Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar fortfarande
11th February, 2012
En vecka efter ”Järnladyns” premiär minns jag mest alla snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer.
För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – särskilt innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.
Thatcher förstod att man med stil kan styra hur man uppfattas. I ljusblå knytblus tog hon sig ända till toppen. Men hon visste också att för att nå framgång måste hon bete sig som en man.
En vecka efter filmen ”Järnladyns” premiär minns jag mest de snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer. För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Margaret Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa sig hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.
Mycket av äran för Thatchers succé har typiskt nog tillskrivits hennes far, som trodde på henne och lärde henne hushållsekonomi i sin speceriaffär i Grantham. Något som sällan nämns men som förmodligen har lika stor betydelse är att hennes mor var sömmerska. Hon köpte tyger på rea och klädde familjen snyggt och prydligt, för en billig peng.
Thatcher förstod att man med sin stil kan styra vem man framstår som.
Filmen ”Järnladyn” har nu smittat av sig på modetidningarnas sno stilen-reportage, som plockar upp en stramare damtrend: pennkjol och pärlhalsband. Det som vanligt smarta ”Stil” i P1, reder apropå ”Järnladyn” ut sambandet mellan mode och politik: Klara färger och smycken gav Thatcher hennes air av balanserad exklusivitet – en stil som i Sverige rentav skulle vara skadlig.
I England får eliten se ut som elit. I Frankrike ses politiken som teater – där symbolvärde är viktigt. Detta, enligt statsvetaren Katarina Barrling Hermansson, medan svensk politisk kultur återknyter till bondetradition och ingenjörskonst. Kläder är ytligt, något man inte ska bry sig om.
Men det är ändring på gång, vilket antyds både i Stils reportage och på andra håll. Nyligen medverkade statsminister Reinfeldt i Elle-galan. Inför valet 2006 groomades han och poserade liksom en gång Thatcher på bilder där han utförde hushållssysslor. Och inför valet 2010 tog hans parti sig en funderare kring pärlhalsband. Men resultatet blev snarare en thatcheristisk antites: i dokumentet ”En guide till Nya Moderaternas utseende”, som undertecknas av Per Schlingmann, uppmuntras moderatpolitiker att klä sig mer som folket. Slips och pärlor lämnas hemma och de ska tänka sig för innan de använder dräkt och kostym.
På 80-talet efterliknade kvinnliga affärskvinnor sina manliga kolleger med dräkt och stora axelvaddar. Men utan att för den sakens skull glömma pärlorna, för att markera sin kvinnlighet. I dag kan kvinnliga politiker klä sig mer feminint. Men man kan fråga sig hur mycket som egentligen förändrats. 2007 väckte Hillary Clinton debatt med en tilltagen urringning. I somras gjordes garderobreportage hos färgglada Maud Olofsson. Det verkar dessutom kvitta att Mona Sahlin använt den röda Louis Vuitton-väskan varje dag i fem år: den sticker i ögonen mer än en manlig partiledares dyra klocka någonsin skulle göra.
När jag ser Thatchers blå elegans mot den svarta kostymfonden kommer jag att tänka på Fanny Ambjörnssons analys i boken ”Rosa – den farliga färgen”. Ännu råder den mörka kavajens hegemoni. Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar, har fortfarande lägre status och används i syfte att förmänskliga. Tills det plockas upp av män med makt. Tänk rosa skjorta, eller röda byxor.
Thatcher normaliserade kvinnlig framgång. Men hon visste mycket väl att för att lyckas som kvinna måste hon vara man.
Publicerat i Dagens Nyheter 2012–02-11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
