ARKITEKUR. Jag kan stå i Västra hamnen eller i Hyllie och fråga mig: vad var det som hände?
I skuggan av Malmös expressiva stjärnarkitektur – från Turning torso till Malmö live – är det mest hus med betydligt lägre estetisk svansföring som hittills vuxit fram under 2000-talet.
Stora sterila kvarter där material och detaljer sviktar. Det råder brist på grönska men inte på asfalt och breda bilvägar.
Malmö är förstås långt ifrån ensamt om att ha låtit fastighetskapitalismen springa snabbt med lösa tyglar. Därför blir jag förväntansfull när jag läser den nyutkomna skriften ”Mer malmöitisk arkitektur”, en pendang till stadens arkitekturprogram ”Arkitekturstaden Malmö”(2018), tänkt att fungera som vägledning för alla som arbetar med stadsutveckling.
Ett hyperindustrialiserat byggande har triggat missnöje runt om i Sverige – till exempel genom organisationen Arkitekturupproret. I flera kommuner har missnöjesretoriken gått så långt att man idag förespråkar nybyggen i traditionell, klassisk stil som lösning på problemet.
Varvsstaden har flaggan i topp när det gäller hållbarhet – men kvaliteten på arkitekturen varierar. Bild: Julia Svensson
I Malmö sätter man istället ned foten, glädjande nog, och skriver att förslag som ”enbart kopierar arkitektur från annan tid eller plats, utan att anpassas till dagens och platsens förutsättningar, räknas som pastisch och kommer inte att accepteras.”
Men att man kan vara tuffare än alla andra i den här frågan är inte så konstigt. Populistiska fantasier om ett förflutet där alla hade fönsterspröjs och stuckaturer har aldrig riktigt fått fäste i Malmö. Malmöborna har oftast inget emot modernism eller samtida arkitektur, vilket också anges här. Tvärtom, när man frågar uppskattar många den brokiga stadsbilden.
Hur ser då en mer malmöitisk arkitektur ut? Som tur är ges inget exakt svar på den frågan, ingen särskild stil eller estetik förordas. Men en sak vet jag efter att ha läst igenom de drygt nittio ganska strängt hållna sidorna: malmöitisk arkitektur är så kallat platsbaserad – och tar på flera sätt hänsyn till sin omgivning. Framför allt är den så ekologiskt hållbar det bara går.
I ”Mer malmöitisk arkitektur” pekar man hårt på att använda befintliga hus. I elfte timmen har staden äntligen fått upp ögonen för ett slöseri som pågått i decennier. Att riva är det sämsta man kan göra, både ur ekonomiskt och ekologiskt hänseende. Hus som redan finns besitter ackumulerat arbete, det vill säga arbete någon redan betalat för. Det mesta av de miljöskadliga utsläppen är också redan gjorda.
I andra hand ska man använda sig av återvunnet material. För detta är Malmö igång med ett nytt stort center för återbruksmaterial i Nyhamnen som kommer bli ett av Europas största, kanske i sig ett bevis på att de rivits ohemula mängder i Malmö.
I sista hand ska man bygga helt nytt, och då med klimatsmarta material.
Det kniviga med att formulera övergripande mål för en hel stad är de radikalt olika förutsättningarna på olika platser i staden.
I skriften ”Mer malmöitisk arkitektur” försöker man knö in arkitekturens kreativa process i ett kommunalt format – en checklista – som byggbolag och andra hädanefter måste använda sig av. Utöver klimataspekten ska man när man bygger ta hänsyn till sådant som vilka behov Malmöborna har på platsen där man bygger och hur det ser ut runt omkring den. Ska huset utformas för att smälta in eller för att sticka ut? Kanske låter det som självklarheter. Men det ger en anvisning om vad en ny byggnad hädanefter måste leva upp till.
Som förebilder lyfter man fram en rad lyckade exempel från de senaste trettio åren. Hälften av dem är prestigeprojekt på central och värdefull mark. Moderna museet, Varvsstaden, Fyrtornet i Hyllie och Bo01. Detta är alla platser där man kan få tillbaka värdet som satsas på arkitekturen. Det är heller ingen slump att det är just i Varvsstaden det nu satsas på spetsprojekt med återbruk i fokus – som Malmö universitets nya byggnad Amphitrite och radhusen i 15-miljonersklassen på den före detta Svets- och pannverkstadens tak.
När det kommer till de perifera lägena lyfts mer modesta Malmö stad-satsningar som Sofielunds kulturljudzon, Holma torg, ekostaden i Augustenborg och Örtagårdstorget i Rosengård. Där markpriserna är lägre förordas inte spetsarkitektur – det handlar mer om att kommunen måste ge platser mer omsorg.
De flesta av exemplen påminner om det som gått förlorat i det industriella byggandet. I äldre hus och områden är skalan mer human och det mänskliga arbetet och omsorgen syns. Man brukar prata om att man ser spåren av handen, hantverket, till exempel att teglet murats för hand. Det är den här omsorgen som ger byggnader deras själ och skönhet och skänker platser känslan av trygghet.
Moderna museet och Varvsstaden visar tydligt hur nya hus kan profitera på den äldre arkitekturens egenskaper.
Där man bygger från scratch får man inget av detta gratis. Men här kan återbrukat byggmaterial komma väl till pass – som tegel – eftersom det bär spår av mänskligt arbete.
Bo01 är trivsamt just för att stadsplanen avviker från den industriella skalan och istället hämtar inspiration från medeltidens Hansastäder.
Det står förvisso redan i arkitekturpolicyn från 2018 att nya hus ska ge ”sinnliga upplevelser” och ”åldras med skönhet och värdighet”. De mest hållbara husen är ju hus som blir omtyckta, som människor vill fortsätta ta hand om.
Men riktlinjerna efterlevs sällan ens i bostadshus på de mest attraktiva lägena. Det industriella byggandet fungerar dåligt när man samtidigt vill ha stora vinstmarginaler. Allt för stora hus med låg takhöjd och klumpiga fönster är varken smickrande från insidan eller utsidan. Att andra städer tar vägen att bygga i ”gammal stil” är på ett sätt begripligt. Även om sådana försök sällan blir lyckade finns något att hämta i den klassiska arkitekturen: proportioner och material.
Varvsstaden vann ifjol Sveriges Arkitekters pris för bästa stadsplan. Ett par av husen har också fått eller nominerats till priser, som restaureringarna av de äldre husen Snickeriet och Gjuteriet. Men många av de nya bostadshusen lever tyvärr inte upp till den nivån, utan är talande exempel på att fina idéer lätt degraderas när de ska genomföras i verkligheten.
Vi är i allra högsta grad kvar i det industriella byggandet, och det kommer vi förbli om inget drastiskt händer. ”Mer malmöitisk arkitektur” ändrar inte på den saken. Men att skriften nu existerar är ett erkännande av att den marknadsstyrda modellen inte har byggt det Malmö vi önskar.
Går det att ställa krav på omsorg när stadsbyggandet är så beroende av kalkyler och vinster?
Det ”Mer malmöitisk arkitektur” gör genom att efterfråga platsbaserad arkitektur, uppfattar jag som ett välbehövligt försök att återupprätta en dragkamp mellan byggindustrins drivkrafter och det offentligas, alltså invånarnas, våra, behov. Jag hoppas att det ska finnas tid och resurser för mer av sådan dynamik – det blir spännande att följa fortsättningen.
KOMMENTAR. Genom kaffebarens fönster ser jag den nya enkelriktade Ystadsgatan. Den har blivit luftigare och fått blomkrukor med buskar i. Successivt ska Möllevången med omnejd bli allt mer bilfritt och ge plats för promenerande och cyklister. Visst låter det mysigt?
Ändå smakar kaffet jag dricker beskare än vanligt.
Genom enkelriktningen vill man uppmuntra cykling – men vilka förutsättningar finns för cykling, egentligen? På cykelstråken, som det som löper längs Ystadsgatan, trängs numera en senkapitalistisk röra av olika fordon. Där dundrar en eldriven lådcykel fram. Där kommer en matbudsmoppe med rosa ryggsäck pruttande. Sen en med grön ryggsäck. Mopederna ser ut att vara av den billiga äldre sorten, som lämnar efter sig en avgasdimma långt mer cancerframkallande att andas in än den från en modern bil. Detta för att leverera billig snabbmat till personer som inte orkar gå eller cykla.
I samband med ändringarna på Möllan har Malmö stad även uppmuntrat till att åka elsparkcykel, vilket lämnar mig frågande. När jag blickar ut kommer ingen elsparkcykel på Ystadsgatan, men jag kan föreställa mig en: den zickzackar fram bland sina medtrafikanter på cykelbana eller trottoar i så hög hastighet det går. I snitt sker tre olyckor med elsparkcyklar om dagen i Skåne.
Kaféets fönsterruta blir allt immigare, det börjar kännas instängt.
Enligt staden leder den enkelriktade gatan i längden till mindre biltrafik i området. Men jag är rädd att den här typen av små justeringar blir ursäkter för att slippa göra de större insatserna, som att faktiskt minska stadens inflöde av bilar. Stadsdelar som Möllevången ligger – liksom Rörsjöstaden, S:t Knut och kvarteren kring Nobel med flera – inkapslade i ett nät av breda bilvägar, som är de som alstrar mest buller och avgaser. När man begränsar smågator föreställer jag mig att förändringar blir svårare att genomföra på de bredare vägarna, där insatserna egentligen borde göras.
Den sista klunken kaffe är becksvart och smakar undergång. Kanske låter det överdrivet, men jo, det är inget mindre än apokalypsen jag känner närma sig.
Jag både går och cyklar mycket i Malmö, trots avgaser och dödsföraktande stämning. Och det stadstrafiken avslöjar, tydligare än något annat, är att människan sätter sin egen njutning före allt annat. Före klimatet, före andra människor, om det så gäller bensinmoppe-lungor eller de mineraler som ska huggas fram till onödiga batterier till elsparkcyklar. Om det ens är njutning det handlar om – vi snackar om bilåkning, hemkörda halvmjuka pommes frites och infantila elsparkcyklar.
Men inte ens de ständiga hälsolarmen om stillasittande livsstil och förtida död verkar kunna få människor att vilja använda sina ben.
Kaffekoppen är tom. Utanför rullar det på, bensinfordonen spyr ut sina avgaser och elfordonen får farten att öka.
Jag önskar, precis som Malmö stad verkar göra, att biltrafiken ska minska, att fler ska gå till fots eller cykla, att vi ska mota bort klimatkrisen.
Men jag har ingen makt över ekonomiska styrmedel, som att införa biltullar. Jag kan inte drämma till med skatter eller andra hinder för matbuds- och elsparkcykel-företag, för att mildra den hämningslöshet de lockar fram hos människan. Jag ensam kan inte få människor att vilja gå med benen.
Tegelindustrin fick ett uppsving i den första industrialiseringen. Författaren och tv-profilen Gunnar Wetterberg är aktuell med boken ”Byggarna”. Foto: Sara Mac Key
INTERVJU. Gunnar Wetterbergs nya bok ”Byggarna” visar hur mycket av Sveriges byggnadshistoria som kan härledas till Skåne. När jag frågar honom om detta låter han en aning förlägen.
– Möjligtvis finns här en orättvis bias, det är Skåne jag kan bäst. Men det är genom Skåne alla influenser kommer söderifrån. Man kan också säga att byggandet är mer varierat i Skåne än i övriga landet. I norra delen av Skåne finns timmerbyggandet och i södra korsvirkestraditionen som uppstod när träet tagit slut. Det är också i Skåne tegelbyggandet börjar, med Gumlösa kyrka.
Lund är ju också en av Sveriges tidigast anlagda städer.
– Ja, Lund och Sigtuna var först. När danska kungamakten kommer till Skåne är Uppåkra det etablerade sätet. Då utmanar de danska härskarna Uppåkra med att lägga Lund i närheten för att kunna utmana Uppåkra. Lund är ju inte ett jättebra ställe att bygga en stad på, men alla bra ställen var upptagna. Så Lund är en kungakonstruktion – tror jag. Det finns andra som tror annorlunda.
Gunnar Wetterberg bodde som barn i en lägenhet på Köpenhamnsvägen 40 a i Malmö. Huset ingår i ett folkhemsområde från 50-talets början: fyra rejäla lamellhus i tegel binds samman av en rad låga butikslokaler mot gatan. Innanför finns en stor gård med gångar och lekplatser.
– Det doftade av kanelbullar från Rosqvists bageri. Huset allra längst ned hade fru Behm en lekskola i bottenvåningen. Ett fantastiskt område.
Familjen flyttade till Stockholm 1963 när fadern, domare i Hovrätten i Malmö, börjat som lagbyråchef på Justitiedepartementet där han ansvarade för att skriva Brottsbalken. Men året därpå, när Gunnar Wetterberg var elva år, dog fadern. Modern flyttade hem till Malmö och gifte så småningom om sig, vilket ledde till att Gunnar som 16-åring flyttade hemifrån.
– Jag kom inte överens med min styvfar så jag blev utsparkad.
Omständigheterna var förstås sorgliga, men på den här tiden var det inga problem för ungdomar att hitta billiga bostäder. Han flyttade mellan rivningskåkar i Malmö, först Grangatan vid Värnhem och sen Simrishamnsgatan på Möllevången.
– Det var innan det renoverades, vi hade vedpanna i köket.
Arkitekturhistorien handlar vanligtvis om maktens byggnader, kyrkor och slott. Gunnar Wetterberg utgår hellre från den vanliga människan och vilka yxor som fanns till hands.
– Att bygga och bo har alltid varit en stor del av vår vardag och våra liv.
Människan har genom boendet manifesterat sin rikedom och status på olika sätt genom seklerna. Redan under bronsåldern kan arkeologer se social skiktning, till exempel genom att en del av långhusen är mycket längre och större än de andra.
– Det stora projekt som pågår i Uppåkra nu är huset på höjden, antagligen där Uppåkras härskare bodde.
Läget spelade också stor roll.
– Man byggde gärna på höjder, det var till exempel praktiskt när det gällde regnet. Det fortsatte man med senare: Dalby kyrka är ett sådant exempel. Den store mannen ville i sin tur bo nära kyrkan.
Ett maktbygge Gunnar Wetterberg beskriver ingående är Lunds domkyrka. Mest imponerad är han av all sten – 70 000 ton – som skulle brytas och forslas dit mellan år 1080 och 1145.
Det enorma katedralbygget saknade tidigare motstycke i Norden och för första gången blev byggandet en yrkesspecialitet. Då erfarenhet saknades lokalt anlitades stenmästare och erfarna hantverkare från England.
– Lunds domkyrka var i praktiken en yrkesskola för stenbyggandet i Sverige. Hundra år efter den byggdes tre hundra stenkyrkor bara i Skåne.
Men vilka var det egentligen som byggde domkyrkan? Man har funnit gravar i Lund från den här tiden, där skeletten härstammar från annan plats och bär spår av bristsjukdomar: de danska kungarna hämtade helt enkelt slavar i Rügen med omnejd, menar han.
– Man kan ju bli beklämd, men så såg maktförhållandena ut på den tiden. Det är hemskt men nu står kyrkan där och den har väl fyllt en del goda funktioner sen dess. För att kunna skriva historia får man ibland försöka hålla igen sina egna sympatier och antipatier för att kunna tränga in i vad som hände. Jag blir mer upprörd över dem som vid förra sekelskiftet exploaterade arbetarna och lät dem bo i vidriga kåkstäder i utkanten av storstäderna, det ligger närmare i tiden.
Byggandet var dock ett hårt arbete även för den avlönade personalen. En talande detalj i boken är en kaloritabell för byggnadsarbetare från 1500-talet: ”År 1555 utspisades byggmästaren och hans folk med 5 605 kalorier per man, plus 1 517 kalorier i form av öl /…/ idag beräknar Livsmedelsverket 2 400–3 000 kalorier för män i åldrarna tjugofem-femtio år.”
– De första specialiserade byggarna är de som arbetade på kungens slott och fästningar. Det finns bevarade matlistor från utspisningar. Att dricka öl är ett mycket bekvämt sätt att få i sig mycket kalorier. Och vattnet kunde vara förorenat, så öl var ofta mer hälsosamt att dricka än vatten.
I ”Byggarna” syns det tydligt hur lång tid svenskarna varit bönder och hur kort den urbana perioden är i jämförelse. Ännu en omvälvande förändring som började i Skåne. Eftersom danska lagar fortfarande gällde i Skåne kunde Rutger Macklean på Svaneholm vräka bönderna i Skurup och dela in gårdarna i sammanhållna skiften, en reform som sedan slog igenom i hela Sverige och ledde till ökad produktivitet, och på sikt även till att så många lämnade landsbygden för städerna eller Amerika.
– Jordbruket och järnvägen drev den första industrialiseringen. Det gjorde att befolkningen och köpkraften ökade – och då växte städerna i sin tur. En del av min släkt var textilföretagare i Lund – deras affärer växte under 1800-talet då folk från landsbygden kom till Lund och köpte tyg och kläder.
Gunnar Wetterberg berättar entusiastiskt om hur människan under flera hundra år kunde arbeta på ungefär samma sätt, sedan kom en teknisk förändring som gjorde att allt snabbt förändrades. Det kan handla om att vassare yxor skapar en möjlighet att timra stugor istället för att som tidigare bygga långhus. Eller att det på 1880-talet är finast att bo längst ned i ett flerbostadshus – fram till det att någon uppfinner hissen och ordningen kastas om.
– Vid förra sekelskiftet kom stålet och betongen och plötsligt kunde vi börja bygga på ett helt annat sätt, hänga fasaderna på skelett istället för att fasaderna var bärande.
– Fram till andra världskriget var många lägenheter bara ett rum och kök. Efter kriget fick folk bo i två- och trerummare och då ser vi hur vardagsrummet blir vardagsrum när vi ställer in tv-apparaten. Jag tycker att sånt är jätteroligt, det är viktig historia fastän vi inte tänker på det! Om folk har läst den här boken ska de kunna gå ut på stan och se på byggnader med nya ögon.
På nästan fyrahundra matnyttiga sidor når Gunnar Wetterberg fram till nutidsmänniskans sätt att bygga och bo. Han ser två huvudsakliga svårigheter. Det ena är att byggandet är klimatbov, det andra är bostadsbristen.
Han funderar kring att man mäter välfärden med medellivslängd – men att man också borde kunna mäta den genom boendet.
– Dagens bostadssituation är hemsk. Det är inte klokt vad priserna sprungit iväg. Det här att barn är tvungna att bo kvar hemma till 25–30 års ålder, till exempel. Det är väldigt ledsamt att det är så svårt att hitta någorlunda billiga och bra bostäder. Jag hade ju tur som kunde bo i rivningskåkar när jag flyttade hemifrån, det var ganska billigt.
Finns det något att lära av historien här?
– Miljonprogrammet var ett försök att lösa en situation med bostadsbrist och dålig standard. Det var en oerhörd ekonomisk
satsning, svår att upprepa.
– Det viktiga är att få loss hyresbostäder med rimliga hyror, folk
ska inte behöva sätta sig i miljonskulder för att få sin första lägenhet,
det är sjukt. Det behövs en renässans för allmännyttan, som måste få resurser och mark. Många politiker ojar sig över läget på bostadsmarknaden, men syns inte så mycket handling bakom orden
än så länge.
FAKTA: Gunnar Wetterberg
Född: 1953 i Malmö. Hans far var domare i Hovrätten och hans mor adjunkt i engelska, tyska och franska på bland annat Petri- och Latinskolan. ”Hon var nog den första frun till någon i Hovrätten som fortsatte jobba efter att hon fått barn.”
Familj: Sambo. Fyra egna barn och ett bonusbarn.
Bor: Lägenhet i Vasastan i Stockholm, fritidshus i Skånes Fagerhult och Brantevik.
Gör: Tidigare diplomat samt chef för långtidsutredningar på Finansdepartementet. Sedan drygt tio år författare och föreläsare. Har skrivit ”Skånes historia 1–3”, ”Träd”, ”Prästerna” och ”Ingenjörerna”.
Tidigare: Fram till 1987 var Gunnar Wetterberg aktiv inom Vänsterpartiet kommunisterna. ”Jag hörde till dem som radikaliserades i elevrörelsen i slutet av 1960-talet. Mina kompisar gick till bokstavsgrupperna och tyckte jag var småborgerlig. Men i VPK kunde man påverka politiken. Jag lärde mig mycket av Kurt Sjöström i Malmö. Han var en riktig politiker och en remarkabel socialarbetare i Malmö. När jag sedan tyckte för olika mot VPK i olika samhällsfrågor lämnade jag partiet.”
Fritid: Jag är en sån här liten skogsbonde, jag jobbar som allra bäst på gården i Skånes Fagerhult. Jag skriver och läser ett par timmar och när jag kör fast går jag ut med sågen och röjer. Och när jag är klar har det lossnat med det andra. Det är den perfekta tillvaron.
Läser just nu: Han Kangs ”De levande”, den är så fruktansvärt hemsk att jag bara klarar läsa 20 sidor åt gången, jag är en rätt blödig typ.
Aktuell med: Boken ”Byggarna”. Bokens dag i Malmö 8/11.
RECENSION.Genbrug. Dansk Arkitektur Center. Köpenhamn. T o m 10/9.
Med arkitekturen finns något mycket motsägelsefullt. Byggandet är ett fantastiskt verktyg för att göra vår värld mer socialt hållbar. Man kan bygga nya bättre hem, skolor, sjukhus och bibliotek – sådant som skapar ett gott samhälle.
Samtidigt är det vansinnigt ohållbart att bygga, ur ekologisk synvinkel. I Sverige står till exempel enbart nybyggen för drygt 20 procent av utsläppen av växthusgaser och siffran stiger när husens energianvändning tillkommer.
Kan man då äta kakan och ha den kvar?
Ja, men man bör inte bygga mycket. Och den stad eller det land som seriöst vill arbeta för klimatet måste se över byggverksamheten och återanvända så mycket material det bara är möjligt.
För den som vill inspireras och lära sig mer rekommenderar jag ett besök på Dansk Arkitektur Center (DAC) i Köpenhamn. Här pågår just nu utställningen ”Genbrug!” med det uttalade syftet att påverka attityden till återbruk bland vanliga människor. Till och med själva utställningen är gjord helt utifrån ta vad man har-principen, alltså av återbrukat material från tidigare utställningar.
Pihlmann Architects projekt ”Thoravej 29” i Nordvest i Köpenhamn, där man har totalrenoverat och uppdaterat ett kontorshus från 1960-talet till en kontorshub av idag. Bild: Julia Svensson
Första delen handlar om det ingenjörsmässiga, hur mycket byggandet hugger av vårt jordklots resurser. Här finns mycket matnyttigt. Mest drabbande är utsnittet från Viktor Kossakovskys prisbelönta dokumentärfilm ”Architecton”. På en stor skärm syns poetiska scener från ett stenbrott, hur stenen bryts och rasar nedför brottets branter.
En vemodig och viktig påminnelse; när man mäter koldioxid har man bara räknat på själva utsläppen. Men när man bygger går det förstås också åt en förskräcklig massa av jordens resurser, som tagit miljoners miljoner år att bygga upp. Frågan är enorm.
Ett stort dilemma är också att det kortsiktigt ofta kostar mer att återbruka, både hus och byggmaterial, än att bygga nytt. Därför är det viktigt att belysa vad man, utöver bättre samvete, kan få för pengarna.
Det finns en hel del intressanta exempel på utställningen. Av stort allmänintresse i Köpenhamn är förstås projektet att bygga upp Børsen efter branden. I en fängslande video visas hur man rätar ut varenda gammal krokig spik.
Det gäller också att få privatpersoner att bygga miljövänligt: för att sälja in återbruk till folket har DAC också kallat in danska kungaparet: Kung Frederik och drottning Mary förevisar sitt nya annex helt i återbrukat material.
För den som vill ha något mer hard core finns ett lysande och färskt exempel i arkitektbyrån Pihlmann Architects ”Thoravej 29”. Man har totalrenoverat och uppdaterat ett kontorshus från 1960-talet till en kontorshub av idag – med mottot att inget material får lämna byggplatsen. Resultatet är minst sagt tjusigt och får högsta betyg: 95 procent av husets originalmaterial har återanvänts.
”Thoravej 29” är på många sätt ett pionjärarbete och det som bäst fokuserar på ett av de stora problemen med återbruk idag. Det är viktigt att få till stånd ett återbruk av den sena modernismens brutala byggnader, otidsenliga och med renoveringsbehov, den typ av hus det hittills varit mest fördelaktigt att riva.
Såhär såg kontorshuset ”Thoravej 29” ut före Pihlmann Architects uppdatering. Bild: Julia Svensson”Peder Lykke-höghuset” på Amager är ett annat sådant exempel: Rivning har varit planerad sedan 2010 och de sista invånarna flyttade ut 2022. Men så ändrade man sig – nu anses huset, med all 1970-talsbetong, värt att bevara.
EU vill bli världens första klimatneutrala region och därför behöver 35 miljoner kvadratmeter hus renoveras och energieffektiviseras, inte minst i öst. På en videoskärm talar EU-kommisionens ordförande Ursula von der Leyen om New European Bauhaus, designdelen av unionens klimatarbete: ”Vi kan inte få EU:s invånare med på klimatomställningen om de inte ser att resultatet blir vackert.” Hon flankeras av en lettisk kvinna som dedikerat odlar blommor i sin trädgård intill ett 70-talshöghus.
En aspekt som inte tas upp i den här annars utmärkta utställningen är vad alla världens konflikter gör med återbruket. Svårigheten blir inte mindre av att det pågår krig i omvärlden. Är inte krigshot det ultimata hindret när man vill motivera europeer att leva klimatanpassat?
Det går inte att blunda för att bomberna som förstör liv och byggnader i Ukraina och Mellanöstern är omöjliga att kompensera för. De politiska konflikterna saboterar just nu all form av hållbart samhällsbygge.
KOMMENTAR. På tre decennier har bostaden gått från att vara en grundbult i välfärdssystemet till att bli en handelsvara, en investering, något att tjäna pengar på.
Jag trodde att kulmen var nådd. Men den 1 juli i år tar Sverige ännu ett steg närmare en bostadspolitik där marknaden styr allt. Då träder Boverkets nya byggregler i kraft.
Dessa regler, som av Boverket kallas ”Möjligheternas byggregler”, har mötts av en mängd kritiska remissvar angående lämplighet, hälsa och säkerhet – men ändå har det inte gjorts mer än marginella förändringar i de föreslagna reglerna.
En uppseendeväckande förändring är att detaljerade anvisningar, som siffror, slopas. Hittills har det funnits exakta minimikrav för hur en ny bostad får byggas. Till exempel rumshöjd på 2,40 m. Dessa krav ersätts nu med formuleringar som ”tillräcklig rumshöjd”. Den som avgör vad som är tillräckligt – det är inte längre staten, alltså vi alla tillsammans, utan byggaktören, det vill säga marknaden.
Hur kan en bostad se ut med de nya reglerna? Under våren har ett verk kallat ”Exempellägenheten” turnerat från Arkdes i Stockholm till Arkitektskolan i Lund och Form Design Center i Malmö. Detta var en fullskalig modell av en lägenhet som inom en snar framtid kommer bli möjlig att bygga enligt svenska regler. Lägenheten mätte 2,20 meter i takhöjd, 20 centimeter lägre än nuvarande minimigräns.
Köket var placerat i en korridor. Det kombinerade vardags- och matrummet var inte särskilt stort – här fanns dessutom lägenhetens enda fönster. De två sovrummen saknade fönster och rumslängden tillät inte passage vid sängarnas fotändor – vilket, förutom att sovrummen var svåra att använda som arbetsrum, också betyder att dubbelsovrummet inte längre var funktionsanpassat. I det här kyffet föreställer jag mig att man med lite god vilja kan klämma in en familj med två vuxna och två barn.
Boverket utgår förstås från att alla byggaktörer gör sitt bästa. Tanken är att det nya regelverket ska ge bättre bostadsarkitektur. Till exempel ger de nya reglerna mer frihet att föreslå egna lösningar och främja nytänkande och flexibilitet. Detta kan säkert fungera utmärkt i en del fall. Men samtidigt har det fram till nu inte varit förbjudet med 3 meter i takhöjd – ändå har få byggt högre än 2,40.
En av få skärpningar i det nya regelverket är krav på fönster i vardagsrum och vid matplats.
När jag talar med Malmös stadsarkitekt Finn Williams, som arbetat med liknande frågor i London, rör sig Sverige med pågående avregleringar i en liknande riktning som England gjort sedan 1980-talet. Där utmynnade bristen på ansvar i den tragiska branden i Grenfell Tower 2017, ett hyreshus som renoverats med billiga och brandfarliga material.
”Jag skulle inte säga att de nuvarande förändringarna i Sverige innebär en direkt risk för att något liknande som Grenfell skulle kunna hända här – än. Däremot kan Grenfell ses som en varning om de långsiktiga risker som kan uppstå om man successivt överlåter ansvar till den privata sektorn utan tillräcklig tillsyn och kontrollmekanismer”, säger han.
I England har man till och med tagit bort krav på bygglov för vissa typer av bostäder – men efter att ha sett det undermåliga resultatet jämfört med bostäder med vanlig bygglovsprocess har man sedan 2022 infört nya Space standards, gränsvärden som måste följas.
Sverige – ett föregångsland för goda bostäder – gör sig här av med ännu en garanti för att lagen om en god bostad för alla efterlevs.
Vem kommer hamna i de sämsta lägenheterna? De som inte har råd med bättre. Jag blir förbannad över mindre.
Men nu står vi inför faktum, om en månad träder Möjligheternas byggregler i kraft.
Sveriges 290 kommuner kommer alla att behöva förhålla sig till detta, vilket kommer orsaka både huvudbry och ökade kostnader de närmaste åren. I en stor stad som Malmö finns ett rejält stadsbyggnadskontor med visioner och en stadsarkitekt med relevant erfarenhet. Men för många mindre kommuner kan det bli knivigare.
Och då står vi inför ännu större skillnader i livskvalitet både mellan centrum och periferi, och mellan dem som har och dem som inte har.
Brf Pärlan på Brunnshög ligger mellan spårvägen och Nobelparken. Huset har ritats av Lyan Arkitekter. Foto: Julia Svensson
ARKITEKTUR. Namnet måste vara ironiskt. Pärlan är allt annat än en skimrande liten pärla. Det är ett nybyggt bostadskvarter intill en spårvagnshållplats på Brunnshög.
Huset – en bostadsrättshus med betongfasad och indragna balkonger – stod färdigt i fjol men är nu åter aktuellt.
Tillsammans med en rad hus, däribland Fyrtornet och Drivbänken i Hyllie, är Pärlan nominerat till… nej, inte det prestigefyllda Kasper Salin-priset utan dess motsats: Arkitekturupprorets pris för fulaste nybygge, som röstas fram på rörelsens hemsida.
Arkitekturupproret vill förbjuda modernism och återgå till byggande i klassicistisk tradition. Vid det här laget är det en rätt känd rörelse, vars representant reser landet runt och bedriver lobbyarbete bland M- och SD-politiker. I Skåne har Landskrona, Lund och Ystad fått besök, enligt ett omdebatterat och läsvärt reportage i SvD nyligen.
Upproret – som i princip ogillar allt som byggts efter 1917 – ser extra rött när det gäller betongfasader. Så rött att man inte lagt märke till att Brf Pärlan har större ambitioner än flera av sina nybyggda grannar.
Pärlan är besläktat med Cord Siegels brutalistiska hus Ohboy i Västra hamnen i Malmö och danska BIG:s två bostadskomplex 8-tallet och VM-bjerget i Örestad.
Den med nischer uppbrutna fasaden gör att det trots omfånget inte upplevs enormt. Innergården har en intim känsla. Och dessutom har kvarteret bara fem våningar, när huset på andra sidan spårvägen har nio-tio där det är som högst.
De gula träpartierna ser förvisso ut som en kompromiss, även om jag förstår tanken med att kombinera betongen med varmare kulörer. Men Pärlan ser helt enkelt ut att vilja något mer för sina invånare än grannhusen – och förtjänar inte epitetet fulaste nybygge.
Ser man sig om på Brunnshög finner man dock en hel del exempel på det som inte fungerar med dagens bostadsbyggande: otympliga hus, trista detaljer. Endast ett hus gör mig riktigt glad: Kvarteret Lagerkransen. Här är detaljerna på plats.
Men Brunnshög är långt ifrån ensamt. Samma sak gäller i hög gradVarvsstaden i Malmö, som nominerats till Sveriges Arkitekters Planpris, bland annat som pionjärprojekt inom återbruk.
När jag cyklar omkring här reagerar jag på antalet prefabricerade tegelfasader i olika kitschiga varianter. Om dessa är tänkta att snacka med de gamla varvsbyggnaderna har man misslyckats. I flera hus har man också satt in klumpiga fönster – standard men absolut inte mer. Och gick det verkligen inte att klämma in fler våningar?
De flesta husen är kolosser. Några av dem reser sig dessutom över massan – så att alla måste se dem. Det finns knappast ett tydligare sätt att kränga kvadratmeter. Men vilken stad vill ha en medioker skyline?
Detta i Malmös spjutspetsområde. Jag ser ambitionerna i den nya parken och längs kajerna. Men bebyggelsen lever inte upp till detta. Vad spelar ett prestigefyllt planpris för roll när man fyller planen med det här?
Men – vore det då bättre om Brunnshög och Varvsstaden såg ut som Lundagård och Lilla torg? På storstadsregionernas allra mest attraktiva lägen är det säkert inga problem att finansiera träfönster och fasader som murats och dekorerats för hand. Men den politiker ljuger, som utlovar nybyggda Bullerbyar och klassicistiska stenstäder för alla.
Så länge vi bygger samhället enligt nuvarande oreglerade marknadsekonomi (som på en del sätt liknar den som rådde när den riktiga stenstaden byggdes) kommer det man bygger för vanligt folk alltid att göras på billigare sätt: fönsterspröjs, ornament, fasader. De klassicistiska förtecknen skulle se kulissartade ut – inte tjusiga eller pampiga, särskilt inte efter några regniga vintrar. Det kommer fortsätta vara storskaligt och trångt och inte hålla så länge.
Så nej. Lösningen för Brunnshög och Varvsstaden är inte stilen på de nybyggda husen.
Hur ska våra städer bli vackrare då? Storskaligheten på Brunnshög går igen i alla Malmös nya stadsdelar: Varvsstaden, Hyllie med flera. Det måste till bra mycket omsorg om bottenvåningar och omgivning för att de här områdena inte ska bli direkt människofientliga.
Arkitektur är inte bara yta – en byggnads eventuella skönhet handlar också om värdena den utstrålar. Skyldiga till vår tids storskaliga norm – liksom till husens brist på finess är till största del vinstgalna byggföretag och kommuner som ansvarar för planer och bygglov. Arkitekterna kunde också engagera sig mer än vad de gör, men i Sverige har arkitekten inte slutansvar, och kan kopplas från eller bytas ut.
Skönhet måste skiljas från stil. Inom alla stilar finns bra och dålig arkitektur. Det som framför allt avgör om något är vackert är kvalitet: Är skalan mänsklig? Hur ser livet mellan husen ut – är det grönt, humant och småskaligt eller hårt, otympligt och alltför trafikerat? Och naturligtvis kvaliteten på enskilda byggnader. Även enkla detaljer kan vara vackra, det handlar om proportioner och materialval och hur noggrant utfört något är.
När Kasper Salin- och Kasper Kalkon-priserna väl är utdelade i nästa vecka: Det är dags för ett riktigt uppror. Ett uppror där byggföretag som vill göra skillnad gör sina röster hörda. Byggherrar som vill anta rollen av den traditionella byggmästaren, som drivs mindre av kronor per kvadrat och vars ord om ett vackrare och mer hållbart samhälle inte bara är tomma floskler.
Interiör från De Vylder Vinck Tailleus restaureringsprojekt i Melle i Belgien. Foto: Julia Svensson
ARKITEKTUR. Det arkitekturprojekt som gjorde mig lyckligast under studieresan till Belgien i somras var De Vylder Vinck Taillieus restaurering av ett hus vid den psykiatriska kliniken i Melle (Tidskriften Arkitektur 3 /2018). Från att ha stått öde är huset nu en vacker ruin, nästan ett konstverk, som dessutom har flera funktioner för kliniken intill. Här finns eldstad för informella möten och glaskuber med bord och stolar för de formella.
Utöver skönheten är detta något så ovanligt som en byggnad som
inte utstrålar omedelbar ekonomisk vinst. Den har inget annat
tydligt syfte än att personal och patienter får en finare och bättre park.
Under resan fick jag en reality-check när jag läste Sveriges
Arkitekters Instagram-uppdateringar från Almedalsveckan. Här postades citat som:
”Vi arkitekter borde bry oss mindre om fasader och vilka magasin vi är med i och mer om hur vi bygger våra städer” (Martin Sundberg, White Arkitekter) och ”Arkitekturen är ingen rostig fasad, den gör något med våra liv” (Christer Larsson, professor i stadsbyggnad LTH).
Visst kan man önska sig tillbaka till folkhemmets arkitekturpolitik, som på riktigt förbättrade samhället. Men retoriken på Instagram, funktion före estetik, återupprättar inte arkitekturens politiska kraft. Den lägger sig som en dimridå framför en dålig byggkvalitet.
Arkitekter är aktörer på en krasst kommersiell marknad. Det gör att många arkitektkontor är tvungna att gå med på lösningar som ger sämre kvalitet och i längden är mindre hållbara för att försörja sina anställda.
Ett sätt är att vara mer idealistisk är att, som De Vylder Vinck Taillieu, ha en mindre firma och bara ta vissa uppdrag. Ett annat är att göra som arkitekturkollektivet Rotor i Bryssel, som sysslat med återbruk sedan 2005.
För att komma till rätta med hållbarhetsfrågorna måste arkitekterna argumentera för sin unika kunskap och inte låtsas som om estetik är oviktig i vardagsarkitekturen. Estetiken är en väsentlig del av stadsbyggandet då den speglar husens kvalitet. Hur hållbar är en stadsmiljö där husen ser lite rackiga ut från början och sedan måste renoveras efter tio år? Byggbranschens stora klimatpåverkan skulle vara lättare att ursäkta om husen var tänkta att stå under lång tid.
Projektet i Melle är naturligtvis ett undantag, lätt att imponeras av. De projekt som under Belgienresan också förtjänar beundran är mer oansenliga. De nybyggda bostadshusen i tegel i östra Antwerpen i området Groenkwartier utvecklat under ledning av Stephané Beel. Bostäderna klädda i vit och grön keramik av De Vylder Vinck Taillieu på Binnenvaartstraat i Antwerpens hamn eller deras projekt Iglo i miljonprogramsområdet på andra sidan floden Schelde.
Dessa hus är byggda av robusta material som tål att åldras. Här syns noggrann omsorg om estetik och detaljer. Hållbara hus, helt enkelt.
ARKITEKTURUTSTÄLLNING. Frank Lloyd Wright at 150. Unpacking the archive. Museum of Modern Art, New York. T o m 2017–10–01.
Solomon R Guggenheim Museum sticker än i dag ut som ett av New Yorks arkitektoniska landmärken. En vit snäcka där konstutställningarna löper uppåt längs en ramp, i en spiral.
Men det är inte, som man kunde tro, på Guggenheim som arkitekten Frank Lloyd Wrights (1867–1959) 150-års dag firas. Istället är det MoMA som går igenom det enorma arkivet som USA:s störste arkitekt lämnade bakom sig.
Det är en gedigen utställning som sträcker sig genom många rum på museets tredje våningsplan. Publiken lotsas genom ett urval av hans totalt över 1000 designade och 500 färdigställda byggnader, som presenteras med modeller, ritningar, publikationer och tidningsartiklar.
En stor del av hans karriär kännetecknas av villor för privatpersoner.
Denna så kallade präriemodernism, platta modernistiska villor som domineras av horisontella linjer, uppstod under tidigt 1900-tal för att passa in i mellanvästerns vidsträcka slättlandskap. Frank Lloyd Wright var och är ännu en tydlig inspirationskälla för flertalet moderna arkitekter, som till exempel svensken Bruno Mathsson.
Wrights mest kända hus, utöver Guggenheim, är den spektakulära villa han ritade 1937 åt Edgar Kaufmann, ”Fallingwater” i Pennsylvania, som genom en vågad konstruktion svävar över ett vattenfall.
Utställningens olika avdelningar fokuserar bland annat på Frank Lloyd Wrights ornamentik, på hans konstruktioner och på hans intresse för samspelet mellan byggnader och landskap.
De olika tidsepokerna lyser igenom. Man ser det tidiga 1900-talets optimism då städerna växte och den nya betongtekniken tillät skyskraporna att skjuta i höjden. En tydlig kontrast mot 1930-talets depression då Wright började intressera sig för jordbruk och livet på landet.
Det finns många tillfällen till fördjupning. Bland godbitarna finns videointervjuerna med framstående forskare om olika delar av Frank Lloyd Wrights verk. Jag fastnar framför en som handlar om hans visioner för socialt byggeri.
För även om han främst är känd för sina privatvillor var arkitekturens roll i samhället central för honom. Efter andra världskriget skapade han till exempel The Usonian Automatic System, som tillät fler amerikaner än de rika att bygga sina egna hus med hjälp av betongblock som de göt själva. En sorts egnahemshus, särskilt intressanta för vår tid, där samhället åter kämpar med bostadsbrist och sociala klyftor.
Att undvika ett fokus på Frank Lloyd Wrights problematiska privat- och yrkesliv i övrigt är ett bra val. För man ska inte låta sig luras av utställningens något torra utsida. De handritade skisserna och teckningarna är i sig ofta fascinerande konstverk, och är nog för att ge besöket behållning även för en mer allmänt intresserad publik.
Ett av många exempel på detta är bilderna av Guggenheimmuseet, som började byggas 1943 och stod färdigt samma år som Frank Lloyd Wright dog. På de tidiga akvarellerna skissade han museet i rosa och orange(!).
RECENSION.Vallastaden 2017 – Bo- och samhällsexpo. Linköping. Tom 2017–09–24.
Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.
Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Där intill går bussen till Linköpings centrum.
Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma felleshus.
Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.
Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men istället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.
Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna KjellgrenKaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.
Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.
Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.
Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.
Inte sällan tycks arkitekten ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med till exempel iögonfallande fasad, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.
De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.
Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.
I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till mer varierad stadsbild.
Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.
Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att Vallastaden blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.
KONSTGALLERI.Damien Hirsts Newport Street Gallery, London
KONSTUTSTÄLLNING. Ornamental hysteria. Ashley Bickerton. T o m 2017–08–20.
Sedan en tid delar Damien Hirst med sig av sin egen enorma konstsamling i Newport Street Gallery i London.
Ett måste för konst- och arkitekturfantaster på Londonbesök. Galleriet har ritats av den brittiska firman Caruso St John, som även ansvarar för ombyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Det är en utsökt byggnad, 2016 belönad med Royal Institute of British Architects prestigefulla Stirling prize. Tre äldre industribyggnader i tegel bildar en enhet med två nya matchande hus och ett taggigt tak kröner den intrikata tegelfasaden.
Restaurangen Pharmacy 2 är också en viktig del. Utöver konst är Hirsts stora passion just mat, och detta är en återetablering av hans tidigare restaurang med samma namn i Notting Hill. I apotekstemat ingår platsspecifika verk av Hirst själv, däribland ett av hans ”Medicine cabinets”.
Den här gången har Hirst valt en betydligt mindre tjusig plats än Notting Hill. Newport Street ligger i Vauxhall i London, ett område på södra sidan av Themsen känt för sin bilindustri. Galleriet är en del av en gentrifieringsprocess. Mittemot det långsträckta galleriet, i lokalerna under det upphöjda tågspåret, syns kreativa studior och en bilmek med skylten ”Vauxhalls sista garage”.
Hirsts syfte är filantropiskt och han bjussar på inträdet – men mecenatskapet och uppförandet av ett konstgalleri för 25 miljoner pund är naturligtvis också en maktmanifestation.
Bland konstnärerna som hittills visats återfinns bland andra Gavin Turk och Jeff Koons. Hirst mötte den nu aktuelle amerikanen Ashley Bickerton (f 1959) i New York i slutet av 1980-talet, då Bickerton var en nyckelfigur i East Villages konstscen.
Redan då var Bickerton upptagen av konstens förhållande till kommersialismen – och de tidigaste verken är konceptuella skulpturer om konst som simpel handelsvara (Bickerton har liknat konstnärer vid pudlar som dansar för de superrika, de så kallade enprocentarna.) På 90-talet tröttnade han på storstadslivet och slog sig ned på Bali.
I salen med dubbel takhöjd står den högresta skulpturen ”5 Snake heads”, fem ormar med otäcka människoansikten, medan hajskulpturer hänger i rep från taket. Verk som kan tänkas symbolisera människans paradoxala rädsla för ondskan – trots att det är vi själva, inte hajar eller ormar, som hotar världen.
På galleriets andra våning kulminerar Bali-hedonismen i en huvudlös och gravt överviktig människokropp som placerats på en vespa, likt ett köttknyte.
Hirst har samlat verk av Bickerton i ett drygt decennium. Likheten med hans egen estetik är slående, liksom fäblessen för kitsch och provokation. Men Hirst fångas säkert också av Bickertons förhållningssätt till konstvärlden – fast vad händer när en konstnär som Hirst själv blir en superrik enprocentare?
Galleriet framstår i sammanhanget som nedtonat. Förutom i restaurangen är det vitmålade väggar och vitt tegel som gäller. Det är de rymliga lokalerna och precisionen, finliret med detaljer, som är det mest exklusiva. Till exempel trappornas specialgjutna ledstänger som fällts in i väggen.
I bortre delen av bottenvåningen ligger en butik. Här säljs i huvudsak Hirsts egna exklusiva tryck och andra varor. Oavsett vem som ställer ut i galleriet är det inget snack om vem som är huvudperson.
Trapphusen ger associationer till Pantheon, där himlens ljus släpps in genom en öppning i taket, oculus. Men i Newport Street Gallery är det ingen gud som tillbes. Det är konstnären, eller snarare den store konstentreprenörens ljus som strålar ned i byggnaden.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
Finns det något att lära av historien här? 
