Ett hundliv i mänsklig tappning

20th June, 2013

KONSTRECENSION. “Hello nature”. William Wegman. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 29/9.

William Wegman, föremål för Artipelags stora sommarutställning, är född 1943 i Massachusetts i nordöstra USA. Han växte upp före televisionen och utvecklade därför i stället ett intresse för natur, ekorrar och rådjur.
I utställningskatalogen berättar han om vildmarkslivet tillsammans med pojkkamraterna; om hur han fastnade i ett träsk och hur de fiskade varje sommar. När han inte lekte i naturen låg han på pojkrummet och läste böckerna om Bröderna Hardy, “The Hardy boys”.
Wegman har sedan 1970-talet gjort sig känd för fotografierna av sina stora, grå weimaraner. Hundbilderna är publikfriande, i ordets positiva bemärkelse. Hundar i människo­kläder, i segelbåt, bil eller bakom en butiksdisk, som sätter fingret, eller snarare tassen, på människans ovana att projicera mänskliga egenskaper på djur.
Hundnärvaron är hög; möjligen delar de husses sinne för humor. Den 30 minuter långa filmen med det vitsiga namnet “The Hardly boys in hardly gold” (1995), med hundarna i huvudrollerna som detektiver och Wegmans berättarröst i bakgrunden, är i sig värd trippen till Artipelag. Utställningen visades i fjol på ett museum i Maine. För dem som inte kan hänga med i engelskan saknar jag svensk text till filmen.

William Wegman är en konceptkonstnär som inte tar sig själv på så stort allvar. Tvärsigenom utställningen kommer han tillbaka till sina rötter, till pojkrumsläsningen och friluftslivet.  Av självklara skäl hamnar framför allt hundarna i blickfånget. Men när man tittar på hans många mindre kända verk bör man ta tid på sig; etsningar, teckningar, akvareller och fotografier av löv och barr i olika formationer. Tonen är opretentiös och bilderna är lågmält humoristiska.
Inspirerad av 80-talets måleritrend har Wegman också fotograferat de smäckra hundarna utan kläder. Kamouflerade av en klippa eller skymtandes fram, som delar av en trädstam. När jag ser bilderna funderar jag över människans och modernitetens komplicerade förhållande till naturen. Det var en het potatis redan för upplysningsfilosoferna och med dagens urbaniseringstakt och höga tillväxtkrav är frågan hyper­aktuell. Är djur och natur bäst orörda eller domesticerade? Har de någon egen mening, förutom att tjäna människan?

Kollagen är smarta i sin enkelhet, oljemålningar med gamla vykort som utgångspunkt. De för tankarna till turism och platsmarknadsföring. Till vilken grad ska och vill vi exploatera naturen?
Det kan omöjligt vara en tillfällighet; för samtidigt som Wegman ställer ut på Artipelag medverkar hans hundar i det Stockholmsbaserade klädmärket Acnes reklam för vår- och sommarkollektionen 2013. Vilket i så fall innebär en vinstsituation för alla parter: Wegman/Artipelag får mer exponering och Acne likaså. Det är en kul kampanj men samtidigt en i sammanhanget märklig idé. För även detta belyser, ofrivilligt, hur utstuderat människan använder djur och natur för sin egen vinning.

 Publicerad i DN Kultur 2013–06–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

NW. Samma gator – andra världar

19th June, 2013

BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press. 

“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.

Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.

I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.

Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera