19th March, 2011
Tidskriften Bangs jubileumsnummer – rosa, glänsande och alldeles underbart – har sällskap i min brevlåda. Arkitekturtidskriften RUM och journalistförbundets tidning Journalisten har båda genusspecial med anledning av internationella kvinnodagen. De handlar om män som är stjärnor, kvinnor som får slitiga mellanchefspositioner men aldrig når topposterna. De handlar om hur kvinnodominansen devalverar branschernas löner. Jag hetsläser, blir rasande. Ringer mamma, som säger: “Julia, du ska inte vara så arg. Det stjäl bara en massa energi.”
Sedan öppnar jag Bang, som fyller tjugo i år. Det är ett nostalgiskt hyllningsnummer om den mest betydande mediala plattformen för genusfrågor i Sverige. Efter chocken i brevinkastet, om kvinnors könsstympade karriärsmöjligheter, borde Bang rimligtvis ge något slags tillförsikt.
Kristina Hultman blickar tillbaka på starten 1991. Ulrika Knutson konstaterar, efter en genomgång av kvinnotidskriftshistorien från Tidskrift för hemmet via Kvinnobulletinen till dagens Bang, att redan på 1800-talet sågs feminismen av yttre krafter som förlegad. Att feminismen fortfarande ältar samma saker som på 1970-talet: “äktenskapstrasslet, dammtusseländet och sexträsket”, är enligt Knutson inte deprimerande – då problemen är desamma som då, bara i en modernare kontext.
Den gemytliga känslan av jubileumsfest håller i sig ett tag. Men så skriver Maria Sveland om vägen från bitterfitta till skilsmässa, och jag får ångest. Sveland berättar hur hon visserligen har en mindre lägenhet – men som varannan-veckasmamma har hon plötsligt en massa härlig tid över att skriva, umgås och hångla med vem hon vill. Det låter som den ultimata tillvaron. I alla fall för de horder av andra ensamstående kvinnor i trettio-årsåldern som har utvecklande jobb, egna bostäder, ett utifrån sett spännande liv. Allt utom lysande framtidsutsikter för familj.
Alltför självständiga tjugoåringar straffas nämligen vid trettio. Plötsligt finns bara ett begränsat antal år kvar för barnprojeket. Det vet killarna också – men de behöver inte bestämma sig riktigt än. Och av Sveland att döma är kärnfamiljsprojektet en enda riskzon för dubbeljobb och haveri. Kanske är det korkat att ens vilja ha barn?
Då Bang fått skäll för att vara alltför inriktad på media och vit medelklass, är det egendomligt att jag som i så fall är kärnprenumeranten känner mig lika alienerad då jag läser Bang som i vilken lunchbordsdiskussion som helst. Det som förfrämligar är inte texterna om queer- och vithetsproblematik, eller bristen på dem, det är feminismens familjebildningsfixering. Pappaledighet, surrogatmödraskap och livets grottekvarn är motiverade teman. Men det finns ju, på tvärs mot Ulrika Knutsons slutsats, massor av nya livskonstellationer, massor av nya saker att bli förbannad på. Vilket jag hoppas att de nya chefredaktörerna, Johanna Palmström och Trifa Shakely, tar med sig in i nästa tjugoårsperiod.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–19.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th January, 2009
Glöm förresten inte att köpa ett ex av nya Bang. Lätt värt. Medverkar gör skribenter som till exempel Susan Faludi och jag själv.
Såhär skriver Lisa Irenius om bl a MIN TEXT i Dagens Nyheter i början på januari.
“Skammen ger sig inte i första taget
om BANG NR 4/08
Förra numret av tidningen Bang var inte särskilt bra, konstaterade jag här på sidorna för några månader sedan. Desto roligare att nu kunna säga: Senaste Bang är mycket bättre! När de nya chefredaktörerna Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger nu gör sitt andra nummer är det både intressantare och roligare.
Ledaren sätter tonen: “Vi har kommit långt, men något hugger tag i hälarna, vi vänder oss om och får syn på den – skammen.” Om detta handlar det alltså: den kvinnliga skammen. Inte bara över sexualitet och utseende, utan också över att läsa chick-lit – eller älska den “fluffigt kvinnliga” Dolly Parton. Och om skammen över att vara hemmafru. För det är väl en skam, eller? Julia Svensson intervjuar sin mormor, född 1925, som varit nöjd och glad med att sköta hushållet. Det är en bra idé att försöka förstå ett livsval som var vanligt då men är kontroversiellt i dag, även om själva genomförandet av intervjun försvåras av att mormodern tycker att frågorna är “jobbiga” och vill att barnbarnet själv ska hitta på svar. Vilket i sig är tänkvärt.
Sakine Madon skriver att dagens kvinnor inte borde skämmas över att vara egoister, och att altruismen är en fiende. Hon har ett par poänger, inte minst att kvinnor borde, liksom många män, våga begära högre lön. Men att allmänt hylla egoism är problematiskt.”
Ska feminismen innebära att kvinnor blir som män? Och om inte, vad är “det kvinnliga” man vill främja? Ja, vi har kommit långt, men vissa grundläggande frågor består.”
Postat av Julia Svensson - Kommentera
