Frank Lloyd Wright genomlyst

10th September, 2017

ARKITEKTURUTSTÄLLNING. Frank Lloyd Wright at 150. Unpacking the archive. Museum of Modern Art, New York. T o m 2017–10–01.

2. moma_flw_gh_0829Solomon R Guggenheim Museum sticker än i dag ut som ett av New Yorks arkitektoniska landmärken. En vit snäcka där konstutställningarna löper uppåt längs en ramp, i en spiral.
Men det är inte, som man kunde tro, på Guggenheim som arkitekten Frank Lloyd Wrights IMG_5919(1867–1959) 150-års dag firas. Istället är det MoMA som går igenom det enorma arkivet som USA:s störste arkitekt lämnade bakom sig.

Det är en gedigen utställning som sträcker sig genom många rum på museets tredje våningsplan. Publiken lotsas genom ett urval av hans totalt över 1000 designade och 500 färdigställda byggnader, som presenteras med modeller, ritningar, publikationer och tidningsartiklar.
En stor del av hans karriär kännetecknas av villor för privatpersoner.
Denna så kallade präriemodernism, platta modernistiska villor som domineras av horisontella linjer, uppstod under tidigt 1900-tal för att passa in i mellanvästerns vidsträcka slättlandskap. Frank Lloyd Wright var och är ännu en tydlig inspirationskälla för flertalet moderna arkitekter, som till exempel svensken Bruno Mathsson.
Wrights mest kända hus, utöver Guggenheim, är den spektakulära villa han ritade 1937 åt Edgar Kaufmann, ”Fallingwater” i Pennsylvania, som genom en vågad konstruktion svävar över ett vattenfall.

Utställningens olika avdelningar fokuserar bland annat på Frank Lloyd Wrights ornamentik, på hans konstruktioner och på hans intresse för samspelet mellan byggnader och landskap.
De olika tidsepokerna lyser igenom. Man ser det tidiga 1900-talets optimism då städerna växte och den nya betongtekniken tillät skyskraporna att skjuta i höjden. En tydlig kontrast mot 1930-talets depression då Wright började intressera sig för jordbruk och livet på landet.
Det finns många tillfällen till fördjupning. Bland godbitarna finns videointervjuerna med framstående forskare om olika delar av Frank Lloyd Wrights verk. Jag fastnar framför en som handlar om hans visioner för socialt byggeri.
För även om han främst är känd för sina privatvillor var arkitekturens roll i samhället central för honom. Efter andra världskriget skapade han till exempel The Usonian Automatic System, som tillät fler amerikaner än de rika att bygga sina egna hus med hjälp av betongblock som de göt själva. En sorts egnahemshus, särskilt intressanta för vår tid, där samhället åter kämpar med bostadsbrist och sociala klyftor.

Att undvika ett fokus på Frank Lloyd Wrights problematiska privat- och yrkesliv i övrigt är ett bra val. För man ska inte låta sig luras av utställningens något torra utsida. De handritade skisserna och teckningarna är i sig ofta fascinerande konstverk, och är nog för att ge besöket behållning även för en mer allmänt intresserad publik.
Ett av många exempel på detta är bilderna av Guggenheimmuseet, som började byggas 1943 och stod färdigt samma år som Frank Lloyd Wright dog. På de tidiga akvarellerna skissade han museet i rosa och orange(!).

Publicerades i Dagens Nyheter 2017–09–10.

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Där variationen regerar

7th September, 2017

RECENSION. Vallastaden 2017 – Bo- och samhällsexpo. Linköping. Tom 2017–09–24.

Vallastaden_perspektiv_Broparken Foto VallastadenDet är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.

Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Där intill går bussen till Linköpings centrum.
Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma felleshus.
Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.
Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men istället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.

Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna KjellgrenKaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.
Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.
Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.

Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.
Inte sällan tycks arkitekten ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med till exempel iögonfallande fasad, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.
De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.

Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.
I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till mer varierad stadsbild.
Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.

Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att Vallastaden blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.

Publicerad i Dagens Nyheter 2017–09–07.


Postat av Julia Svensson - Kommentera