23rd September, 2014
BOKRECENSION. Frit flet. Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. Gyldendal 2014.
Den danska modetidningen Cover publicerade i somras en intervju med Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. De tre danska författarna trädde här i princip fram som mentorer för en yngre generation, på ett sympatiskt sätt.
Artikeln, som skrivits med anledning av den aktuella boken, handlade om hur man kan leva. De talade om sin vänskap – de är väninnor sedan länge och två av de tre har känt varandra sedan barndomen. Men också om vikten av att vårda sina vänskaper. På ett sätt jag faktiskt bara hört Kristina Lugn prata förut. I ”Allvarligt talat” i P1 sa hon: ”Vännerna är dem man har kvar. Efter skilsmässan, och när barnen flyttat”.
De uppmanade också yngre kvinnor att inte hänga upp sitt liv på jakten på en partner: vill man ha familj kan man klara det hela själv. Det går. Den här tematiken är en viktig del av boken ”Frit flet”. Det behövs alternativ till den bräckliga institutionen parförhållande.
Frit flet, på svenska ”Fritt flät”, är en två kilo tung pjäs. 650 sidor tjock, i A4-format och med titeln skriven i glänsande blått. Författarna vill vara anonyma och kallar sig A, B och C. Omslaget är en bild på deras hår som flätats samman.
Boken är avsedd att vara ett debattinlägg i ett land där feminist snarast är ett skällsord. Utgångspunkten är väldigt basal – den börjar i kvinnokroppen och begreppet feminism. C menar att feminism är ett problematiskt begrepp: tänk om pindsvinen – igelkottarna – skulle sluta sig samman i en pindsvinisme. Och att katter och myrslokar också skulle behöva använda begreppet för att hävda vissa frågor, fast de inte är pindsvin.
Detta lite lustiga resonemang sätter tonen. Här är alla välkomna, även de som inte tycker begreppet feminism är självklart. Frånvaron av en dansk feministisk agenda är paradoxalt nog bra för boken. Författarna behöver inte framstå som genusvetare för att ha rätt att uttala sig. De har istället en inkluderande och nyfiken hållning. Feminism är något man kan skämta om.
Från pindsvinismen vindlar det vidare. Genom poesi, politiska teaterstycken, dagboksinlägg, brevväxling och fotoalbum. Intervjuer med andra författare, forskare, och med författarnas egna barn och mödrar.
Läsningen tar tid. Jag har boken med mig vid köksbordet och i soffan. Omsluts av hyggen i de tres mejlkonversationer, och i loggboken från deras träffar på Jylland och i Naja Marie Aidts hem i New York. Intellektuella diskussioner varvas med ogenerad humor, som visan ”Velkommen herpes” eller när C säger till säkerhetsvakten på Kastrup att ”så fick jag lite gratis kroppskontakt idag”. Att jag som läsare känner gemenskap är en av bokens styrkor. ”Frit flet” behandlar också kvinnors ålderdom, ensamstående föräldraskap, skilsmässor – de har alla barn och en skilsmässa bakom sig.
A, B och C släpper ofta greppet om sin egen – om inte särskilt ekonomiskt välbärgade så i alla fall privilegierade vita – medelklasstillvaro. De frågar sig vad som gör västerlänningarnas rika liv möjliga. Ser större samband.
Här finns en drabbande berättelse om den amerikanska antropologen Ariana Páramos jakt på den mexikanska kvinnan Esperanza. Esperanza är ett av den internationella migrationens alla sorgliga människoöden – hon bar sitt döda barn genom Mexikos öken, för att korsa gränsen och bli en av de illegala arbetarna på Kaliforniens grönsaksplantager, där hon bor i en husvagnspark.
Därefter följer en av bokens mest lärorika och initierade intervjuer, den om kvinnors migration med antropologen Sine Plambech. Här avhandlas synen på utomeuropeiska kvinnor som kommer till Danmark för att sälja sina tjänster, som barnskötare, städhjälp eller prostituerade. Kvinnor har alltid migrerat men idag är möjligheten för kvinnor att röra sig som ensamma försörjare, utan en man, större. Och migration gör det möjligt för kvinnor i fattiga familjer att vara huvudförsörjare för sina barn – och i nästa steg ge dem ett bättre liv än de själva haft. Men strukturer – också i länder som Danmark dit kvinnorna kommer för att arbeta – gör att traditionella könsmönster ändå upprätthålls. Till exempel att många skandinaviska kvinnors karriärer och mer jämställda parförhållanden möjliggörs av att en immigrant utför familjens hushållsarbete.
Resonemanget leder vidare till den vita hudfärgens privilegier, och här kopplas den ihop med författarskap. En av de frågorna som samtliga intervjuade författare får är: Vad betyder hud för ditt skrivande?
Mycket av bokens spänst – den är på en gång intellektuell och full av känsla och humor – handlar om att den är gjord i grupp. Jag har svårt att föreställa mig vilka tre svenska författare i detta uttalat feministiska land som skulle våga sig på att presentera poesi och allvarliga ämnen med en så generös och uppsluppen ton.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige, både i frågan om kynne och i synen på feminism och migration är minst sagt speciell. ”Frit flet” rosades i dansk media. Men någon debatt om feminism eller vithet har den märkligt nog inte skapat, så vitt jag kunnat uppfatta. Kanske är detta på grund av det personliga anslaget? För boken borde, i alla fall ur en svensk synvinkel, vara oerhört känslig i en dansk politisk kontext.
Publicerad i Sydsvenskan 2014–09–23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th September, 2014
“Danske tegnestuer bygger, projekterer og køber sig ind i Sverige, og konkurrencerne vinder de på de blågule kollegers hjemmebane. Hvad sker der hinsidan? Kan svenskerne ikke selv?”
Apropå Tidskriften Arkitekturs senaste nummer, med tema dansk arkitektur, blev jag intervjuad i den danska morgontidningen Politiken (2014–09–14). Läs artikeln här.
Bild: Henrik Rosenqvist
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th June, 2011
Festivalveteraner, rockers och popkids har den här veckan slagit läger på fälten utanför Roskilde. Så långt är allt som det ska. Men: i år har någon, berättar tidningen Politiken, satt upp en skylt vid sitt tält: “Gypsies – skudes (skjutes) uden ansvar.” På festivalen camperar nämligen alla de romer som varje år kommer till Roskilde för att tjäna pengar på de berg av tomflaskor och ölburkar som festivalbesökarna lämnar efter sig.
Samtidigt som romerna vittnar om glåpord, diskriminering och flaskor som kastas efter dem, hör de Balkanrytmer strömma ur campinggästernas högtalare. Älskade och hatade. Roskilderasismens paradox.
Publicerat i DN 2011–06–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
Att christianiterna till slut gick med på att köpa Christiania måste ändå ses som något positivt. Kanske blir det nu en ände på danska statens tjat om normalisering.
Först ett hippiehood som blev Köpenhamns näst största turistattraktion. Nu en fristad som bildar bostadsrättsförening. Normalt? Vet inte. I tiden? Definitivt. Boendekostnaden fördubblas, men 76,2 plus 40 miljoner danska kronor, plus sex miljoner i hyra om året för mark i centrala Köpenhamn – är inte det ett klipp? Hur som, fastighetsspekulation verkar inte ligga för den christianit som intervjuas i danska Politiken: “Förhoppningsvis kan vi nu lägga mindre tid på politisk kamp och mer på alternativ teater.”
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st June, 2011
I vintras i Buenos Aires träffade jag på en svensk kompis av en slump. Jag blev inte förvånad. De urbana innerstadslandskapen har blivit ett eget land med Starbucksmuffins som nationalrätt. Man är borta men hemma.
Nästa sommar, tänkte jag, då ska jag bilsemestra i Danmark. Där kommer jag inte att träffa på någon.
Idén om Danmark har nu fått näring, tack vare boken “Danmark Dejligst – 100 fredninger” som ges ut av 100-årsjubilerande Danmarks Naturfredningsforening. För ärligt, hur många tänker på Danmark som ett land bortom Pia Kjærsgaard, øl och röda pølser; ett land där naturen är äventyrlig, dramatisk och unik?
De gröna kullarna Helnæs bobakker på Fyn. Björkskogen i Vestamager – dit man faktiskt kan ta metron från Köpenhamn. Och på den jylländska ön Furs nordkust (bilden) har i 55 miljoner år lera och mikroskopiska algskallar skrapats samman till en Grand Canyonlik klippa. Människan däremot, har bara bott där i 5 000 år.
Den danska nationalsången får plötsligt en ny innebörd.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th October, 2010
När danske filosofen Peter Tudvad ramlade över nazistiska artiklar om Søren Kierkegaard blev han arg på sig själv. Inte, säger han till Berlingske Tidende, för att det var nytt att Kierkegaard en gång skrivit ”de förträffligaste anvisningar till det danska folkets frigörelse från den judiska ande som tagit överhand i Danmark”.
Men för att han själv liksom så många andra danska forskare så länge sett mellan fingrarna med geniets antisemitiska hållning.
Från och med 9 november, årsdagen för Kristallnatten 1938, hamnar nationalhjälten – och den danska litteraturhistorien – i ett annat mörkare ljus. Då släpps nämligen Tudvads 600-sidiga bok ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne”, där den gamle filosofen kommer ut som antisemit inför stor publik, 155 år efter sin död.
Eventuellt vinglar Kierkegaard till lite retroaktivt där han står på sin piedestal.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th July, 2010
Temat för numret är Öresund, med tanke på brojubileet etc. Jag har också gjort en intervju med Marie Brobeck, som svetsar samman forskarna på Malmö högskola och Roskilde universitet.
P & T finns att ladda ner som pdf här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st May, 2010
Nu kan du lyssna på stycken från när jag intervjuades i Lunchboxen i P4, 31 maj, här.
Hela poddversionen ligger här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2010
Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.
På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.
Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.
Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.
I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.
Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.
Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.
En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.
För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.
Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.
Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.
Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.
Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.
Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.
Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Julia Svensson, journalist och skribent inom kultur och samhälle, arkitektur, konst och litteratur. Kritiker i DN Kultur och chefredaktör för Tidskriften Arkitektur. Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning. Under publicerat hittar du ett urval av mina artiklar.
Under info kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.