10th September, 2017
ARKITEKTURUTSTÄLLNING. Frank Lloyd Wright at 150. Unpacking the archive. Museum of Modern Art, New York. T o m 2017–10–01.
Solomon R Guggenheim Museum sticker än i dag ut som ett av New Yorks arkitektoniska landmärken. En vit snäcka där konstutställningarna löper uppåt längs en ramp, i en spiral.
Men det är inte, som man kunde tro, på Guggenheim som arkitekten Frank Lloyd Wrights 
(1867–1959) 150-års dag firas. Istället är det MoMA som går igenom det enorma arkivet som USA:s störste arkitekt lämnade bakom sig.
Det är en gedigen utställning som sträcker sig genom många rum på museets tredje våningsplan. Publiken lotsas genom ett urval av hans totalt över 1000 designade och 500 färdigställda byggnader, som presenteras med modeller, ritningar, publikationer och tidningsartiklar.
En stor del av hans karriär kännetecknas av villor för privatpersoner.
Denna så kallade präriemodernism, platta modernistiska villor som domineras av horisontella linjer, uppstod under tidigt 1900-tal för att passa in i mellanvästerns vidsträcka slättlandskap. Frank Lloyd Wright var och är ännu en tydlig inspirationskälla för flertalet moderna arkitekter, som till exempel svensken Bruno Mathsson.
Wrights mest kända hus, utöver Guggenheim, är den spektakulära villa han ritade 1937 åt Edgar Kaufmann, ”Fallingwater” i Pennsylvania, som genom en vågad konstruktion svävar över ett vattenfall.
Utställningens olika avdelningar fokuserar bland annat på Frank Lloyd Wrights ornamentik, på hans konstruktioner och på hans intresse för samspelet mellan byggnader och landskap.
De olika tidsepokerna lyser igenom. Man ser det tidiga 1900-talets optimism då städerna växte och den nya betongtekniken tillät skyskraporna att skjuta i höjden. En tydlig kontrast mot 1930-talets depression då Wright började intressera sig för jordbruk och livet på landet.
Det finns många tillfällen till fördjupning. Bland godbitarna finns videointervjuerna med framstående forskare om olika delar av Frank Lloyd Wrights verk. Jag fastnar framför en som handlar om hans visioner för socialt byggeri.
För även om han främst är känd för sina privatvillor var arkitekturens roll i samhället central för honom. Efter andra världskriget skapade han till exempel The Usonian Automatic System, som tillät fler amerikaner än de rika att bygga sina egna hus med hjälp av betongblock som de göt själva. En sorts egnahemshus, särskilt intressanta för vår tid, där samhället åter kämpar med bostadsbrist och sociala klyftor.
Att undvika ett fokus på Frank Lloyd Wrights problematiska privat- och yrkesliv i övrigt är ett bra val. För man ska inte låta sig luras av utställningens något torra utsida. De handritade skisserna och teckningarna är i sig ofta fascinerande konstverk, och är nog för att ge besöket behållning även för en mer allmänt intresserad publik.
Ett av många exempel på detta är bilderna av Guggenheimmuseet, som började byggas 1943 och stod färdigt samma år som Frank Lloyd Wright dog. På de tidiga akvarellerna skissade han museet i rosa och orange(!).
Publicerades i Dagens Nyheter 2017–09–10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st May, 2017
KONSTGALLERI. Damien Hirsts Newport Street Gallery, London
KONSTUTSTÄLLNING. Ornamental hysteria. Ashley Bickerton. T o m 2017–08–20.
Sedan en tid delar Damien Hirst med sig av sin egen enorma konstsamling i Newport Street Gallery i London.
Ett måste för konst- och arkitekturfantaster på Londonbesök. Galleriet har ritats av den brittiska firman Caruso St John, som även ansvarar för ombyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Det är en utsökt byggnad, 2016 belönad med Royal Institute of British Architects prestigefulla Stirling prize.
Tre äldre industribyggnader i tegel bildar en enhet med två nya matchande hus och ett taggigt tak kröner den intrikata tegelfasaden.
Restaurangen Pharmacy 2 är också en viktig del. Utöver konst är Hirsts stora passion just mat, och detta är en återetablering av hans tidigare restaurang med samma namn i Notting Hill. I apotekstemat ingår platsspecifika verk av Hirst själv, däribland ett av hans ”Medicine cabinets”.
Den här gången har Hirst valt en betydligt mindre tjusig plats än Notting Hill. Newport Street ligger i Vauxhall i London, ett område på södra sidan av Themsen känt för sin bilindustri. Galleriet är en del av en gentrifieringsprocess. Mittemot det långsträckta galleriet, i lokalerna under det upphöjda tågspåret, syns kreativa studior och en bilmek med skylten ”Vauxhalls sista garage”.
Hirsts syfte är filantropiskt och han bjussar på inträdet – men mecenatskapet och uppförandet av ett konstgalleri för 25 miljoner pund är naturligtvis också en maktmanifestation.
Bland konstnärerna som hittills visats återfinns bland andra Gavin Turk och Jeff Koons. Hirst mötte den nu aktuelle amerikanen Ashley Bickerton (f 1959) i New York i slutet av 1980-talet, då Bickerton var en nyckelfigur i East Villages konstscen.
Redan då var Bickerton upptagen av konstens förhållande till kommersialismen – och de tidigaste verken är konceptuella skulpturer om konst som simpel handelsvara (Bickerton har liknat konstnärer vid pudlar som dansar för de superrika, de så kallade enprocentarna.) På 90-talet tröttnade han på storstadslivet och slog sig ned på Bali.
I salen med dubbel takhöjd står den högresta skulpturen ”5 Snake heads”, fem ormar med otäcka människoansikten, medan hajskulpturer hänger i rep från taket. Verk som kan tänkas symbolisera människans paradoxala rädsla för ondskan – trots att det är vi själva, inte hajar eller ormar, som hotar världen.
På galleriets andra våning kulminerar Bali-hedonismen i en huvudlös och gravt överviktig människokropp som placerats på en vespa, likt ett köttknyte.
Hirst har samlat verk av Bickerton i ett drygt decennium. Likheten med hans egen estetik är slående, liksom fäblessen för kitsch och provokation. Men Hirst fångas säkert också av Bickertons förhållningssätt till konstvärlden – fast vad händer när en konstnär som Hirst själv blir en superrik enprocentare?
Galleriet framstår i sammanhanget som nedtonat. Förutom i restaurangen är det vitmålade väggar och vitt tegel som gäller. Det är de rymliga lokalerna och precisionen, finliret med detaljer, som är det mest exklusiva. Till exempel trappornas specialgjutna ledstänger som fällts in i väggen.
I bortre delen av bottenvåningen ligger en butik. Här säljs i huvudsak Hirsts egna exklusiva tryck och andra varor. Oavsett vem som ställer ut i galleriet är det inget snack om vem som är huvudperson.
Trapphusen ger associationer till Pantheon, där himlens ljus släpps in genom en öppning i taket, oculus. Men i Newport Street Gallery är det ingen gud som tillbes. Det är konstnären, eller snarare den store konstentreprenörens ljus som strålar ned i byggnaden.
Publicerad i Dagens Nyheter 2017–05–21.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th February, 2017
KONSTRECENSION. Joan Miró – Vardagslivets poesi. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, T o m 2017–06–04.
Utställningen Vardagslivets poesi på Waldemarsudde är ingen vanlig Mirò-retrospektiv. Den är inte heller, vad man möjligen skulle kunna vänta sig, en kringresande blockbuster.
Här fördjupar man sig i två specifika delar av Miròs konstnärsskap. Den första, som gett namn åt utställningen, görs i nära samarbete med Fundaciò Mirò i Barcelona. Här närmar man sig Miròs senare period, från det att han bosatte sig på Mallorca 1956.
I ateljén i Palma började han på ett nytt sätt integrera vardagsföremål i sina verk. I utställningens första rum visas flera av de till synes banala objekten. En sked, en tratt, en flaska Ajax rengöringsmedel. Intill visas de effektfulla skulpturer de bland annat resulterade i, som ”Gestalt och fågel” och verkat med den underfundiga titeln ”De tre vackra blondinernas 3 magnetiska hår attraherar fjärilarna”.
Inspirerades av vardagsföremål gjorde Mirò trots allt redan som ung surrealist. Den nya riktningen visar snarare att Mirò följde med i sin tid. I målningen ”Hund” syns spår av den samtida popkonsten och reklamens starka budskap: Ett abstrakt motiv ovanpå en annons för ett luxuöst skomärke.
Det är som om lite av stämningen från Fundaciò Mirò och Josep Lluís Serts byggnad från 1975, följt med hit. Även om de modernistiska verken kontrasterar mot Waldemarsuddes salar från förra sekelskiftet, så är ju båda platserna helhetskonstverk av och för stora män, i nära samarbete med sina vänner arkitekterna.
Mest iögonfallande är bronsskulpturen ”Ung flicka flyr” (1967), som står på piedestal i utställningens mitt. Ett collage av en järnkran placerad ovanpå en provdockas ben blir en ironisk samhällskommentar: en kvinna med välsvarvade ben ser ut att vilja fly från vardagen. När jag besökte Fundaciò Miro stod den på den soliga utomhusterrassen, tillsammans med andra bjärta skulpturer. Här står den ensam och utvald för sina särskilda egenskaper, vilket genast gör den starkare och mer speciell.
I den stora salen är kompositionen särskilt lyckad. Här framhävs ett urval av de stora abstrakta målningar som Mirò kanske är mest folkligt älskad för, till exempel den poetiska ”Den första gnistan av dagen”. Likt de abstrakta expressionisterna söker han sig till synes bort från verkligheten in i en sorts personlig action painting, där vardagsföremålens och skulpturernas jordnära formspråk flyktigt går igen. Här utvecklar han också målningarna, genom att använda för tiden okonventionella material och underlag. Målningen ”Gestalt, fågel” har till exempel gjorts direkt på ett trästycke, där träets råa yta blir verkets starka uttryck. Min favorit på utställningen, ”Änders flykt, kvinna, stjärna” är målad ovanpå en äldre tavla med naturmotiv, som han ställt på högkant. Ursprungstavlans flygande änder blir här en lekfull del av verket, en humoristisk dialog med traditionellt måleri.
Det som ger ytterligare djup i Miròs verk är hur han med sitt estetiska uttryck tar ställning. Spanska inbördeskriget och Francos diktatur varade under en betydande del av Miròs liv. Under fascistregimen var både det katalanska språket och Kataloniens flagga bannlyst. Med rötter i Barcelona var han starkt engagerad mot det kulturella förtrycket
Detta är ett bärande tema i utställningens andra del, där Miròs affischkonst lyfts fram. Här har man samarbetat med Kristianstad konsthall, som genom en fantastisk donation från den lokale samlaren Nils Fryding har världens enda kompletta samling av Miròs affischer.
Redan i sin första affisch 1937, med texten Aidez l’Espagne, tar Mirò ställning mot Franco. Samlingen innehåller även drygt 15 katalanska motiv där den rödgulrandiga flaggan är centralt placerad.
Det är intressant att Mirò prioriterade affischkonsten; planscherna lämpade sig väl för hans bombastiska uttryck och var ett sätt att komma närmare samhället och lättare kommunicera med en publik.
Utställningens två delar skapar en utmärkt helhet. Från två håll närmar man sig en abstrakt konstnär, som samtidigt var extremt konkret, jordnära och kommunikativ.
Båda vinklarna bidrar till en närmare förståelse för Miròs estetiska uttryck. De starka kulörerna och de expressiva och naivistiska formerna framstår som mer än bara ett uppror mot det traditionella måleriet. I ljuset av både politiken och vardagsföremålen är formspråket även resultatet av ett uppdämt behov av – och ett rebelliskt inlägg för – yttrandefrihet.
Publicerad i Dagens Nyheter 2017–02–26.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd October, 2015
Experiment Stockholm. Färgfabriken, Liljeholmen. T o m 29/11
Ett hus av trä och kanalplast, komplett med växtbevattning och livs levande ankor och höns. Det är det mest spektakulära inslaget på “Experiment Stockholm” på Färgfabriken i Liljeholmen. En utställning där man med konstnärliga metoder vill väcka liv i stadsutvecklingsdebatten och ge alternativ till hur staden kan tolkas.
Här, i sitt verk ”Earthscore specularium (Nonsphere XV)”, bor konstnären och arkitekten Luis Berríos-Negrón tillsammans med partnern Maria Kamilla Larsen och dottern Freia under utställningsperioden. Detta är både ett sätt att testa en ny boendeform och en politisk manifestation; familjen hade svårt att finna en lägenhet för sin tid i stan.
Odling är lätt att romantisera kring. Men Berríos-Negrón problematiserar växthuset, en odlingsform som ökar enormt och som i traditionell mening inte alls är energieffektivt. Just det här växthuset är däremot på många sätt en självförsörjande organism, komplett med autentisk hönsgårdsdoft och gödsel åt de växande kryddplantorna.
Stockholm är ett av många offer för den industriella kapitalismens slaggprodukter. Omåttlig biltrafik, ohållbara livsstilar, noll egen livsmedelsförsörjning och ekonomiska klyftor. Dessutom ett gigantiskt moment 22: att det enda realistiska sättet att hitta en permanent bostad är att köpa en, samtidigt som de flesta inflyttarna inte kan ta banklån. Regionen är en av de snabbast växande i Europa. Men det som byggs i dag är i princip ännu ett miljonprogram, fast för en hårt belånad medelklass.
Utställningen har en textbaserad del, som presenterar flera finurliga förslag på förändringar: Hur man kan bygga bostäder utan att det sker på bekostnad av naturen, hur staden blir effektivare om hastigheten sänks och att småskalig bostadsproduktion är lika effektiv som storskalig.
Därefter kan man träda in i ljusdesignern Svante Petterssons ”Color trip”, en port med ljus i skiftande färg. Porten symboliserar friheten att formas som människa, som finns i en stad. Väl inne kommer man först till en vävd hydda av Asante Arkitekter, inspirerad av hantverkstekniker från Tanzania. Huset är vävt i fascinerande mönster och lyfter fram den mänskliga skalan i arkitekturen, som ett nytt synsätt för byggandet i Stockholm.
Koreografen Anna Asplind har gjort en cykeldérive mellan Färgfabriken och Haninge kulturhus. Dérive var en metod som situationisterna utvecklade i Paris på 1950-talet. Precis som de undersökte den urbana miljöns effekt på kropp och sinnesstämning har Asplind på cykel utforskat detta i förortslandskapet. Videoverket visas på en skärm i taket, som betraktas liggande. Ett mysigt sätt att drömma sig bort bland mellanrummen i Stockholms motorvägsspagetti.
På Färgfabriken är gränsen mellan konst och fantasifull problemlösning luddig. Verken står inte för sig själva utan har ett syfte – att skapa en demokratisk stad. De är var för sig kloka och innovativa eller poetiska. Men man får inte tolka utställningen för bokstavligt, då kan den på sina ställen framstå som verklighetsfrånvänd med sitt fokus på hyddor och flottar trots det nordliga klimatet.
På senare år har konstnärer ofta anlitats för att bidra med oväntade synsätt i arkitektur och stadsutveckling samt arbeta i processer, ofta med hjälp från boende på plats. Konstnären får här snarare rollen av en sorts social uppfinnare. Enskilda idéer, som Jens Evaldssons träflottar i projektet “Maretopia”, kan skapa spännande och folkliga händelser i staden, som ser sympatiska ut.
Tendensen kan föra mycket positivt med sig, men bör också förses med varningstext: Se upp bara, så att konsten inte läggs som rökridå framför en ansvarslös politik.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–10–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd July, 2015
KONST. ”Afrika”, Louisiana, Humlebaek, t o m 25 oktober.
KONST. ”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists”, Lunds konsthall, t o m 27 september.
Just nu visar Louisiana och Lunds konsthall afrikanska arkitekter och konstnärer. Julia Svensson ser två utställningar som skapar en dialog om den koloniala blicken på svarta kvinnokroppar.
Titeln ”Afrika” skulle kunna uppfattas som att i Danmark, det lilla landet med ett rasistiskt parti en hårsmån från regeringsmakten, spelar den afrikanska kontinentens variationer mindre roll. Utställningen är den tredje och sista delen i Louisianas serie om arkitektur och identitet, som tidigare närmat sig nordisk och arabisk arkitektur.
Då det är en ambitiös utställning som vill öppna dörrar till nästan en hel kontinent fungerar det övergripande anslaget, även om en mer rättvisande titel vore ”Söder om Sahara”, då detta är området som faktiskt behandlas.
Tack vare att museet knutit till sig internationell expertis visar utställningen lyckligtvis också kontinentens diversitet, dock klarar de inte att helt undvika stereotyper.
En utmärkt och informativ ingång är den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembes långa essä, som tyvärr har placerats sist i katalogen i stället för att lyftas fram i själva utställningen. De villkor som tidigare var förbehållna svarta människor har i dag blivit universella, skriver han. I dagens snabba kapitalistiska system är människor utbytbara varor. Men i stället för att liera olika befolkningsgrupper med usla villkor eldar orättvisor och maktlöshet på rasismen.
I utställningen är arkitekturen ett fysiskt bevis på hur tätt den afrikanska kontinenten och dess befolkning hänger samman med västvärldens ekonomi, historia och kultur. Från förfallna kolonialpalats till dagens kinesiska städer.
Som ofta när det handlar om vad som händer på kontinenten i dag anstränger man sig för att undvika krig och orättvisor och berätta andra historier, som om problemen skulle elimineras om de undveks. I stället fokuserar man, så även här, på de pulserande moderna metropolerna.
Runt en hög byggd struktur presenteras sex växande storstäder: Dakar, Johannesburg, Nairobi, Maputo, Kinshasa och Lagos. Sticker ut gör konst- och designmetropolen Dakar, som representeras bland annat av den framstående modeskaparen Selly Raby Kane. Hennes bubbligt androgyna klänningar anspelar både på surrealism och senegalesisk tradition.
Detta ställs i kontrast till att de flesta nya invånare i städerna bor i så kallade informella bostadsområden. Detta visas bland annat genom bilder från Ponte City i Johannesburg, en skyskrapa som byggdes för välbärgade vita under apartheidtiden men som i dag är en vertikal slum.
Även urbaniseringen är ett resultat av den snabba kapitalismen. Samtidigt utarmas landsbygden över hela världen. Flera rurala platser på den afrikanska kontinenten satsar dock framåt: på en modern arkitektur som involverar invånarna på platsen och som tar sin utgångspunkt i traditionella tekniker och material.
Självskriven här är den Berlinbaserade arkitekten Francis Kéré, som sedan några år ägnar sig åt ett vida hyllat skolprojekt i sin hemby Gando i Burkina Faso. I ett rum har Kéré konstruerat paviljongen Louisiana Canopy. I ett öppet hus, som liknar ett hus där byns äldsta samlas, upplever man en dag i Gando, från morgonens milda ljus och hönors hetsiga kacklande. Taket och de informella sittplatserna, som sticks lite när man sätter sig på dem, är gjorda av traditionell teknik. Francis Kérés sätt att knyta an till platsen är att använda ljusa avbarkade grenar från danska pilträd – ett lokalt angreppssätt svenska arkitekter gott kunde inspireras mer av.
Ett av utställningens sju teman är ”Samexistens”. Här avslöjas problemet med en alltför bred infallsvinkel; förklaringarna blir mer svepande och det är till exempel svårt att tänka sig att man i en utställning om nordiskt samhälle skulle redogöra för självklarheter som ”Konfliktlösning” eller ”Staket”. Avdelningen kunde ha utelämnats.
Mest lyckade är arkitekturprojekten i skala 1:1 (att så många av arkitekterna är européer är inte förvånande, men skulle kunna diskuteras ytterligare) och konstprojekten som alla har specifika avsändare.
Vid Ng’endo Mukiis animerade film ”Yellow fever” fastnar jag särskilt länge. Mukii skildrar den västliga blickens kolonisering av afrikanska kvinnors kroppar. Hon intresserar sig för hudfärg och ras, och de idéer som är inskrivna i människors kroppar. I videon ”Travelogue” visualiserar hon landskap och kropp som ett.
Fastän många individuella historier sticker ut på Louisiana rör sig utställningen mest i stor skala: arkitektur, urbanisering, samhälle.
”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists” på Lunds konsthall fortsätter där Ng’endo Mukiis video slutar: med den svarta kvinnokroppen.
Billie Zangewas bidrag gestaltar sin personliga utveckling mot självinsikt. I bildvävnaden ”Rebirth of the Black Venus” (2010) hänvisar hon till Botticellis berömda målning – men i stället för att födas ur havet landar den svarta gudinnan på Johannesburgs siluett. Verket är gjort med lappteknik i silke, ett traditionellt hantverk.
Flera av verken är inspelade performancer, vilket gör att utställningen framstår som torrare än den egentligen är. Det innersta stora rummet i konsthallen har dock inretts spektakulärt med rester från Miriam Syowia Kyambis performance vid utställningens invigning i Bryssel i vintras: Ett sminkbord med peruker på. Ett podium där något som liknar blod har runnit ut ur lerkrukor som hon trampat omkring bland. En modern dräkt hänger upp på en galge, liksom en säckliknande klänning av traditionell kenyansk sisalhampa, som har sitt ursprung i koloniala plantager. Sakerna tillhör den fiktiva karaktären Rose, som både relaterar till kolonialtiden och till en nutida storstadskonsument.
”Body talks” feministiska vinkel fördjupar en enda fråga; alla använder kroppen konstnärligt och/eller politiskt – en rörelse med rötter i nigeriansk kvinnokamp från slutet av 1920-talet. En rik utställning, som visar att mindre urval och smala perspektiv också kan innehålla stora berättelser.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–07–23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2015
KONST. Here we LTTR 2002–2008. T o m 27/9 2015.
2001 förändrades världen på många sätt till det sämre. Också ur ett feministiskt perspektiv. I Irakkrigets svallvågor fick ett starkt maskulint soldatideal åter fäste i amerikansk samhällskultur och 90-talets feministiska framsteg en backlash.
Men samtidigt spirade hoppet. I New York 2001 grundades det queerfeministiska konstnärskollektivet LTTR, Lesbians to the Rescue. Fram till 2008 producerade de en årlig tidskrift och runt deras aktiviteter – filmvisningar och performancer – formades ett nätverk.
Tensta konsthalls sommarutställning är ett arkiv från den här tiden. En vägg klädd med avfotograferade kuvert leder in till den första glasmontern, med material från det första tidskriftsnumret. ”Vi är här för att rekonstruera ett nytt team under ett gammalt hot”, skriver redaktören Emily Roysdon, i dag professor på Konstfack i Stockholm. Hon sätter tonen. Den queera identiteten är föränderlig och gränsöverskridande. Det essentiella hos en individ är vad hen gör, inte vad hen ”är”.
En del har hänt på 13 år, både identitetspolitiskt och genom att de medverkande i dag är framgångsrika konstnärer. De fem numren, ett per år i en upplaga av 1.000 exemplar, är både fulla av konstnärliga artefakter och konstverk i sig själva.
I nummer 1 finns exempelvis ”The Scub manifesto” av Rhani Lee Remedes. En humoristisk replik till Valerie Solanas, där förkortningen står för ”The Society for Cutting up Boxes”, vilket definieras som en gemenskap som vill skära bort de fyrkantiga begrepp som begränsar människor och deras identiteter.
Ett av konsthallens hörn har dekorerats med syrenlila kuddar med självlysande screentryckta bokstäver: RAGE THINKING. På vägen intill hänger en vit solfjäder med texten FAILURE och framför kuddarna verk ur LTTR nummer 3, med namnet ”Practice more failure”.
Performancekonstnären Itziar Okariz fotografi ”Peeing with my daughter on Pulaski Bridge”, en kommentar till vem som har rätt till att kissa offentligt, leder in i numret. Längre bak finns A K Burns vackert utsmyckade soldatporträtt, som även det sätter samhällets maskulina ideal i perspektiv.
Arkiv kräver mycket av publiken och om institutionen inte har pedagogiska resurser kan formen framstå som svårgenomtränglig och exkluderande. Konsthallen bryter av så gott det går med filmer, kuddar, hängande tygkassar och en ö mitt i rummet, byggd av lastpallar i trä. Men det är mycket text att ta in, och en guidad visning (två gånger i veckan) med kontexten och utförliga introduktioner av verk ger en betydligt rikare upplevelse än att oinvigd besöka utställningen på egen hand.
När konstnären Allison Smith berättar historier om montern med anteckningsböcker, kvitton och fakturor öppnas en värld. Jag drabbas av projektets flit, de medverkandes briljans och av känslan att ett subversivt tidskriftsprojekt går att genomföra även i dag.
Materialet fungerar också som ett kulturellt minne. LTTR uppstod före sociala medier, då den fysiska adressboken fortfarande var ett relevant verktyg och e-post printades och sattes i pärm. Tidskriften gavs ut då fanzinekulturen ebbat ut, men förebådar dagens DIY-våg (do-it-yourself).
LTTR är också ett inlägg i dagens svenska debatt om konst, verklighet och uppbygglighet. Den är ett lysande exempel på hur en politisk och social kamp kan vara en estetisk och konstnärlig drivkraft.
Fotnot. Med anledning av utställningen har www.lttr.org fått ny design. Här kan tidskrifterna läsas i sin helhet.
Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2015
KONST. America is hard to see. Whitney Museum of American Art, t o m 27/9 2015.
Vad innebär det att vara amerikansk? Det frågar sig Whitney museum of American art i den första utställningen i museets nya byggnad i The Meatpacking district i New York. Museet, som ritats av italienaren Renzo Piano, hyllas brett. Enligt New York Times påminner husets utsida om skrovet på en oljetanker men ”tar hand om konsten och människorna med samma finess”, medan The New Yorker ser den nya byggnaden som ett landmärke på stadens sociala, kulturella och poetiska karta.
Bland öppningsutställningens 600 verk har ett flertal sällan eller aldrig förut tagits fram ur samlingen. Ambitionen är att ge en vidgad bild av amerikansk konsthistoria.
Således visas museets mest berömda verk, som Jasper Johns ”Three flags” (1958), utan inbördes hierarki och tillsammans med mindre kända verk. Från samma period exempelvis Malcolm Baileys grafiska och smärtsamt vackra diagram över ett slavskepp.
Om man ska vara petig – och det ska man med en institution av den här tyngden – så innehåller Whitneys samling nästan uteslutande konst från USA. Det lilla ordet Amerika tar två stora kontinenter i anspråk. Det avslöjar en sunkig omvärldssyn, särskilt när man nu försöker definiera vad det är att vara ”amerikansk” ur ett inkluderande perspektiv.
Utöver det är upplägget kring ”America is hard to see” sympatiskt. Det nya museets gallerier är stora, flexibla ytor helt utan fasta avdelningar, för att kunna anpassas efter framtida behov. Vart och ett av våningsplanen ägnas en tidsperiod av amerikansk konsthistoria från år 1900. I stället för en traditionell konsthistorisk uppdelning har man arbetat utifrån 25 olika teman.
På den översta våningen visas verk från 1910 till 1940. Under rubriken ”Breaking the prairie” berättas historien om hur konstnärer började intressera sig för Nordamerikas natur och människor. Här märks Georgia O’Keeffes organiska målning ”Music, pink and blue No 2” och flera verk av Edward Hopper, bland annat den impressionistiska ”Railroad sunset”. Ett annat tema behandlar New York och hur sviterna av börskraschen 1929 påverkade stadens arbetarklass.
En trappa ner, under rubriken ”New York, NY, 1955” visas de expressionistiska konstnärer som gav USA:s konst ett uppsving internationellt. Men det betonas att Willem de Kooning är född i Holland och Louise Bourgeois skulptur ”Quarantania” symboliserar personer hon lämnat i Frankrike.
Det kan knappast bli tydligare: utan immigration vore landets konstscen inte så här rik. Två tredjedelar av de utvalda verken har gjorts av män, vilket speglar rådande strukturer både i och utanför konstvärlden. Men att Lee Krasners målning ”The seasons” hängts lika centralt som maken Jackson Pollocks drip paintings skvallrar åtminstone om en medveten blick hos curatorerna.
I historien från 1965 till i dag får koncept-, video- och feministisk konst mycket utrymme. Ett helt rum ges till tysken Hans Haackes dokumentation av New Yorks korrupta bostadsmarknad (1971) – som fått ny relevans med tanke på de omfattande stadsomvandlingar som sker både här och i andra städer. Men plats ges också för ämnen som Vietnamkriget och aidsepidemin.
Det avslutande temat ”Course of empire” utforskar USA:s roll i världen efter 11 september. Ed Ruschas ödesmättade målning av en amerikansk industribyggnad med kinesiska tecken utanpå signalerar ett ekonomiskt världsherravälde på nedgång. Medan Elizabeth Peytons lilla målning av paret Obama blickar framåt mot en ny epok i USA:s historia.
Den växande samlingen (över 22?000 verk) har länge behövt mer plats. I arkitekten Marcel Breuers gamla Whitneymuseum flyttar Metropolitans avdelning för samtidskonst in. Det är ironiskt; Whitneymuseet skapades 1930 då Gertrude von Vanderbilt ville donera sin inhemska konstsamling till Metropolitan – och fick nej.
85 år senare är Whitney i fas med sin samtid. Konst har blivit en statusfylld konsumtionsvara för en global ekonomisk elit och för att stilla den hungern räcker varken de gamla eller de moderna mästarna till. Samtidskonst, gärna i symbios med ny arkitektur, är också en viktig ekonomisk stimulator. Städer med ambitioner bygger museer för samtidskonst, ofta i gamla industriområden där museerna förväntas generera andra ekonomiska flöden.
Whitneys läge intill turistmagneten The Highline är strategiskt och typiskt för vår tid: en snabb och kraftfull process som staden och konstmarknaden skapat i samarbete med mäktiga donatorer. Inte konstnärerna själva, som när Soho blev ett konstcentrum på 1960-talet.
Renzo Pianos byggnad är känslig på insidan. Hissarna är gyllene konstverk av Richard Artschwager. Hela bottenvåningen är i glas, en metafor för Whitneys hållning till både platsen och sin publik. De vill bidra, inte stänga ute.
På kvällen, när man ser byggnaden på avstånd, lyser den vita plåtfasaden och betongens rosa detaljer.
Men på nära håll är huset hårt. Det har en hel del gemensamt med Pianos Centre Pompidou i Paris (1977). Allt syns. Rör och ledningar är utanpåliggande och exponerade. Takets sicksackform är en effekt av dagvattenhanteringen. Brandtrapporna sticker ut från terrasserna, som skapar en skulpturpark i flera våningar i det fria.
Pianos industriella estetik smälter in i det gamla industriområdet och rimmar väl med Whitneys ambitioner att vara en fabrik där konstnärer kan producera och utvecklas. Öppningsutställningens undersökande hållning ger mersmak och jag ser fram emot att följa museets utveckling.
”Samtidskonstfabriken” är en spännande men också paradoxal ambition. För ju mer man hottar upp stadsdelar som Chelsea och Meatpacking district, för att falla turister och en konstkonsumerande målgrupp i smaken, desto färre konstnärer och kulturarbetare har råd att bo kvar.
Tillgången på ny konst stryps inte. Men framöver kommer allt mindre av den att kunna produceras i metropoler.
Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th March, 2015
KONST. Akram Zaatari. Moderna Museet. Stockholm. T o m 16 augusti.
När Israel attackerade Libanon 1982 beordrades stridspiloten Hagai Tamir, som egentligen var arkitekt, att bomba ett mål i Saida. Tack vare sin kännedom om byggnader förstod han att platsen han skulle bomba var antingen ett sjukhus eller en skola. Därför vände han om och släppte bomberna över havet i stället.Myten om ”piloten som vägrade bomba” florerade i den libanesiska staden Saida när konstnären Akram Zaatari (född 1966) var tonåring. Zaatari är i dag en framstående person på Beiruts samtida konstscen och har bland annat grundat konstinstitutionen Arab image foundation, som består av en stor samling fotografier från den arabiska världen.
Det poetiska filmverket ”Letter to a refusing pilot” är hans hyllning till Hagai Tamirs modiga val. En motståndshandling så speciell att den förvandlades till en myt.
Verket, som visas längst in i utställningen, är en 34 minuter lång video om den modernistiska skolbyggnaden sedd ur olika vinklar. Filmen är också ett collage av familjefotografier och på ett ställe ackompanjeras bilderna av Françoise Hardys ”Comment te dire adieu”. Men mest drabbande är scenerna med tonårspojkar som viker pappersflygplan och släpper dem från ett av Saidas hustak. De far mot himlen i drömska formationer och blir en smärtsam kontrast till bombplanen som flyger över staden.
Mitt emot filmduken står en ensam gammal biostol, en symbol för piloten och hans enastående handling. Stolen riktas mot en annan film, som baseras på fotografier som Zaatari själv tog dagen då Israel invaderade Libanon, den 6 juni 1982. Denna film var också Libanons bidrag till Venedigbiennalen 2013.
I rummet intill fascineras jag av fotoserien ”Itinerary”, ett verk som bygger på arkivmaterial och täcker tre väggar. Fotografen Hashem el Madani drev en porträttstudio i Saida på 1950-talet. Här visas hans många bilder av butiksinnehavare framför sina butiker. Men Zaatari vidgar perspektivet med en egen replik på serien; han har tagit bilder av samma butiker och deras nuvarande ägare. Ett lyckat giftermål mellan forskning och konst.
De flesta verken är konceptuella och komplexa. Utöver människors historier berättar Akram Zaatari om berättandets verktyg: kameror och projektorer. Vilket bidrar med ytterligare en dimension men säkert också gör att utställningen kan upplevas som krånglig att ta in.
Att Moderna museet visar smalare utställningar är utmärkt. Man skulle också ganska enkelt kunna förhöja upplevelsen av dem, till exempel med guider som cirkulerar bland publiken. Zaataris verk får ett betydligt större djup tack vare de medföljande texterna; ett litet sammanfattande programblad samt en tunn katalog som ger bakgrunden till ”Letter to a refusing pilot”.
För min del kunde texterna ha varit ännu utförligare. Men med deras hjälp blir utställningen en historia om hur ett krig kan skapa en konstnär och hur en konstnär i sin tur kan hjälpa en stad att skapa sin historia.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–03–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th February, 2015
KONST. ”Stadsvandringar”, Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 5/4.
Städer i förändring är temat för vårsatsningen på Bonniers konsthall. En öppen och undersökande utställning om vad städer är och vem som har rätten till dem.
”Hon läppjar staden som en drink, letar efter det som är förlorat och glömt.” Citatet är hämtat ur Hala Elkoussys film ”In search for the City (In the papers of Sein)”. Här söker flanösen Sein efter sin älskade. Sein är en fiktiv figur, en analogi till 1800-talets litterära gestalter hos Flaubert och Baudelaire. Längs Kairos gator förklarar hon staden utifrån dess koloniala förflutna under England och Frankrike.
Filmen är en av mina favoriter på grupputställningen ”Stadsvandringar”, som inleder året på Bonniers konsthall.
Den som har, eller tar sig, rätten att skildra en stad i konst och litteratur är också med och producerar staden. Den klassiska flanören är ända in i vår tid man och västerlänning. En av Elkoussys outtalade poänger är att Sein är kvinna och arab.
Filmen visas innanför ett rum klätt med 400 bilder och tidningsklipp med anknytning till kolonialtiden. Tillsammans blir verkan enorm. Hala Elkoussys hemstad Kairo byggdes upp på 1800-talet av förmögna utlänningar, efter europeisk förebild, i en struktur som skulle kontrollera den koloniserade folkmassan. Sedan migrerade fattiga bönder till staden i jakt på arbete och lycka. I dag trängs de ut i förorterna av föroreningar och fattigdom, en utveckling som syns i de flesta växande städer.
Danske Jesper Justs filmverk ”Intercourses” visas i flera rum, där det största omges av korridorer med rosa ljus och bambuväxter som doftar svagt av andra breddgrader. Här följer vi tre män i en stad som liknar Paris. Men boulevarderna är folktomma och Eiffeltornet bara en tredjedel så stort som jag minns det.
Detta Paris, utanför Hangzhou i Kina, är en spöklik kopia av den berömda förlagan. Husen är kulissartade, byggda i dåliga material, vilket i sig vänder upp och ned på den Haussmanska estetikens höga kulturella status. Ett spekulationsbygge avsett för den nya medelklassen, som än så länge står kusligt tomt.
Det susande bakgrundsljudet hörs i hela utställningen. Det är inspirerat av en gammal dansk murartradition; när murarna blev illa behandlade murade de in tomma ölflaskor i väggarna, som när det blåste gav ifrån sig ödesmättade visslingar. Här är ljudet en kritik av byggnadsutvecklingen i Kina, där lite hänsyn tas till arbetare och miljö.
Kubanske Carlos Garaicoas skulptur av coffeetableböcker knyter samman den kinesiska byggboomen med Europa. Den lyfter fram de europeiska arkitektkontor som ritar monumentalbyggnader i Kina, till exempel Herzog & de Meuron, vars stora olympiastadion nu står tom utanför Peking.
Svenska Lisa Torell undersöker även hon samspelet mellan politik och estetik; hur estetiken i städernas centrum och förorter kopplas ihop med områdenas socioekonomiska status. Tesen att standard är det finaste vi har leds i bevis med en film och bilder i kombinerat foto och måleri. Hon zoomar in Stockholms och Belgrads gatstenar och offentliga möblemang, med både bilder och poetiska texter där språkets makt är i fokus. Särskilt träffande är trottoarskulpturen ”Figur 017”: minimimått för lågt gångflöde, i utställningsrummet som vetter mot Torsgatan.
Franska Sophie Calle kan sägas vara en tidig flanös. I de två verk som visas här, ”The Bronx” (1980) och ”Skuggan” (1985), använder hon sig själv och sina interaktioner för att ge ansikte åt staden. Båda verken kombinerar bild och text i den underfundiga form som blivit hennes signum.
I Bronx i New York, en fattig stadsdel vita dåförtiden bara besökte som poliser eller knarklangare, lät Calle olika personer visa henne platser, där hon sedan fotograferade dem. I det andra verket anlitade hon anonymt en privatdetektiv för att skugga och dokumentera hennes egna turer genom Paris.
Stadstemat ingår i en på senare år alltmer accentuerad frågeställning om vad städer är, vem som skapar dem och vem som har rätten till dem. Städer har i alla tider fascinerat konstnärer på samma sätt som naturen. De är ett av människans habitat, där en tids tendenser får fysiska avtryck.
Stadens struktur är en användbar symbol i diskussionen om demokrati och människors livsvillkor.
Utställningen närmar sig ämnet på ett öppet och undersökande vis. Frågans inneboende klass, genus- och rasismproblematik basuneras inte ut men synliggörs i det specifika urvalet av verk.
Det som lyser igenom samtliga verk är ett samhälle som inte är till för alla. Det blir allt tydligare att det är dina pengar som avgör var du har rätt att vistas. För många en smärtsam insikt. Kanske särskilt i ett land med jämlikhet som självbild.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–02–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd November, 2014
KONST. “Matter is plastic in the face of mind”, Sofia Hultén, Galerie Nordenhake, Stockholm. visas t o m 8/11.
Exakt var Sofia Hultén hittar material till sina skulpturer framgår inte. Men i princip består de av omvandlat skrot. I första rummet två gallergrindar som har vänts utochin till en skulptur. I nästa tre säckkärror som sågats itu och svetsats ihop till tre obrukbara modeller. Alla är de saker som det en gång i tiden fanns användning för, men som blivit omoderna.
Sofia Hultén (född 1972) har under flera år ställt begrepp som “förbrukad” på ända i sina verk. Tidigare har hon till exempel renoverat saker och sedan återställt dem till orenoverat skick.
Visserligen har industrinostalgi och återanvändning vid det här laget nått långt in i masskulturens medvetande – en i klimathotets tid passande trend. Men med humoristiska experiment lyckas hon utmana estetiska fördomar och normer om skräp och smuts.
I ett videoverk med den underfundiga titeln “Nonsequences” hälls köttfärs ut över ett datortangentbord.
På en annan skärm skildras en episod med ett smutsigt äpple som plockas upp av en kvinna, torkas av mot ett jeanslår, tuggas på, stoppas ned i en blå plastpåse, varpå kvinnan biter i äpplet med påsen runt om. I en serie fotografier berättar hon historien om ett par sorgliga gamla gympaskor som glömts kvar på en gata. En människa närmar sig, stannar, tar av sig sina skor och på sig de kvarglömda i stället.
Sedan promenerar hon i väg.
Den nio minuter långa videon “Altered fates” kan ses som en sammanfattning. Här befinner konstnären sig vid en container fylld med saker. En efter en plockar hon ur dem. En matta rullas ut och rullas ihop med avigsidan utåt. Hon beskär en skumgummimadrass. Efteråt lägger hon tillbaka sakerna.
Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst? Det är svårt att svara på. Men Sofia Hulténs verk är finurliga och skarpa, och ställer relevanta frågor kring hur vi använder och förbrukar olika material.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Sedan en tid delar Damien Hirst med sig av sin egen enorma konstsamling i Newport Street Gallery i London.
Tre äldre industribyggnader i tegel bildar en enhet med två nya matchande hus och ett taggigt tak kröner den intrikata tegelfasaden.
