28th July, 2011
Det är vardagen som gör våra hus till hem. Julia Svensson har sett Louisianas ambitiösa utställning – och inser hur nära boendet är förknippat med själva livet.
KONSTRECENSION. ”Living”, Louisiana, Humlebæk, Danmark. Visas t o m 2/10-11.
När danska Louisiana zoomar in boendet som avslutning på utställningsserien Arkitekturens gränser närmar de sig till min stora lättnad varken begrepp som bostadskarriär, fondväggar eller renoveringsneuros. I alla fall inte sagt rakt ut.
Utställningen ”Living” tar i stället avstamp i fenomenet kojan, vilket manifesteras storslaget i parken där Arne Quinzes orange brädskulptur ”My home my house my stilthouse” tornar upp sig, som en metafor. Barnets fascination för att bygga kojor – i träd eller under filtar och kuddberg i vardagsrummet – är ett av livets första uttryck för behovet av just det som ”Living” innebär, nämligen att skapa sig en plats, ta plats, i världen.
Den franske modernisten Le Corbusier är en av alla de arkitekter som experimenterat med kojor. I början av 1950-talet byggde han sitt fritidshus ”Le Cabanon” på Franska rivieran, en trästuga på femton kvadratmeter som innehåller en säng, ett skrivbord och ett badrum. Allt enligt ”Modulor man” –?en proportionsmodell han skapat med inspiration av Leonardo da Vincis ”Vitruvian man”.
”Le Cabanon” var, liksom Tham & Videgårds svävande ”Tree hotel” (2010), ett uttryck för den urbana människans återkommande dröm om att fly undan stadens krav och stress. När jag klättrar in i japans-ke Sou Fujimotos mer primitiva träklossbyggnad ”Final wooden house” (2008) får jag förvisso en föraning om folkomflyttningar och trångboddhet i en eskalerande klimatkris. Men i ljuset av journalisten Jes Randrups bilder från Hongkong framstår Fujimotos klossar och Le Corbusiers femton kvadrat plötsligt som oändliga. I Hongkong bor underklassen, fabriksarbetare, studenter och bönder som söker lyckan i storstaden, i så kallade burhem – fyra kubikmeters metallburar staplade ovanpå varandra. Den enas dröm är redan den andras verklighet.
Temat Ryssland är ”Livings” mest intressanta del och illustreras av Alexander Brodskys ”Settlement”, en speldosa i akvarieformat. När man vrider på handtaget börjar det snöa över en sovstad med hundratals höghus. Den yrande snön ackompanjeras av Beatlessången ”Your mother should know”.
Den västerländska arkitektkåren vände sig tidigt mot den storskaliga modernismen. Därför är det utmärkt att Louisiana belyser både likheter och skillnader mellan efterkrigstidens och dagens bostadsproduktion. Billiga betongtorn utgör fortfarande den stora merparten av världens alla nyproducerade bostäder?–?som i Asiens växande ekonomier.
I väst har eskalerande bostadspriser skapat en arkitektur som är individuell men som kan reproduceras över världen. I stället för sovjetiska standardprodukter skapas alltså produktstandarder. Som hos danske Bjarke Ingels: hans projekt är ofta stora sammanhängande bostadskomplex i originell skepnad. Han bygger bara ett på varje ställe, men hans idéer går att applicera världen över, som när ”The mountain house” gav inspiration till kvarteret W57 som just nu byggs på Manhattan.
Avdelningen ”Hjemmelighed”, tar upp Livingbegreppets minsta enhet. Rumäniens romska palats får illustrera hur byggnader kan bli identitetsskapare även för ett nomadfolk. Holländska WAM experimenterar med samma sak: hur man i ett multinationellt samhälle genom arkitektur kan få olika kulturer att känna sig hemma på samma plats.
Detta antropologiska tema spretar yvigt, men det är nästan ett måste för en ambitiös utställning om ett oerhört brett ämne. ”Hjemmelighed” handlar inte om tegel eller prefabricerade betongelement – det är vardagsritualerna som gör att våra hus blir hem. Det är också tack vare det vardagsmässiga perspektivet som ”Living” är betydligt mer levande än Louisianas tidigare arkitekturutställningar.
Genom att ge utställningen namnet ”Living”, ett ord som inte går att översätta till det svenska eller danska ”bo”, understryks hur intimt förknippat boendet är med själva livet.
Detta har Robert Milin lyft fram i sitt finurliga videoporträtt av franska tågkontrollanter som äter frukost – här mänskliggör han en oerhört synlig men på samma gång anonym yrkesgrupp.
För alla äter vi frukost. Berättelsen om någons hem är berättelsen om ett liv. Och livet är ju i sin tur summan av alla frukostar. Det som skiljer oss åt är vad vi äter, var vi äter, med vem och vid vilken sorts bord. Vad ”Living” till slut kokar ned i är alltså inget mindre än den globala orättvisan: hur vi fördelar jordens begränsade resurser.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd July, 2011
Texterna om de upptrissade huspriserna på Gotland får mig att tänka på den insändare som signaturen ”Bestört 08” skickade till Ystads Allehanda, lokaltidningen på Österlen, i juni 1994. Skribenten var upprörd över att den inhemska befolkningen, i stället för ”fläskkarré”, använder ordet ”grishals”.
Så startade vad som sedermera skulle bli ihågkommet som ”grishalsdebatten”: Under några heta sommarveckor var Österlen uppdelat i två läger. Stockholmarna, vars barn började gråta av att läsa det brutala ordet på affärernas reklamskyltar. Österleningarna, som tyckte att sommargästerna skränade i affärerna, uppförde sig illa i trafiken och kunde ”åka hem om ni inte trivs”. Åratal av bortträngda aggressioner kom upp till ytan. Spalterna osade av okvädingsord och hat jag inte trodde fanns.
Utvecklingen på Österlen, liksom den på Gotland, är ganska lik den i storstäderna: på 70-talet kom konstnärerna och bosatte sig i fiskelägena. Sedan hittade sommargästerna dit. I dag ser vi det tragiska resultatet: de kustnära orterna, i alla fall de äldre delarna ”på rätt sida om vägen”, står tomma under vintersäsongen.
Inåt landet, där jag kommer ifrån och byarna fortfarande lever på vintern, är huspriserna lägre och utvecklingen har tagit en mer jämlik riktning: Många av de inflyttade är åretruntboende. Ofta är det de som drar i gång projekt och sätter sin prägel på byn – ivrigare att värna det traditionella än de ursprungliga invånarna.Förvisso var det smärtsamt att varje gång jag hälsade på hade nya väggar slagits ut och dörrar hade målats i färger jag tyckte var artificiella. Men samtidigt vill jag aldrig ha tillbaka det hopplöst homogena Österlen där jag själv växte upp. För att ta ett av de mindre grova exemplen: enstaka nya klasskamrater som pratade med rullande r hånades konsekvent för att de var ”stockholmare”.
Under 90-talets lågkonjunktur slog industrier igen och torskfisket började krisa. Men näringslivet hade ännu inte ersatts av gulliga gårdsmejerier och trädgårdsbutiker. Grishalsdebatten kom i den här brytpunkten. Precis som debatten om Gotland var den ett mellanting mellan det fördomsfullt Änglagårdska ”De kommer hit och bär sig åt” – och det i framtidsrädsla grundade ”De kommer hit och tar våra pengar”.
På Österlen har den aggressiva debatten mellan stockholmare och urbefolkning aldrig blossat upp igen – men den har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Lokalbefolkningen var helt enkelt tvungen att kapitulera: turism är bygdens enda möjliga försörjningskälla.
En inte oproblematisk sådan. Sommarsäsongen är lite för kort, sommarvädret kommer alltid att vara opålitligt. Men avfolkningsbygder är ett nationellt problem – och i jämförelse med de regioner Sveriges radios nya serie ”Ett kluvet land” berättar om är sommarparadisen extremt lyckligt lottade.
Men inte desto mindre: Österlens befolkning krymper och blir äldre för varje år. Om de säsongsboende vill hjälpa sitt sommarland genom de ödsliga vintrarna räcker det inte att upplevelseturista. Kommunernas skattkistor sinar då alltför få är skrivna på orten men många utnyttjar välfärden.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th July, 2011
Den danska författaren Christina Hesselholdt döpte personerna i titelnovellen i boken “Camilla and the horse”, som kom på svenska i våras, efter prins Charles och Camilla.
Hur tänkte du här?
– Alla novellerna i samlingen handlar om medelålders par i Köpenhamn, som alla är bekanta med varandra på ett eller annat sätt. Just det här paret, Camilla och Charles, är på kortsemester i Berlin och går på strippbar. Det är en av stripporna som kallar dem för Camilla och Charles. Jag valde de här namnen som ett skämt med det engelska kungahuset.
Men sedan kallar strippan Charles för “the horse”. Vilket frammanar lustiga bilder i mitt huvud.
– Det var meningen att det skulle vara roligt – jag har inte funderat så mycket mer på det. Men Camilla är central. Hon och de andra karaktärerna följer med i min nästa bok, “Camilla – og resten af selskabet”, som kom ut i Danmark i fjol.
– I den boken är Camilla i England på ett bed & breakfast där prins Charles varit och där det hänger en bild på prins Charles i hallen. Men blinkningen till det engelska kungahuset är fortfarande bara på ytan. Det viktiga i novellen “Camilla and the horse” är att Camilla vänder strippbarens logik upp och ned. Hon försöker sälja sin man till en prostituerad och blir själv förälskad i en av kvinnorna. Men det är egentligen en sorglig historia som handlar om längtan. Alla längtar efter någon som inte är där eller något de inte har.
– Alma längtar efter en ny förälskelse, Camilla längtar efter en känsla av sammanhang: “Jag skulle önska att jag var Zizek. Zizek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Zizek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de, kan du höra det sjungas av gregorianska munkar, eller kanske av en kastrat: glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Har bokens Camilla och Charles något gemensamt med verklighetens?
– De tycker om samma saker, läsning och hög fart i livet.
Publicerat i DN 2011–07–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2011
Picassos gamle elektriker hamnade i blåsväder i höstas när han ville värdera de 271 okända Picassoverk han enligt egen utsago fått av konstnären.
Domstolen i Grasset anser att elektrikern ljuger, då en chaufför (av Picasso kallad Nallebjörnen) också ska ha fått ärva målningar. Chauffören är dessutom död sedan 20 år – men hans fru och elektrikern är kusiner.
Historien hänger inte ihop, den är faktiskt knappast ens begriplig. Men utredningen av Picassomysteriet fortsätter, rapporterar Le Monde. Vad kan man då lära av detta? Se upp med vem som installerar ditt larm, kanske? Eller att “Konstnärer och tjänstefolk” skulle bli en såpa av annorlunda slag.
Publicerat i DN 2011–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
