27th October, 2011
När svensk Forms tidskrift Form och Forum AID smälte samman, för inte så värst länge sedan, bytte Form både format och tappning och Forum AID:s Daniel Golling blev chefredaktör. Den nya tidskriften Bruno är vad Forms tidigare redaktion, Staffan Bengtsson och Jelena Zetterström, gjorde fast helt utan annan finansiering än annonser.
Behövs det verkligen ännu en tidskrift om form, arkitektur och design? När jag läst konstaterar jag att Bruno är ganska ensam som kulturtidskrift i Sverige om att förutom arkitektur och design också ge plats åt konsthantverk, konst och mode. Dessutom udda i sitt angreppssätt, att minska på nyhetsbetonade notiser till fördel för historiska tillbakablickar.
Första numrets tema är Ljuva 90-tal. Ett, med chefredaktörens egna ord, skönmålande porträtt av ett decennium då konsterna exploderade i Stockholm. Det är frapperande hur 90-talet förvandlats till ett lysande då. Wallpaper hajpade Stockholm, Bo Kaspers slog igenom, musiktidningen Pop startade, Spray var den stora nätcommunityn och Dan Wolgers gjorde en konstkupp med reklambyrån Rififi. De predigitala strukturerna fanns ännu kvar, men man kunde känna det nya millenniet närma sig. Men att många som är tongivande idag var unga och hippa på 90-talet spelar givetvis in när decenniet alltmer börjar höljas i ett mytologiserande skimmer liknande 40-talisternas vurmande för sitt 60-tal.
Utöver detta intervjuas den nu 90-åriga konsthantverkaren Hertha Hillfon, designern Diana Orving, Stockholmsaktuella Andrea Zittel, och så utforskas designmaterialet papper.
Bruno (undrar när ett arkitekturmagasin ska döpas till Gert?) är en matig och varierad tidning. Formgivningen drar, även vid sidan av det underbara A5-formatet åt Filter-hållet, snygg och inbjudande. Med 90-talstemat tar Bruno, enligt redaktionen, också avstamp för att ge sig in i framtiden. Det ser jag fram emot.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–10–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th April, 2011
För dagens unga journalistaspiranter är den svenska socialdemokratins storhetstid en naiv fantasi – under de här åren behövde branschen arbetskraft och slog upp dörrarna för en hel generation klassresenärer.
Men, skriver Niklas Ekdal i nya numret av Axess, idag när ett föränderligt informationslandskap urholkar de etablerade medierna söker sig unga begåvningar med samma självklarhet till pr-byråer som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till Dagens Nyheter, TT och Sveriges Radio.
Pr-byråerna är de nya opinionsbildarna, de paketerar politiken och presenterar den för nedbantade redaktioner.
Det låter rätt cyniskt. Men vi har redan, skriver Ekdal, till exempel genom Piratpartiets genomslag 2009 fått en föraning om att vi snart kan komma att sakna dessa noder av experter, partier, pr-bransch, massmedier och ekonomiska särintressen.
Tack vare killar som Zuckerberg och Assange får massans nycker snart större genomslag, varnar han, samtidigt som kontrolltornen vittrar ner och lämnas obemannade. Välkommen, du sköna nya nätverksvärld.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd March, 2011
I dagens Sydsvenskan konstaterar jag att Filip och Fredrik har dragit det homosociala killfnissandet alldeles för långt.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson behövde bara knattra ned pressmeddelandet om sin nya tv-serie ”Nittileaks” som har premiär i vår.
Radioprogramledaren Tara Moshizi högg direkt. Tillsammans med Rättviseförmedlingen försökte P3 Populär inspirera Filip och Fredrik till ökad könsbalans i deras totalmanliga 90-talsshow.
Wikingsson replikerade: ”Vill poängtera att vi KÄNNER TILL KVINNOR. Vi har frågat drivor av kvinnor.” Samt ”Jag skiter i kön, jag skiter för GUDS skull i perfektion, men jag vill att det ska bli BRA”.
Efter Filip och Fredriks Oscarsgala i Kanal 9 häromdagen, reagerade SVT:s Sofia Benholm på att de lyckades få allt att handla om killar. Att de hellre såg att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll eftersom de gillar hennes man Tim Burton.
Parets popularitet eskalerade snabbt efter att ”Ursäkta röran” stoppades av TV4 år 2002. Kritiken, mot till exempel deras Piff och Puff-artade flams och trams, eller att programmet ”Sverige skönaste typer” var en freakshow, har allt som oftast, likt kritiken mot Alex Schulmans bloggande, lindats in i att ”egentligen är de begåvade journalister”.
Populariteten är inte obegriplig. Men Filip och Fredrik har dragit sitt folkliga killfniss så långt att alla kvinnor tackar nej till deras program.
Jag minns en intervju i Dagens Nyheter där Filip och Fredrik avslöjar sina aspirationer på att upptas i den svenska medie- och humoreliten. De önskar om fyrtio år samma respekt som Hasse Alfredson. Dagen då Fredrik Strage hyllade deras Gary Busey-program började de kröka vid lunch. Och deras omöjliga dröm: översteprästen Andres Lokkos gillande.
Inför ”Nittileaks” kretsar snacket kring Henrik Schyffert och Felix Herngren. Och det går att dra slutsatsen att Filip och Fredrik är två bekräftelsetokar som inte riktigt får uppskattning på det sätt de vill. Vilket kanske är mekanismen bakom deras tillsynes maniska produktivitet – att de inte vågar luta sig mot sina miljoner ett tag och fundera över hur de ska kunna utvecklas.
För problemet är ju inte institutionen Filip och Fredrik ensam, utan det branschtypiska fenomen de symboliserar – framgångsrika men lite osäkra män som fjäskar uppåt, sparkar nedåt och kommer undan med att bara kredda andra män.
Rättviseförmedlingen, som jobbar med att hitta experter från underrepresenterade grupper, är ett tecken på en växande opinion mot just det här. Tiden har kommit då mediakvinnor inte längre håller inne med sitt genusraseri. Vilket också är en signal till yngre mediakillar: det här håller inte.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–03–03. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th February, 2011
Tioårsjubilerande Bon har i nya numret gett sig själv en intellektuell prägel. Bland annat med paradnumret ”Jonas Hassen Khemiri intervjuar Jonathan Safran Foer”. Förutom att jag redan läst texten i Dagens Nyheter bådar det gott. Vårt allt snävare tidnings-Sverige behöver ett smart magasin om mode och populärkultur med plats för långa intervjuer och reportage.
Men något var det ändå som gick snett. Kanske i rekryteringen? Tre krönikörer är män, inga kvinnor. De långa reportagen har tre av fyra skrivits av män, tre av fyra handlar om män (till exempel gör Eric Schüldt kvasipsykoanalys med filmregissören Jesper Ganslandt). Nytillträdda Chefredaktören Linda Leopold har inte ens en egen bildbyline – däremot blottas bröst (obs ej chefredaktörens) både på omslaget och på modebilderna.
Bon är alltså bara en mer högtidlig Café, en duktig Café för kulturmän. Vilket vore ok om den inte utgav sig för att vara något annat. Och om inte hans texter var de bästa skulle jag dessutom klaga på den kladdiga känsla av nepotism som uppstår av att Leopolds man Fredrik Strage får så mycket utrymme.
Tyvärr är det inte bara att den nya magasinsgenerationen saknar jämställdhetsvisioner. Den verkar också sakna humor. När Leopold skriver i sin inledningstext, den utan bildbyline, att ett magasin ska skapa ett erotiskt välbehag, ett meditativt lugn och fåfänga – strategiskt placerat på soffbordet, kommer jag på mig själv med att sakna den ironiska generationen. Visserligen också en herrklubb – men åtminstone rätt kul.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–26. Läs den på webben här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd February, 2011
Även om al-Jazira rapporterade från Egypten innan landet hamnade i världsmedias centrum har den senaste veckans protester gett kanalen ett rejält uppsving. Aldrig tidigare, skriver al-Jaziras chef Wadah Khanfar i Huffington Post, har suget efter nyheter från journalister i regionen varit lika stort.
Mubarak har stängt al-Jaziras redaktioner, tagit deras utrustning och fängslat deras journalister. al-Jazira kan inte heller göra sitt jobb i Algeriet, Marocko, Irak och Bahrain. I Tunisien lyckades man tack vare sociala medier kringgå förbudet.
Och så har vi USA. Samtidigt som al-Jazira visas av Washington DC:s största kabelkanal – och många av stadens politiker uppger sig använda kanalen för att förstå globala frågor – går det inte att se al-Jazira i de flesta av USA:s delstater. Trots att allt fler amerikaner vill se al-Jazira har de största kabel- och satellitföretagen lagt hinder för kanalen.
Det är inget annat än ironiskt. Inte ens i världens näst största demokrati anses medborgarna själva kunna avgöra när det är dags att byta kanal.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
2nd February, 2011
Massmediers intresse för arbetsplatser har aldrig varit mindre. Trots morgontidningarnas näringslivsbilagor skildras arbete främst i berättelser som Kristian Lundbergs “Yarden” och poeten Emil Boss nyutgivna diktsamling om Systembolaget.
Varför har arbetsplatsreportaget flyttat från journalistiken till skönlitteraturen? Kristian Lundberg slog fast på Publicistklubben i Malmö i måndags kväll att bemanningsföretagskulturen som råder på bland annat Yarden, bilimporten i Malmö, är en tillbakagång till statarsamhället. Men dagens trasproletariat utgörs av papperslösa, män av utländskt ursprung och ensamstående unga mödrar. De lever från dag till dag utan trygghet, utan fackförbund.
Man kan skylla på att denna samhällsförändring funkar bra som litteratur; en författare är friare och behöver inte namnge intervjupersoner.
Men det är ju knappast så att dagens journalister inte kan skriva arbetsplatsreportage. En annan, desto obehagligare, poäng är ju att de som inte kan överleva på sin lön inte heller är tilltänkta mediekonsumenter.
Med andra ord: journalistiken har ett demokratiproblem. Och en nygammal genre att utforska.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–02.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th January, 2011
“Det här kan vara det sista numret” står det på baksidan av nya Ful. Ful utsågs till årets kulturtidskrift 2010 men reduceras trots det snart till enbart webbtidning. Eftersom Sveriges enda queerfeministiska tidskrift inte kan drivas ideellt måste bidrags- och prenumerantläget förbättras avsevärt.
Trots – eller kanske snarare tack vare – det dystopiska tillståndet blickar vad som förhoppningsvis inte blir sista numret av Ful framåt. Mot en utopi: Hur ser den svenska konstscenen ut 2020? Till exempel flyttar Moderna Museet sin konstskatt till Historiska museet och fylls med rörelse och liv. Seriemediet når oanade höjder. Och all konst är queerfeministisk.
Fanzineartad och akademisk. Tråkig och rolig. Lätt och obegriplig. Ojämnheten är charmen i Ful. Liksom en befriande känsla av att Ful produceras enbart av engagemang. Och inte, som många andra svenska tidskrifter, av medieprofiler för deras kollegor.
Sydsvenskan 2011–01–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd March, 2010
I dag måndag 22 mars 2010 är jag och författaren Christina Claesson med på Filosofiska rummet i SR P1:s årliga programutvärdering.
@ Malmöstudion på Norra Skolgatan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd December, 2009
Tidskriftskrönikan om vart Bon Magazine – som vi kände den – har tagit vägen. I Sydsvenskan 2009-12-03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th November, 2009
Krönika om Vanity Fair, Christopher Hitchens, Stieg Larsson, svensk mediedyrkan, magasinet Filter med mera.
Läs i dagens Sydsvenskan
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
