3rd August, 2010
I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.
Ruye Nishizawa.
Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.
Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.
New Museum of Contemporary Art.
är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.
Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.
Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.
Louvre-Lens.
Ryue Nishizawa…
…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university
1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.
Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.
Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.
Motto: Make things simple
Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
Stadsbyggnadskontoren pratar om att bygga tät och blandad kvartersstad. Men vad står visionen egentligen för? I nya numret av RUM intervjuar jag Moa Tunström, som skrivit avhandlingen På spaningen efter den goda staden – där hon avslöjar vad som gömmer sig i stadsmässigheten.
Moa Tunström. Foto: Julia Svensson
Den gula kranen lyfter bit efter bit på plats. Vid Sjövikstorget i Liljeholmen har de vita flervåningshusen med balkonger snart ännu fler snarlika systrar.
Det var just det här gamla industriområdet som för några år sedan fick kulturgeografen Moa Tunström att börja gräva i begreppet ”stad”.
– Jag läste stadsbyggnadskontorets planer för området och slogs över att man ville flytta tullsnittet, tillhöra innerstaden. Och använder parollen: ”Innerstaden växer”. Man hade också kunnat säga ”förorten växer”, men det skulle ingen säga. Men det gör den – under rubriken ”stad”.
I Moa Tunströms avhandling På spaning efter den goda staden är det tydligt att många använder samma visioner. Förebilder är ofta förra sekelskiftets stadskärnor. Vad som blir, när innerstaden utgör norm, är höga hus med butiks- och kontorslokaler i bottenvåningarna.
På andra sidan vattnet från Liljeholmens strand syns 60-talsområdena Tanto och Drakenberg. Bakom de vita husen som snart är färdiga tornar de lika vita miljonprogramshusen i Nybohov.
– Ibland läggs förklaringen till områdens rykten eller status på arkitekturen. Men, vi vet inte än vad det som byggs idag får för rykte eller stigma om fyrtio år. Det har med en massa annat än formen att göra. Men idag skrivs de in i en innerstad med café- och restaurangliv. Så som man tänker sig att de som kan betala vill leva.
I stadsretoriken finns miljonprogrammet hela tiden med som motbild. ”Bara det inte blir som då”. Paradoxalt nog, menar Moa Tunström, påminner en del om miljonprogrammet: De stora ambitionerna. Den starka tilltron till en modell, idag den täta kvartersstaden, som enda lösning.
– Då som nu fanns starka livsstilsnormer i planeringen. Då var det mamma, pappa, barn i en trea. Nu är det mamma, pappa, barn i en fyra. Och de går på café. Ibland när man läser dokumenten får man en känsla av att caféer och restauranger är de viktigaste planeringsverktygen.
Gör inte innerstadsmodellen att det blir mer liv på gatorna?
– Jovisst, det synliga stadslivet är ju det ses som positivt i planeringsidealen idag. Plus att man vill gynna det lokala livet – att de boende ska vara mycket i området där de bor. Jag bor själv i ett 50-talsområde. Där finns det få lokaler i bottenvåningarna, men ett liv man inte ser.
Moa Tumström har när hon studerat bland annat Boverkets och Stadsmiljörådets skrifter hittat element från den amerikanska new urbanism-rörelsen. Likaså referenser till Jane Jacobs modernismkritiska klassiker ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961.
”Gator och torg” är ideala mötesplatser. Det traditionella stadsideal som ofta förespråkas som det goda livet är, enligt Moa Tunström, på grund av befintlig arkitektur i många fall en omöjlig förebild i Sverige. Man glömmer också lätt bort att förra sekelskiftets stad också hade en del destruktiva inslag – trångboddhet, dålig standard, segregering.
– I stadsplanesammanhang pratas det ganska onyanserat om staden som miljövänlig, spännande, full av goda möten och ekonomisk tillväxt – både då och nu. Men det finns negativa associationer till stadsliv som man inte nämner. Våld, förstörelse och konsumtionshets.
Vad finns det för alternativ till begreppet ”stad”?
– Till exempel hör man aldrig uttryck som folkhemsordet ”grannskap” idag. Det är ”stadsliv” man talar om. Antingen”innerstad” eller ”förort”. Allt däremellan är”icke-platser”. Det vore spännande att se vad som hände om vi hade en mer utvecklad och ickepolariserande begreppsapparat. Jag skulle också önska att förort inte var ett skällsord.
Hur ska man bygga istället?
– Stadskärnorna är till för fler än dem som bor där. De kan vara en ambition. Att göra även andra platser intressanta för fler än dem som bor där.
Men, menar Moa Tunström, som idag jobbar på KTH:s avdelning för urbana och regionala studier, hon är egentligen inte kritisk till områdena som byggs, utan mer till hur man talar om dem. När man som på skylten här i Liljeholmen sprider berättelser om den goda innerstaden, blir förorten och alla som bor i den en stigmatiserad motpol.
– Vad avhandlingen handlar om är att vi ska skärpa våra öron när vi talar om staden. Om vi vill att något ska ha ”mångfald”, vara ”stadsmässigt”, eller ”attraktivt” måste vi tänka över vad vi lägger i begreppen.
Texten är ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
I nya numret av RUM skriver jag om hur Londonstadsdelen Newham inför OS förvandlar sin kriminella image till en ekologisk sådan.
OS-byn i Vancouver prisades, med sina energieffektiva bostäder, förnybara energi och närhet till stadskärnan, som världshistoriens grönaste Olympiska spel.
Nu tar London upp tävlan. Här har OS-arenorna placerats några kilometer nordöst om stadskärnan i den gamla industristadsdelen Newham. Och i Newham, som är känt för sin höga arbetslöshet och internationella befolkning, jobbar man hårt på att med stadsförnyelse städa bort sin kriminella image. För att ersätta den med en ekologisk sådan.
När Newhamns gamla byggnader jämnas med marken återvinns 90 procent av rivningsmaterialet. Den olympiska arenan blir den tredje största i Storbritannien efter Wembley och Twickenham. Den designas av Peter Cook och Populous och byggs passande nog på en grund av nedsmälta knivar och skjutvapen som konfiskerats av the Metropolitan Police Department.
Regnvatten samlas in för att reducera vattenåtgången i de nya byggnaderna med 40 procent. Ännu högre är målet för koldioxidutsläpp – de ska minskas till hälften. All energi ska vara förnybar och allt byggmaterial uppges komma från lagliga och hållbara källor, som går att spåra.
När det hållbara mästerverket väl står klart ska besökarna rekommenderas att använda allmänna transportmedel.
Men. Att göra Londons tredje OS till världshistoriens mest hållbara är inte gratis. Bara kostnaderna för The Aquatics Centre, Zaha Hadids vitskimrande arena i organisk form, har tredubblats. De 3,5 miljarder dollar som spelen från början verkar futtiga i sammanhanget. Den ekologiska extravaganzan har inte oväntat blivit både tidskrävande och höjt insatsen till nästan 14.
Texten ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2010
Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.
Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.
– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter, säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.
Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.
De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.
– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.
Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.
Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
