Det finns de romaner som bärs av ett uttalat tema eller konflikt. Och så finns andra, på ytan kanske mindre rafflande, där språket är det som suger in och håller en kvar.
Kanadensiska Lise Tremblays ”Judiths syster” är av den senare sorten. En tolvårig flicka har sommarlov i 1960-talets Chicoutimi, en liten stad i norra Québec. Hon har nyss slutat i den katolska mellanstadieskolan. Dagarna tickar på med modern sömmerskan och extrajobbet som barnvakt.
Bästisen Judith bor i grannhuset och enligt boktiteln är det Judiths storasyster som är bokens huvudattraktion. Det är hon på sätt och vis. Claire är grannskapets skönhet och sommarens händelse är att hon förlovat sig och gått till final i en danstävling där hon kan vinna en plats som bakgrundsdansare till ett känt kanadensiskt popband.
Detta skänker henne en air av kändisskap men en som inte låter sig imponeras av det är berättarens mamma. Romanen är skriven i jag-form och flickan upprepar sin oro över mammans skrämmande raseriutbrott. De kommer – till exempel – när dottern talar om Claire.
Sedan ett decennium ombesörjer Rámus förlag att Tremblay kan läsas på svenska, det finns nu hela sex volymer. Det är jag glad över. ”Judiths syster”, som utkom på originalspråk redan 2007, kommer dessutom i samma fina format som novellsamlingen ”Driftens väg” från 2024, även den ett skarpt vittnesmål om kvinnors villkor. Pytteliten och bestämd, i storlek som ett vykort och med en karaktärsfull Helene Schjerfbeck-målning på omslaget är den fysiska boken kongenial med sitt innehåll.
”Judiths syster” utspelar sig efter den så kallade Tysta revolutionen i Québec under 60-talet, då samhället moderniserades och katolska kyrkan fick mindre inflytande. Under den här tiden växte en medelklass fram bland Kanadas franskspråkiga och fler från arbetarmiljöer kunde utbilda sig. Detta nämns inte men boken har många beröringspunkter med utvecklingen.
Vad den tolvåriga berättaren själv finner viktigt är förstås umgänget med kompisen, beundran för Claire, svärmandet för en äldre kille. Men i mellanrummen framträder livsvillkoren, nunnorna på flickans katolska skola får mindre att säga till om, pappan arbetar i skogen hela veckorna, och när han är hemma bryr han sig mest om sina söner. Det är en miljö där döttrar lämnas utan uppsikt och tidigt får hushållsansvar. Berättaren gör en skarp iakttagelse av ett dilemma med relationer: när föräldrar och syskon reser bort är det äntligen rent hemma men också tyst och ensamt.
Språket är befriande rakt och avskalat, som i de andra böcker jag läst av Tremblay, och flyter på bra i den svenska översättningen. Vad som gör romanen så särskilt lysande är en lågmäld precision i flera nivåer. Som i förbigående registreras familjerna i grannskapet. En kvinna glider in i psykisk sjukdom, en kompis mamma blir grovt misshandlad av sin supande man.
Claires liv tar också en sorglig vändning och hennes öde är romanens smärtpunkt. För det finns trots allt ett tema här. ”Judiths syster” är en coming of age-berättelse om arbetarkvinnors minimala handlingsutrymme. Claires funktion i romanen är att utgöra effektiv motsats till det liv berättarens mor önskar för sin dotter.
Då Tremblay håller sig nära barnperspektivet är det först efteråt det slår mig att berättelsens verkliga hjältinna, det är modern. Detta är snyggt gjort. Modern befinner sig inte i epicentrum utan är mer av en irriterande konstant i bakgrunden: hon sprider tygrester omkring sig, levererar förmaningar om att inte bli tjock och så de redan nämna utbrotten, när dottern låter sig påverkas av omgivningens enfald.
Men trots sina tillkortakommanden är det hon som driver på så att dottern, till skillnad från Judith och hennes syster, får gå i en högstadieskola för särskilt begåvade. Med bittert förvärvad klassmedvetenhet har hon observerat i vilken riktning det blåser. Hon förstår vad som krävs och kämpar, bitvis i motvind, för att dottern ska få det bättre än andra mödrar och flickor i kvarteret.
LITTERATUR. Förra året stormade det rejält kring Nobelpriset i litteratur. En rad skribenter såg i den sydkoreanska 70-talisten Han Kang ett dynamiskt, gränsöverskridande och poetiskt författarskap. För andra var valet mer svårsmält, DN:s kulturchef Björn Wiman tyckte till exempel att Nobelpristagare inte ska finnas i pocket och i GP kallade Mats Kolmisoppi en av hennes romaner för ”blodfattig ladi-da-litteratur ”.
Men som Paul Tenngart skriver i sin nyutkomna bok ”Det litterära Nobelpriset” var Han Kang faktiskt ”en utnämning i Alfred Nobels ursprungliga anda”, någon som befinner sig mitt i karriären och förhoppningsvis har hälsa, tid och ork att producera många stora verk framöver.
En utomeuropeisk kvinna och den allra första kvinnliga asiatiska pristagaren – som dessutom redan lästes av relativt många i Sverige – utmanar i en lista som historiskt domineras av europeiska män. Han Kang var dessutom relativt ung när hon mottog Nobelpriset i litteratur, 54 år.
Allt tyder på att årets pristagare är en man. Aldrig någonsin har kvinnor fått priset två år i rad och endast sedan 2018 har Akademien använt principen varannan damernas. Eftersom en stor majoritet av Nobelpristagarna i litteratur varit europeiska är sannolikheten också stor att Akademien i år tar hem priset till den egna kontinenten.
Om Akademien vill lugna den blåsiga stämningen från ifjol väljer man en europeisk herre runt 80 som det råder relativ konsensus kring.
Den ungerske författaren Péter Nádas, 82 år, har till exempel länge nämnts i sammanhanget. Jag läser just nu ”Illuminerade detaljer I” som förberedelse för Nobeltorsdagen – en bit in är jag redan fast i hans slående minnesbilder av bombräder över Budapest, som oundvikligen för tankarna till dagens krig i Ukraina och Gaza. Vill Akademien markera i Israel-Palestina-konflikten vore den israeliske författaren och fredsaktivisten David Grossman ett spännande men också mer kontroversiellt val eftersom vissa debattörer vill att Israel ska bojkottas kulturellt. Men så explicit politiska är de aderton sällan.
Mest rafflande blir det förstås om Akademien överraskar oss idag klockan 13 när pristagaren tillkännages. Känslan förra året var att det kom in luft i systemet. Efterspelet och analyserna blir alltid intressantare när kritikerna inte är överens. Så jag hoppas att ledamöternavarkenlåter sig avskräckas av PeterHandke-debatten eller försöker undvika exempelvis feministisk kritik. Om det nu tvunget måste vara en vit man i år, hoppas jag faktiskt att det blir en problematiskvit man.
1. Det mest uppenbara valet vore Michel Houellebecq. Hans böcker handlar ofta om en desillusionerad huvudperson som försökerta sig fram i en svårnavigerad värld, där handlingen kretsar kring en brännande samhällsfråga. Det explicit berättade sexet har förstås spelat in när Houellebecq utpekats som ”den franska litteraturens enfant terrible”. Som bäst är han dock när han slutar vara så terrible och släpper fram en mer innerlig ton, som i Goncourtprisade ”Kartan och landskapet”. Det som mest talar mot Houellebecq är att han i verkligheten nog är lite för terrible för Akademien, som behöver hålla sin yta någorlunda presentabel. Han har åtalats (men inte dömts) för rasistiska och islamofoba uttalanden, och om han fick priset vore det nog första gången som det finns en porrfilm med en Nobelpristagare i litteratur.
2. Karl Ove Knausgård är en annan möjlig pristagare som förhoppningsvis är mitt uppe i sitt livsverk. Förutom att ha givit ut en svit med titeln ”Min kamp” har han genom åren omdebatterats för sina skildringar av pappaledighetens sångstunder och 2015 gick Ebba Witt-Brattströmså långt att hon anklagade honom för ”litterär pedofili” varpå han svarademed att kalla Sverige ett land av enögda cykloper som kväver litteraturens frihet. Om han får Nobelpriset är det för sina skildringar av modernt familjeliv och den närvarande pappans drabbande möte med sina känslor.
3. En tredje kandidat som seglat upp är Christian Kracht. En mer trolig pristagare än de andra två eftersom priset nyligen gått till andra norska (Jon Fosse) och franska författare (Annie Ernaux). Som yngre tillhörde han den ironiska generationen, som gjorde upp med 68-vänstern. Hans problem är att länge ha figurerat som ett slags ofrivillig darlingför den tyska intellektuella ytterhögern, något Arvid Jurjaks undersökte i en välskriven essäi Svenska Dagbladet härom veckan. Men när Kracht i ”Eurotrash” gjorde upp med sin familjs nationalsocialistiska förflutna tappade ytterhögern intresset. Men kanske vanns det istället av Svenska Akademien?
Dessa tre författarskap har alla vuxit fram i en privilegierad tid, decennierna runt millennieskiftet, då det inte har varit nöd på särskilt många håll i Europa. Dehar kunnat se tillbaka på 1900-talet och dess fruktansvärda ideologier och samtidigt skildrat sinavsmak inför olika element i den moderna livsstilen. Det här är författare som man läser för att de vågar irritera och gå på tvärs mot det förväntade. Att välja en av dem skulle öppna för en spännande diskussion nu när nöden står och knackar på igen.
Men återigen, Akademien är en svårtydd institution och det är vanskligt att spekulera. Kanske är vädringsluckorna fortfarande vidöppna. Kanske vill man inte alls hem till Europa. Kanske tänker man rentav skapa historia och ge priset till två kvinnor i rad?
LITTERATUR.Virginia Woolf. Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag.
Målningen ”The party” ställdes i London i höstas ut för första gången på nästan hundra år. Denmålades av Vanessa Bell 1920 och var en gåva till systern Virginia Woolf. Motivet är två kvinnor på fest, uppklädda i urringade och baraxlade klänningar i flapperstil typiska för den nya tiden.
Den hittades i Woolfs bostad, såldes och var försvunnen i decennier. Och enligt The Guardian kallas den nu för ”Mrs Dalloway’s party” – eftersom man gärna antar att den var en inspirationskälla till den berömda romanen.
Att vilja knyta romanen till Vanessa Bells målning – som nu är till salu hos Sotheby’s, price upon request – säger mer om det ljus som omger romanen än om målningen.
”Mrs Dalloway” fyller hundra år i år och tycks bara lysa allt starkare. Virginia Woolfs ord i dagboken efter denförsta utgivningen, ”Jag tror det är möjligt att vi kan sälja 2 000”, förefaller falskt blygsamma, minst sagt.
I Sverige firas jubileet med en ny utgåva på Albert Bonniers förlag. Omslaget har stiliserade blommor med fläkt av 1920-tal och den nya översättningen av Eva Åsefeldt är ledig utan att tappa kontakt med berättelsen och dess tid.
Den berömda första meningen: ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” är förstås intakt. Den följande, ”Ty Lucy hade händerna fulla” i Else Lundgrens tappning från 1977 lyder nu istället ”För Lucy hade fullt upp som det var” – för att ge ett litet smakprov på uppdateringen.
Virginia Woolf. Foto: Bonnierförlagens arkiv
Så tiden då. 1920-talets första år var ju fullständigt magiska. Det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att skriva. 1922 kom James Joyces banbrytande ”Ulysses”, som skildrar en dag i Dublin som en inre monolog hos huvudpersonen. Samma år färdigställde Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” (utkom 1913–1927), som även den bygger på berättarröstens stream of consciousness.
Virginia Woolf ingick i den moderna rörelsen, både som författare och som förläggare. Akademiledamoten Anna-Karin Palm skriver i det både fint analytiska och informativa förordet om Woolfs relation till ”Ulysses”. Romanen både imponerade på och förbryllade henne och länge fortsatte hon att diskutera den i dagboken, i samtal och essäer. Palm skriver också att det förvisso fanns ett element av konkurrens i reaktionen. Men det Woolf strävade efter skilde sig också från ”Ulysses”, som hon uppfattade som ”en gestaltning av ett allt för slutet, egocentriskt medvetande”.
”Mrs Dalloway” utspelar sig visserligen också under en enda dag, i mitten av juni 1923, då Clarissa Dalloway ska hålla en stor fest för Londons crème de la crème: till och med premiärministern är bjuden, men även en rad kärlekar och vänner från förr. Men till skillnad från Joyces enmansperspektiv gestaltar Woolf hur människor ständigt påverkar varandra i ett ändlöst nät av beröringspunkter. Med en precision som kan misstas för enkelhet glider huvudpersonen Clarissa Dalloways medvetande över i de andra karaktärernas. Övergångarna är närapå sömlösa och sker från en rad till nästa. En syn på medvetandet som något kollektivt, om man så vill, som kan kännas igen i systern Vanessa Bells moderna sätt att förhålla sig till både livet och konsten, som något man skapar gemensamt.
Storbritanniens kvinnor fick rösträtt först 1928, och det går att läsa ”Mrs Dalloway” med feministiska glasögon, att Clarissa Dalloways inre oro handlar om att hon inte räknas, inte är förverkligad som sin man utan fördriver tiden med ytlighet, med att ordna meningslösa fester.
Clarissas tankar på när hon och vännen Sally Seton – en av festens många gäster – i ungdomen råkade kyssas, visar hur fast man i det viktorianska samhället var i heteronormen. Gränser Woolf och övriga i Bloomsburygruppen ville utplåna.
Woolf är också skoningslös i sin skildring av klassamhället; alla personer har det inte lika väl förspänt som Dalloways, och även inom deras överklassklick funderas det mycket över hur många hundra pund man drar in per år. Att inte ha pengar är förödande, vilket även Woolf gav uttryck för i sina privata anteckningar.
”The party”, den återupptäckta målningen av Vanessa Bell, som sägs ha inspirerat till ”Mrs Dalloway” är just nu till salu på Sotheby’s.
Första världskriget tog slut 1918, men samhället lider fortfarande av sviterna. Kriget får här gestalt i unge herr Septimus Warren Smith, en ung och psykiskt traumatiserad veteran som hellre dör än låter sig låsas in av någon läkare, vilket förstås för tankarna till Woolfs psykiska ohälsa och tragiska självmord mindre än tjugo år senare. Innan dagen är slut tar han sitt liv – en död som får Clar
issa Dalloways livsglädje att framstå i än starkare kontrast.
Clarissa Dalloway har nämligen själv tillfrisknat från svår influensa. Det här är åren efter spanska sjukan 1918, en aspekt som lyftes under covid-pandemin i en intressant artikel i The New Yorker. Till skillnad från kriget drabbade influensan människor i deras hem, och dödligheten var hög. Woolf insjuknade själv ett antal gånger mellan 1916 och 1925 och blev sängliggande.
Idag är det kanske snarare troligt att Clarissa Dalloway skulle slå mynt av sina skills och driva ett influencer-imperium? Hon skulle vara mer känd och ha mer pengar än både sin regeringstjänsteman till make och den nedvärderande ungdomskärleken Peter Walsh. Det hon gläds åt och behärskar – att lyfta fram det vackra, skapa glamour – har uppvärderats, nästan blivit en konstform. Äntligen kan hon sluta skämmas över den hon är!
Romanen är också Woolfs kärleksförklaring till Londons myller. Ta bara Clarissa Dalloways inledande promenad från bostaden i uppburna Westminster, genom St James’s Park, över Pall Mall och Piccadilly för att nå blomsteraffären på Bond Street. Virginia Woolf flyttade själv vid den här tiden tillbaka till staden efter ett decennium i stillsamma Richmond.
Big Ben slår om och om igen över de 276 sidorna. En symbol för London, som också pampigt markerar makten, imperiet och dess traditioner. Och förstås: tiden som går. En central aspekt, romanens arbetsnamn var till och med ”The hours”. Frågan är enkel: vem som tillåts göra vad med sina timmar.
I sin dagbok förefaller Woolf, som fyllde 43 det år ”Mrs Dalloway” utkom, rätt upptagen av vad hon själv och vissa vänner ”åstadkommit” vid denna höga ålder.
Något jag inte lade märke till när jag läste boken i tjugoårsåldern, men som jag upptäcker och imponeras av nu, är hur exakt Woolf ringar in medelålderns ökande medvetenhet om döden. Hur Clarissa Dalloway och hennes jämnåriga ser tillbaka på sina liv och sina förlorade möjligheter och hur de färdas fram och tillbaka i tiden. Clarissa Dalloway är femtio plus men redan på bokens första sida är hon tillbaka vid tjugo, vid uppbrottet med Peter Walsh, ungdomskärleken som hon aldrig gifte sig med. Trots att deras historia är förbi är de efter trettio år ständigt i varandras tankar. Valde hon fel?
På ytan ser den ut som en roman om en enda varm dag i juni. En ögonblicksbild, nästan lika hastig som Vanessa Bells målning.
Men i denna bild ryms en universell och tidlös berättelse om livet och människorna. Det går att lägga många olika filter över den, hitta snäva politiska vinklar, men det är samtidigt att förminska den. Rikedomen i skildringen, att den lyckas ta in så mycket och ändå bibehålla sitt djup, är något av det som gör den till ett av 1900-talets stora mästerverk.
När jag närmar mig slutet på ”Mrs Dalloway” vill jag inte lämna Virginia Woolfs rika universum; det är en estetisk och tankemässig njutning att vistas där. Dessutom, lätt att glömma mitt bland alla
stora ord: hon är rolig.
Det är inget litet projekt den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani gett sig in på. Efter det internationella genombrottet med den Goncourt-prisade andraromanen ”Vaggvisa” (2016), en rafflande klasskildring om en fransk-arabisk familj i Paris och deras på ytan perfekta nanny, bytte hon helt riktning.
”De andras land” hette första delen i en trilogi, som inte bara är tänkt att skildra Slimanis egen familjs bakgrund utan också Marockos moderna historia.
Efter andra världskriget flyttar franska Mathilde från uppväxtorten i Alsace till maken Amines släktgård i Meknès på landsbygden i Marocko. Boken skildrar det unga parets kamp för att bygga upp ett liv för sin familj trots torka och svåra förhållanden, samtidigt som den politiska spänningen mellan fransmän och nationalister ökar i landet. Händelseförloppet är dramatiskt och Slimani rör sig smidigt och medkännande, faktiskt en aning Tolstoj-likt, mellan flera olika karaktärer
Jag har sett fram emot andra delen, ”Dansa med mig”, som tar vid 1968. Mathilde och Amine är nu medelålders. De manifesterar sin rikedom genom poolbygge på gården och en solid yta i den nu borgerliga umgängeskretsen – samtidigt som Amine är notoriskt otrogen med allt han kommer åt. Dottern Aïcha, som får mycket plats i romanen, har flyttat till Strasbourg, där hon utbildar sig till läkare och kämpar mot rasistiska fördomar.
Det här är också tiden för sexuell revolution. Ett av bokens teman är Aïchas frihet och pappa Amines delvis mer traditionella syn på vem hans dotter ska vara.
Aïchas lillebror Selim är inte lika duktig som sin syster. Han har svårt att klara skolan och inleder, kanske som en rebellhandling, en hemlig sexuell relation med sin något äldre faster Selma, som trots att hon är vuxen har en kvardröjande stämpel av att vara familjens problembarn.
Marockos politiska historia tickar på i bakgrunden, landet är nu självständigt och styrs av kung Hassan II.
Karaktärerna är fiktiva, men inspirationen från Slimanis familjehistoria gör ändå att boken kan uppfattas som en sorts glidande autofiktion light, som får mig att emellanåt fundera över hur verklighetsnära berättelsen är.
Kanske är Selims rymning till hippiefästena Essaouira och Diabat med den danska tjejen Nilsa – där han får syn på självaste Jimi Hendrix – sådant som stoppats in för att få med Marockos historia som dekadent hippie-resmål? Men visst, jag köper det – och skulle snarare vilja läsa mer om unge Selims ovanliga väg framåt i livet.
Mer vill jag också veta om den ångestridna Selma, vars öde emellanåt får det att knyta sig i magen på mig. I trilogins första del föder hon ett oönskat barn och tvingas gifta sig med någon hon inte älskar. I andra delen blir hon ensamstående, lämnar sin dotter på en äcklig internatskola och försörjer sig som eskort i Rabat.
Lotta Riads översättning flyter på utmärkt. Leïla Slimani skriver chosefritt och är effektiv berättare. Liksom i de tidiga romanerna går hon rakt på det spektakulära och är inte rädd att skippa transportsträckor. Min enda invändning är i så fall just detta, att det är för effektivt. Det är sällan jag önskar att en författare ska brodera ut ännu mer om sina karaktärer. Men Slimanis familjeepos är starkt, angeläget och innehåller, i alla fall för mig som svensk läsare, något oberättat. Böckerna hade kunnat rymma vardera hundra sidor till.
Samtidigt skapar det drivna berättandet mersmak. Trilogins sista del, ”Jag tar med mig elden”, handlar om 1980-talet, tiden för Leïla Slimanis egen uppväxt. Den kommer på svenska i oktober, men jag kan inte hålla mig utan laddar hem det franska originalet till läsplattan.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Översättning: Maria Lundgren. Natur & kultur.
Vivian Gornick är både en passionerad litteraturkritiker och namnkunnig essäist. Därför är ”Aldrig färdig”, hennes tredje bok på svenska, inte bara en ”best of” med litterära favoriter. Boken har ett övergripande ärende; genom en rad exempel lederhon i bevis varför den enda sanna läsaren är någon som läser om böcker, helst flera gånger.
När Gornick, som i år fyller nittio, presenterades för en svensk publik häromåret var det med den hyllade självbiografin ”Starka band”. I boken, som har nästan fyrtio år på nacken, skildrade hon, med relationen till sin mor som prisma, hur hon blivit den hon blivit. Och – vilket gör boken unik – promenaderna de regelbundet tar tillsammans på Manhattan.
I den läsvärda uppföljaren ”Den udda kvinnan och staden” är det istället promenaderna med en vän som får gestalta existentiella dilemman – att som Gornick själv vara en udda kvinna, alltså en som inte bildat familj i traditionell bemärkelse, men den handlarockså om ensamhet, gemenskap och hur en stad kan bli en familjemedlem.
De enda promenader som förekommer i ”Aldrig färdig” är litterära, görs på plats i läsfåtöljen. Men de tre böckerna hänger ihop så tillvida att hon också här tar avstamp i sin egen intressanta livsberättelse.
Utgångspunkten är egentligen rätt självklar: Vem har inte omvärderat en film eller bok man älskade när man var yngre? Vi har olika glasögon på oss vid olika tidpunkter i livet. Men vidden av detta kan nog bara gestaltas fullt ut av någon som Gornick, som har ett långt liv som läsare och kritiker bakom sig. Ungefär som en litteraturforskare som går till arkiven för att se hur ett visst verk mottogs vid en viss tidpunkt söker hon i sitt inre arkiv.
Gornickskriver: ”Det gör inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”
Hon sätter här fingret på den dagskritik vi ägnar oss åt på svenska kultursidor, där snabbheten är själva poängen och riktigt fördjupande litteraturkritik är sällsynt.
Vivian Gornick. Foto: Mitchell Bach
Att få ta del av hennes fyra läsningar av D H Lawrences”Söner och älskande” – som sker under en sex decennier lång period – är ren lyx.
Romanen handlar om sonen Paul, hans starka band till och frigörelse från sin mor och hans förhållanden med två kvinnor, först Miriam och därefter Clara.
Vid senaste läsningen, som 80-nånting, insåg Gornickhur många detaljer ur boken hon inte mindes ordentligt. Hennes erinran av bokens övergripande tema – att sexuell passion är livets viktigaste erfarenhet och nyckeln till frigörelse – visade sig till exempel vara helt fel. Att läsa om en bok är som att lägga sig på psykoanalytikerns divan – och när hon utforskar varför minnena inte stämmer får vi också reda på något om den tid och värld hon befann sig i. Först nu förstod hon alltså att ”Söner och älskande” i själva verketkommunicerar motsatsen av det hon mindes: den är en uppgörelse med vanföreställningen att man kan finna sig själv genom sexuell passion. Hur hade hon kunnat missa det här?
”Söner och älskande” utspelar sig i England i början av förra seklet, när normerna kring äktenskap och sex var minst sagt strikta. Gornick ser hur hennes tidiga tolkningar av romanen hänger ihop med den tid hon läste den i: på 1950-talet var det ingen som talade om sex – och tystnaden skapade en tro på att fri kärlek var ett löfte om att finna både sig själv och livets mening. Men när hon läste boken på 1970-talet, då kärleken släppts fri med kvinnorörelse och p-piller, och Gornick själv var en 35-årig frånskild feminist, var det jakten på passion som var det viktiga när hon läste boken.
Genom att dissekera hur hon läst i olika åldrar, jämte hur författare skrivit i olika tider, lyckas hon faktiskt sätta fingret på existensens flyktighet. Inget är konstant, varken människan eller världen omkring den. Men en omläsning är att hejda tidens framfart en aning.
Hon läser omColetteoch Marguerite Duras och får syn på hur erotiken i deras författarskap hänger ihop med känslomässig avstängdhet. Hon läser om Delmore Schwartz och A B Yehoshua, författare upptagna av sin judiskhet, ochfunderar över varför hon själv, uppväxt i en ukrainsk-judisk arbetarklassfamilj i Bronx, aldrig gått den vägen i sitt författarskap.
Och slutligen fårtvå oförlåtandekattporträtt i Doris Lessings ”Katter” henne att tänka på alla oförlåtande porträtt av män i den vördade feministklassikern”Den femte sanningen”.
Men – och kanske är det just dettasom definierar en äkta intellektuell – hon verkar drivas av nyfikenhet och diskussionslust och hamnar aldrig i något osympatiskt von oben-perspektiv med sin beläsenhet.
Snarare är hon ärlig med sina brister: ”Ibland ryser jag till när jag föreställer mig att jag inte läst om vare sig En månad på landet (J L Carr) eller Krigets dårar (Pat Barker), och sedan ryser jag till när jag tänker på alla bra böcker som jag inte var på humör att ta till mig vid första genomläsningen och sedan aldrig återvände till.”
Efter att ha läst några böcker av Gornick kan jag här känna igen en del referenser både ur livet och litteraturen – men det är snarare glada påminnelser. Däremot stör det att jag inte har läst alla de diskuterade böckerna – och dem jag läst har jag inte i tillräckligt färskt minne. Vivian Gornick skriver lättsamt och tillgängligt, men till skillnad från succén ”Starka band” är detta en bok främst för litteraturnördarna – hon utgår från att läsaren vet vad hon snackar om.
Att som läsare ingå i dessa förväntningar väcker min läshunger. När jag efter drygt 150 sidor lägger ifrån mig ”Aldrig färdig” är jag långt ifrån klar. Gornick har försett mig med en rad böcker att läsa eller läsa om – och goda anledningar att återbesöka favoriterna i min egen bokhylla.
I Kvillebäcken i Göteborg har de mindre industrikvarteren rivits och en stadsdel med bostäder har vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I boken Den Urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram av medierna. Jag har intervjuat dem för tidskriften Respons.
Jenin Grill heter den libanesiska restaurang på Hisingen, dit Catharina Thörn och Katarina Despotovic tar med mig på lunch. Den ligger på ovanvåningen i ett hus vid en asfalterad gård, där det också finns en bilverkstad. Det skulle inte vara lätt att hitta tillbaka på egen hand – bebyggelse och gatunät är oregelbundna i industriområdet, inte reglerade som i Göteborgs stadskärna.
Men för Catharina Thörn och Katarina Despotovic är industrikvarteren, en kilometer in från Götaälvsbrons fäste, hemtama. Sedan 2008 har de arbetat med ett forskningsprojekt om platsen, som bedrivits på Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet där Catharina Thörn är docent och Katarina Despotovic, som också är fotograf, har en examen i kulturstudier. Boken Den urbana fronten är ett resultat av projektet, där de utifrån teorier om gentrifiering har analyserat den omfattande processen. Ett tidigare industriområde revs och de 51 olika verksamheter som fanns här fick flytta på sig för att ge plats åt ett nybyggt bostadsområde, som skulle stärka Göteborg som föregångare när det gäller att skapa socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara stadsdelar.
Dessutom har Thörn och Despotovic granskat hur kommun och fastighetsägare har samarbetat när man rivit en gammal och byggt en ny stadsdel, såväl hur beslutsprocessen har gått till som hur de verksamma i området har påverkats samt vilken makt språk och medier har i en gentrifieringsprocess som den här.
Den historia om Kvillebäcken som syns i boken Den urbana fronten är en annan än den som lyfts fram av kommun, näringsliv och medier. De har träffat personer som drev rörelser här, ofta deras livsverk, men som blev bortkörda och förlorade ekonomiskt på affären.
En av de drabbade är Akbar Chark, vars ägare investerat miljontals kronor i sin butik, som kommunen ville köpa. För att vara kvar i området kom ägarna med idén om en saluhall – men vägen till att deras verksamhet flyttade in i Kvillebäckens nya saluhall var lång.
En annan verksamhet som blev av med sin lokal är Islamiskt centrum. En tidigare styrelsemedlem i föreningen berättar hur kommunen drog in deras tillfälliga bygglov för verksamheten och hur de tvingades flytta längre bort från området. 30 procent av besökarna har slutat komma på grund av det sämre läget. I dag finns bara två av tidigare fem moskéer kvar i närområdet. Dessutom fanns ett antal butiker och kulturföreningar som tvingades flytta på sig. I Den urbana fronten får de berätta sina historier.
Respons: Hur förklarar ni bokens titel, Den urbana fronten?
Catharina Thörn: Begreppet urban front kommer från Neil Smith (1954–2012), som är en internationellt välkänd gentrifieringsforskare. I hans analys av gentrifiering pekar han på att det handlar om markanvändning – hur mark exploateras, för vem och i vilka syften. I vår bok visar vi hur det tidigare industriområdet länge sågs som perifert. Det var först när området började omtalas som central mark som det blev intressant att omvandla det och bygga bostäder där. Men Smith pekar också på det han kallar för frontlinjens mytologi: föreställningar om att ett övertagande av en plats sker genom att civilisera den – genom ”uppgradering”, ”trygghet” eller ”stadsmässighet”.
I Göteborg har till exempel tjänstemän talat om att ”bygga stad” på andra sidan Göta Älv, och att ”nu ska människor börja åka över älven”. Tidigt i processen satte byggherrarna upp skyltar som sa ”Välkommen, här bygger vi Kvillebäckens första lägenheter” – fastän det redan bodde människor här. Det är en föreställning om en nybyggaranda, med pionjärer och banbrytare, fast i själva verket handlar det om gentrifiering.
Men vi vill med titeln också göra kopplingen till en frontlinje i den militära bemärkelsen för att lyfta fram att gentrifiering är en brutal process för dem som inte har råd att vara kvar.
Respons:Kan man säga att det finns en officiell karta över området Kvillebäcken, men att ni genom den här boken visar en alternativ karta?
Catharina Thörn: Stadsplanekartan utgår från stråk och översikt. Men platser upplevs annorlunda när de brukas. Konflikt kan uppstå när dessa två perspektiv möts. Som stadsplanerare måste man se den potentiella konflikten och vara lyhörd för hur platser används.
Katarina Despotovic: Kartor ritas alltid utifrån maktens perspektiv och utgångspunkten är centrum. Kvillebäcken marknadsförs med en slogan som säger: ”bara 6 minuter från Brunnsparken”. Hisingens södra strand döptes om till Norra Älvstranden för att markera närheten till City. Man bortser från att Kvillebäcken också alltid haft centrumkaraktär, tidigare låg flera myndigheter här, till exempel Försäkringskassan. Det är en knutpunkt för kollektivtrafiken och handel. Det är centrum för människor som bor på Hisingen. Det har alltid varit en attraktiv plats för dem som bor och verkar här. Den har bara inte setts som attraktivt av ”rätt personer”. Det är i första hand arbetarklassen som rör sig här.
Katarina Despotovic: Industriområdet i Kvillebäcken är inte en plats med stora skyltfönster som skriker attraktivitet och ”kom in och köp kaffe och kanelbulle”. Det är ett gammalt industriområde med smala trottoarer, åker man dit så vet man vart man ska. Men att som makthavare välja att inte se det vardagliga livet och de verksamheter som finns på en plats är en osynliggörande handling.
Respons:Vad har språket för roll i den här processen?
Catharina Thörn: Språket har stor påverkan. Det är en ideologisk maskering och skapar bilder. Fotografierna i boken är en sorts motattack för att sticka hål på orden i beskrivningarna. Vi har pratat mycket om det, hur språket skapar en bild av hur det är och vad som ska bli. I den här processen har det varit tydligt att en ny grupp ska ta över platsen, och att man i det officiella samtalet inte döljer den retoriken, som till exempel när man i marknadsföringen pratar om ”de första lägenheterna i Kvillebäcken”. Det är som om platsen är en möjlighet att skapa exploatering och förverkliga en dröm om att börja om från början. Kvillebäcken marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. När man ska skapa något hållbart tror man att det är möjligt att bygga upp ett helt nytt samhälle från scratch. I gentrifieringsprocessen används många ord som är svåra att opponera sig emot. Till exempel, vem vill inte att en plats ska vara ”levande, trygg och attraktiv”? Samtidigt är det ganska oklart vad orden betyder i olika sammanhang. För vem är något levande, tryggt och attraktivt? Kvillebäcken före rivningarna beskrevs som ”brokigt”, i den meningen att det fanns en blandning av saker som inte ansågs passa ihop, som bilverkstäder och restauranger. Den nya stadsdelen beskrivs som ”blandad”, vilket ses som positivt. Här anses saker matcha varandra: caféer, en saluhall, ekologiska butiker. Blandningen handlar om att ha kontroll. Kommunalrådet Anneli Hulthén sade när hon kom till området innan det revs att ”här är det ju ingen ordning alls, såhär kan man ju inte ha det”.
Respons:Men ni gör en annan analys?
Katarina Despotovic: I Kvillebäcken blev det ju oordning först när NCC, Wallenstam och sedan kommunen gick in och rev bit för bit och skapade ödetomter i stället. Shamsi Naemai på Akbar Chark berättar i boken hur ödetomten bakom hennes chark blev en soptipp som drog till sig råttor. Det blev ett jätteproblem för dem som säljer mat. De var tvungna att bygga en mur bakom sin fastighet. Att exploatörerna formulerade det som oordning handlar om att de ville skapa ett stigma kring platsen, för att legitimera nybyggnader.
Respons:Boken inleds när kommunalrådet Anneli Hulthén håller tal när man tar första spadtaget för de nya bostäderna. Hur användes språket för att motivera rivningarna i området?
Catharina Thörn: Vår analys lyfter fram en retorik som innebär att området stigmatiserades för att legitimera rivningarna. Vi har pekat på hur området å ena sidan beskrevs som kriminellt och å andra sidan som tomt.
Beslutet att riva fanns redan innan medierna började sprida en negativ bild av området. Det var ett beslut som togs av ekonomiska skäl. Men sedan målade medierna upp en bild av området som kriminellt, vilket användes för att legitimera beslutet. Ett öknamn som politiker och journalister använde om det gamla området var ”Gazaremsan”.
Katarina Despotovic: Den officiella retoriken om området har varit brutal och grov och det har varit tillåtet för högt uppsatta makthavare att uttrycka sig så. Vi har tittat på utsagorna och ledorden i den här processen och vi har sett att de inte har varit förankrade i verkligheten. Man har skapat bilden av ett farligt område i behov av hjälp. Men vi har visat att det inte fanns någon egentlig koppling mellan kriminalitet och beslutet att riva.
Från Jenin Grill går vi till Katarina Despotovics ateljé i närheten av Kvilletorget på andra sidan spårvägen. De här kvarteren, som bland annat består av så kallade landshövdingehus, är ett exempel på det som förklaras i bokens kapitel ”Frontlinjen expanderar”. När man utnämner en plats till utvecklingsområde påverkas också dess omgivningar. I Kvillestan och Brämaregården, som de sammanväxta bostadsområdena heter, har just detta hänt. När industriområdet intill omvandlades fick det konsekvenser även här.
En av dem som porträtteras i boken är Sture Svedne, som drev Gustav A. Svenssons järnhandel på Kvillegatan. Järnhandeln startades av hans farfar 1889. När fastigheten köptes ville den nya ägaren att Sture Svedne skulle flytta på sig, man ansåg att han ockuperade delar av fastigheten, det som var butikens lager i källaren. Enligt Sture Svedne fanns ett avtal, och han fann ingen anledning att flytta på sig från en plats familjen haft i över 100 år. 2010 blev det förhandling i tingsrätten, nu inte bara om källaren utan också om butiken. Sture Svedne kom ensam till rätten, som han litade på. Men ingen ville lyssna på hans berättelse om avtal och det bestämdes att butiken skulle tömmas, vilket också skedde; en morgon låg järnhandelns hela innehåll i containrar.
Vi går förbi kvarteret Skäppan, där det hänger svarta band från fönstren – protester mot planerade renoveringar och hyreshöjningar. Sedan kommer vi fram till en gata som blivit en konstnärstät gata med ett kafé, även det en effekt av rivningarna och omvandlingen i området. Fast å andra sidan har konstnärer och andra verksamheter hållit till här länge, till exempel den polska delikatessbutik, där Katarina Despotovic köper mjölk och småkakor till kaffet. Dessa kvarter växte fram när de stora båtvarven byggdes upp efter andra världskriget och Volvo tillverkade personbilar i Lundby, strax innanför varven. Ungefär samtidigt växte det småskaliga industriområdet också fram.
Platsen påverkades, liksom hela Göteborg, av olje- och varvskrisen på 1970-talet. Många blev arbetslösa under den här tiden. Göteborg började anpassa sig till en globaliserad ekonomi och gick från hamn- och industristad till evenemangs- och kunskapsstad, en utveckling som synts tydligt även i andra hamnstäder som Malmö, Liverpool eller Barcelona. Bland annat byggdes Hisingens södra strand, Södra Älvstranden, om till handel och kontor.
Till Kvillebäcken, eller Gustaf Dalénsområdet som det också kallas, flyttade loppmarknader restauranger och föreningar in under 1980-talet. Någon tydlig plan fanns inte, men NCC och Wallenstam köpte fastigheter för framtiden. Redan 1990 gjordes ett planprogram med kontor och bostäder, men det senarelades. Under 1990-talet var ett antal utvecklingsprojekt på tapeten, då med idéer som byggde på befintliga verksamheter. Många småföretagare hade redan då korttidskontrakt och tillfälliga bygglov, vilket blev ett så kallat ”permanentat provisorium”.
Respons:Vad hade Göteborg tjänat på att i stället försöka bygga vidare på och utveckla den befintliga strukturen i området?
Catharina Thörn: Göteborg är i dag en väldigt segregerad stad. I de planer som fanns på 1990-talet var tanken att utveckla området med och för dem som redan var verksamma där. Det fanns en medvetenhet om att platser som dessa har en social betydelse. Det är viktigt att det finns områden centralt i en stad där det går att hyra billiga lokaler för föreningar eller mindre butiks- och affärsverksamheter. Det handlar om att ta hänsyn till ett slags social infrastruktur i staden som har betydelse för människor med låga inkomster. Om kommunen hade valt att bygga vidare på den tanken hade de också visat respekt för de människor som fanns där.
Respons:Vad vill ni att boken ska få för effekt?
Katarina Despotovic: En viktig del är att demaskera begreppet gentrifiering och slå hål på myten att det skulle vara en naturlig utveckling. Gentrifiering är en politisk process för att generera privat vinst. Den kräver stor samordning, eftersom en gemensam problembild måste skapas. Det handlar om att bryta det här mönstret.
Respons:Jenin Grill ligger i Ångpanneområdet, nästa plats som ska utvecklas. Där är det som det var i Kvillebäcken före rivningarna. Låga hyror har lett till framväxten av många olika verksamheter, bilverkstäder, restauranger och föreningar. Vad tänker ni om utvecklingen där?
Catharina Thörn: Vad som kommer att hända i Ångpanneområdet är än så länge väldigt oklart. De ansvariga på Stadsbyggnadskontoret är angelägna om att inte göra samma misstag som i Kvillebäcken. Det finns ett planprogram. Vi avser att följa processen.
Respons:Upplever ni att Göteborg tagit åt sig av kritiken?
Katarina Despotovic: Svårt att säga. Stadsarkitekten Björn Siesjö har sagt att de har gjort det och att det som skett i Kvillebäcken inte ska ske igen. I Kvillebäcken var processen brutal – man gick in och rev befintliga strukturer. Men grundproblematiken vi beskriver i boken är att kommunen samarbetar med privata intressen för att driva och underlätta för gentrifieringsprocesser. Den kritiken är jag inte alls säker på att man har tagit åt sig av.
Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
De är knappt 20 år och det spanska inbördeskriget har just tagit slut. Det unga paret kommer från borgerliga och bildade familjer i två grannbyar i Barcelonas utkanter. Nena går på bio och drömmer om Paris och Amerika. Företagarsonen Baltus drömmer om att bli arkitekt.
Boken gavs ut på spanska 1999 och heter i original ”El país del alma” – ”Själens land” . En titel som egentligen ligger närmare romanens platsbundna tematik. En av dess grundläggande drivkrafter är härkomst och människans inre förbund med sina omgivningar – ett slags genius loci, om man så vill.
På det privata planet förväntas Baltus stänga in sina önskningar och ta över sin fars mekaniska firma. Nena i sin tur är inlåst i en traditionell kvinnoroll, som osynlig högerhand till Baltus företag och mor till deras barn. Hennes själ får utlopp i poesi som hon skriver som brev i luften. Bröllopsresan går till Madrid. Champs-Élysées får vänta.
Det är sent 1940-tal. I skuggan av Europas sviter från andra världskriget, pågår Francoregimens spanskifierande av Katalonien. Det katalanska språket förbjuds och katalanerna samlas i ett tyst motstånd.
Paret lever ett under omständigheterna gott liv. De har familj och anställda som ser efter barnen. De har goda vänner med ett hus vid havet. De reser på bilsemester till Genève.
Men en instängdhet genomsyrar luften i Casa Arnau Rocamora. Det är ett mycket skickligt sätt att gestalta diktaturens allomfattande närvaro.
Vid den första graviditeten svimmar Nena plötsligt. Och hennes mystiska svimningsanfall inträffar allt oftare under åren som går. Denna obegripliga sjukdom kan tolkas som ett av diktaturens symtom hos människorna. Ju längre den pågår desto svagare blir Nena. Hennes kropp faller söner utan att hon vet vad som pågår i den.
Baltus oro över hustrun får utlopp i det hus han bygger åt familjen. Det upptar all hans lediga tid.
Det tar lite tid att komma in i bokens mycket originella språk, rikt på poetiska metaforer. Men berättelsen om Nena och Baltus och byarna Sarriá och Pedralbes, idag stadsdelar, får sedan ett oemotståndligt sug. Nuria Amat (1950–) är själv född i Barcelona, och har flyttat tillbaka efter att ha bott i andra länder och på andra kontinenter. När jag läser föreställer jag mig att hon har djup lokalkännedom. Jag ser hus och gator; känner dofter och smaker.
Hennes formuleringar är exakta, vackra och obarmhärtiga. De innehåller motsättningar som skapar stämning. Diktaturens förtryck och krigets öden är närvarande i varje mening, även om bokens själva handling på ytan kretsar kring medelklassfamiljens mer vardagliga bestyr: Som i det här stycket. ”Döden var ett ord i samtiden /…/ Vi talade ofta om den. Vi ville tråka ut den.”
BOKRECENSION.Frit flet. Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. Gyldendal 2014.
Den danska modetidningen Cover publicerade i somras en intervju med Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. De tre danska författarna trädde här i princip fram som mentorer för en yngre generation, på ett sympatiskt sätt.
Artikeln, som skrivits med anledning av den aktuella boken, handlade om hur man kan leva. De talade om sin vänskap – de är väninnor sedan länge och två av de tre har känt varandra sedan barndomen. Men också om vikten av att vårda sina vänskaper. På ett sätt jag faktiskt bara hört Kristina Lugn prata förut. I ”Allvarligt talat” i P1 sa hon: ”Vännerna är dem man har kvar. Efter skilsmässan, och när barnen flyttat”.
De uppmanade också yngre kvinnor att inte hänga upp sitt liv på jakten på en partner: vill man ha familj kan man klara det hela själv. Det går. Den här tematiken är en viktig del av boken ”Frit flet”. Det behövs alternativ till den bräckliga institutionen parförhållande.
Frit flet, på svenska ”Fritt flät”, är en två kilo tung pjäs. 650 sidor tjock, i A4-format och med titeln skriven i glänsande blått. Författarna vill vara anonyma och kallar sig A, B och C. Omslaget är en bild på deras hår som flätats samman.
Boken är avsedd att vara ett debattinlägg i ett land där feminist snarast är ett skällsord. Utgångspunkten är väldigt basal – den börjar i kvinnokroppen och begreppet feminism. C menar att feminism är ett problematiskt begrepp: tänk om pindsvinen – igelkottarna – skulle sluta sig samman i en pindsvinisme. Och att katter och myrslokar också skulle behöva använda begreppet för att hävda vissa frågor, fast de inte är pindsvin.
Detta lite lustiga resonemang sätter tonen. Här är alla välkomna, även de som inte tycker begreppet feminism är självklart. Frånvaron av en dansk feministisk agenda är paradoxalt nog bra för boken. Författarna behöver inte framstå som genusvetare för att ha rätt att uttala sig. De har istället en inkluderande och nyfiken hållning. Feminism är något man kan skämta om.
Från pindsvinismen vindlar det vidare. Genom poesi, politiska teaterstycken, dagboksinlägg, brevväxling och fotoalbum. Intervjuer med andra författare, forskare, och med författarnas egna barn och mödrar.
Läsningen tar tid. Jag har boken med mig vid köksbordet och i soffan. Omsluts av hyggen i de tres mejlkonversationer, och i loggboken från deras träffar på Jylland och i Naja Marie Aidts hem i New York. Intellektuella diskussioner varvas med ogenerad humor, som visan ”Velkommen herpes” eller när C säger till säkerhetsvakten på Kastrup att ”så fick jag lite gratis kroppskontakt idag”. Att jag som läsare känner gemenskap är en av bokens styrkor. ”Frit flet” behandlar också kvinnors ålderdom, ensamstående föräldraskap, skilsmässor – de har alla barn och en skilsmässa bakom sig.
A, B och C släpper ofta greppet om sin egen – om inte särskilt ekonomiskt välbärgade så i alla fall privilegierade vita – medelklasstillvaro. De frågar sig vad som gör västerlänningarnas rika liv möjliga. Ser större samband.
Här finns en drabbande berättelse om den amerikanska antropologen Ariana Páramos jakt på den mexikanska kvinnan Esperanza. Esperanza är ett av den internationella migrationens alla sorgliga människoöden – hon bar sitt döda barn genom Mexikos öken, för att korsa gränsen och bli en av de illegala arbetarna på Kaliforniens grönsaksplantager, där hon bor i en husvagnspark.
Därefter följer en av bokens mest lärorika och initierade intervjuer, den om kvinnors migration med antropologen Sine Plambech. Här avhandlas synen på utomeuropeiska kvinnor som kommer till Danmark för att sälja sina tjänster, som barnskötare, städhjälp eller prostituerade. Kvinnor har alltid migrerat men idag är möjligheten för kvinnor att röra sig som ensamma försörjare, utan en man, större. Och migration gör det möjligt för kvinnor i fattiga familjer att vara huvudförsörjare för sina barn – och i nästa steg ge dem ett bättre liv än de själva haft. Men strukturer – också i länder som Danmark dit kvinnorna kommer för att arbeta – gör att traditionella könsmönster ändå upprätthålls. Till exempel att många skandinaviska kvinnors karriärer och mer jämställda parförhållanden möjliggörs av att en immigrant utför familjens hushållsarbete.
Resonemanget leder vidare till den vita hudfärgens privilegier, och här kopplas den ihop med författarskap. En av de frågorna som samtliga intervjuade författare får är: Vad betyder hud för ditt skrivande?
Mycket av bokens spänst – den är på en gång intellektuell och full av känsla och humor – handlar om att den är gjord i grupp. Jag har svårt att föreställa mig vilka tre svenska författare i detta uttalat feministiska land som skulle våga sig på att presentera poesi och allvarliga ämnen med en så generös och uppsluppen ton.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige, både i frågan om kynne och i synen på feminism och migration är minst sagt speciell. ”Frit flet” rosades i dansk media. Men någon debatt om feminism eller vithet har den märkligt nog inte skapat, så vitt jag kunnat uppfatta. Kanske är detta på grund av det personliga anslaget? För boken borde, i alla fall ur en svensk synvinkel, vara oerhört känslig i en dansk politisk kontext.
BOKRECENSION.Frankrike berättar: Där vi står nu. Tjugoen noveller. Översättning: Kristoffer Leandoer, Christer Olsson, Elin Svahn, Maja Thrane. Bokförlaget Tranan.
På senare år har franskspråkiga författare fått ett uppsving i Sverige, mycket tack vare förlag som Grate och Sekwa, som specialiserar sig på att översätta ny fransk litteratur.
Förlaget Tranan å sin sida ger ut litteratur från hela världen, bland annat en serie novellsamlingar från olika länder. När turen kommit till Frankrike är det med arton författare som publicerats under de senaste tjugo åren. Samlingen har ingen ambition att vara heltäckande. Nedslagen i de olika franskspråkiga länderna, och på olika ställen i Frankrike, spretar både i stil och ämne. Men gemensamt för flera är samhällskritiken och en smått surrealistiskt skildrad samtid.
Bland de etablerade författarskapen återfinns Marie Darrieussecq, flerfaldigt publicerad på svenska. Hennes bidrag ”Penthesilea, första slaget”, en tolkning av den antika myten om amasonerna, sticker ut bland bidragen. Penthesilea, amasonernas ledare, förbereder sig för ett slag. Men stridsmoralen hotas av attraktionen för Akilles i fiendelägret, och hon avslöjar sin önskan om att bli en ljuv Helena. En tidlös metafor, som blir intressant när den här återvänder till sitt ursprung.
Christine Avel, en handelsekonom som blivit författare, går i Marguerite Duras fotspår med den humoristiska ”Skulle Tchen lyfta upp myggnätet?”. En uttråkad fransyska på plats i ett asiatiskt land tar sig en älskare. Utanför deras sjaskiga hotellrum pågår en statskupp. Men för henne blir litteraturen en källa till spänning, ett afrodisiakum för relationen. Älskaren läser ”Människans lott” av Malraux, men somnar oförklarligt varje kväll trots den spännande berättelsen.
Jag blir överraskat förtjust i Véronique Bizots novell ”Walser”. Hennes expressiva språk i översättning av Maja Thrane förmedlar den svartsynta humorn: en kvävande historia om en nervös man som skickas till en kurort av sin fru för att vila.
I kurorten lättar dimman sällan. En kuslig och effektiv bild av ett sömnigt samhälle vars välstånd bygger på hypokondri och på läkare som skapar sjukdom istället för att kurera den. Döden maskeras genom att liken flygs bort med helikopter innan de hunnit kallna. Granne med pensionatet bor den pillermissbrukande och bittre Paul Walser, en Gatsbyartad karaktär, mystiskt förmögen, och som alla pratar om men ingen verkar känna. Vistelsen får en vändning när Walser bjuder den nervöse på lunch, och Walsers dödslängtan börjar smitta av sig.
Eric Holder, mycket ansedd i hemlandet men ännu outgiven här, bidrar i samlingen med novellen ”Sin fars son”, en vacker men krass historia om föräldrar och barn, liv och åldrande.
Den politiska tendensen i samlingen innebär inte att estetiken blir eftersatt. Olivia Rosenthals socialt inriktade prosadikt ”Offentlig ombyggnad”, tar ett grepp på vokabuläret och villkoren för arbetare på en byggarbetsplats. Marie Rouanets ”Thyestes festmåltid” är en litterär essä som samtidigt är rysande kritik mot lögnen om den pittoreska landsbygden. Här hörs skrien från globaliserade matindustrins offer.
Novellsamlingen påminner om Europas mångfald och hur lite av den som tar sig in på den svenska scenen. Ännu ett bevis på att Sverige – i en tid då allt färre studerar språk – så förtvivlat behöver sina små ambitiösa förlag.
BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.
Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.
Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konstsamlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.
Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
BOKRECENSION. Lise Tremblay. Judiths syster. Översättning: Elin Svahn. Rámus. 191 sidor.
LITTERATUR. Förra året stormade det rejält kring Nobelpriset i litteratur. En rad skribenter såg i den sydkoreanska 70-talisten Han Kang ett dynamiskt, gränsöverskridande och poetiskt författarskap. För andra var valet mer svårsmält, DN:s kulturchef Björn Wiman tyckte till exempel att Nobelpristagare inte ska finnas i pocket och i GP kallade Mats Kolmisoppi en av hennes romaner för ”blodfattig ladi-da-litteratur ”.
BOKRECENSION. Leïla Slimani. Dansa med mig. Översättning: Lotta Riad. Natur & Kultur.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. 
