ARKITEKUR. Jag kan stå i Västra hamnen eller i Hyllie och fråga mig: vad var det som hände?
I skuggan av Malmös expressiva stjärnarkitektur – från Turning torso till Malmö live – är det mest hus med betydligt lägre estetisk svansföring som hittills vuxit fram under 2000-talet.
Stora sterila kvarter där material och detaljer sviktar. Det råder brist på grönska men inte på asfalt och breda bilvägar.
Malmö är förstås långt ifrån ensamt om att ha låtit fastighetskapitalismen springa snabbt med lösa tyglar. Därför blir jag förväntansfull när jag läser den nyutkomna skriften ”Mer malmöitisk arkitektur”, en pendang till stadens arkitekturprogram ”Arkitekturstaden Malmö”(2018), tänkt att fungera som vägledning för alla som arbetar med stadsutveckling.
Ett hyperindustrialiserat byggande har triggat missnöje runt om i Sverige – till exempel genom organisationen Arkitekturupproret. I flera kommuner har missnöjesretoriken gått så långt att man idag förespråkar nybyggen i traditionell, klassisk stil som lösning på problemet.
Varvsstaden har flaggan i topp när det gäller hållbarhet – men kvaliteten på arkitekturen varierar. Bild: Julia Svensson
I Malmö sätter man istället ned foten, glädjande nog, och skriver att förslag som ”enbart kopierar arkitektur från annan tid eller plats, utan att anpassas till dagens och platsens förutsättningar, räknas som pastisch och kommer inte att accepteras.”
Men att man kan vara tuffare än alla andra i den här frågan är inte så konstigt. Populistiska fantasier om ett förflutet där alla hade fönsterspröjs och stuckaturer har aldrig riktigt fått fäste i Malmö. Malmöborna har oftast inget emot modernism eller samtida arkitektur, vilket också anges här. Tvärtom, när man frågar uppskattar många den brokiga stadsbilden.
Hur ser då en mer malmöitisk arkitektur ut? Som tur är ges inget exakt svar på den frågan, ingen särskild stil eller estetik förordas. Men en sak vet jag efter att ha läst igenom de drygt nittio ganska strängt hållna sidorna: malmöitisk arkitektur är så kallat platsbaserad – och tar på flera sätt hänsyn till sin omgivning. Framför allt är den så ekologiskt hållbar det bara går.
I ”Mer malmöitisk arkitektur” pekar man hårt på att använda befintliga hus. I elfte timmen har staden äntligen fått upp ögonen för ett slöseri som pågått i decennier. Att riva är det sämsta man kan göra, både ur ekonomiskt och ekologiskt hänseende. Hus som redan finns besitter ackumulerat arbete, det vill säga arbete någon redan betalat för. Det mesta av de miljöskadliga utsläppen är också redan gjorda.
I andra hand ska man använda sig av återvunnet material. För detta är Malmö igång med ett nytt stort center för återbruksmaterial i Nyhamnen som kommer bli ett av Europas största, kanske i sig ett bevis på att de rivits ohemula mängder i Malmö.
I sista hand ska man bygga helt nytt, och då med klimatsmarta material.
Det kniviga med att formulera övergripande mål för en hel stad är de radikalt olika förutsättningarna på olika platser i staden.
I skriften ”Mer malmöitisk arkitektur” försöker man knö in arkitekturens kreativa process i ett kommunalt format – en checklista – som byggbolag och andra hädanefter måste använda sig av. Utöver klimataspekten ska man när man bygger ta hänsyn till sådant som vilka behov Malmöborna har på platsen där man bygger och hur det ser ut runt omkring den. Ska huset utformas för att smälta in eller för att sticka ut? Kanske låter det som självklarheter. Men det ger en anvisning om vad en ny byggnad hädanefter måste leva upp till.
Som förebilder lyfter man fram en rad lyckade exempel från de senaste trettio åren. Hälften av dem är prestigeprojekt på central och värdefull mark. Moderna museet, Varvsstaden, Fyrtornet i Hyllie och Bo01. Detta är alla platser där man kan få tillbaka värdet som satsas på arkitekturen. Det är heller ingen slump att det är just i Varvsstaden det nu satsas på spetsprojekt med återbruk i fokus – som Malmö universitets nya byggnad Amphitrite och radhusen i 15-miljonersklassen på den före detta Svets- och pannverkstadens tak.
När det kommer till de perifera lägena lyfts mer modesta Malmö stad-satsningar som Sofielunds kulturljudzon, Holma torg, ekostaden i Augustenborg och Örtagårdstorget i Rosengård. Där markpriserna är lägre förordas inte spetsarkitektur – det handlar mer om att kommunen måste ge platser mer omsorg.
De flesta av exemplen påminner om det som gått förlorat i det industriella byggandet. I äldre hus och områden är skalan mer human och det mänskliga arbetet och omsorgen syns. Man brukar prata om att man ser spåren av handen, hantverket, till exempel att teglet murats för hand. Det är den här omsorgen som ger byggnader deras själ och skönhet och skänker platser känslan av trygghet.
Moderna museet och Varvsstaden visar tydligt hur nya hus kan profitera på den äldre arkitekturens egenskaper.
Där man bygger från scratch får man inget av detta gratis. Men här kan återbrukat byggmaterial komma väl till pass – som tegel – eftersom det bär spår av mänskligt arbete.
Bo01 är trivsamt just för att stadsplanen avviker från den industriella skalan och istället hämtar inspiration från medeltidens Hansastäder.
Det står förvisso redan i arkitekturpolicyn från 2018 att nya hus ska ge ”sinnliga upplevelser” och ”åldras med skönhet och värdighet”. De mest hållbara husen är ju hus som blir omtyckta, som människor vill fortsätta ta hand om.
Men riktlinjerna efterlevs sällan ens i bostadshus på de mest attraktiva lägena. Det industriella byggandet fungerar dåligt när man samtidigt vill ha stora vinstmarginaler. Allt för stora hus med låg takhöjd och klumpiga fönster är varken smickrande från insidan eller utsidan. Att andra städer tar vägen att bygga i ”gammal stil” är på ett sätt begripligt. Även om sådana försök sällan blir lyckade finns något att hämta i den klassiska arkitekturen: proportioner och material.
Varvsstaden vann ifjol Sveriges Arkitekters pris för bästa stadsplan. Ett par av husen har också fått eller nominerats till priser, som restaureringarna av de äldre husen Snickeriet och Gjuteriet. Men många av de nya bostadshusen lever tyvärr inte upp till den nivån, utan är talande exempel på att fina idéer lätt degraderas när de ska genomföras i verkligheten.
Vi är i allra högsta grad kvar i det industriella byggandet, och det kommer vi förbli om inget drastiskt händer. ”Mer malmöitisk arkitektur” ändrar inte på den saken. Men att skriften nu existerar är ett erkännande av att den marknadsstyrda modellen inte har byggt det Malmö vi önskar.
Går det att ställa krav på omsorg när stadsbyggandet är så beroende av kalkyler och vinster?
Det ”Mer malmöitisk arkitektur” gör genom att efterfråga platsbaserad arkitektur, uppfattar jag som ett välbehövligt försök att återupprätta en dragkamp mellan byggindustrins drivkrafter och det offentligas, alltså invånarnas, våra, behov. Jag hoppas att det ska finnas tid och resurser för mer av sådan dynamik – det blir spännande att följa fortsättningen.
KOMMENTAR. Genom kaffebarens fönster ser jag den nya enkelriktade Ystadsgatan. Den har blivit luftigare och fått blomkrukor med buskar i. Successivt ska Möllevången med omnejd bli allt mer bilfritt och ge plats för promenerande och cyklister. Visst låter det mysigt?
Ändå smakar kaffet jag dricker beskare än vanligt.
Genom enkelriktningen vill man uppmuntra cykling – men vilka förutsättningar finns för cykling, egentligen? På cykelstråken, som det som löper längs Ystadsgatan, trängs numera en senkapitalistisk röra av olika fordon. Där dundrar en eldriven lådcykel fram. Där kommer en matbudsmoppe med rosa ryggsäck pruttande. Sen en med grön ryggsäck. Mopederna ser ut att vara av den billiga äldre sorten, som lämnar efter sig en avgasdimma långt mer cancerframkallande att andas in än den från en modern bil. Detta för att leverera billig snabbmat till personer som inte orkar gå eller cykla.
I samband med ändringarna på Möllan har Malmö stad även uppmuntrat till att åka elsparkcykel, vilket lämnar mig frågande. När jag blickar ut kommer ingen elsparkcykel på Ystadsgatan, men jag kan föreställa mig en: den zickzackar fram bland sina medtrafikanter på cykelbana eller trottoar i så hög hastighet det går. I snitt sker tre olyckor med elsparkcyklar om dagen i Skåne.
Kaféets fönsterruta blir allt immigare, det börjar kännas instängt.
Enligt staden leder den enkelriktade gatan i längden till mindre biltrafik i området. Men jag är rädd att den här typen av små justeringar blir ursäkter för att slippa göra de större insatserna, som att faktiskt minska stadens inflöde av bilar. Stadsdelar som Möllevången ligger – liksom Rörsjöstaden, S:t Knut och kvarteren kring Nobel med flera – inkapslade i ett nät av breda bilvägar, som är de som alstrar mest buller och avgaser. När man begränsar smågator föreställer jag mig att förändringar blir svårare att genomföra på de bredare vägarna, där insatserna egentligen borde göras.
Den sista klunken kaffe är becksvart och smakar undergång. Kanske låter det överdrivet, men jo, det är inget mindre än apokalypsen jag känner närma sig.
Jag både går och cyklar mycket i Malmö, trots avgaser och dödsföraktande stämning. Och det stadstrafiken avslöjar, tydligare än något annat, är att människan sätter sin egen njutning före allt annat. Före klimatet, före andra människor, om det så gäller bensinmoppe-lungor eller de mineraler som ska huggas fram till onödiga batterier till elsparkcyklar. Om det ens är njutning det handlar om – vi snackar om bilåkning, hemkörda halvmjuka pommes frites och infantila elsparkcyklar.
Men inte ens de ständiga hälsolarmen om stillasittande livsstil och förtida död verkar kunna få människor att vilja använda sina ben.
Kaffekoppen är tom. Utanför rullar det på, bensinfordonen spyr ut sina avgaser och elfordonen får farten att öka.
Jag önskar, precis som Malmö stad verkar göra, att biltrafiken ska minska, att fler ska gå till fots eller cykla, att vi ska mota bort klimatkrisen.
Men jag har ingen makt över ekonomiska styrmedel, som att införa biltullar. Jag kan inte drämma till med skatter eller andra hinder för matbuds- och elsparkcykel-företag, för att mildra den hämningslöshet de lockar fram hos människan. Jag ensam kan inte få människor att vilja gå med benen.
Brf Pärlan på Brunnshög ligger mellan spårvägen och Nobelparken. Huset har ritats av Lyan Arkitekter. Foto: Julia Svensson
ARKITEKTUR. Namnet måste vara ironiskt. Pärlan är allt annat än en skimrande liten pärla. Det är ett nybyggt bostadskvarter intill en spårvagnshållplats på Brunnshög.
Huset – en bostadsrättshus med betongfasad och indragna balkonger – stod färdigt i fjol men är nu åter aktuellt.
Tillsammans med en rad hus, däribland Fyrtornet och Drivbänken i Hyllie, är Pärlan nominerat till… nej, inte det prestigefyllda Kasper Salin-priset utan dess motsats: Arkitekturupprorets pris för fulaste nybygge, som röstas fram på rörelsens hemsida.
Arkitekturupproret vill förbjuda modernism och återgå till byggande i klassicistisk tradition. Vid det här laget är det en rätt känd rörelse, vars representant reser landet runt och bedriver lobbyarbete bland M- och SD-politiker. I Skåne har Landskrona, Lund och Ystad fått besök, enligt ett omdebatterat och läsvärt reportage i SvD nyligen.
Upproret – som i princip ogillar allt som byggts efter 1917 – ser extra rött när det gäller betongfasader. Så rött att man inte lagt märke till att Brf Pärlan har större ambitioner än flera av sina nybyggda grannar.
Pärlan är besläktat med Cord Siegels brutalistiska hus Ohboy i Västra hamnen i Malmö och danska BIG:s två bostadskomplex 8-tallet och VM-bjerget i Örestad.
Den med nischer uppbrutna fasaden gör att det trots omfånget inte upplevs enormt. Innergården har en intim känsla. Och dessutom har kvarteret bara fem våningar, när huset på andra sidan spårvägen har nio-tio där det är som högst.
De gula träpartierna ser förvisso ut som en kompromiss, även om jag förstår tanken med att kombinera betongen med varmare kulörer. Men Pärlan ser helt enkelt ut att vilja något mer för sina invånare än grannhusen – och förtjänar inte epitetet fulaste nybygge.
Ser man sig om på Brunnshög finner man dock en hel del exempel på det som inte fungerar med dagens bostadsbyggande: otympliga hus, trista detaljer. Endast ett hus gör mig riktigt glad: Kvarteret Lagerkransen. Här är detaljerna på plats.
Men Brunnshög är långt ifrån ensamt. Samma sak gäller i hög gradVarvsstaden i Malmö, som nominerats till Sveriges Arkitekters Planpris, bland annat som pionjärprojekt inom återbruk.
När jag cyklar omkring här reagerar jag på antalet prefabricerade tegelfasader i olika kitschiga varianter. Om dessa är tänkta att snacka med de gamla varvsbyggnaderna har man misslyckats. I flera hus har man också satt in klumpiga fönster – standard men absolut inte mer. Och gick det verkligen inte att klämma in fler våningar?
De flesta husen är kolosser. Några av dem reser sig dessutom över massan – så att alla måste se dem. Det finns knappast ett tydligare sätt att kränga kvadratmeter. Men vilken stad vill ha en medioker skyline?
Detta i Malmös spjutspetsområde. Jag ser ambitionerna i den nya parken och längs kajerna. Men bebyggelsen lever inte upp till detta. Vad spelar ett prestigefyllt planpris för roll när man fyller planen med det här?
Men – vore det då bättre om Brunnshög och Varvsstaden såg ut som Lundagård och Lilla torg? På storstadsregionernas allra mest attraktiva lägen är det säkert inga problem att finansiera träfönster och fasader som murats och dekorerats för hand. Men den politiker ljuger, som utlovar nybyggda Bullerbyar och klassicistiska stenstäder för alla.
Så länge vi bygger samhället enligt nuvarande oreglerade marknadsekonomi (som på en del sätt liknar den som rådde när den riktiga stenstaden byggdes) kommer det man bygger för vanligt folk alltid att göras på billigare sätt: fönsterspröjs, ornament, fasader. De klassicistiska förtecknen skulle se kulissartade ut – inte tjusiga eller pampiga, särskilt inte efter några regniga vintrar. Det kommer fortsätta vara storskaligt och trångt och inte hålla så länge.
Så nej. Lösningen för Brunnshög och Varvsstaden är inte stilen på de nybyggda husen.
Hur ska våra städer bli vackrare då? Storskaligheten på Brunnshög går igen i alla Malmös nya stadsdelar: Varvsstaden, Hyllie med flera. Det måste till bra mycket omsorg om bottenvåningar och omgivning för att de här områdena inte ska bli direkt människofientliga.
Arkitektur är inte bara yta – en byggnads eventuella skönhet handlar också om värdena den utstrålar. Skyldiga till vår tids storskaliga norm – liksom till husens brist på finess är till största del vinstgalna byggföretag och kommuner som ansvarar för planer och bygglov. Arkitekterna kunde också engagera sig mer än vad de gör, men i Sverige har arkitekten inte slutansvar, och kan kopplas från eller bytas ut.
Skönhet måste skiljas från stil. Inom alla stilar finns bra och dålig arkitektur. Det som framför allt avgör om något är vackert är kvalitet: Är skalan mänsklig? Hur ser livet mellan husen ut – är det grönt, humant och småskaligt eller hårt, otympligt och alltför trafikerat? Och naturligtvis kvaliteten på enskilda byggnader. Även enkla detaljer kan vara vackra, det handlar om proportioner och materialval och hur noggrant utfört något är.
När Kasper Salin- och Kasper Kalkon-priserna väl är utdelade i nästa vecka: Det är dags för ett riktigt uppror. Ett uppror där byggföretag som vill göra skillnad gör sina röster hörda. Byggherrar som vill anta rollen av den traditionella byggmästaren, som drivs mindre av kronor per kvadrat och vars ord om ett vackrare och mer hållbart samhälle inte bara är tomma floskler.
”Smaka på Malmhattan” står det på en skärm i hissen, intill ett tecknat porträtt av den svenske entreprenören och New York-krögaren Marcus Samuelsson. Han driver skybaren Kitchen and table längst upp i det nya hotell-, konsert- och kongresscentret Malmö Live.
Det amerikanska pensionärspar som jag delar hiss med känner inte till honom. Men han liknar Barack Obama, säger de.
De har reserverat i förväg, som sig bör; i fem veckor framåt är det fullbokat. Men efter en stund får jag också plats, vid bardisken.
Det nyinvigda Malmö Live på Universitetsholmen i hamnen är ett konserthus kombinerat med kongresscenter, och hotell. Skybaren ligger 85 meter upp i luften. Öresund glittrar och västra Malmö breder ut sig med sin bro, sina nybyggen i hamnen och sitt tioårsjubilerande Turning Torso av Santiago Calatrava. Många har beklagat att tornets översta våning inte är en restaurang. Sveriges än så länge högsta skyskrapa, symbolen för Malmös förvandling från industristad på dekis till kunskapsstad, byggdes från starten endast för speciellt inbjudna. Dyra hyreslägenheter (de gick långsamt att sälja) och konferenslokaler i toppen.
Men sedan Turning torso byggdes har stadsbyggnadsvärlden vaknat vad gäller sociala rum och mötesplatser. Malmö Lives arkitekter, det danska kontoret Smith Hammer Lassen, har gjort läxan. Stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson beskriver Malmö Live som ett öppet hus, något som symboliseras av de många olika entréerna på bottenplanet. Alla är välkomna, ända upp. Till och med från toaletten är utsikten magnifik.
Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu (s) är även arkitekt till yrket. Han var en av de första svenska politiker som aktivt arbetade med arkitektur för att anpassa en före detta industristad till informationsåldern, så som man gjort i Liverpool och Barcelona. Det är viktigt att visa att något händer. Med nya byggnader, som Turning Torso, fick förvandlingsprocessen fysisk gestalt.
Malmös socialdemokratiska politiker har samarbetat med näringslivet i decennier, som stadsvetaren Tove Dannestam konstaterade i sin avhandling ”Stadspolitik i Malmö” (2009). Ur demokratisk synpunkt är det diskutabelt. Men vill man få saker att hända är det ett vinnande koncept. Under Reepalus 20 år vid makten har stora infrastrukturprojekt avlöst varandra. Öresundsbron 2000. Turning torso, Västra hamnen och en ny högskolebyggnad 2005. 2010 kom Citytunneln, som förkortat restiden till Köpenhamn. Reepalu har inte fegat. Andra städer har avundsjukt häpnat över handlingskraften.
Malmö tar numera efter Köpenhamn och kallar sig ”Arkitekturstaden”. Kring Malmö live finns fler nya byggnader av prestige-danskar. Malmö högskolas nya böljande symbolbyggnad har ritats av Lene Tranberg och World Maritime University av Kim Utzon (son till Sydneyoperans arkitekt)
Malmö Live är det sista och dyraste av Reepalus jätteprojekt. Sydsvenskans utmärkta granskning (24/5) berättar hur kostnaderna för konsert- och kongresshuset skenat i väg från 600 miljoner till mer än det dubbla. Kritiken handlar om det vanliga: ekonomi och demokrati. Kommunen ska ha skyndat på ett bygglov för större och högre hus åt byggbolaget Skanska. Men också om att staden borde satsat på vård och skola istället. Att det nya konserthuset bara är en förevändning för att få bygga en konferensanläggning med Nordeuropas högsta hotell. Att de små fria kulturinstitutionerna fruktar att det kommer att konkurrera om deras publik. Att Malmö symfoniorkesters hyra mångdubblas.
Invändningarna till trots: för att megaprojekt ska bli av idag behövs glädjekalkyler och att politiker och näringsliv vill åt samma håll. Det vet Reepalu. När framgångarna skördas, vem bryr sig om vad något har kostat?
Frågan är vad Malmö Live vill berätta om framtiden.
Husen vill ge sken av inklusivitet. Skybaren jag sitter i är tänkt att vara ”en mötesplats för Malmöiten och den globala resenären”. Det finns en mondän air i det här huset, en flärd av storstad Malmö tidigare saknat; mässingskronorna i entrén, klappret av högklackat mot stengolvet i lobbyn. Amerikanerna i hissen.
Desserten – krusbär med glass på ängssyra – har dock en bitter eftersmak. Ilmars stora satsningar har gett Malmö en ny image och ny energi. Vi är många som direkt eller indirekt dragit nytta av det ”Nya Malmö”. Men att huset är för alla malmöiter är en modifierad sanning. Den väldiga silhuetten har snarare byggts för att förföra utomstående som anländer till Malmö, den ”kreativa” ekonomiska elit som ska gå på kongress och bo på hotell.
Sedan ett år är Ilmar Reepalu-eran över. Det nya Malmö inte nytt längre. Och det märks att inte hela staden varit med på framgångsresan. Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfelt Jammeh (S) har det uttalade målet att skapa en mindre segregerad stad.
I Skybarens restaurang har jag placerats med blicken mot väst. När jag vänder mig om tittar jag ut över det som är det mesta av Malmö. Ingen bro, ingen havsutsikt. I norr ser jag ”Yarden”, området i industrihamnen där Kristian Lundbergs verklighetsbaserade roman om papperslösa och daglönare utspelar sig.
I horisonten sticker höghusen i Lindängen upp, de som var med i Lukas Moodysons ”Lilja Forever”.
Hyreshusen från miljonprogramstiden behöver renoveras och energiffektiviseras i hela Sverige. På många platser görs detta idag onödigt dyrt, med stora hyreshöjningar som mål, för att locka hyresgäster med bättre ekonomi. I Malmö måste förbättringar göras utan att hyrorna höjs. Om det händer kommer staden att själv behöva lösa situationen med bostadsbidrag – om inte hemlösheten ska öka. Det finns nämligen ingen billigare stans i Malmö att flytta.
Situationen är inte olik den i Stockholm: trångboddhet, arbetslöshet, fattigdom, försämrade skolresultat och kortare medellivslängd hör ihop med stadens ytterområden, det stora fastighetsbeståndet från 60- och 70-talen. Men i en mindre stad som Malmö kan problemen inte stängas ute. Man oroar sig för att skottlossningar och negativa rubriker skrämmer bort just de nya invånare som Malmö Live byggts för att locka.
De infrastrukturssatsningar som Ilmar Reepalu och hans stab gjort har bara hjälpt en del av Malmö. Som ekonomen Thomas Piketty skriver i ”Kapitalet i det 21:a århundradet”: ekonomiska framgångar hos eliten sipprar inte ned till alla. Vilket många hävdade när Malmös förvandling började.
Att satsa på infrastruktur och ny arkitektur i mer perifera områden österut är inte lika kortsiktigt lönsamt. Det är därför nästan inget byggts i miljonprogramsområdena på 35 år.
Men: det är i miljonprogramsområdena kommande års stora satsningar måste göras.
Ett otacksam situation för Katrin Stjernfelt Jammeh? Både ja och nej. Malmö är ett spännande exempel. Staden är mindre och markpriserna är lägre än i till exempel Stockholm. Även om stadsbyggnadskontoret även här sitter i knäet på byggbolagen finns det visst utrymme att tänka på människor och kvalitet och inte på exploateringstal.
Eftersom de sociala klyftorna och det våld de för med sig så tydligt belastar kommunen har man drivkrafter att lösa problemen.
Det finns hittills något tafatt över det lilla som gjorts. Rosengårdsstråket, en ny promenad- och cykelväg från Rosengård till centrum, är fint. Men varför ska projekt i öst ha karaktären av snälla små ideella konstverk, när andra sidan stan får vara blank och tjusig?
Under Reepalus tid tjänade staden miljarder på utförsäljning av bland annat elbolaget Sydkraft. Man kunde göra stora investeringar som fick de ekonomiska hjulen i rullning.
Nu är pengarna slut.
För att få Malmös östra ytterområden på fötter krävs också att kommun och näringsliv samarbetar. Åt ett nytt innovativt håll. Arkitektur och stadsutveckling kan återigen få snurr på hjulen. Idéer finns: försök har gjorts där miljömål blivit en motor för att skapa nya arbeten i områden där arbetslösheten är hög.
Många Malmöbor jag pratat med har uttryckt kärlek till skybaren och till de nya tornens silhuett.
Men Malmö Live är likväl ett sista monument över en dröm om en framtid, ett nytt Malmö. Det har gått inflation i expressiva byggnader över hela världen. En stjärnkrögare i en skybar hjälper inte längre. Det är något helt annat som måste till.
Ett ännu nyare Malmö slutar bygga megaprojekt för att locka turister och nya invånare. Istället bygger man för de människor man redan har. Då kommer man vända trenden och skapa en mer jämlik och hållbar stad. Och Malmö kommer på nytt att bli en hyllad förebild för andra städer.
Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.
Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.
Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neomalmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.
Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
”I love Malmö” står det på kortet. Som en hälsning från flickan i röd kappa på Susanna Majoris fotografi ”High Tide”. Nu har hon kommit till Västerås. Och vem vet vart hon reser härnäst.
Västerås konstmuseum invigde i helgen utställningen ”I love Malmö” (t o m 8.5) –nordisk samtidskonst med naturtema ur Malmö konstmuseums ständigt växande samling. Med verk av bland andra Barbro Bäckström och Olafur Eliasson.
Förvisso visas utställningen ”Spår”, verk ur samlingen, just nu på Malmö konstmuseum. Men flickan i den röda kappan påminner om museets enorma magasin i hamnen och om den konst som reser till Västerås och andra ställen – men som på grund av utrymmesskäl aldrig visas för Malmöborna.
Man kan tycka att världen lider av inflation i landmärken, monumentalbyggnader, arenor och museer. Men ett nytt konstmuseum i Malmö skulle faktiskt vara värdebeständigt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs den också på Sydsvenskans webb.
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Malmös revolutionära trädgårdsmästare, de så kallade guerillaodlarna i nätverket Mykorrhiza, går en spännande framtid till mötes. Jörgen Andersson, Norra Sorgenfriområdets egen bloggare, skriver i senaste numret av tidskriften Subaltern hur Gatukontoret kostnadsfritt upplåter en del av Enskifteshagen till Mykorrhiza – kommunen står för staket och vatten.
Malmö stad förstår att sätta värde på alternativa rörelser och det finns en öppenhet för oväntade lösningar i utnyttjandet av platser.
Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk – det gäller pricka in både urbana medelklassvärderingar och Malmö stads ekologiska image.
På det gamla koloniområdet invid kontinentalbanan, varifrån de hemlösa bannlysts, växer det numera jordärtskockor och vitlök. Och när de alternativa skejtarna på ödetomten vid Industrigatan/Nobelvägen enligt Andersson antagligen kommer tvingas bort när det byggs bostäder, håller jordärtskocksrebellerna sakta men säkert på att domesticeras av kommunen. Med eller mot sin vilja.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–05.
Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl. Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.
Jan Gehl.
När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central. Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel? – De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet. Hur menar du då? – Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.
Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på. De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass. En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
