25th April, 2013
BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.
Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.
Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.
Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tensta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.
Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och intervjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.
Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2013
FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.
Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.
Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.
Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.
Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th April, 2013
Den kinesiske författaren Liao Yiwu är känd för sin starka kritik av Nobelpristagaren Mo Yan. Nyligen kom hans självbiografi på svenska. Julia Svensson träffade honom för att prata om exilen, Mo Yan och en författares plikter.
– Jag och Mo Yan är två extrema exempel på vad en diktatur kan göra med en författare. Han blev en lögnare som arbetar för regeringen. Jag lever i exil.
Det har snart gått 24 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Hos den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu är massakern i allra högsta grad fortfarande levande. I juni 1989, efter protesterna, skrev han den långa dikten “Massaker”. Några månader senare fängslades han, några vänner och hans gravida fru, när de skulle stiga på ett tåg. Den bok som nu kommer, “För en sång och hundra sånger” berättar om vad som hände sen.
– Det är viktigt att fortsätta berätta vad som hände den där natten på Himmelska fridens torg. Det var tjugotusen stridsvagnar mot tretusen människor. Det gjorde mig, från att ha varit en politisk författare, till en politisk kriminell. Men det gav mig också en position som vittnesskrivare.
Vi träffas i ett allrum på ett vandrarhem i närheten av Hötorget i Stockholm. Ett stort gäng unga tyska turister pratar, skrattar och skrapar med sina stolar mot klinkergolvet. Men så ger de sig av med sina stora ryggsäckar.
Liao Yiwu bestämde sig för att fly då han riskerade fängelse när “För en sång och hundra sånger” skulle publiceras i Taiwan och Tyskland. 2011 lyckades han, och hamnade i Berlin, där han bor nu. Han lämnade sin familj, sina vänner och den miljö som är själva källan till hans arbete, Kina.
– Det är värt det. Om jag fortsätter att skriva kommer det jag jobbar för gradvis förändras till det bättre.
– Jag är den ende som har rymt och lever i frihet. De andra är fortfarande i fängelse. Att jag flytt från Kina – jag tror det inspirerar många av de författare som fortfarande lider i Kina.
Liao Yiwu svarar utförligt på frågorna, och skämtar och skrattar flera gånger trots allvaret.
Före Himmelska fridens torg och dikten “Massaker” var Liao Yiwu statsförfattare. När han kom ut ur fängelset hade han blivit lämnad av sin fru och sin dotter, som han sedan har träffat mycket lite under de år som gått. Hans författarvänner slutade också höra av sig, och han levde under en tid som hemlös gatumusikant i Chengdu.
2001 publicerades boken “The corpse walker”, “Likbärarna”, i Taiwan. Denna bok, som ännu inte finns på svenska, består av intervjuer med människor ur Kinas arbetarklass, till exempel en man som städar toaletter.
Boken är bannlyst i Kina men har blivit en storsäljare i både Taiwan och USA.
– Jag fick idén för att jag kände mig som del av samma lågprofilerade grupp som de människor jag intervjuar, en underjordisk osynlig del av Kina.
“För en sång och andra sånger” är en självbiografi, och fokuserar mer på personliga upplevelser än politiska analyser. Det är en levande berättelse om brutala övergrepp, det råa samspelet fångarna emellan och Liao Yiwus två självmordsförsök.
– Att skriva om de traumatiska händelserna var en läkande process. Det var naturligt för mig att skriva om självmordsförsöken. Men jag var rädd medan jag skrev – jag kände rädsla för min omgivning och var också rädd att bli bortglömd. Jag är lycklig över att åren i fängelse inte förstörde mig.
Under vistelsen i Stockholm har han föreläst på Kulturhuset under temat ” konstens roll som vittnesbärare i ett förtyckande system”, som arrangerades av Svenska PEN.
Med på resan har han den kinesiske performancekonstnären Meng Huang, som tillsammans med Liao Yiwu demonstrerade mot valet av Mo Yan under Nobelprisceremoin i december i fjol. En udda protest: de klädde av sig nakna och sprang fram till konserthustrappan, där de snart stoppades av polisen.
När Liao Yiwu nu är tillbaka i Stockholm spar han fortfarande inte på kritiken av Svenska Akademien.
– Mo Yan är en lögnare som arbetar för Kinas regim. Han har sagt att det är “Lika viktigt med litterär censur som med säkerhetskontroll på flygplatser” och att det “inte är någon riktig författare som är fängslad i Kina”.
Mo Yan bemötte Liao Yiwus kritik i en intervju i den tyska tidskriften Der Spiegel för några veckor sedan, i sin första intervju sedan Nobelpriset. Där berättade han bland annat om hur Liao Yiwu valt att tolka en av hans dikter felaktigt, inte som sarkasm utan som en hyllning till Bo Xilai, den avsatte förre detta partichefen i Chongqing. Mo Yan sade också att Liao Yiwu är avundsjuk på Nobelpriset, och att övriga Sichuanbor inte håller med honom i hans uttalanden om att göra Sichuanprovinsen självständig.
Liao Yiwu vill inte kommentera intervjun i Der Spiegel.
– Min anledning att kritisera Mo Yan är för lögnerna han berättar för världen.
Tycker du att man kan kräva politisk moral av en författare eller konstnär?
– Kanske är det så att i ett fritt land behöver ingen efterfråga moral från författare och konstnärer. Men i en diktatur är det däremot mitt ansvar att utkräva det.
Är det inte nog att författarens eller konstnärens verk inte orsakar direkt skada för individer?
– Jo, jag håller med, det räcker. Men Mo Yan är utanför den här situationen. Vad han sade till media efter att han fått Nobelpriset skadade direkt andra författare och konstnärers känslor. Det han sa skadade våra hjärtan.
Är det en berömd författares uppgift att skriva om politiska problem?
– Jag kan bara uttala mig från mitt eget perspektiv. För mig är skrivandets plikt och öde att vara ett historievittne och en inspelningsmaskin för vår tid.
I Berlin bor Liao Yiwu i närheten av det livliga Kurfürstendamm, där han trivs. Han har många vänner som stöttar honom. Han mottog ifjol den tyska bokbranschens fredspris och häromdagen tilldelades han också det tyska priset The Aschaffenburg civil courage award.
Han skriver just nu om erfarenheter efter kulturrevolutionen.
– Jag har det bra. Jag har kunnat skriva länge utan att bli avbruten av polisen.
Han känner sig väl mottagen i Europa, och exilen i Tyskland ger honom möjlighet att resa överallt utom till Nordkorea och Kina.
– Jag är fri som en fågel. Men jag kan inte åka hem, säger han.
Han saknar inte att bo i Kina, säger han, men han saknar Sichuanprovinsen. Den kryddiga maten och den lokalt tillverkade spriten.
– Jag ser Kina som ett stort fängelse. Det har varit smärtsamt att leva i diktaturen. Jag tror att Göran Malmqvist i Svenska akademien saknar Kina mer än vad jag gör.
Liao Yiwu om …
… situationen för vännerna Liu Xiaobo och Ai Weiwei: “Det är inte bra för någon av dem. Ai Weiwei är inte fri och Lui Xiaobo är i fängelse. Jag hoppas att de ska få frihet.”
… den arabiska våren: “När protesterna under arabiska våren kom till de kinesiska politikernas kännedom fängslades många författare i Kina.”
FAKTA: Liao Yiwu
Född: 1958 i Sichuanprovinsen i Kina.
Bor: I Berlin.
Yrke: författare, reporter, musiker, poet.
Aktuell med: “För en sång och hundra sånger. Vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse” , en skildring om hans fyra år i fängelse. “Gud är röd” – en bok baserad på intervjuer med runt femton kristna om deras liv och tro – utkommer i april.
Tidigare verk: “The corpse walker: Real life stories: China from the bottom up”, intervjuer med personer i Kinas arbetarklass. Flera av intervjuerna i “The Corpse walker” finns att läsa på tidskriften The Paris Reviews hemsida www.theparisreview.org.
Publicerad i Sydsvenskan 2013–04–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
