30th October, 2014
På konsthallen Artipelag har tio nordiska konstnärer skapat platsspecifika verk, i dialog med arkitekturen och varandra. Det blir en fin helhet.
KONST. ”Här/nu. Ett fysiskt möte i tid och rum”. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 2015–01–06.
Den första salen på Artipelag domineras av skulpturen ”Tripoli Lampedusa” av danske John Kørner. En ramp är täckt med en geometriskt mönstrad heltäckningsmatta, som föreställer en våg på havet. På vågen, som man kan gå upp på, balanserar en hundra år gammal eka som använts för att frakta boskap i Stockholms skärgård. Inuti ekan sitter en grupp polykroma glasägg
Verket handlar om migranters fruktansvärda öden på illegala resor till Europa. Kørner är uppmärksammad för
att kontrastera tragiska teman med ”glada” färger. Det gör han även här. Den mjuka blågröna heltäckningsmattan blir ett skrämmande hav. Glasäggen saknar ögon och armar. De är anonyma och hjälplösa där i båten, utan mål i sikte.
Utställningens titel ”Här/nu” är hämtad från den abstrakte expressionisten Barnett Newmans essä ”The sublime is now” (1948) där bland annat konstens rum behandlas. Den vita kuben, ett alldeles vitt rum med indirekt ljus från norr, ansågs under den tidiga modernismen som den bästa och mest neutrala platsen för konst och betraktare att mötas i. Efterkrigstidens avantgarde har därefter på olika sätt brutit med den vita kubens estetik – performancekonsten till exempel.
På Artipelag har tio nordiska konstnärer fått i uppdrag att göra platsspecifikt verk som använder sig av utställningsrummen. De flesta av dem är målade direkt på väggarna.
Kørners hjärtskärande båt går i dialog med Karin Mamma Anderssons Buñuelparafras ”Borgarklassens diskreta charm”. En väggmålning av ett borgerligt rum, en stel kuliss med trädocksaktiga personer. Ansiktsuttrycken säger ingenting. De har tråkigt.
Medan människor dör på Medelhavet sitter västvärlden och rullar tummarna, enligt Andersson själv i ett filmat samtal. Här berättar hon om sin arbetaruppväxt och klassresa till borgerligheten. Som framgångsrik konstnär säger hon sig befriad av att få göra ett verk som kommer att målas över och inte säljas.
På andra sidan om Lampedusa-verket tar Carolina Falkholts ordlek ”Skrev” upp en hel vägg. En väggmålning i samma anda som hennes tidigare omdebatterade verk. Målningen föreställer fem händer i svart, vitt och gult, som formar ordet ”skrev” med teckenspråk.
”Graffitta” är den benämning Falkholt själv använder – en konstnärlig undersökning av vad som händer om en kvinna och graffitimålare pinkar in revir i ”den vita kuben” och konstens traditionellt mansdominerade värld.
Samtidspolitisk udd har även Anastasia Axs ”Exile”. Verket ser visserligen ut att vara utfört i Jackson Pollocks expressionistiska anda, action painting, som under sin glansperiod marknadsfördes som opolitisk. Men titeln förvandlar rummet till ett svart slagfält, bränd jord. Papper och plastflaskor ligger utströdda, ger associationer till olika sorters flykt, både mental och fysisk.
Bredvid de slagkraftiga politiska verken finns också flera verk som utforskar Johans Nyréns arkitektur och utställningsrum. Jens Fänges intrikata tapet ”Huset i mörkret” är särskilt fascinerande. Med geometriska färgfält utvidgas rummet. I det fiktiva hem som skapas har Fänge fäst oljemålningar och symboler som bidrar till en surrealistisk rumsuppfattning; ett allseende öga, en tavla som fortsätter i oändlighet.
Nina Roos geometriska väggmålningar utmanar på ett sparsmakat sätt ögats och väggarnas begränsningar. Astrid Sylwan låter Artipelags fönster bli en del av sitt abstrakta måleri och Sophie Totties minimalistiska cirklar ”Face value” utmanar kubens form.
Ulrik Samuelssons och Clay Ketters verk är de enda som avviker från temat. De är intressanta i sig men har huvudsakligen traditionella tavelformat och motiv som snarare kopplar till den omgivande naturen än till rummet och nuet. Det är en brist i sammanhanget.
Men trots att verkens frågeställningar varierar håller utställningen fint samman som helhet, mycket tack vare det platsspecifika anslaget. Rummen blir en plats för en dialog mellan estetik och politik.
Foto: Jean-Baptiste Beranger
Publicerat i DN Kultur 2014–10–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th October, 2014
BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.
Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.
I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.
Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.
Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.
I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.
Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st October, 2014
Hästen har alltid varit en symbol för makt och status. Också i stallet styrs samvaron av hierarkier. I två konstutställningar ser Julia Svensson samhällets främlingsfientlighet och härskartekniker sippra in i hästarnas värld.
Shiva Anoushirvani, ”Horses and haters”, Gislaveds konsthall t o m 5/10
Sven-Erik Johansson, ”Med ryttare som förtecken”, Borås konstmuseum t o m 9/11
Ridskolor och stall är inte alls en fristad där tjejer slipper utseendefixeringen i resten av samhället, skrev hästtidningen Hippson i veckan som gick. Psykologiforskaren Carolina Lundes projekt ”TJEJ:ISKT – tjejers idrottande, självbild och kroppsuppfattning” visar att tjejer i åldern 14–20 som rider är mer negativa till sina kroppar än tjejer som utövar andra idrotter.För den som föreställt sig att en flickornas frizon per automatik är en plats där alla flätar varandras hår, myser och dricker te, är detta subversiv information. Ur ett annat perspektiv är det alls ingen överraskning. Med jämna mellanrum författas tidningsartiklar om kvinnor som tagit hästvägen till chefskap; tack vare frånvaron av killar är stallet en chans för flickor att öva sig på traditionellt manliga roller. Det sociala sammanhanget i stallet är alltså mer eller mindre som i övriga samhället, fast i komprimerat format och med nästan bara kvinnor. Då följer även omvärldens värderingar kring utseende med in.
Konstnären Shiva Anoushirvanis (född 1979) pågående utställning ”Horses and haters” på Gislaveds konsthall ger uttryck för makt och hierarkier i stallmiljö. Anoushirvani har fotograferat unga flickor i ridkläder. Höga läderstövlar, piska, hjälm och säkerhetsväst. Symboler för att ridning är en farlig sport och det mod som krävs för att utöva den. Men ännu mer tecken på disciplin, självkontroll och kontroll över hästen.
I utställningslokalen ligger en bok framme, Anna Larsdotters ”Hästens tid. Rid- och stridskonst under stormaktstiden” (2008). Den berättar om hästen som den svenska arméns stolta stridsvagn. Den var ett vapen, ett transportmedel men också en statussymbol. Att kungligheter lät avbilda sig med sin häst var ingen tillfällighet.
Så sent som för hundra år sedan var den typiske ryttaren man och militär. Ridsportens strama stilideal är fortfarande nära besläktat med arméns hårda uttryck. Något av en paradox – hästar är väldigt känsliga och att seriöst arbeta med dem kräver empati och självkännedom. En välutbildad häst kan du med minimala medel få att göra som du vill. Som man säger: ”Där kunskapen tar slut, tar våldet vid.”
Anoushirvani ägnar sig åt sociala strukturer i sin konst. Filmen ”Det tama och det vita” använder stallmiljön för att gestalta samhället i stort. En tydlig dikotomi: Å ena sidan blonda smala flickor med egna hästar och fina ridkläder. Å andra sidan flickor med svart hår och annat etniskt ursprung, som tar hand om utrustningen och blir snorkigt bemötta av de blonda. I mellanscenerna ekar pisksnärtar över det trädbeväxta landskapet.
Ute på ridbanan ändras rollerna något. När den svarthåriga flickan sitter till häst, och den blonda kommer skjutandes på en skottkärra, kan den svarthåriga börja tala. Men man ser bara hennes läppar röra sig.
Orden ljuder först senare i filmen: ”Det stinker märkligt, ett slags kolonial urin i avståndet mellan din häst, dina nycklar till alla dina dörrar, din naturliga begåvning i härskarteknik och min historia.”
Här blir hästvärldens sociala sammanhang en träffande bild för en global historia av orättvis makt- och resursfördelning, som fortfarande är otäckt självklar. Anoushirvanis maktanalys har ett socialt genusperspektiv – makt- och härskartekniker i samhället sipprar in i alla sammanhang, oavsett kön och ålder. Förakt för svaghet i stallet vittnar om förakt för svaghet utanför.
Också i den internationellt representerade Sven-Erik Johanssons (född 1925) verk, som just nu ställs ut på Borås konstmuseum, är ryttaren som maktsymbol i fokus.
Bronsskulpturen ”Ryttaren”, som nyligen rests utanför Borås konstmuseum, är Sven-Erik Johanssons satiriska kommentar till äldre svenska städers pompösa ryttarstatyer. En kung ska vara stor och stark. Men den här ryttaren är liten och böjd – ett tecken på svaghet. Hästen han klivit upp på ser dessutom ut att vara alltför hög. Här krackelerar ekipagets heroiska fasad.
Vid entrén till utställningen hänger en surrealistisk vinylmålning av en hjälmprydd herre till häst, den är från 1994. ”Det var tänkt att den skulle hänga i Ronneby. Men titeln är ’Översittaren’, och den skulle hänga i kommunhuset. Det blev inget köp!”, säger Johansson själv i en intervju i Borås Tidning (10/9).
I hans bilder syns att makt till stor del är en socioekonomiskt konstruerad maskerad – man föds inte till ledare, man blir det. Shiva Anoushirvani klär på sina hästflickor stövlar och ridspön. Sven-Erik Johanssons målningar har inga av ryttarens eller maktens klassiska attribut, utan med sitt myller av figurer från det undermedvetna frångår de helt kungaporträttens estetik. Genom att ge ryttarna krumma ryggar och hästarna vingliga ben tar han deras höghet ifrån dem – och ”Översittaren” blir en humoristisk stackare. Politikernas reaktion var symtomatisk.
Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter 2014–10–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st October, 2014
Landsbygden har hamnat i fokus i eftervalsdebatten. Det pratas om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten? Samtal med Sofia Ulver, docent i företagsekonomi; Julia Svensson, redaktör tidskriften Arkitektur och Po Tidholm, journalist och författare.
Lyssna på inslaget här .
(2014–10–01)
Postat av Julia Svensson - Kommentera
