Julia Svensson

Intervju Kerstin Ekman. Grand final i deckarbranschen

31st December, 2012

Kerstin Ekmans roman “Händelser vid vatten” har röstats fram till den bästa svenska kriminalromanen. Men är den ens en kriminalroman? Julia Svensson har träffat henne för att prata om mord, litteratur och natur.

Kerstin Ekman minns att hon inte alls tänkte skriva någon deckare. “Händelser vid vatten” skulle bli en traditionell roman. Hon tänkte mer på berättelsen, människorna och landskapet. Men sedan tillägger hon:
– En bra bit in i romanen sa jag till min man: “jag håller visst på att skriva en deckare”. Jag kom underfund med att historien måste få en upplösning. “Händelser vid vatten” är en deckare i avseendet att den handlar om två bestialiska mord och ett tredje arton år senare – och att de får en lösning efter all denna tid.
– Men det var för dunkelt för att polisen skulle klara av det. Det fordrade någon med kännedom om trakten och människorna där.
Hon är glad, och förvånad, över att ha vunnit Sydsvenskans omröstning, trots att “Händelser vid vatten” både fick Augustpriset och Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman när den kom ut 1993.
– Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.

“Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman om byn Svartvattnet i norra Jämtlands fjälltrakter, tar sin början på midsommarafton i början av 70-talet. Lärarinnan Annie Raft kommer till byn med sin sexåriga dotter. De ska bo med Annies pojkvän på kollektivet Stjärnberg. Men han kommer inte och hämtar dem vid bussen som bestämt. När de försöker hitta vägen i skogen på egen hand får de syn på ett blått tält. På närmare håll upptäcker Annie att camparna, ett ungt par, inte sover. De är döda, och deras kroppar är fulla av knivhugg.

Det är en tidig måndagsmorgon, det har gått några dagar sedan Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin lämnade snökaoset på sin gård i Roslagen. Utanför Samfundet De Nios hus på Östermalm i Stockholm står en grå Mitsubishi. Deras Stockholmshem är en hyreslägenhet ett par trappor upp i samfundets hus. Kerstin Ekman visar in i salongen, där det finns en kakelugn och där möblerna går i gröna toner. Hon bjuder på kaffe och småkakor och säger att det är roligt att “den här gamla romanen” fått liv igen.
– Själva upprinnelsen till historien var att jag var ute och gick, med hunn. Jag gick förbi en ström. Plötsligt så var det ett blått tält, som stod ganska nära strömmen. Och jag tyckte att det var så ruskigt på något sätt, att sova där.
– Varför tyckte jag att det var så ruskigt? Jag som har sovit så mycket i tält? Jo, strömmen gör att man inte hör någonting.
– Jag skapade Annie för att jag såg för mig en ung kvinna i denimkjol som vandrade upp i terrängen med en liten flicka vid handen. Och jag tänkte “så fruktansvärt vansinnigt” att gå med ett litet barn i den här terrängen.

Jag har läst att boken inspirerades av ett verkligt mord på två holländska turister?
– Det förekom spekulationer om att jag hade tänkt på Appojauremordet också. Men det föll mig inte in. Leif GW, som i och för sig är en gammal raring, tutar om det där jämt. Men det har han inte en aning om. Däremot tänkte jag på ett ruskigt mord i Frankrike när jag var ung flicka, på turister som tältade.
I början av 1970-talet flyttade Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin till Valsjöbyn i Jämtland. Byn har samma geografiska läge som Svartvattnet, och det var där hon skrev “Händelser vid vatten”.
– När jag skrev berättelsen gjorde jag en stor karta. Det är en skildring av trakten och handlingen är beroende av hur de rör sig i terrängen. Myrarna, fjällån och fjällstugan. När jag jämför den med den reella kartan över Valsjöbyn är det mycket som är annorlunda. Folk som bor i byn har förstås läst in verkliga personer i karaktärerna, det gör de alltid.
Hur kommer det sig att ni flyttade dit?
– Det var min man, han åker omkring med mig som en koffert, haha. Vi bodde först utanför Härnösand, där han hade en tjänst på högskolan, han är musiklärare och musiker. Men han ville ha något annat, jaktmarker och skog. Så vi flyttade till Valsjöbyn. Jag tyckte inte alls om idén först – men nu är det jag som längtar mest tillbaka dit.
Romanens huvudpersoner har alla en roll i mordgåtans upplösning, men deras livsöden är i sig intressantare än själva mordet: Genom lärarinnan Annie Raft får man inblick i Stjärnbergskollektivet – som lever utan el och tillverkar getost under ledning av den hängivne kollektivbocken Petrus, en dogmatisk karl med smuts i skägget.
Tonårspojken och halvsamen Johan Brandberg är född i byn, men jagas bort av sina våldsamma bröder. Läkaren Birger Torbjörnsson är den mest klassiske deckarfiguren av de tre – han är överviktig, har äktenskapsproblem och måste ständigt hjälpa ortsbefolkningen med deras krämpor.
– Birger kom till för att jag tycker om den sortens män. Precis som jag tycker om Leopold Bloom i “Ulysses” av James Joyce. Han är manlig men accentuerar inte sin manlighet med aggression och arrogans. Han är en genuint snäll människa.
En viktig del i boken var att skildra utanförskapet i glesbygden. Kerstin Ekman läste en norsk socialpsykologisk avhandling om att männen i norra Sverige blir över, kvar i jakten, brännvinet och snuset. Medan kvinnorna utbildar sig och flyttar, något som idag är mer av en allmän sanning än för några decennier sedan.
– “Händelser vid vatten” handlar om en marginaliserad och utsatt människa, som begår de här handlingarna. Som inte kan kontrollera sitt mörker.
– I byn finns ett ideal av ytlig manlighet som kan bli ganska farligt. Enstöringen som ballar ur är det yttersta exemplet på det här utanförskapet.
Jag tycker du beskriver den här tiden, början av 1970-talet, på ett träffande vis. Men en detalj jag undrar över är Ylja, den frigjorda kvinnan Johan bor hos en tid. Hon har papperslakan och papperstrosor. Hade man det?
– O ja! Jag kommer ihåg att en väninna till mig hade ljusblå papperstrosor, som hon slängde i utedasset på sommarstället. Det är en mycket tidstypisk detalj, slit- och släng-mentaliteten på 60-talet. Sedan kom vårt dåliga samvete, då vi skulle återvinna.
Kerstin Ekman fick sitt första litterära pris, Sherlock-priset, för “De tre små mästarna” (1961), en detektivroman som utspelade sig i Norrbotten. Boken “Dödsklockan” (1963), som blev film 1999, hamnade som nummer femton i Sydsvenskans omröstning.
– Före deckarna hade jag skrivit två ganska små romaner. Jag vågade inte skicka in dem till något förlag, för jag var säker på refus. Men det här deckarskrivandet som började lite på skoj, det var nyttigt. Det var så jag lärde mig att konstruera en roman. Men deckargenren har sina begränsningar, även om man försöker förnya den. Jag kände mig instängd till slut.
– Jag har märkt att när jag läser om en riktigt bra deckare har jag oftast glömt hur det gick och vem mördaren var. Det är andra kvaliteter som gjort att jag vill läsa boken på nytt.
Även i “Händelser vid vatten” har mordet en central roll. Och härom året skrev du boken “Mordets praktik”, en tolkning av Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”. Vad är det med mord som intresserar dig?
– En våldsam berättelse är för författare ett verksamt nav att lägga en roman kring. Det är inte ovanligt i skönlitteratur. Flauberts Emma Bovary går mot sin kvalfulla död och den finns redan från början inbyggd i historien, i hennes våldsamma begär. Och Dostojevskijs Raskolnikov i “Brott och straff” cirkulerar kring sitt fasansfulla mord på pantlånerskan.
– Berättelsen kommer att kretsa kring den mörka punkten. I min trilogi “Vargskinnet”, sker det i början ett spädbarnsmord. I alla tre romanerna kommer den berättelsen att återverka. Och de är sannerligen inga deckare, de böckerna.
Jag har särskilt reagerat på stycket i “Händelser vid vatten” där Johan frågar sig “om man kan se in i sitt eget mörker och om det rent av är ens skyldighet att göra det. Eller om man framkallar mörkret och gör det till sitt eget genom att kela med det.”
– Jag har en känsla av att detta är vad som hänt med deckargenren. Jag menar inte att man ska skriva idealistisk litteratur. Men det finns en risk när man skriver deckare att skildringar av de mörkaste sidorna i människor blir till underhållning. I en svensk deckare jag nyss läst är det så. En bok jag beundrar är PD James “A Taste for Death”. Det är en bra bild av den kalla, beräknande egoistiska ondskan, men boken är skriven med så hög litterär kvalitet att du tar det på allvar, det är inte bara underhållning.
Många deckare utspelar sig i städer. Men redan i dina tidiga böcker skrev du om landsbygden, fastän du bodde i Uppsala då.
– När jag höll på att skriva deckare på 1950- och 1960-talet tyckte jag att landsbygden och det nordliga Sverige var väldigt underbeskrivet. Det var konstigt, för det lockade mig att skriva om det här. H-K Rönblom skrev också om små orter, men då la han sin hjälte på ett pensionat, och så stirrade han ut på fälten. De vistades inte i landskapet och naturen.
– Jag tyckte också att det fattades vanliga människor. När jag skrev “Dödsklockan” var jag på väg från deckargenren. Då tänkte jag: måste man ha det här “mordet i biblioteket”? Det var alltid överklassmiljöer och det blir ju trist i längden.

Kerstin Ekman kallar på sin hund Stella, en elva år gammal norrbottenspets. Stella har svårt att vakna, men kommer sedan stapplande över parketten, nymornad. “Här kommer en sjusovare! En sån tokig vovve”, säger Ekman med kärlek.
Promenaderna med Stella är en av anledningarna till att hon vill bo på landsbygden.
– Just nu är det mycket tyst omkring oss, som det alltid är förresten. Det finns mycket sällskap. En del figurer är roliga – som hararna som om våren boxas med framtassarna när de strider om honorna. Stora hundlika spår efter varg skrämmer oss för hundens skull. Jag har en äng med en osannolik artrikedom och den skulle jag inte vilja skiljas från för allt i världen. Fast nu sover den under snön.
Jag upplever att naturen har den egentliga huvudrollen i “Händelser vid vatten”.
– Ja, för mig hade den en huvudroll när jag skrev romanen. Och det gäller inte bara hotet från en aggressiv avverkningspolitik utan att människor i dessa trakter är så djupt beroende av skogen, vattnen och fjället. De är absolut inga natursvärmare och kanske inte ens särskilt medvetna om sitt beroende.
I bakgrunden hörs ständigt det ödesmättade ljudet från avverkningsmaskinerna. Är de ett större hot mot byns invånare än mördaren?
– Vi har och vi måste ha en skogsnäring. Men ännu är vi långt ifrån det tillstånd där ekonomisk vinning balanseras mot naturvärden och vi är långt ifrån full förståelse för hur viktig artrikedomen är.
– Men när människor berövas det som varit ett naturligt inslag i deras miljö, när skogsskiften kalavverkas, när vattenfall byggs ut, när en bäck som varit lekplats för öring torkar ut efter en trakthuggning – då betyder det sorg och vilsenhet.

FAKTA: Kerstin Ekman

Född: 1933.
Uppvuxen: I Katrineholm.
Bor: På en gård i Roslagen.
Ledamot av Svenska Akademien, avgick 1989. Ledamot av Samfundet De Nio.
Verk i urval: Tetralogin “Kvinnorna och staden”, trilogin “Vargskinnet”, essäsamlingarna “Herrarna i skogen” och “Se blomman”.
Aktuell med: Romanen “Händelser vid vatten” (1993) har blivit framröstad i Sydsvenskan till den bästa svenska kriminalromanen.
Skriver på: Filmmanus till “Grand final i skojarbranschen” som kom 2011, tillsammans med Annika Thor.

De 3 bästa svenska kriminalromanerna – enligt Kerstin Ekman.

1. “Mannen på balkongen”. Några av Sjöwall/Wahlöö-böckerna var bra när jag läste dem. Men jag måste reservera mig för den politiska ideologin som gjorde att det blev väldigt stereotypa samhällsskildringar, som drog ned böckerna. Ju längre de höll på desto tydligare blev det doktrinära draget.
2. Leif GW Perssons “Faller fritt som i en dröm”, som handlar om Palmemordet. Han har en kunskap om polisarbete som gör att alla andra verkar barnsliga.
3. H-K Rönbloms böcker väcker en nostalgikänsla hos mig. Hans romaner skildrar Vardagssverige. Förutom att han är en väldigt god stilist så finns i “Död bland de döda” och “Bok över obefintliga” en bild av ett land som har försvunnit. Du tänker inte så här längre, de sociala koderna som beskrivs här finns inte längre. Jag härmade honom lite när jag började skriva.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–31. Artikeln på Sydsvenskan.se.

Postat av Julia Svensson - Kommentera