersmålningen “Darfurnica”.
Tidningen Politiken rapporterar nu att de obetalda böterna stigit till 2,4 miljoner men att konstnären gläds över att ärendet tas upp i rätten igen.
Enligt Plesner är bilden på den afrikanske pojken som bär väskan ett konstverk och inte ett plagiat. Louis Vuitton syftar på att Plesner redan 2008 sålt t-shirts med samma motiv, för offren i Darfur. Då drog de tillbaka anmälan när Plesner slutade med tröjorna. Darfurnicamålningen är konstnärens statement, att hon själv väljer motiv – även om Louis Vuitton inte vill förknippas med den blodiga konflikten.
I den ojämna matchen “fattig konstnär mot modejätte” är det lätt att sympatisera med konstnären. Hennes poäng, att media intresserar sig mer för kändisar och mode än för humanitära katastrofer, stämmer ju – Plesner har själv blivit känd på kuppen. Hon gör det för en god sak. Men frågan kvarstår: vad är konst, när den överträffas av sitt eget spektakel?
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st April, 2011
Kim Thúy. Foto: Johan Geniet Bävman
Kim Thúy skrev en roman om flykten från Vietnam, trettio år senare. Hon fick Kanadas finaste litteraturpris, redan på första försöket. Nu är hon i Skåne.
När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var “boat -people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: “Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plast-armband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, “Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.
Boken börjar: “Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag viss-te inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.
Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.
Jag läste nyligen Nam Les bok “Båten” som tan-gerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.
Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens “Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.
_______________________________________________________
Fakta: Kim Thúy
Född: 1968 i Vietnam. Kommer från en välbärgad familj av ämbetsmän.
Bor: I Quebec i Kanada, med man och två söner.
Om språk: “Jag tänker och skriver på franska. Men strukturen och sättet jag tänker på är fortfarande vietnamesiska.”
Favoritförfattare: Andreï Makine, Nicole Krauss, Marguerite Duras, Alessandro Baricco.
Tidigare: Har jobbat som advokat, tolk och drivit restaurang.
Aktuell med: Debutromanen “Ru”, som fått Kanadas främsta litteraturpris, Governor Generals Award. Nominerades till Prix des cinq continents de la Francophonie i år och fick franska Grand Prix RTL- Lire 2010. Rättigheterna har sålts till åtta länder.
Nästa bok: En ny roman kommer i Kanada till hösten.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st April, 2011
Jag börjar med ett förtydligande: även om det behövs mer än nybyggen för att lösa problemen är det bra att det ska byggas 250 nya bostadsrätter i Rosengård och att man försöker vända utflyttningstrenden.
Men jag hänger upp mig på Andreas Konstantinidis (S) uttalande i City igår: “Man ska kunna göra bostadskarriär i Rosengård”.
Bostadskarriär är inte längre bara för rika glossiga familjer i Family Living. Det är något alla ska ha rätt till.
Själv tvingades jag in i bostadskarriären för att hyresmarknaden var lika destruktiv som arbetsmarknaden. Men några år senare oroar jag mig faktiskt mindre över min yrkeskarriär än över stigande räntor.
Det är det där ordet, som tappat sin fyndiga stuns och i takt med bostadsmarknadens hårdnande har upphöjts till allmän sanning. Bostadskarriär. Eftersom alla ska kunna göra det stora klippet. Eftersom alla bostäder överallt alltid stiger i värde. Och såklart, eftersom det ju inte finns något här i livet som att köpa, sälja och surfa på Hemnet.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
