Julia Svensson

En museihändelse i takt med tiden

7th May, 2015 - Julia Svensson - No Comments

KONST. America is hard to see. Whitney Museum of American Art, t o m 27/9 2015. 

Vad innebär det att vara amerikansk? Det frågar sig Whitney museum of American art i den första utställningen i museets nya byggnad i The Meatpacking district i New York. Museet, som ritats av italienaren Renzo Piano, hyllas brett. Enligt New York Times påminner husets utsida om skrovet på en oljetanker men ”tar hand om konsten och människorna med samma finess”, medan The New Yorker ser den nya byggnaden som ett landmärke på stadens sociala, kulturella och poetiska karta.

Bland öppningsutställningens 600 verk har ett flertal sällan eller aldrig förut tagits fram ur samlingen. Ambitionen är att ge en vidgad bild av amerikansk konsthistoria.
Således visas museets mest berömda verk, som Jasper Johns ­”Three flags” (1958), utan inbördes hierarki och tillsammans med mind­re kända verk. Från samma period exempelvis Malcolm Baileys grafiska och smärtsamt vackra diagram över ett slavskepp.
Om man ska vara petig – och det ska man med en institution av den här tyngden – så innehåller Whitneys samling nästan uteslutande konst från USA. Det lilla ordet Amerika tar två stora kontinenter i anspråk. Det avslöjar en sunkig omvärldssyn, särskilt när man nu försöker definiera vad det är att vara ”amerikansk” ur ett inkluderande perspektiv.

Utöver det är upplägget kring ”America is hard to see” sympatiskt. Det nya museets gallerier är stora, flexibla ytor helt utan fasta avdelningar, för att kunna anpassas efter framtida behov. Vart och ett av våningsplanen ägnas en tidsperiod av amerikansk konsthistoria från år 1900. I stället för en traditionell konsthistorisk uppdelning har man arbetat utifrån 25 olika teman.
På den översta våningen visas verk från 1910 till 1940. Under rubriken ”Breaking the prairie” berättas historien om hur konstnärer började intressera sig för Nordamerikas natur och människor. Här märks Georgia O’Keeffes organiska målning ”Music, pink and blue No 2” och flera verk av Edward Hopper, bland annat den impressionistiska ”Railroad sunset”. Ett annat tema behandlar New York och hur sviterna av börskraschen 1929 påverkade stadens arbetarklass.

En trappa ner, under rubriken ”New York, NY, 1955” visas de expressionistiska konstnärer som gav USA:s konst ett uppsving internationellt. Men det betonas att Willem de Kooning är född i Holland och Louise Bourgeois skulptur ”Quarantania” symboliserar personer hon lämnat i Frankrike.
Det kan knappast bli tydligare: utan immigration vore landets konstscen inte så här rik. Två tredjedelar av de utvalda verken har gjorts av män, vilket speglar rådande strukturer både i och utanför konstvärlden. Men att Lee Krasners målning ”The seasons” hängts lika centralt som maken Jackson Pollocks drip paintings skvallrar åtminstone om en medveten blick hos curatorerna.
I historien från 1965 till i dag får koncept-, video- och feministisk konst mycket utrymme. Ett helt rum ges till tysken Hans Haackes dokumentation av New Yorks korrupta bostadsmarknad (1971) – som fått ny relevans med tanke på de omfattande stadsomvandlingar som sker både här och i andra städer. Men plats ges också för ämnen som Vietnamkriget och aidsepidemin.

Det avslutande temat ”Course of empire” utforskar USA:s roll i världen efter 11 september. Ed Ruschas ödesmättade målning av en amerikansk industribyggnad med kinesiska tecken utanpå signalerar ett ekonomiskt världsherravälde på nedgång. Medan Elizabeth Peytons lilla målning av paret Obama blickar framåt mot en ny epok i USA:s historia.
Den växande samlingen (över 22?000 verk) har länge behövt mer plats. I arkitekten Marcel Breuers gamla Whitneymuseum flyttar Metropolitans avdelning för samtidskonst in. Det är ironiskt; Whitneymuseet skapades 1930 då Gertrude von Vanderbilt ville donera sin inhemska konstsamling till Metro­politan – och fick nej.
85 år senare är Whitney i fas med sin samtid. Konst har blivit en statusfylld konsumtionsvara för en global ekonomisk elit och för att stilla den hungern räcker varken de gamla eller de moderna mästarna till. Samtidskonst, gärna i symbios med ny arkitektur, är också en viktig ekonomisk stimulator. Städer med ambitioner bygger museer för samtidskonst, ofta i gamla industriområden där museerna förväntas generera andra ekonomiska flöden.

Whitneys läge intill turistmagneten The Highline är strategiskt och typiskt för vår tid: en snabb och kraftfull process som staden och konstmarknaden skapat i samarbete med mäktiga donatorer. Inte konstnärerna själva, som när Soho blev ett konstcentrum på 1960-­talet.
Renzo Pianos byggnad är känslig på insidan. Hissarna är gyllene konstverk av Richard Artschwager. Hela bottenvåningen är i glas, en metafor för Whitneys hållning till både platsen och sin publik. De vill bidra, inte stänga ute.
På kvällen, när man ser byggnaden på avstånd, lyser den vita plåtfasaden och betongens rosa detaljer.
Men på nära håll är huset hårt. Det har en hel del gemensamt med Pianos Centre Pompidou i Paris (1977). Allt syns. Rör och ledningar är utanpåliggande och exponerade. Takets sicksackform är en effekt av dagvattenhanteringen. Brandtrapporna sticker ut från terrasserna, som skapar en skulpturpark i flera våningar i det fria.

Pianos industriella estetik smälter in i det gamla industriområdet och rimmar väl med Whitneys ambitioner att vara en fabrik där konstnärer kan producera och utvecklas. Öppningsutställningens undersökande hållning ger mer­smak och jag ser fram emot att följa museets utveckling.
”Samtidskonstfabriken” är en spännande men också paradoxal ambition. För ju mer man hottar upp stadsdelar som Chelsea och Meatpacking district, för att falla turister och en konstkonsumerande målgrupp i smaken, desto färre konstnärer och kulturarbetare har råd att bo kvar.
Tillgången på ny konst stryps inte. Men framöver kommer allt mindre av den att kunna produceras i metropoler.

Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–07.