Lusten är vår livskraft

29th January, 2012

Med litteraturens hjälp utforskar fransk-algeriska Nina Bouraoui sin kulturella och sexuella identitet. Julia Svensson har träffat henne i Paris för att prata om nya romanen, Algeriet och om hur terapin hjälpte henne att skriva.

Nina Bouraoui har valt en mytomspunnen plats för intervjun. Mellan första och andra världskriget frekventerades Hôtel Lutetia i Saint-Germain-des-Prés av Picasso och andra konstnärer. Under ockupationen intog den tyska armén hotellet, och drev sin?spiontjänst Abwehr därifrån. När kriget var slut lät Lutetias ägare därför hotellet bli platsen där Paris välkomnade de judar som överlevt koncentrationslägren. Det var också på Lutetia som Charles de Gaulle tillbringade sin bröllopsnatt.
Men förutom att Nina Bouraoui gillar lugnet i hotellbarer är vi här mest av praktiska skäl – hon har nyss haft ett möte på sitt förlag Stock, som har sitt kontor i närheten. Själv bor hon på andra sidan om Seine, i Marais, en historisk stadsdel som idag hyser många konstgallerier och gay-barer.
På något sätt passar den anrika lobbyn utmärkt ändå. Jag har nyss läst hennes senaste bok, ” Våra kyssar är avsked”. En roman som inte är riktigt en roman, snarare fragment som alla följer samma koncept: le desir. Åtrå. Boken består av korta porträtt av människor hon träffat, konstverk som berört henne, länder där hon levt. Vilket ger en känsla av flyktiga möten, lite som på hotell.
– Lusten är vår livskraft, det är inte nödvändigtvis något som har med kärlek och sexualitet att göra. Det är ett sätt att se på världens skönhet, på konsten. Boken är en hyllning till människor som jag träffat, konstverk som berört mig, länder där jag levt. Alla de bästa gästerna på de bästa festerna under alla år som gått, säger hon.

Tonårskärlek i Algeriet. Ett fotografi av Robert Mapplethorpe. Rachel, en kvinna som inte vill ta på andra kvinnors bröst, för då befästs hennes homosexualitet. I boken blandas händelser och känslor från 1970 till 2009, som i en icke-kronologisk medvetandeström.
– Det är en bok om minnet och minnet är inte ett dugg välordnat. Så jag blandande alla datum. Jag ville att texten ur litterär synvinkel skulle vara ren, nästan perfekt. Kort och kondenserad. Men textens estetik är ostyrig, den liknar mig mycket. Den var en rolig bok att skriva, ganska psykoanalytisk. Vi förstår alltid nuet bättre genom vårt förflutna.
Nina Bouraoui pratar snabbt, med många inskjutna bisatser och förtydliganden. Hon berättar om sitt skrivande. Hur hon upptäckte Marguerite Duras på gymnasiet och genom hennes böcker lärde sig att hitta melodin i sina texter.
– Hon lärde mig att man inte behöver respektera skrivandets regler och hur man får en text att låta bra med så få medel som möjligt.
Jag säger att vissa stycken i ” Våra kyssar är avsked” får mig att?tänka på Françoise Sagans “Bonjour tristesse” – som handlar om en tonårsflicka som upptäcker sin sexualitet.
– Jag har inte tänkt på det men det är en författare som berör mig oerhört. “Bonjour tristesse” har inte åldrats, den handlar om ungdomens maktlöshet och önskan att styra sina känslor. Det är en vacker och ömsint bok, som Francoise Sagan själv.
Fram till hon var fjorton år växte Nina Bouraoui upp i Algeriet, med en fransk mor och en algerisk far.
– Ungdomen återkommer ofta i mina böcker just för att det är den märkligaste åldern, det finns en sorts eufori som är okontrollerad, och okontrollerbar.
Hon har också skrivit mycket om sin egen homosexualitet.
– Man glömmer ofta att homosexuell barndom och tonårstid inte nödvändigtvis är bra upplevelser. Jag har lyckats nå de unga homosexuellas ensamhet. Kanske kan jag inte hjälpa men jag kan lysa upp deras tillvaro på något sätt. Genom breven jag får vet jag att min litteratur räknas och är viktig. Det är min lilla stolthet.

Handlar alla dina böcker om dig?
– De ger intryck av att det handlar om mig. Men sanningen intresserar mig inte. Det jag bryr mig om är språket och stilen, hur man ska gestalta en känsla. Jag är fascinerad av språk som man är fascinerad av musik, eller att teckna. Jag definierar mig mer som konstnär än författare eller intellektuell, som tänker stora tankar. Jag försöker alltid hitta på nya former. Jag älskar att säga att skriva är som att vara i ett laboratorium.

Om du är i ett laboratorium verkar det som om du laborerar med sexuell och kulturell identitet.
– Jag kommer från två kulturer. Mina föräldrar träffades under kriget i Algeriet, ett politiskt kärleksäktenskap. Den västerländska kulturen har segrat över den österländska i mig. Jag pratar inte bra arabiska, men det är en intressant kultur som jag tycker mycket om.

“Pojkflickan” handlar om hur du som barn klädde ut dig till pojke.
– Algeriet var ett mycket virilt land där kvinnans plats inte var den bästa. Det var enklare att låtsas vara en pojke. “Pojkflickan” som jag skrev år 2000 var det första jag skrev när jag började i terapi. Jag visste inte vem jag var, flicka eller pojke, fransk eller algerisk. Jag och min syster har lidit av rasism inom vår egen familj, våra morföräldrar kunde till exempel använda rasistiska uttryck, som “jävla arab”. Eftersom jag, och min far, var araber traumatiserade det mig mycket. Jag började i terapi för att försöka förlåta detta och få mina två kulturer att samsas inuti mig.

Vad har terapin gjort för din litteratur?
– “Mina onda tankar” handlar om en person som går i terapi en gång i veckan. Min egen terapi varade tre år – jag hade inbillat mig att den skulle sluka min kreativitet, men det hjälpte mig stället. Den hjälpte mig att prata om min homosexualitet. Och det var också därför jag började, jag ville inte skriva böcker som var slutna bara för att jag var rädd. Men ingen skulle ju kasta sten bara för att jag plötsligt började prata om att jag var transvestit som barn.

Som fjortonåring tvingades Nina Bouraoui att flytta till Paris – hennes mor led av allvarlig kronisk astma och var inte lycklig i Algeriet längre. Ett år senare kom fadern efter.
– Jag var enormt arg, för jag älskade Algeriet, mina vänner, min skola, mina första kärlekar. Jag kände mig uppsliten med rötterna. Jag förlorade min starka algeriska accent på två dagar. Det var som en andra födelse. Efteråt förnekade jag mitt förflutna.
– Men jag är inte arg på min mor längre. Hon sa att det skulle explodera i Algeriet. Och hon hade rätt – efter några år gick landet in i inbördeskrig.
Nina Bouraoui har aldrig återvänt till Algeriet, trots att hennes far har kvar familjens lägenhet och att hon tack vare sina algeriska läsare ofta är ditbjuden genom arbetet. Hon kan inte just nu, säger hon, hon vill inte förstöra sina minnen.
Med romanen “Sauvage” som kom på franska förra året, har hon även satt punkt för romanerna om barndomslandet. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och är den pusselbit som fattades i trilogin om ungdomen, mellan “Pojkflickan” och “La vie heureuse”. Boken handlar också om den algeriska naturen och nordafrikanska kulturen.
– Nu har jag sagt allt jag kan om Algeriet. Boken jag skriver just nu är helt annorlunda. Man kan säga att den handlar om rädsla och fantasi. En tjock bok. Jag skulle vilja bli klar med den i mars.  Voilà.

 

FAKTA Nina Bouraoui 

Född: 1967 i Rennes, i Bretagne.
Uppväxt: Kom till Algeriet vid två månaders ålder. Flyttade till  Frankrike som fjortonåring. Bodde därefter i Zürich i tre år och i  Abu Dhabi, där hon tog studentexamen. Hennes far var internationell tjänsteman inom ekonomi. Hennes mor var jurist.

Tidigare: Har gett ut tretton romaner varav sex på svenska, på  Elisabeth Grate förlag. Däribland “Pojkflickan” (2004) och “Kärlekens geografi” (2010).  Har också skrivit två sånger på Céline Dions album “D’elles”.
Aktuell med: ” Våra kyssar är avsked” på svenska, “Sauvage” på  franska. En låt på Céline Dions nästa album.

Bästa platsen i Paris: Louvren. Jag går dit för att roa mig, vila eller bara för att få tiden att gå. Det är som en kyrka för mig.

Nina Bouraoui om 

Sara Stridsberg: “Sara sa att Algeriet blivit som en dekor, en teaterscen, i mina böcker. I hennes böcker kan jag också föreställa mig en sorts scener, bakom lyckta dörrar. Hon har en mycket poetisk stil, Sara.”

Arabiska revolutionen: “Jag känner mig väldigt lierad med alla de här unga människorna, särskilt kvinnorna. Jag betraktar utvecklingen med ganska orolig blick. Vägen till demokrati och frihet är lång.”

Litterära klassiker:  “Många unga författare idag återvänder till det gamla. Jag har  läst Balzac, Flaubert och allt det där men jag tycker att samtida litteratur är intressant. Det sägs att det kommer ut för mycket  böcker. Men det kan aldrig bli för mycket!”

 

Publicerad i Sydsvenskan 2012–01–29. 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Litteraturboomen går att översätta till det övriga kulturlivet i Malmö

2nd January, 2012

Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.

Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.

Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neo­malmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.

Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera