ARKITEKTURUTSTÄLLNING. Frank Lloyd Wright at 150. Unpacking the archive. Museum of Modern Art, New York. T o m 2017–10–01.
Solomon R Guggenheim Museum sticker än i dag ut som ett av New Yorks arkitektoniska landmärken. En vit snäcka där konstutställningarna löper uppåt längs en ramp, i en spiral.
Men det är inte, som man kunde tro, på Guggenheim som arkitekten Frank Lloyd Wrights (1867–1959) 150-års dag firas. Istället är det MoMA som går igenom det enorma arkivet som USA:s störste arkitekt lämnade bakom sig.
Det är en gedigen utställning som sträcker sig genom många rum på museets tredje våningsplan. Publiken lotsas genom ett urval av hans totalt över 1000 designade och 500 färdigställda byggnader, som presenteras med modeller, ritningar, publikationer och tidningsartiklar.
En stor del av hans karriär kännetecknas av villor för privatpersoner.
Denna så kallade präriemodernism, platta modernistiska villor som domineras av horisontella linjer, uppstod under tidigt 1900-tal för att passa in i mellanvästerns vidsträcka slättlandskap. Frank Lloyd Wright var och är ännu en tydlig inspirationskälla för flertalet moderna arkitekter, som till exempel svensken Bruno Mathsson.
Wrights mest kända hus, utöver Guggenheim, är den spektakulära villa han ritade 1937 åt Edgar Kaufmann, ”Fallingwater” i Pennsylvania, som genom en vågad konstruktion svävar över ett vattenfall.
Utställningens olika avdelningar fokuserar bland annat på Frank Lloyd Wrights ornamentik, på hans konstruktioner och på hans intresse för samspelet mellan byggnader och landskap.
De olika tidsepokerna lyser igenom. Man ser det tidiga 1900-talets optimism då städerna växte och den nya betongtekniken tillät skyskraporna att skjuta i höjden. En tydlig kontrast mot 1930-talets depression då Wright började intressera sig för jordbruk och livet på landet.
Det finns många tillfällen till fördjupning. Bland godbitarna finns videointervjuerna med framstående forskare om olika delar av Frank Lloyd Wrights verk. Jag fastnar framför en som handlar om hans visioner för socialt byggeri.
För även om han främst är känd för sina privatvillor var arkitekturens roll i samhället central för honom. Efter andra världskriget skapade han till exempel The Usonian Automatic System, som tillät fler amerikaner än de rika att bygga sina egna hus med hjälp av betongblock som de göt själva. En sorts egnahemshus, särskilt intressanta för vår tid, där samhället åter kämpar med bostadsbrist och sociala klyftor.
Att undvika ett fokus på Frank Lloyd Wrights problematiska privat- och yrkesliv i övrigt är ett bra val. För man ska inte låta sig luras av utställningens något torra utsida. De handritade skisserna och teckningarna är i sig ofta fascinerande konstverk, och är nog för att ge besöket behållning även för en mer allmänt intresserad publik.
Ett av många exempel på detta är bilderna av Guggenheimmuseet, som började byggas 1943 och stod färdigt samma år som Frank Lloyd Wright dog. På de tidiga akvarellerna skissade han museet i rosa och orange(!).
RECENSION.Vallastaden 2017 – Bo- och samhällsexpo. Linköping. Tom 2017–09–24.
Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.
Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Där intill går bussen till Linköpings centrum.
Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma felleshus.
Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.
Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men istället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.
Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna KjellgrenKaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.
Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.
Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.
Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.
Inte sällan tycks arkitekten ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med till exempel iögonfallande fasad, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.
De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.
Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.
I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till mer varierad stadsbild.
Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.
Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att Vallastaden blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.
KONSTGALLERI.Damien Hirsts Newport Street Gallery, London
KONSTUTSTÄLLNING. Ornamental hysteria. Ashley Bickerton. T o m 2017–08–20.
Sedan en tid delar Damien Hirst med sig av sin egen enorma konstsamling i Newport Street Gallery i London.
Ett måste för konst- och arkitekturfantaster på Londonbesök. Galleriet har ritats av den brittiska firman Caruso St John, som även ansvarar för ombyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Det är en utsökt byggnad, 2016 belönad med Royal Institute of British Architects prestigefulla Stirling prize. Tre äldre industribyggnader i tegel bildar en enhet med två nya matchande hus och ett taggigt tak kröner den intrikata tegelfasaden.
Restaurangen Pharmacy 2 är också en viktig del. Utöver konst är Hirsts stora passion just mat, och detta är en återetablering av hans tidigare restaurang med samma namn i Notting Hill. I apotekstemat ingår platsspecifika verk av Hirst själv, däribland ett av hans ”Medicine cabinets”.
Den här gången har Hirst valt en betydligt mindre tjusig plats än Notting Hill. Newport Street ligger i Vauxhall i London, ett område på södra sidan av Themsen känt för sin bilindustri. Galleriet är en del av en gentrifieringsprocess. Mittemot det långsträckta galleriet, i lokalerna under det upphöjda tågspåret, syns kreativa studior och en bilmek med skylten ”Vauxhalls sista garage”.
Hirsts syfte är filantropiskt och han bjussar på inträdet – men mecenatskapet och uppförandet av ett konstgalleri för 25 miljoner pund är naturligtvis också en maktmanifestation.
Bland konstnärerna som hittills visats återfinns bland andra Gavin Turk och Jeff Koons. Hirst mötte den nu aktuelle amerikanen Ashley Bickerton (f 1959) i New York i slutet av 1980-talet, då Bickerton var en nyckelfigur i East Villages konstscen.
Redan då var Bickerton upptagen av konstens förhållande till kommersialismen – och de tidigaste verken är konceptuella skulpturer om konst som simpel handelsvara (Bickerton har liknat konstnärer vid pudlar som dansar för de superrika, de så kallade enprocentarna.) På 90-talet tröttnade han på storstadslivet och slog sig ned på Bali.
I salen med dubbel takhöjd står den högresta skulpturen ”5 Snake heads”, fem ormar med otäcka människoansikten, medan hajskulpturer hänger i rep från taket. Verk som kan tänkas symbolisera människans paradoxala rädsla för ondskan – trots att det är vi själva, inte hajar eller ormar, som hotar världen.
På galleriets andra våning kulminerar Bali-hedonismen i en huvudlös och gravt överviktig människokropp som placerats på en vespa, likt ett köttknyte.
Hirst har samlat verk av Bickerton i ett drygt decennium. Likheten med hans egen estetik är slående, liksom fäblessen för kitsch och provokation. Men Hirst fångas säkert också av Bickertons förhållningssätt till konstvärlden – fast vad händer när en konstnär som Hirst själv blir en superrik enprocentare?
Galleriet framstår i sammanhanget som nedtonat. Förutom i restaurangen är det vitmålade väggar och vitt tegel som gäller. Det är de rymliga lokalerna och precisionen, finliret med detaljer, som är det mest exklusiva. Till exempel trappornas specialgjutna ledstänger som fällts in i väggen.
I bortre delen av bottenvåningen ligger en butik. Här säljs i huvudsak Hirsts egna exklusiva tryck och andra varor. Oavsett vem som ställer ut i galleriet är det inget snack om vem som är huvudperson.
Trapphusen ger associationer till Pantheon, där himlens ljus släpps in genom en öppning i taket, oculus. Men i Newport Street Gallery är det ingen gud som tillbes. Det är konstnären, eller snarare den store konstentreprenörens ljus som strålar ned i byggnaden.
På Arkitekturgalan 2016 på Cirkus i Stockholm står jag på scen, i egenskap av chefredaktör för tidskriften Arkitektur, med programpunkten ArkitekturSverige.
Det blir en genomgång av över 80 nya svenska arkitekturprojekt, samt vilka utmaningar arkitekturlandet Sverige står inför.
Att Tham & Videgårds nya Arkitekturskola för KTH skulle få Kasper Salin-priset och därmed utses till årets bästa byggnad var väntat. Men i själva verket är deras villa Creek house, som vann Villapriset, årets best in show.
Den ovalt formade Arkitekturskolan, med sin rundade rödbruna fasad av cortenstål och glas, har kilats in i ett tidigare obebyggt mellanrum i KTH:s hundra år gamla campus av Erik Lallerstedt. Det nya huset snackar med sin kulturhistoriskt skyddade omgivning, som ett barnbarn som ivrigt uppdaterar farfar om det senaste. Farfar hummar till svar, först skeptiskt men sedan trillar poletten ned: Det är det här som gäller nu.
Skolan är ett fint nytt lager bland dessa pampiga tegelbyggnader. Den tar inte fokus från dem, snarare speglar dem och sätter dem i nytt ljus, precis som det ska vara när man bygger i befintliga miljöer. Mest slående är upplevelsen inuti. Genom de böjda glasfönstren framträder de äldre tegelhusen ur nya vinklar.
Årets Kasper Salin-finalister gav uttryck för att juryn faktiskt har tagit åt sig av kritiken: att storskaliga hus inte bör väga tyngre än mindre och i själva verket mer spännande projekt. Som förra året då Umeås stora citybrandingprojekt Väven av Snøhetta vann framför Marges små kiosker på Strömkajen i Stockholm.
Men hade årets jury verkligen velat skrälla skulle de ha gett priset till tyska Raumlabor Berlins lilla bastu i Frihamnen i Göteborg. Bastun är en del i förvandlingen av ett industriområde på andra sidan Göta älv från centrum sett. Själva bastun är ett fint projekt som prickar av det mesta på den korrekta samtidsarkitekturens checklista: återvunna material, gratis offentlig aktivitet, medverkan från och hänsyn till personer som till vardags vistas i området. Ett visionärt experiment som, möjligen ofrivilligt, också blir ett stadspolitiskt projekt för att ge Göteborg hållbarhetspoäng.
I sammanhanget framstår Arkitekturskolan som det förnuftiga valet.
De flesta nya utbildningsbyggnader ritas i dag generella och flexibla. Beställaren Akademiska hus kommer att kunna konvertera Arkitekturskolan till något annat när den dagen kommer.
Bottenvåningen är ett mingelvänligt urbant rum. Den urbana känslan förstärks av konstnären Jonas Dahlbergs permanenta ljudkonstverk ”An imagined city”. Genom tolv gömda högtalare strömmar berättelser. Nio olika röster läser upp minnen som samlats in från hundratals olika människor och bearbetats av Astrid Trotzig. Så ska besökaren för en stund glida från husarkitekturen in i minnets komplicerade arkitektur.
Välvda glaspartier gör föreläsningar och grupparbeten synliga. Böjda innerväggar klädda med stående ljus träpanel à la Asplund ger värme i kontrast till betonggolven, Ljust, avskalat och exakt, allt i enlighet med Tham & Videgårds signum.
Det allra bästa gömmer sig i husets kärna. De spiralformade trapphusen, som två inkapslade snäckor, gör huset till en speciell upplevelse. Men det är därför inte sensationellt.
Huset är märkligt hierarkiskt uppdelat, med studenternas ritsalar separerade från personalens kontor, som placerats längst upp med utsikt över stan. En uppdelning, som står i kontrast till bottenplanets öppenhet.
Tyvärr hittar man inte längre den mest nyskapande svenska arkitekturen i stora offentliga satsningar utan i villor eller mindre projekt.
Det är i de privata plånböckerna pengarna finns. I stället för att inkludera villorna bland Kasper Salin-kandidaterna har Sveriges Arkitekter instiftat det nya Villapriset – som i år faktiskt är arkitekturens verkliga best in show.
Men Tham & Videgård är inte Sveriges just nu mest inflytelserika arkitekter för ingenting. De kammade hem också Villapriset. Tegelvillan Creek house är murad med blinkning åt Sigurd Lewerentz. Ett exklusivt hus, sammansatt av flera mindre huskroppar, lådor, som var och en är ett rum. Det är placerat över en ringlande bäck och i känsligt samspel med naturen. Komplett med utedusch på hemlig ort i södra Sverige.
Fakta. Här är vinnarna Kasper Salin-priset: KTH Arkitekturskolan i Stockholm, av Tham & Videgård Arkitekter. Priset Ung Svensk Arkitektur: Vasakronans regionkontor i Göteborg, av Okidoki arkitekter genom Karin Skoglund, Annika Hedeblom, Alexandra Lindberg, Moa Rundlöf. Villapriset: Creek house av Tham & Videgård Arkitekter. Bostadspriset: Det klimatsmarta huset O’hoj i Malmö, som ritades och byggdes av arkitekterna Hauschild + Siegel. O’hoj var också nominerat till Kasper Salin-priset. Guldstolen: Unna chair av Monica Förster, i samarbete med företaget Zanat i Bosnien. Sienapriset till årets bästa landskapsarkitektur: Hörsalsparken i Norrköping, som ritades av Joakim Malmquist på AQ Arkitekter. Byggherre var Norrköpings kommun. Kritikerpriset: Kulturredaktionen på Västerbottens-Kuriren för en ambitiös bevakning av Kulturhuvudstadsårets betydelse för stadsplanering och arkitektur i Umeå. Trafikverkets arkitekturpris: Cirkulationsplatser vid Täby centrum av & Rundquist genom Henrik Rundquist, Erik Andrén och Erik Griffiths.
På Arkitekturgalan 2015 i Aula Medica i Solna medverkar jag, i egenskap av tf chefredaktör för Tidskriften Arkitektur, med programpunkten ArkitekturSverige kl 11.35–12.05. En genomlysning av 150 nya svenska arkitekturprojekt, samt vilka utmaningar arkitekturlandet Sverige står inför.
Experiment Stockholm. Färgfabriken, Liljeholmen. T o m 29/11
Ett hus av trä och kanalplast, komplett med växtbevattning och livs levande ankor och höns. Det är det mest spektakulära inslaget på “Experiment Stockholm” på Färgfabriken i Liljeholmen. En utställning där man med konstnärliga metoder vill väcka liv i stadsutvecklingsdebatten och ge alternativ till hur staden kan tolkas.
Här, i sitt verk ”Earthscore specularium (Nonsphere XV)”, bor konstnären och arkitekten Luis Berríos-Negrón tillsammans med partnern Maria Kamilla Larsen och dottern Freia under utställningsperioden. Detta är både ett sätt att testa en ny boendeform och en politisk manifestation; familjen hade svårt att finna en lägenhet för sin tid i stan.
Odling är lätt att romantisera kring. Men Berríos-Negrón problematiserar växthuset, en odlingsform som ökar enormt och som i traditionell mening inte alls är energieffektivt. Just det här växthuset är däremot på många sätt en självförsörjande organism, komplett med autentisk hönsgårdsdoft och gödsel åt de växande kryddplantorna.
Stockholm är ett av många offer för den industriella kapitalismens slaggprodukter. Omåttlig biltrafik, ohållbara livsstilar, noll egen livsmedelsförsörjning och ekonomiska klyftor. Dessutom ett gigantiskt moment 22: att det enda realistiska sättet att hitta en permanent bostad är att köpa en, samtidigt som de flesta inflyttarna inte kan ta banklån. Regionen är en av de snabbast växande i Europa. Men det som byggs i dag är i princip ännu ett miljonprogram, fast för en hårt belånad medelklass.
Utställningen har en textbaserad del, som presenterar flera finurliga förslag på förändringar: Hur man kan bygga bostäder utan att det sker på bekostnad av naturen, hur staden blir effektivare om hastigheten sänks och att småskalig bostadsproduktion är lika effektiv som storskalig.
Därefter kan man träda in i ljusdesignern Svante Petterssons ”Color trip”, en port med ljus i skiftande färg. Porten symboliserar friheten att formas som människa, som finns i en stad. Väl inne kommer man först till en vävd hydda av Asante Arkitekter, inspirerad av hantverkstekniker från Tanzania. Huset är vävt i fascinerande mönster och lyfter fram den mänskliga skalan i arkitekturen, som ett nytt synsätt för byggandet i Stockholm.
Koreografen Anna Asplind har gjort en cykeldérive mellan Färgfabriken och Haninge kulturhus. Dérive var en metod som situationisterna utvecklade i Paris på 1950-talet. Precis som de undersökte den urbana miljöns effekt på kropp och sinnesstämning har Asplind på cykel utforskat detta i förortslandskapet. Videoverket visas på en skärm i taket, som betraktas liggande. Ett mysigt sätt att drömma sig bort bland mellanrummen i Stockholms motorvägsspagetti.
På Färgfabriken är gränsen mellan konst och fantasifull problemlösning luddig. Verken står inte för sig själva utan har ett syfte – att skapa en demokratisk stad. De är var för sig kloka och innovativa eller poetiska. Men man får inte tolka utställningen för bokstavligt, då kan den på sina ställen framstå som verklighetsfrånvänd med sitt fokus på hyddor och flottar trots det nordliga klimatet.
På senare år har konstnärer ofta anlitats för att bidra med oväntade synsätt i arkitektur och stadsutveckling samt arbeta i processer, ofta med hjälp från boende på plats. Konstnären får här snarare rollen av en sorts social uppfinnare. Enskilda idéer, som Jens Evaldssons träflottar i projektet “Maretopia”, kan skapa spännande och folkliga händelser i staden, som ser sympatiska ut.
Tendensen kan föra mycket positivt med sig, men bör också förses med varningstext: Se upp bara, så att konsten inte läggs som rökridå framför en ansvarslös politik.
KONST.”Afrika”, Louisiana, Humlebaek, t o m 25 oktober.
KONST.”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists”, Lunds konsthall, t o m 27 september.
Just nu visar Louisiana och Lunds konsthall afrikanska arkitekter och konstnärer. Julia Svensson ser två utställningar som skapar en dialog om den koloniala blicken på svarta kvinnokroppar.
Titeln ”Afrika” skulle kunna uppfattas som att i Danmark, det lilla landet med ett rasistiskt parti en hårsmån från regeringsmakten, spelar den afrikanska kontinentens variationer mindre roll. Utställningen är den tredje och sista delen i Louisianas serie om arkitektur och identitet, som tidigare närmat sig nordisk och arabisk arkitektur.
Då det är en ambitiös utställning som vill öppna dörrar till nästan en hel kontinent fungerar det övergripande anslaget, även om en mer rättvisande titel vore ”Söder om Sahara”, då detta är området som faktiskt behandlas.
Tack vare att museet knutit till sig internationell expertis visar utställningen lyckligtvis också kontinentens diversitet, dock klarar de inte att helt undvika stereotyper.
En utmärkt och informativ ingång är den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembes långa essä, som tyvärr har placerats sist i katalogen i stället för att lyftas fram i själva utställningen. De villkor som tidigare var förbehållna svarta människor har i dag blivit universella, skriver han. I dagens snabba kapitalistiska system är människor utbytbara varor. Men i stället för att liera olika befolkningsgrupper med usla villkor eldar orättvisor och maktlöshet på rasismen.
I utställningen är arkitekturen ett fysiskt bevis på hur tätt den afrikanska kontinenten och dess befolkning hänger samman med västvärldens ekonomi, historia och kultur. Från förfallna kolonialpalats till dagens kinesiska städer.
Som ofta när det handlar om vad som händer på kontinenten i dag anstränger man sig för att undvika krig och orättvisor och berätta andra historier, som om problemen skulle elimineras om de undveks. I stället fokuserar man, så även här, på de pulserande moderna metropolerna.
Runt en hög byggd struktur presenteras sex växande storstäder: Dakar, Johannesburg, Nairobi, Maputo, Kinshasa och Lagos. Sticker ut gör konst- och designmetropolen Dakar, som representeras bland annat av den framstående modeskaparen Selly Raby Kane. Hennes bubbligt androgyna klänningar anspelar både på surrealism och senegalesisk tradition.
Detta ställs i kontrast till att de flesta nya invånare i städerna bor i så kallade informella bostadsområden. Detta visas bland annat genom bilder från Ponte City i Johannesburg, en skyskrapa som byggdes för välbärgade vita under apartheidtiden men som i dag är en vertikal slum.
Även urbaniseringen är ett resultat av den snabba kapitalismen. Samtidigt utarmas landsbygden över hela världen. Flera rurala platser på den afrikanska kontinenten satsar dock framåt: på en modern arkitektur som involverar invånarna på platsen och som tar sin utgångspunkt i traditionella tekniker och material.
Självskriven här är den Berlinbaserade arkitekten Francis Kéré, som sedan några år ägnar sig åt ett vida hyllat skolprojekt i sin hemby Gando i Burkina Faso. I ett rum har Kéré konstruerat paviljongen Louisiana Canopy. I ett öppet hus, som liknar ett hus där byns äldsta samlas, upplever man en dag i Gando, från morgonens milda ljus och hönors hetsiga kacklande. Taket och de informella sittplatserna, som sticks lite när man sätter sig på dem, är gjorda av traditionell teknik. Francis Kérés sätt att knyta an till platsen är att använda ljusa avbarkade grenar från danska pilträd – ett lokalt angreppssätt svenska arkitekter gott kunde inspireras mer av.
Ett av utställningens sju teman är ”Samexistens”. Här avslöjas problemet med en alltför bred infallsvinkel; förklaringarna blir mer svepande och det är till exempel svårt att tänka sig att man i en utställning om nordiskt samhälle skulle redogöra för självklarheter som ”Konfliktlösning” eller ”Staket”. Avdelningen kunde ha utelämnats.
Mest lyckade är arkitekturprojekten i skala 1:1 (att så många av arkitekterna är européer är inte förvånande, men skulle kunna diskuteras ytterligare) och konstprojekten som alla har specifika avsändare.
Vid Ng’endo Mukiis animerade film ”Yellow fever” fastnar jag särskilt länge. Mukii skildrar den västliga blickens kolonisering av afrikanska kvinnors kroppar. Hon intresserar sig för hudfärg och ras, och de idéer som är inskrivna i människors kroppar. I videon ”Travelogue” visualiserar hon landskap och kropp som ett.
Fastän många individuella historier sticker ut på Louisiana rör sig utställningen mest i stor skala: arkitektur, urbanisering, samhälle.
”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists” på Lunds konsthall fortsätter där Ng’endo Mukiis video slutar: med den svarta kvinnokroppen.
Billie Zangewas bidrag gestaltar sin personliga utveckling mot självinsikt. I bildvävnaden ”Rebirth of the Black Venus” (2010) hänvisar hon till Botticellis berömda målning – men i stället för att födas ur havet landar den svarta gudinnan på Johannesburgs siluett. Verket är gjort med lappteknik i silke, ett traditionellt hantverk.
Flera av verken är inspelade performancer, vilket gör att utställningen framstår som torrare än den egentligen är. Det innersta stora rummet i konsthallen har dock inretts spektakulärt med rester från Miriam Syowia Kyambis performance vid utställningens invigning i Bryssel i vintras: Ett sminkbord med peruker på. Ett podium där något som liknar blod har runnit ut ur lerkrukor som hon trampat omkring bland. En modern dräkt hänger upp på en galge, liksom en säckliknande klänning av traditionell kenyansk sisalhampa, som har sitt ursprung i koloniala plantager. Sakerna tillhör den fiktiva karaktären Rose, som både relaterar till kolonialtiden och till en nutida storstadskonsument.
”Body talks” feministiska vinkel fördjupar en enda fråga; alla använder kroppen konstnärligt och/eller politiskt – en rörelse med rötter i nigeriansk kvinnokamp från slutet av 1920-talet. En rik utställning, som visar att mindre urval och smala perspektiv också kan innehålla stora berättelser.
Den 1 juli medverkade jag i två programpunkter i Almedalen.
I Arkitekturträdgården var jag med i en paneldebatt på temat Offentliga rummet.
Under kvällen stod jag på scen under Veidekkes program. Mitt anförande hade temat Internationell arkitektur – från stadspolitik till hållbarhet/rättvisa.
”Smaka på Malmhattan” står det på en skärm i hissen, intill ett tecknat porträtt av den svenske entreprenören och New York-krögaren Marcus Samuelsson. Han driver skybaren Kitchen and table längst upp i det nya hotell-, konsert- och kongresscentret Malmö Live.
Det amerikanska pensionärspar som jag delar hiss med känner inte till honom. Men han liknar Barack Obama, säger de.
De har reserverat i förväg, som sig bör; i fem veckor framåt är det fullbokat. Men efter en stund får jag också plats, vid bardisken.
Det nyinvigda Malmö Live på Universitetsholmen i hamnen är ett konserthus kombinerat med kongresscenter, och hotell. Skybaren ligger 85 meter upp i luften. Öresund glittrar och västra Malmö breder ut sig med sin bro, sina nybyggen i hamnen och sitt tioårsjubilerande Turning Torso av Santiago Calatrava. Många har beklagat att tornets översta våning inte är en restaurang. Sveriges än så länge högsta skyskrapa, symbolen för Malmös förvandling från industristad på dekis till kunskapsstad, byggdes från starten endast för speciellt inbjudna. Dyra hyreslägenheter (de gick långsamt att sälja) och konferenslokaler i toppen.
Men sedan Turning torso byggdes har stadsbyggnadsvärlden vaknat vad gäller sociala rum och mötesplatser. Malmö Lives arkitekter, det danska kontoret Smith Hammer Lassen, har gjort läxan. Stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson beskriver Malmö Live som ett öppet hus, något som symboliseras av de många olika entréerna på bottenplanet. Alla är välkomna, ända upp. Till och med från toaletten är utsikten magnifik.
Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu (s) är även arkitekt till yrket. Han var en av de första svenska politiker som aktivt arbetade med arkitektur för att anpassa en före detta industristad till informationsåldern, så som man gjort i Liverpool och Barcelona. Det är viktigt att visa att något händer. Med nya byggnader, som Turning Torso, fick förvandlingsprocessen fysisk gestalt.
Malmös socialdemokratiska politiker har samarbetat med näringslivet i decennier, som stadsvetaren Tove Dannestam konstaterade i sin avhandling ”Stadspolitik i Malmö” (2009). Ur demokratisk synpunkt är det diskutabelt. Men vill man få saker att hända är det ett vinnande koncept. Under Reepalus 20 år vid makten har stora infrastrukturprojekt avlöst varandra. Öresundsbron 2000. Turning torso, Västra hamnen och en ny högskolebyggnad 2005. 2010 kom Citytunneln, som förkortat restiden till Köpenhamn. Reepalu har inte fegat. Andra städer har avundsjukt häpnat över handlingskraften.
Malmö tar numera efter Köpenhamn och kallar sig ”Arkitekturstaden”. Kring Malmö live finns fler nya byggnader av prestige-danskar. Malmö högskolas nya böljande symbolbyggnad har ritats av Lene Tranberg och World Maritime University av Kim Utzon (son till Sydneyoperans arkitekt)
Malmö Live är det sista och dyraste av Reepalus jätteprojekt. Sydsvenskans utmärkta granskning (24/5) berättar hur kostnaderna för konsert- och kongresshuset skenat i väg från 600 miljoner till mer än det dubbla. Kritiken handlar om det vanliga: ekonomi och demokrati. Kommunen ska ha skyndat på ett bygglov för större och högre hus åt byggbolaget Skanska. Men också om att staden borde satsat på vård och skola istället. Att det nya konserthuset bara är en förevändning för att få bygga en konferensanläggning med Nordeuropas högsta hotell. Att de små fria kulturinstitutionerna fruktar att det kommer att konkurrera om deras publik. Att Malmö symfoniorkesters hyra mångdubblas.
Invändningarna till trots: för att megaprojekt ska bli av idag behövs glädjekalkyler och att politiker och näringsliv vill åt samma håll. Det vet Reepalu. När framgångarna skördas, vem bryr sig om vad något har kostat?
Frågan är vad Malmö Live vill berätta om framtiden.
Husen vill ge sken av inklusivitet. Skybaren jag sitter i är tänkt att vara ”en mötesplats för Malmöiten och den globala resenären”. Det finns en mondän air i det här huset, en flärd av storstad Malmö tidigare saknat; mässingskronorna i entrén, klappret av högklackat mot stengolvet i lobbyn. Amerikanerna i hissen.
Desserten – krusbär med glass på ängssyra – har dock en bitter eftersmak. Ilmars stora satsningar har gett Malmö en ny image och ny energi. Vi är många som direkt eller indirekt dragit nytta av det ”Nya Malmö”. Men att huset är för alla malmöiter är en modifierad sanning. Den väldiga silhuetten har snarare byggts för att förföra utomstående som anländer till Malmö, den ”kreativa” ekonomiska elit som ska gå på kongress och bo på hotell.
Sedan ett år är Ilmar Reepalu-eran över. Det nya Malmö inte nytt längre. Och det märks att inte hela staden varit med på framgångsresan. Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfelt Jammeh (S) har det uttalade målet att skapa en mindre segregerad stad.
I Skybarens restaurang har jag placerats med blicken mot väst. När jag vänder mig om tittar jag ut över det som är det mesta av Malmö. Ingen bro, ingen havsutsikt. I norr ser jag ”Yarden”, området i industrihamnen där Kristian Lundbergs verklighetsbaserade roman om papperslösa och daglönare utspelar sig.
I horisonten sticker höghusen i Lindängen upp, de som var med i Lukas Moodysons ”Lilja Forever”.
Hyreshusen från miljonprogramstiden behöver renoveras och energiffektiviseras i hela Sverige. På många platser görs detta idag onödigt dyrt, med stora hyreshöjningar som mål, för att locka hyresgäster med bättre ekonomi. I Malmö måste förbättringar göras utan att hyrorna höjs. Om det händer kommer staden att själv behöva lösa situationen med bostadsbidrag – om inte hemlösheten ska öka. Det finns nämligen ingen billigare stans i Malmö att flytta.
Situationen är inte olik den i Stockholm: trångboddhet, arbetslöshet, fattigdom, försämrade skolresultat och kortare medellivslängd hör ihop med stadens ytterområden, det stora fastighetsbeståndet från 60- och 70-talen. Men i en mindre stad som Malmö kan problemen inte stängas ute. Man oroar sig för att skottlossningar och negativa rubriker skrämmer bort just de nya invånare som Malmö Live byggts för att locka.
De infrastrukturssatsningar som Ilmar Reepalu och hans stab gjort har bara hjälpt en del av Malmö. Som ekonomen Thomas Piketty skriver i ”Kapitalet i det 21:a århundradet”: ekonomiska framgångar hos eliten sipprar inte ned till alla. Vilket många hävdade när Malmös förvandling började.
Att satsa på infrastruktur och ny arkitektur i mer perifera områden österut är inte lika kortsiktigt lönsamt. Det är därför nästan inget byggts i miljonprogramsområdena på 35 år.
Men: det är i miljonprogramsområdena kommande års stora satsningar måste göras.
Ett otacksam situation för Katrin Stjernfelt Jammeh? Både ja och nej. Malmö är ett spännande exempel. Staden är mindre och markpriserna är lägre än i till exempel Stockholm. Även om stadsbyggnadskontoret även här sitter i knäet på byggbolagen finns det visst utrymme att tänka på människor och kvalitet och inte på exploateringstal.
Eftersom de sociala klyftorna och det våld de för med sig så tydligt belastar kommunen har man drivkrafter att lösa problemen.
Det finns hittills något tafatt över det lilla som gjorts. Rosengårdsstråket, en ny promenad- och cykelväg från Rosengård till centrum, är fint. Men varför ska projekt i öst ha karaktären av snälla små ideella konstverk, när andra sidan stan får vara blank och tjusig?
Under Reepalus tid tjänade staden miljarder på utförsäljning av bland annat elbolaget Sydkraft. Man kunde göra stora investeringar som fick de ekonomiska hjulen i rullning.
Nu är pengarna slut.
För att få Malmös östra ytterområden på fötter krävs också att kommun och näringsliv samarbetar. Åt ett nytt innovativt håll. Arkitektur och stadsutveckling kan återigen få snurr på hjulen. Idéer finns: försök har gjorts där miljömål blivit en motor för att skapa nya arbeten i områden där arbetslösheten är hög.
Många Malmöbor jag pratat med har uttryckt kärlek till skybaren och till de nya tornens silhuett.
Men Malmö Live är likväl ett sista monument över en dröm om en framtid, ett nytt Malmö. Det har gått inflation i expressiva byggnader över hela världen. En stjärnkrögare i en skybar hjälper inte längre. Det är något helt annat som måste till.
Ett ännu nyare Malmö slutar bygga megaprojekt för att locka turister och nya invånare. Istället bygger man för de människor man redan har. Då kommer man vända trenden och skapa en mer jämlik och hållbar stad. Och Malmö kommer på nytt att bli en hyllad förebild för andra städer.
Julia Svensson, journalist och skribent inom kultur och samhälle, arkitektur, konst och litteratur. Kritiker i DN Kultur och chefredaktör för Tidskriften Arkitektur.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning. Under publicerat hittar du ett urval av mina artiklar.
Under info kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
