19th November, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn imponeras Julia Svensson av danska stadsmiljöer och arkitekthjältar. Men i seriens sista del inser hon att vissa kärlekar funkar bäst på avstånd. Läs artikeln här eller i dagens Sydsvenskan.
Ibland undrar folk hur jag fortfarande kan vara förälskad i Köpenhamn. Då svarar jag att det beror på att Danmark är ett kulturland, medan Sverige är ett ingenjörsland. Ett löst påstående jag uteslutande grundar på att arkitektutbildningen i Köpenhamn underordnas konstakademin medan man i Sverige blir arkitekt på tekniska högskolan. Vilket i sin tur har gett Danmark stjärnor som Arne Jacobsen och silhuetter som SAS- hotellet. Medan Sverige har Ikea, design fler har råd med – som visserligen gör bästsäljande kopior av de danska hjältarna, tillräckligt förvrängda.
Vissa skulle kalla min och Köpenhamns relation destruktiv. Att Köpenhamn är en inbillad Mr Right, som håller mig på halster år efter år och vars charm till slut kommer att göra mig olycklig. För det är ju inte bara jag som älskar Köpenhamn: flockarna med cyklister, musikanterna på Strøget, de röda tågen, de gula bussarna. Utsikten över Amalienborg på våren. Att promenera längs Søerne på hösten. När neonskyltarna tänds vid Vesterbrogade: “Det danske vejr er Ga-Jol vejr.”
Även i år behöll Köpenhamn sin andraplats i brittiska Monocles rankning över “The worlds most liveable cities”. Med motiveringen: “Det utsläppssnåla urbana livet, community-fokuserad arkitektur, danskarnas omsorg om varandra och deras besatthet av att cykla.”
Ytligt såklart. Och något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag. Utan en sarkastisk blondin som får lön i danska kronor, som gillar att kalla saker vid dess rätta namn och pallar att cykla långa sträckor i motvind.
Problemet är att det trots detta inte går att avfärda Köpenhamn som snygg men korkad.
En av de vassa hjärnorna bakom stadsplaneringsframgångarna är arkitekten Jan Gehl. Redan 1968, medan svenska politiker som bäst höll på att riva stadskärnor, initierade han Strøget. Det fanns ett motstånd mot experimentet – kan sydländsk flanörs-kultur verkligen fungera i Nordens snålblåsigaste stad? Strøget blev, som vi vet, en succé.
1970 reste Jan Gehl till Italien med sin fru, psykologen Ingrid Gehl. Där inspirerades han av hennes idéer – och tillsammans analyserade de människors beteende i staden. Resultatet blev klassikern “Livet mellem husene”. Boken, som var starkt kritisk till att bilismen fick alltmer plats i städerna på bekostnad av människors utrymme, är idag obligatorisk på arkitektutbildningar över hela världen. Gehl har på senare år fått allt mer internationellt gehör för sina idéer, och är i år aktuell med “Byer for mennesker” – ett slags pendang till den fyrtio år gamla bästsäljaren. I den presenterar han konkreta exempel på stadsplaneringsprojekt av köpenhamnsk modell i Melbourne, New York, Malmö.
Andra positionerar sig genom att säga: “Jag borde bo ett tag i New York”. Jag säger: “Jag borde bo ett tag i Köpenhamn”. Då får jag frågan: Varför flyttar du inte dit? Då kanske du och Köpenhamn kan bli något på riktigt?
Den smärtar att erkänna att jag nyss har tackat nej till en lägenhet med utsikt över Søerne. Men den danska huvudstaden, har jag förstått under Integrationsprojektets gång, är ingen Mr Right. Det världsberömda livet mellan husen i Köpenhamn har ännu inte överträffat den banala tryggheten i Malmö.
Köpenhamns experimentella inställning till stadsplanering (visas på Venedigbiennalen), ett utmärkt cykelbanenät och fantastiska offentliga miljöer, ger staden en storstadsdynamik Malmö saknar. Köpenhamn tycks också, likt många andra storstäder, flyta utanpå nationen som en egen existens. Stadens varumärke har inte smittats nämnvärt av Danmarks främlingsretorik och skärpta utlänningslagar.
Men miljonstadens attraktivitet är också vad som får mig att tveka. Bostadsbristen, lägenhetspriserna. Statens kamp mot staden i Christiania. Risken att lokalerna i Kødbyen säljs ut till högstbjudande – och kulturverksamheterna åker ut till förmån för dem som har råd att betala för det centrala läget.
Kanske är grejen, för mig, att Köpenhamn är en kierkegaardsk återvändsgränd. Om jag flyttar dit ska jag ångra det, om jag inte flyttar ska jag ångra det också.
Vissa drömmar mår bäst av att aldrig besannas, liksom vissa relationer simpelt nog gör sig bäst på avstånd.
Om jag accepterar att Köpenhamn aldrig blir mer än en passionerad kärleksaffär? Då kan staden, just eftersom jag slipper se dess tråkiga sidor varje morgon när jag kliver ur sängen, kanske rentav ge näring till vardagen på novembergrå gator i Malmö.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–19.
Tidigare avsnitt i Integrationsprojektet var införda 1.12 2009, 4.2 och 7.5. Du kan läsa dem här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th July, 2010
Temat för numret är Öresund, med tanke på brojubileet etc. Jag har också gjort en intervju med Marie Brobeck, som svetsar samman forskarna på Malmö högskola och Roskilde universitet.
P & T finns att ladda ner som pdf här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2010
Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.
På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.
Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.
Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.
I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.
Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.
Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.
En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.
För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.
Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.
Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.
Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.
Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.
Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.
Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2010
Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.
Läs del två av artikelserien Integrationsprojektet i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st December, 2009
Idag sjösattes integrationsprojektet på Sydsvenskans kultursida. Artikeln finns att läsa här, pyntad med Olof Åkerlunds eminenta Järegård-illustration.
Efter en dryg testmånad kan man då säga att Dansa med danskar-projektet är officiellt. Jag hoppas på interaktivt samarbete med dig kära läsare. Du kan till exempel:
– Ge mig uppgifter, som “nästa steg i integrationsprocessen”, “Läs Søren Kierkegaard”. “Utmana en dansk i Broloppet”. “Hitta en bra sushirestaurang” “En alternativ intressant promenad”.
– Be om tips inför helgen: Vilken är baren där det händer just nu? Vilket är det bästa galleriet?
– Eller ställa frågor: vilken är Köpenhamns coolaste frisör? Hur lär man sig danska? Hur hittar man en dansk vän?
Bara att skriva i kommentarsfältet på bloggen, eller maila. Lovar att göra mitt bästa för att hitta svar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Julia Svensson, journalist och skribent inom kultur och samhälle, arkitektur, konst och litteratur. Kritiker i DN Kultur och chefredaktör för Tidskriften Arkitektur. Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning. Under publicerat hittar du ett urval av mina artiklar.
Under info kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.