Krönika i Form: När Norra Sorgenfri blir stad
27th July, 2010
I senaste numret av tidskriften Form, som har tema Skåne, har jag blivit ombedd att skriva en krönika om planerna för Norra Sorgenfriområdet, ett industriområde i östra Malmö som ska omvandlas till stad. Här kommer den:
För några år sedan skulle min kompis sälja sin bostadsrätt. Jag, som hade tröttnat på kollektivet vid Möllevången, såg det som ett tecken. En perfekt liten tvåa med de tre bästa tre b:na. Balkong, brädgolv, badkar.
Så gick det till när jag lämnade Möllan och flyttade in ett av de många trettiotalshusen på andra sidan Nobelvägen (den tungt trafikerade väg som skär östra Malmö mitt itu). Bara något år senare hade fler flyttat efter – och kvarteret hade fått ett café som serverade hembakta scones och bakisfrukostar till besökare med stora glasögon.
Mitt hus är det sista innan det glesa band av industrier, som omringar södra och östra innerstaden, tar vid. Men i en tid då femtusen nya invånare flyttar in varje år har Malmö insett samma sak som jag: Det tar bara sju minuter att promenera till Rosengård.
För att möta befolkningsökningen är nästa steg att förtäta industriområdet. Särskilt fokus ligger på Norra Sorgenfri och Rosengårdsstråket – den cykelväg som sträcker sig från Möllevången till Rosengård. Redan 2011 ska spårbanan Malmöringen knyta ihop Rosengård och Malmös östra delar med centrum.
Mycket av planerna liknar andra stadsbyggnadskontors svärmerier för innerstaden. Industriområdet, där bebyggelsen är låg och utspridd och där det både finns ödetomter och företag, refereras till som en barriär. För att främja integration med ytterområdena ska staden ”läkas ihop” förtätas med småskalig bebyggelse av traditionell kvartersstadsmodell. Med inspiration från Jane Jacobs Death and Life of Great American Cities (1961) ska staden vara blandad. I bostadshusens bottenvåningar ska det finnas rörelser av olika slag, gärna caféer och restauranger.
Det som sticker ut från liknande projekt är att arkitekten Gunilla Kronvall, som fram tills för några månader sedan var ansvarig för Norra Sorgenfriprojektet, betonade vikten av långsam utveckling. Eftersom området har många olika markägare kan processen mycket väl tänkas dra ut på tiden.
Kronvall inspirerades av Bricklane i London och vill bevara befintliga tegelbyggnader och områdets ruffa industrikaraktär. Kommunen själv ska planera så lite som möjligt, så att området utvecklas på egen hand.
De tilltänkta bostäderna är både hyres- och bostadsrätter. Men även om klientelet blir ett annat: Vill man behålla småskaligheten borde man ta sig råd att inspireras av Bo01. När varje byggherre bara får bygga ett hus skapas en annan dynamik än de ensartade nyfunkishus som annars brukar poppa upp där det ska byggas billigt.
Norra Sorgenfri är, tack vare de låga hyrorna, ett tillhåll för konstnärer och andra kulturverksamheter. Dessa fruktar att gentrifieringen snart kommer gräva så djupa hål i deras plånböcker att de måste flytta.
Gunilla Kronvall har en fot kvar i området. Tillsammans med representanter för ateljéföreningarna i vad de kallar för KZON (kulturzon Norra Sorgenfri), jobbar de för konst-, förenings- och kulturlivets delaktighet i stadsutvecklingen, i dialog med privata och kommunala aktörer.
Det bästa för stadsdelen vore naturligtvis att låta kulturen stanna. Både för mångfaldens skull och som dragplåster – andra rörelser är ett måste för att platsen ska bli trygg under olika tider på dygnet.
Lyckas man, trots akut bostadsbrist, hålla fast vid visionen om variation och långsamhet – samt hålla kvar och attrahera olika verksamheter – har Norra Sorgenfri chans att bli ett av Sveriges mest lyckade stadsförnyelseprojekt.Men allra mest är projektet en föraning om hur Malmös dynamik tack vare Citytunnelns södra station kommer att förändras. Om hur Möllevången med omnejd får en ny roll med allt vad det innebär av gentrifiering, lägenhetspriser och utbud.
Lyckligtvis påminner den söta doft av vetedeg, som ännu väller ut från Pågens stora bageri vid Lantmannagatan, om att det är mer komplicerat än såhär. När jag blickar västerut från min rostiga funkisbalkong är det lätt att glömma att det inte bara handlar om att flytta innerstadsgränser, bygga kommunikationer till Köpenhamn och starta caféer i gamla industriområden.
När jag tittar österut är Malmö, trots att staden framgångsrikt jobbat bort sitt gamla industristad på dekis-rykte, fortfarande synonymt med trångboddhet och enorma sociala klyftor.
Idag rör jag mig enbart i en riktning: mot Möllevångstorget, Pildammsparken, centrum och Köpenhamn. Det ska till mer än småskaliga kvarter och förtätning för att skapa ett flöde även åt andra hållet.
Ursprungligen publicerad i tidskriften Form. Nummer 4, 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera