24th November, 2011
Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.
”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju
nyss hos dig! Det är hemtjänstens
nattpatrull för gamla, lika i hela landet.
Inget benbrott denna gång, ingen
som ligger på golvet och kvider.
Bara rop efter någon att prata med,
I vargtimmen.”
Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.
För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th November, 2011
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st November, 2011
Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.
Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.
Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.
Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.
I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
