Julia Svensson

Konstdrottning. ­Hedvig Eleonora var mecenat, samlare och byggherre

10th April, 2014 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.

Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.

Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konst­samlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.

Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.

Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.