22nd October, 2015
Experiment Stockholm. Färgfabriken, Liljeholmen. T o m 29/11
Ett hus av trä och kanalplast, komplett med växtbevattning och livs levande ankor och höns. Det är det mest spektakulära inslaget på “Experiment Stockholm” på Färgfabriken i Liljeholmen. En utställning där man med konstnärliga metoder vill väcka liv i stadsutvecklingsdebatten och ge alternativ till hur staden kan tolkas.
Här, i sitt verk ”Earthscore specularium (Nonsphere XV)”, bor konstnären och arkitekten Luis Berríos-Negrón tillsammans med partnern Maria Kamilla Larsen och dottern Freia under utställningsperioden. Detta är både ett sätt att testa en ny boendeform och en politisk manifestation; familjen hade svårt att finna en lägenhet för sin tid i stan.
Odling är lätt att romantisera kring. Men Berríos-Negrón problematiserar växthuset, en odlingsform som ökar enormt och som i traditionell mening inte alls är energieffektivt. Just det här växthuset är däremot på många sätt en självförsörjande organism, komplett med autentisk hönsgårdsdoft och gödsel åt de växande kryddplantorna.
Stockholm är ett av många offer för den industriella kapitalismens slaggprodukter. Omåttlig biltrafik, ohållbara livsstilar, noll egen livsmedelsförsörjning och ekonomiska klyftor. Dessutom ett gigantiskt moment 22: att det enda realistiska sättet att hitta en permanent bostad är att köpa en, samtidigt som de flesta inflyttarna inte kan ta banklån. Regionen är en av de snabbast växande i Europa. Men det som byggs i dag är i princip ännu ett miljonprogram, fast för en hårt belånad medelklass.
Utställningen har en textbaserad del, som presenterar flera finurliga förslag på förändringar: Hur man kan bygga bostäder utan att det sker på bekostnad av naturen, hur staden blir effektivare om hastigheten sänks och att småskalig bostadsproduktion är lika effektiv som storskalig.
Därefter kan man träda in i ljusdesignern Svante Petterssons ”Color trip”, en port med ljus i skiftande färg. Porten symboliserar friheten att formas som människa, som finns i en stad. Väl inne kommer man först till en vävd hydda av Asante Arkitekter, inspirerad av hantverkstekniker från Tanzania. Huset är vävt i fascinerande mönster och lyfter fram den mänskliga skalan i arkitekturen, som ett nytt synsätt för byggandet i Stockholm.
Koreografen Anna Asplind har gjort en cykeldérive mellan Färgfabriken och Haninge kulturhus. Dérive var en metod som situationisterna utvecklade i Paris på 1950-talet. Precis som de undersökte den urbana miljöns effekt på kropp och sinnesstämning har Asplind på cykel utforskat detta i förortslandskapet. Videoverket visas på en skärm i taket, som betraktas liggande. Ett mysigt sätt att drömma sig bort bland mellanrummen i Stockholms motorvägsspagetti.
På Färgfabriken är gränsen mellan konst och fantasifull problemlösning luddig. Verken står inte för sig själva utan har ett syfte – att skapa en demokratisk stad. De är var för sig kloka och innovativa eller poetiska. Men man får inte tolka utställningen för bokstavligt, då kan den på sina ställen framstå som verklighetsfrånvänd med sitt fokus på hyddor och flottar trots det nordliga klimatet.
På senare år har konstnärer ofta anlitats för att bidra med oväntade synsätt i arkitektur och stadsutveckling samt arbeta i processer, ofta med hjälp från boende på plats. Konstnären får här snarare rollen av en sorts social uppfinnare. Enskilda idéer, som Jens Evaldssons träflottar i projektet “Maretopia”, kan skapa spännande och folkliga händelser i staden, som ser sympatiska ut.
Tendensen kan föra mycket positivt med sig, men bör också förses med varningstext: Se upp bara, så att konsten inte läggs som rökridå framför en ansvarslös politik.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–10–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th March, 2015
Varför är det så få i Sverige som känner till arkitekten Léonie Geisendorf? När så många kan peka ut byggnader av Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz och och Ralph Erskine? Kanske för att hon är kvinna.
Det var i alla fall något som gjorde henne mycket ovanlig i 1900-talets arkitektursammanhang. Det andra som gjorde Léonie Geisendorf ovanlig på den här tiden var att hon inte kom från Sverige. Hon föddes 1914 i Warszawa och utbildade sig i Zürich. Efter att ha arbetat för Le Corbusier i Paris, kom hon till Stockholm i slutet på 1930-talet. För arkitekter framstod Sverige som ett förlovat land att verka i, mot bakgrund av strömningarna i Europa.
Runt Léonie Geisendorf formades en liten internationell arkitektkrets i Stockholm, där även den jämnårige Ralph Erskine ingick. Det resulterade i byggnader som i dag är erkända över hela världen. Och, vilket måste lyftas fram, Léonie Geisendorf var en av de mest lysande stjärnorna.
Endast en handfull av hennes projekt finns genomförda och bevarade. Ett av de främsta är S:t Görans Gymnasium i Stockholm (1960), en av Sveriges viktigaste representanter för den internationella modernismens anda. I stället för att lyfta fram och vårda byggnaden som en av stadens viktiga arkitekturskatter, byggs den just nu om till studentbostäder. I och för sig ett gott ändamål, men en sådan ombyggnad kräver trots allt genomgripande förändringar av originalet.
Nu håller ytterligare en av Geisendorfs byggnader på att gå ett sorgligt öde till mötes. Den här gången är det hennes första projekt, Villa Ranängen i Djursholm, som ska förses med en påbyggnad. Ett bygglov har gått igenom utan att Danderyds stadsbyggnadskontor ens verkar ha reflekterat över villans arkitektoniska och kulturhistoriska värde.
Huset, som byggdes 1951 för en polioskadad kvinna, är en enplansvilla där stor omsorg lades på kundens speciella behov. Kännetecknande för villan är den öppna planen, som var ovanlig på den här tiden, och fönsterpartier som suddade ut gränsen mellan inne och ute. Inredningen gjordes av inredningsarkitekten Thea Leonhard, som även hon hamnat i skymundan.
Léonie Geisendorf var en mästare på att skapa ljusa och uttrycksfulla väggar med betong, och detta är en av båda husens stora kvaliteter.
Hennes arkitektur är en tillgång för Sverige som arkitekturland, vilket också framgick på Arkdes utställning i samband med hennes 100-årsdag. De få verk som finns borde tas om hand och visas upp – inte byggas om. Och föras in i en allmän kulturkanon intill hennes helgonförklarade manliga kolleger.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–03–25.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th October, 2014
BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.
Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.
I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.
Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.
Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.
I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.
Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th April, 2014
Att ett Nobelcenter inte ska byggas förrän nu är märkligt. Den internationella boomen för expressiva kulturbyggnader har pågått länge och hungern efter nya museer har stillats i takt med världsekonomin.
Kanske har Sverige inte riktigt insett Alfred Nobels auktoritet. Att det är Nobelpriset och inte Abba som är Sveriges verkliga varumärke.
David Chipperfield har förstått. Plus att han begripit att Sverige arkitektoniskt är ett försiktigt land som vill ha en svensk och inte alltför provocerande byggnad. Det strama, återhållsamma och klassiska formspråk han använder i det vinnande förslaget är tydligt inspirerat av svenskt 50-tal, modernism med fina detaljer. Men hans stil gifter sig också väl med den i Stockholm framträdande nyklassicismen.
Johan Celsing var också inne på stramhet och gediget hantverk i sitt förslag, medan Gert Wingård i finalen rockade loss med en rund byggnad, anmärkningsvärt olik hans ursprungliga förslag. Av de tre finalisterna är Chipperfield den självklara vinnaren. Alla som sett hans känsliga ombyggnad på Neues Museum i Berlin förstår varför han är ett löfte om hög internationell klass.
Platsen har i dag karaktären av en romantisk och bortglömd baksida mitt i stan. Befintliga byggnader kan bli besvärliga i planprocessen, liksom storleken. Byggnaden har redan krympts 20 procent. Eventuellt är skepsisen även den ett uttryck för bristen på insikt om Nobels status. Men också en omsorg om stadsbilden. Skalan kräver att den färdiga byggnaden lever upp till Nationalmuseum intill.
Det flexibla auditoriet högst upp är med sina Stockholmsvyer och sin takkrona så pampigt att det är svårt att föreställa sig. Men det mest sympatiska i Chipperfields förslag är anknytningen till staden. I stället för att i första hand tänka på Stockholms ökande besöksantal månar arkitekten om Stockholms invånare. Nedre plan, med vinterträdgård, kafé och utställning, ska vara tillgängligt och öppet. Om den omgivande parken och relationen till vattnet gestaltas väl kan Blasieholmen bli en ny viktig plats i stockholmarnas medvetanden.
Ursprungligen publicerad i DN Kultur 2014–04–10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th December, 2011
Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.
Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.
Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.
Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.
Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Varför är det så få i Sverige som känner till arkitekten Léonie Geisendorf? När så många kan peka ut byggnader av Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz och och Ralph Erskine? Kanske för att hon är kvinna.
