29th August, 2014
KONST. Michael Manning, Emanuel Röhss m fl. Galleri Isbrytaren, Stockholm. T o m 29/9.
Konstnärsdrivna Isbrytaren på Kungsholmen i Stockholm är en urban galleridröm. 1 000 kvadratmeter före detta industrilokaler. Stora och ljusa rum, uppdelade på tre våningsplan. Naturligtvis är drömmen temporär – om ett år ska huset byggas om till exklusiva bostäder.
Det största rummet har den Los Angelesbaserade Michael Manning, som har utnämnts till en av pionjärerna inom digital konst. Här utforskar han punkens och motkulturens relation till dagens internetpolitik. Själva idén om vart internet driver konsten är egentligen mer intressant än verken i sig. TV-skärmar istället för tavlor. Stora abstrakta dukar i dekorativa klara färger, målade med hjälp av ett datorprogram. När de printats får de en fascinerande yta med transparent akrylfärg.
Emanuel Röhss platsspecifika verk “Soft Jazz” är mer jordnära. Lokalens uttryck har förvandlats genom svartvita oljemålningar i form av höga spröjsade fönster, placerade befintliga fönsternischer. Titeln, inspirerad av Oscar Niemeyer, är tematisk: här utforskas den brasilianska modernismen.
Målningarnas mönster har hämtats från ornamenterade 50-talsfönster i São Paolo. I rummet står också vitglaserade pelare, ickebärande, vars dekorerade yta tillför en sakral känsla.
Emanuel Röhss ingår i kollektivet som driver Isbrytaren. En av hans målningar återfinns i gruppens gemensamma utställning, en spännande samling där samtliga medverkande är födda på 1980-talet. Här utmärker sig bland annat en rumslig skulptur av Alfred Boman.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–08–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th August, 2014
Att samtidskonstens nytta är svår att mäta är självklart. För hur besvarar man en enkät om något som kastar sig framåt och bakåt i historien? Som ställer frågor, är nyanserat och kanske rentav tar sig in i ens omedvetna? Man kan faktiskt säga att svårmätbarheten är samtidskonstens värde.
I nya rapporten ”Inga undantag – värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar” visar författaren och kritikern Mikael Löfgren hur detta trots allt skapar problem när resurser ska fördelas. Så var det exempelvis under 00-talet, när kulturen på allvar gjorde sitt intåg som varumärkesbyggare i Sveriges kommuner. Det offentligas utgifter för kultur ökade då med nära 25 procent. Samtidigt nästan halverades satsningen på området ”bildkonst, arkitektur, form och design”.
Nätverket Klister, 20 mindre konstinstitutioner över hela landet, har beställt rapporten. De är mer eller mindre beroende av offentligt stöd. Alla upplever sig ha för lite personal och för lite resurser för fortbildning. Nästan ingen har intäkter från kafé och butik, men nästan alla har dyra lokalhyror.
Trots armodet är de värdefulla för konstlivets ekosystem. Många stora konstnärskap, som visas på stora populära institutioner, har i ett tidigt skede plockats upp av en mindre. Den lilla institutionen är nödvändig – otacksamt nog på ett stadium där det ännu inte finns något kommersiellt värde. Samtidskonsthallen har mer utrymme att experimentera än större institutioner. Vilket naturligtvis kommer övriga konstlivet till del.
Med stöd i samtida forskning argumenterar Mikael Löfgren för konstens roll i lokalsamhället. Den bidrar både med konstnärlig bildning och är en öppen plats för demokratiska dialoger. Dessutom har konsthallen social relevans, ekonomisk potential och profilerar en plats.
Men: man får inte glömma att de viktigaste effekterna av konsthallens arbete kommer först långt efter avslutade budgetår och mandatperioder. I en tid präglad av ekonomisk kris betraktas en konsthall lätt som något man kan spara in på, trots att dålig ekonomi är ett slöseri med de medel som faktiskt investeras. Eller något som kan bytas ut mot något annat, som i den ekonomiska kalkylen ser ut att ge mer kortsiktig avkastning.
”Inga undantag” är ett välbehövligt inlägg i debatten om konsthallarnas nytta. För politiker och tjänstemän, som inte anser sig ha tid att läsa hela rapporten, avslutas de 60 glest satta sidorna med en tydlig lista med slutsatser och förslag. Inga ursäkter, alltså.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–08–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st August, 2014
SVT:s Kulturnyheterna intervjuade mig, om Arkitektur- och designcentrum efter Lena Rahoults avgång. Läs mer och se inslaget här.
Citat från svt.se:
“Varför är det så mycket missnöje med Arkitektur- och designcentrum och hur skulle en bättre framtid kunna se ut?
Nyligen tvingades chefen för Arkitektur- och designcentrum, Lena Rahoult avgå i förtid.Enligt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade bristerna på museet blivit så stora att en radikal lösning krävdes och chefen fick sluta med omedelbar verkan.
– Jag tycker att Lena Rahoult har varit märkligt osynlig under de här fem åren som hon har suttit vid rodret och därmed gjort Arkitekturmuseet märkligt osynligt för svenska folket, säger arkitekturskribenten Mark Isitt.
Det är inte första gången det blåser kring museet, även företrädaren fick mycket kritik.
– Nu när regeringen har satt ner foten så kanske det kan bli en bra utgånsgpunkt till att hitta ett nytt fokus för verksamheten, jag tror att det kan bli en bra nystart för museet säger Julia Svensson, redaktör för tidskriften Arkitektur.
Regeringen har pekat på problem med museets ekonomi och det har även förekommit konflikter mellan chefen och personalen. Förra året bytte museet namn från Arkitekturmuseum till Arkitektur- och designcentrum.
De nya bredare uppdraget är ett av problemen menar många bedömare.
– Jag tycker att det är för brett när man också ska inkludera mode i det. Jag tycker absolut att design hör hemma på museet men det bör vara design som tillhör den byggda miljön, möbeldesign och belysningsdesign till exempel, säger Mark Isitt.
Och Julia Svensson håller med.
– Om jag fick bestämma så skulle Arkitekturmuseet om tio år fokusera enbart på arkitekturämnet och dess förgreningar. Presentera ny svensk arkitektur, aktuella svenska arkitekter och utländska projekt. Att det skulle finnas en självklar plats att vända sig till om man var arkitekturintresserad, säger Julia Svensson.
Kulturnyheterna har sökt Lena Rahoult för en kommentar.
Reporter Ditte Hammar”
Postat av Julia Svensson - Kommentera
