Kaari Upson fotograferad i utställningen ”Go back the way you came” på Kunsthalle Basel 2019. Bild: Dominik Asche
KONSTRECENSION.Kaari Upson. Dollhouse – A retrospective. Louisiana Museum for Moderne Kunst. Humlebæk, Danmark. T o m 26/10.
Livet framstår ofta som vidrigt hos Kaari Upson (1970–2021): förljuget, konsumistiskt, sex- och maktfixerat.
Kanske har det med hennes uppväxtort att göra. För även om hon flyttade därifrån så lämnade hon på sätt och vis aldrig San Bernardino, en smog- och jordbävningsdrabbad förstad öster om Los Angeles, beskriven av Joan Didion i ”Slouching towards Betlehem” som en blåsig och gudsförgäten avkrok med skilsmässor och självmord.
I San Bernardino hämtade hon inspiration till sitt kanske mest omfattande och kända verk, ”The Larry project” (2005–2012), som inleder Louisianas stora retrospektiv. ”The Larry project” är en märkvärdig halvfiktion kring föräldrarnas granne som till deras förargelse uppförde ett smaklöst McMansion, en fattigmansversion av en lyxvilla, mitt emot deras hus, Upsons barndomshem. Hon träffade aldrig Larry, vars namn av juridiska skäl förstås är påhittat och som av någon anledning blev tvungen att lämna sitt stora hem.
I första rummet finns små målningar från den nästan kriminaltekniska utredning hon uppslukades av efter att hon lyckats ta sig in i hans övergivna hus. Det framgick att ”Larry” hade tidningen Playboys grundare Hugh Hefner som sin förebild, och på det pornografiska temat visas en serie vackert flödande bearbetade fotografier.
Upson föreställde sig att ”Larry” hade kunnat ha en replika av den existerande ökända pool-grottan i Hefners Playboy Mansion och i ett hörn av utställningen står den 3D-printade ”The grotto”, som innehåller videoskärmar där Upson själv uppträder iförd lösvagina och lösbröst. ”The Larry project” är ett av de många verk där hon använder performance för att ”dubblera” sig själv, hon nästan blir Larry.
Här visas också ett videoverk där hon gör en docka av ”Larry” samt installationen ”Recollection hysteria” (2012), en stor avgjutning av Larrys övergivna hem som hon såg det första gången: en röra av aluminiumburkar, flaskor, kuddar, filtar, väskor. Allt i latex i en bedagad beige ton.
Utställningstiteln ”Dollhouse” hämtas från ett av Upsons verk men syftar också på Henrik Ibsens subversiva pjäs från 1879. Likt Ibsen diskuterar Upson identitet och könsroller utifrån hemmets perspektiv och hon ansluter sig därmed till en lång linje av moderna konstnärer som uppehåller sig vid föreställningar om hemmet och vad hemmet säger om vårt samhälle och våra liv. Från Auguste Renoir och Edvard Hopper till Louise Bourgeouis och Judy Chicago.
Är sängen vår mest intima möbel? Kaari Upson plockade upp madrasser hon hittade på gatan i Los Angeles där hon bodde och körde hem dem till sin ateljé, där avgjutnings- och måleriprocessen inleddes. Här verket ”X” (2013). Bild: Sprüth Magers, Los Angeles
Även om Upsons verk som helhet har en tydlig feministisk medvetenhet förhåller hon sig mer generellt till just hemmet.
Hon är besatt av föremåls yta, det yttersta lagret märkt av tid och liv. Hon gör avgjutningar av soffor och kingsize madrasser med spår av människokroppar. Sängen är den mest intima, och därför kanske också den mest intressanta, möbeln där vi tillbringar störst tid av våra liv. Upson har själv beskrivit andra människors sängar som frånstötande: ”somebody’s most inner inside that comes out and touches you. Yuck!”
Döden blir påtaglig i en svartlila skulptur av en sjukhusmadrass, ”Death bed”, och även två bebismadrasser gapar oroväckande tomma.
Upson dog i bröstcancer 2021 och in i det sista stannade hon kvar på mammas gata. En gripande installation är ”Mother’s legs”, en skog av tjugosex köttiga ben som hänger från taket. Jag får veta att de kommer från ett träd som fällts på gatan utanför barndomshemmet och att vissa av benen gjorts genom avgjutningar av Upsons egna ben. ”Mother’s legs” fanns med redan på Louisianas temautställning ”Mor” (2021) och när installationen nu visas igen är den i museets ägo och har fått en ärofylld plats i en stor sal i museets södra flygel.
Mammabenen låter mig också återuppleva ett litet barns känsla av att bara nå upp till knäna på vuxenvärlden. De är köttigt rosa och bär spår av blåmärken – våld? – som också för tankarna sådant som kan döljas bakom hemmets yta.
På väggen intill hänger ett verk som här visas för första gången: de 140 ”Untitled (Foot face)”-teckningarna från hennes sista levnadsår, en rad både humoristiska och skräckinjagande ansikten där en fot är placerad där näsan skulle ha suttit. Ju närmare Upson kommer döden, i takt med att medicineringen blir kraftigare, desto mer löses ansiktena upp, för att till slut bara vara lysande vita markeringar av ögon och tänder.
Serien med 140 verk med titeln ”Untitled (footface)” (2020-21) var Kaari Upsons sista verk. Bild: Courtesy Sprüth Magers
Utställningens curator Anders Kold vill i katalogen ha det till att foten i ansiktet är hennes mors; modern dog före dottern av cancer som startat i foten.
I en tid då allt ska säljas med autenticitet och sanna berättelser, är det förstås lockande att ladda konsten med spännande biografi. Men det är att förminska konstnärskapet. Även om Upson själv bekräftat att hon hämtade berättelser ur sitt eget liv, var det för att skapa universella berättelser om tiden och livet, gestalta hur eviga krafter som klass, makt, åtrå nästlar sig in i vårt allra mest privata. Kanske är upprinnelsen till bilderna hennes mors fot, men den lite pompösa fotnäsan utstrålar snarare livets förgänglighet, hur lite den materiella fåfängan har att sätta emot förruttnelseprocessen.
Efter en stund slår det mig att det är Upsons alltför korta karriär som får det hela att kännas abrupt. Jag blev bekant med hennes verk på en soloutställning i New York 2017. Hon var på väg mot något stort, hennes framgång hade precis fått en skjuts med Venedigbiennalen och internationella solopresentationer. Det här är en konstnär, en förnyare, som förtjänar att upphöjas på det vis Louisiana nu gör: hon nämns i samma andetag som Eva Hesse, Paul McCarthy och Cindy Sherman. Jag hade velat följa henne under fler år.
Genom att gjuta av föremål i hemmet undersöker Kaari Upson vad våra hem säger om tiden vi lever i. Här verken ”Who’s afraid of red yellow and blue” (2014), ”Crib diptych” (2015) och ”Death bed” (2016). Bild: Kim HansenTrots den här magnifika retrospektivens vidd lämnar jag den med en gnagande känsla av brist, att ha missat något essentiellt
Men min reaktion handlar också om de enskilda verkens karaktär, att de är fulla av så många spännande kopplingar och associationer. Som dockhuset – hennes mamma gjorde ett dockhus åt sitt barnbarn som liknar Upsons barndomshem och som inspirerat Upson till en rumsstor installation. Här visas ett videoverk där hon och en barndomsvän stapplar omkring som dockor, med ögon målade på ögonlocken. Här finns bilden av dockhuskopian av Hugh Hefners barndomshem, som Upson ropat in på auktion och testamenterat till konstnären och mentorn Paul McCarthy – detta skulle ha varit med på utställningen men gick om intet i branden i Los Angeles.
Att Kaari Upsons verk öppnar för ett aldrig sinande tankemyller kan handla om att de saknar tydliga förklaringar och alltid har många komplexa bottnar. Ett medvetet val: hennes intention var att betraktaren inte ska förstå allt. Och häri består verkens rikedom – det som får mig att hungra efter mer.
KOMMENTAR. På tre decennier har bostaden gått från att vara en grundbult i välfärdssystemet till att bli en handelsvara, en investering, något att tjäna pengar på.
Jag trodde att kulmen var nådd. Men den 1 juli i år tar Sverige ännu ett steg närmare en bostadspolitik där marknaden styr allt. Då träder Boverkets nya byggregler i kraft.
Dessa regler, som av Boverket kallas ”Möjligheternas byggregler”, har mötts av en mängd kritiska remissvar angående lämplighet, hälsa och säkerhet – men ändå har det inte gjorts mer än marginella förändringar i de föreslagna reglerna.
En uppseendeväckande förändring är att detaljerade anvisningar, som siffror, slopas. Hittills har det funnits exakta minimikrav för hur en ny bostad får byggas. Till exempel rumshöjd på 2,40 m. Dessa krav ersätts nu med formuleringar som ”tillräcklig rumshöjd”. Den som avgör vad som är tillräckligt – det är inte längre staten, alltså vi alla tillsammans, utan byggaktören, det vill säga marknaden.
Hur kan en bostad se ut med de nya reglerna? Under våren har ett verk kallat ”Exempellägenheten” turnerat från Arkdes i Stockholm till Arkitektskolan i Lund och Form Design Center i Malmö. Detta var en fullskalig modell av en lägenhet som inom en snar framtid kommer bli möjlig att bygga enligt svenska regler. Lägenheten mätte 2,20 meter i takhöjd, 20 centimeter lägre än nuvarande minimigräns.
Köket var placerat i en korridor. Det kombinerade vardags- och matrummet var inte särskilt stort – här fanns dessutom lägenhetens enda fönster. De två sovrummen saknade fönster och rumslängden tillät inte passage vid sängarnas fotändor – vilket, förutom att sovrummen var svåra att använda som arbetsrum, också betyder att dubbelsovrummet inte längre var funktionsanpassat. I det här kyffet föreställer jag mig att man med lite god vilja kan klämma in en familj med två vuxna och två barn.
Boverket utgår förstås från att alla byggaktörer gör sitt bästa. Tanken är att det nya regelverket ska ge bättre bostadsarkitektur. Till exempel ger de nya reglerna mer frihet att föreslå egna lösningar och främja nytänkande och flexibilitet. Detta kan säkert fungera utmärkt i en del fall. Men samtidigt har det fram till nu inte varit förbjudet med 3 meter i takhöjd – ändå har få byggt högre än 2,40.
En av få skärpningar i det nya regelverket är krav på fönster i vardagsrum och vid matplats.
När jag talar med Malmös stadsarkitekt Finn Williams, som arbetat med liknande frågor i London, rör sig Sverige med pågående avregleringar i en liknande riktning som England gjort sedan 1980-talet. Där utmynnade bristen på ansvar i den tragiska branden i Grenfell Tower 2017, ett hyreshus som renoverats med billiga och brandfarliga material.
”Jag skulle inte säga att de nuvarande förändringarna i Sverige innebär en direkt risk för att något liknande som Grenfell skulle kunna hända här – än. Däremot kan Grenfell ses som en varning om de långsiktiga risker som kan uppstå om man successivt överlåter ansvar till den privata sektorn utan tillräcklig tillsyn och kontrollmekanismer”, säger han.
I England har man till och med tagit bort krav på bygglov för vissa typer av bostäder – men efter att ha sett det undermåliga resultatet jämfört med bostäder med vanlig bygglovsprocess har man sedan 2022 infört nya Space standards, gränsvärden som måste följas.
Sverige – ett föregångsland för goda bostäder – gör sig här av med ännu en garanti för att lagen om en god bostad för alla efterlevs.
Vem kommer hamna i de sämsta lägenheterna? De som inte har råd med bättre. Jag blir förbannad över mindre.
Men nu står vi inför faktum, om en månad träder Möjligheternas byggregler i kraft.
Sveriges 290 kommuner kommer alla att behöva förhålla sig till detta, vilket kommer orsaka både huvudbry och ökade kostnader de närmaste åren. I en stor stad som Malmö finns ett rejält stadsbyggnadskontor med visioner och en stadsarkitekt med relevant erfarenhet. Men för många mindre kommuner kan det bli knivigare.
Och då står vi inför ännu större skillnader i livskvalitet både mellan centrum och periferi, och mellan dem som har och dem som inte har.
LITTERATUR.Virginia Woolf. Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag.
Målningen ”The party” ställdes i London i höstas ut för första gången på nästan hundra år. Denmålades av Vanessa Bell 1920 och var en gåva till systern Virginia Woolf. Motivet är två kvinnor på fest, uppklädda i urringade och baraxlade klänningar i flapperstil typiska för den nya tiden.
Den hittades i Woolfs bostad, såldes och var försvunnen i decennier. Och enligt The Guardian kallas den nu för ”Mrs Dalloway’s party” – eftersom man gärna antar att den var en inspirationskälla till den berömda romanen.
Att vilja knyta romanen till Vanessa Bells målning – som nu är till salu hos Sotheby’s, price upon request – säger mer om det ljus som omger romanen än om målningen.
”Mrs Dalloway” fyller hundra år i år och tycks bara lysa allt starkare. Virginia Woolfs ord i dagboken efter denförsta utgivningen, ”Jag tror det är möjligt att vi kan sälja 2 000”, förefaller falskt blygsamma, minst sagt.
I Sverige firas jubileet med en ny utgåva på Albert Bonniers förlag. Omslaget har stiliserade blommor med fläkt av 1920-tal och den nya översättningen av Eva Åsefeldt är ledig utan att tappa kontakt med berättelsen och dess tid.
Den berömda första meningen: ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” är förstås intakt. Den följande, ”Ty Lucy hade händerna fulla” i Else Lundgrens tappning från 1977 lyder nu istället ”För Lucy hade fullt upp som det var” – för att ge ett litet smakprov på uppdateringen.
Virginia Woolf. Foto: Bonnierförlagens arkiv
Så tiden då. 1920-talets första år var ju fullständigt magiska. Det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att skriva. 1922 kom James Joyces banbrytande ”Ulysses”, som skildrar en dag i Dublin som en inre monolog hos huvudpersonen. Samma år färdigställde Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” (utkom 1913–1927), som även den bygger på berättarröstens stream of consciousness.
Virginia Woolf ingick i den moderna rörelsen, både som författare och som förläggare. Akademiledamoten Anna-Karin Palm skriver i det både fint analytiska och informativa förordet om Woolfs relation till ”Ulysses”. Romanen både imponerade på och förbryllade henne och länge fortsatte hon att diskutera den i dagboken, i samtal och essäer. Palm skriver också att det förvisso fanns ett element av konkurrens i reaktionen. Men det Woolf strävade efter skilde sig också från ”Ulysses”, som hon uppfattade som ”en gestaltning av ett allt för slutet, egocentriskt medvetande”.
”Mrs Dalloway” utspelar sig visserligen också under en enda dag, i mitten av juni 1923, då Clarissa Dalloway ska hålla en stor fest för Londons crème de la crème: till och med premiärministern är bjuden, men även en rad kärlekar och vänner från förr. Men till skillnad från Joyces enmansperspektiv gestaltar Woolf hur människor ständigt påverkar varandra i ett ändlöst nät av beröringspunkter. Med en precision som kan misstas för enkelhet glider huvudpersonen Clarissa Dalloways medvetande över i de andra karaktärernas. Övergångarna är närapå sömlösa och sker från en rad till nästa. En syn på medvetandet som något kollektivt, om man så vill, som kan kännas igen i systern Vanessa Bells moderna sätt att förhålla sig till både livet och konsten, som något man skapar gemensamt.
Storbritanniens kvinnor fick rösträtt först 1928, och det går att läsa ”Mrs Dalloway” med feministiska glasögon, att Clarissa Dalloways inre oro handlar om att hon inte räknas, inte är förverkligad som sin man utan fördriver tiden med ytlighet, med att ordna meningslösa fester.
Clarissas tankar på när hon och vännen Sally Seton – en av festens många gäster – i ungdomen råkade kyssas, visar hur fast man i det viktorianska samhället var i heteronormen. Gränser Woolf och övriga i Bloomsburygruppen ville utplåna.
Woolf är också skoningslös i sin skildring av klassamhället; alla personer har det inte lika väl förspänt som Dalloways, och även inom deras överklassklick funderas det mycket över hur många hundra pund man drar in per år. Att inte ha pengar är förödande, vilket även Woolf gav uttryck för i sina privata anteckningar.
”The party”, den återupptäckta målningen av Vanessa Bell, som sägs ha inspirerat till ”Mrs Dalloway” är just nu till salu på Sotheby’s.
Första världskriget tog slut 1918, men samhället lider fortfarande av sviterna. Kriget får här gestalt i unge herr Septimus Warren Smith, en ung och psykiskt traumatiserad veteran som hellre dör än låter sig låsas in av någon läkare, vilket förstås för tankarna till Woolfs psykiska ohälsa och tragiska självmord mindre än tjugo år senare. Innan dagen är slut tar han sitt liv – en död som får Clar
issa Dalloways livsglädje att framstå i än starkare kontrast.
Clarissa Dalloway har nämligen själv tillfrisknat från svår influensa. Det här är åren efter spanska sjukan 1918, en aspekt som lyftes under covid-pandemin i en intressant artikel i The New Yorker. Till skillnad från kriget drabbade influensan människor i deras hem, och dödligheten var hög. Woolf insjuknade själv ett antal gånger mellan 1916 och 1925 och blev sängliggande.
Idag är det kanske snarare troligt att Clarissa Dalloway skulle slå mynt av sina skills och driva ett influencer-imperium? Hon skulle vara mer känd och ha mer pengar än både sin regeringstjänsteman till make och den nedvärderande ungdomskärleken Peter Walsh. Det hon gläds åt och behärskar – att lyfta fram det vackra, skapa glamour – har uppvärderats, nästan blivit en konstform. Äntligen kan hon sluta skämmas över den hon är!
Romanen är också Woolfs kärleksförklaring till Londons myller. Ta bara Clarissa Dalloways inledande promenad från bostaden i uppburna Westminster, genom St James’s Park, över Pall Mall och Piccadilly för att nå blomsteraffären på Bond Street. Virginia Woolf flyttade själv vid den här tiden tillbaka till staden efter ett decennium i stillsamma Richmond.
Big Ben slår om och om igen över de 276 sidorna. En symbol för London, som också pampigt markerar makten, imperiet och dess traditioner. Och förstås: tiden som går. En central aspekt, romanens arbetsnamn var till och med ”The hours”. Frågan är enkel: vem som tillåts göra vad med sina timmar.
I sin dagbok förefaller Woolf, som fyllde 43 det år ”Mrs Dalloway” utkom, rätt upptagen av vad hon själv och vissa vänner ”åstadkommit” vid denna höga ålder.
Något jag inte lade märke till när jag läste boken i tjugoårsåldern, men som jag upptäcker och imponeras av nu, är hur exakt Woolf ringar in medelålderns ökande medvetenhet om döden. Hur Clarissa Dalloway och hennes jämnåriga ser tillbaka på sina liv och sina förlorade möjligheter och hur de färdas fram och tillbaka i tiden. Clarissa Dalloway är femtio plus men redan på bokens första sida är hon tillbaka vid tjugo, vid uppbrottet med Peter Walsh, ungdomskärleken som hon aldrig gifte sig med. Trots att deras historia är förbi är de efter trettio år ständigt i varandras tankar. Valde hon fel?
På ytan ser den ut som en roman om en enda varm dag i juni. En ögonblicksbild, nästan lika hastig som Vanessa Bells målning.
Men i denna bild ryms en universell och tidlös berättelse om livet och människorna. Det går att lägga många olika filter över den, hitta snäva politiska vinklar, men det är samtidigt att förminska den. Rikedomen i skildringen, att den lyckas ta in så mycket och ändå bibehålla sitt djup, är något av det som gör den till ett av 1900-talets stora mästerverk.
När jag närmar mig slutet på ”Mrs Dalloway” vill jag inte lämna Virginia Woolfs rika universum; det är en estetisk och tankemässig njutning att vistas där. Dessutom, lätt att glömma mitt bland alla
stora ord: hon är rolig.
Det är inget litet projekt den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani gett sig in på. Efter det internationella genombrottet med den Goncourt-prisade andraromanen ”Vaggvisa” (2016), en rafflande klasskildring om en fransk-arabisk familj i Paris och deras på ytan perfekta nanny, bytte hon helt riktning.
”De andras land” hette första delen i en trilogi, som inte bara är tänkt att skildra Slimanis egen familjs bakgrund utan också Marockos moderna historia.
Efter andra världskriget flyttar franska Mathilde från uppväxtorten i Alsace till maken Amines släktgård i Meknès på landsbygden i Marocko. Boken skildrar det unga parets kamp för att bygga upp ett liv för sin familj trots torka och svåra förhållanden, samtidigt som den politiska spänningen mellan fransmän och nationalister ökar i landet. Händelseförloppet är dramatiskt och Slimani rör sig smidigt och medkännande, faktiskt en aning Tolstoj-likt, mellan flera olika karaktärer
Jag har sett fram emot andra delen, ”Dansa med mig”, som tar vid 1968. Mathilde och Amine är nu medelålders. De manifesterar sin rikedom genom poolbygge på gården och en solid yta i den nu borgerliga umgängeskretsen – samtidigt som Amine är notoriskt otrogen med allt han kommer åt. Dottern Aïcha, som får mycket plats i romanen, har flyttat till Strasbourg, där hon utbildar sig till läkare och kämpar mot rasistiska fördomar.
Det här är också tiden för sexuell revolution. Ett av bokens teman är Aïchas frihet och pappa Amines delvis mer traditionella syn på vem hans dotter ska vara.
Aïchas lillebror Selim är inte lika duktig som sin syster. Han har svårt att klara skolan och inleder, kanske som en rebellhandling, en hemlig sexuell relation med sin något äldre faster Selma, som trots att hon är vuxen har en kvardröjande stämpel av att vara familjens problembarn.
Marockos politiska historia tickar på i bakgrunden, landet är nu självständigt och styrs av kung Hassan II.
Karaktärerna är fiktiva, men inspirationen från Slimanis familjehistoria gör ändå att boken kan uppfattas som en sorts glidande autofiktion light, som får mig att emellanåt fundera över hur verklighetsnära berättelsen är.
Kanske är Selims rymning till hippiefästena Essaouira och Diabat med den danska tjejen Nilsa – där han får syn på självaste Jimi Hendrix – sådant som stoppats in för att få med Marockos historia som dekadent hippie-resmål? Men visst, jag köper det – och skulle snarare vilja läsa mer om unge Selims ovanliga väg framåt i livet.
Mer vill jag också veta om den ångestridna Selma, vars öde emellanåt får det att knyta sig i magen på mig. I trilogins första del föder hon ett oönskat barn och tvingas gifta sig med någon hon inte älskar. I andra delen blir hon ensamstående, lämnar sin dotter på en äcklig internatskola och försörjer sig som eskort i Rabat.
Lotta Riads översättning flyter på utmärkt. Leïla Slimani skriver chosefritt och är effektiv berättare. Liksom i de tidiga romanerna går hon rakt på det spektakulära och är inte rädd att skippa transportsträckor. Min enda invändning är i så fall just detta, att det är för effektivt. Det är sällan jag önskar att en författare ska brodera ut ännu mer om sina karaktärer. Men Slimanis familjeepos är starkt, angeläget och innehåller, i alla fall för mig som svensk läsare, något oberättat. Böckerna hade kunnat rymma vardera hundra sidor till.
Samtidigt skapar det drivna berättandet mersmak. Trilogins sista del, ”Jag tar med mig elden”, handlar om 1980-talet, tiden för Leïla Slimanis egen uppväxt. Den kommer på svenska i oktober, men jag kan inte hålla mig utan laddar hem det franska originalet till läsplattan.
Brf Pärlan på Brunnshög ligger mellan spårvägen och Nobelparken. Huset har ritats av Lyan Arkitekter. Foto: Julia Svensson
ARKITEKTUR. Namnet måste vara ironiskt. Pärlan är allt annat än en skimrande liten pärla. Det är ett nybyggt bostadskvarter intill en spårvagnshållplats på Brunnshög.
Huset – en bostadsrättshus med betongfasad och indragna balkonger – stod färdigt i fjol men är nu åter aktuellt.
Tillsammans med en rad hus, däribland Fyrtornet och Drivbänken i Hyllie, är Pärlan nominerat till… nej, inte det prestigefyllda Kasper Salin-priset utan dess motsats: Arkitekturupprorets pris för fulaste nybygge, som röstas fram på rörelsens hemsida.
Arkitekturupproret vill förbjuda modernism och återgå till byggande i klassicistisk tradition. Vid det här laget är det en rätt känd rörelse, vars representant reser landet runt och bedriver lobbyarbete bland M- och SD-politiker. I Skåne har Landskrona, Lund och Ystad fått besök, enligt ett omdebatterat och läsvärt reportage i SvD nyligen.
Upproret – som i princip ogillar allt som byggts efter 1917 – ser extra rött när det gäller betongfasader. Så rött att man inte lagt märke till att Brf Pärlan har större ambitioner än flera av sina nybyggda grannar.
Pärlan är besläktat med Cord Siegels brutalistiska hus Ohboy i Västra hamnen i Malmö och danska BIG:s två bostadskomplex 8-tallet och VM-bjerget i Örestad.
Den med nischer uppbrutna fasaden gör att det trots omfånget inte upplevs enormt. Innergården har en intim känsla. Och dessutom har kvarteret bara fem våningar, när huset på andra sidan spårvägen har nio-tio där det är som högst.
De gula träpartierna ser förvisso ut som en kompromiss, även om jag förstår tanken med att kombinera betongen med varmare kulörer. Men Pärlan ser helt enkelt ut att vilja något mer för sina invånare än grannhusen – och förtjänar inte epitetet fulaste nybygge.
Ser man sig om på Brunnshög finner man dock en hel del exempel på det som inte fungerar med dagens bostadsbyggande: otympliga hus, trista detaljer. Endast ett hus gör mig riktigt glad: Kvarteret Lagerkransen. Här är detaljerna på plats.
Men Brunnshög är långt ifrån ensamt. Samma sak gäller i hög gradVarvsstaden i Malmö, som nominerats till Sveriges Arkitekters Planpris, bland annat som pionjärprojekt inom återbruk.
När jag cyklar omkring här reagerar jag på antalet prefabricerade tegelfasader i olika kitschiga varianter. Om dessa är tänkta att snacka med de gamla varvsbyggnaderna har man misslyckats. I flera hus har man också satt in klumpiga fönster – standard men absolut inte mer. Och gick det verkligen inte att klämma in fler våningar?
De flesta husen är kolosser. Några av dem reser sig dessutom över massan – så att alla måste se dem. Det finns knappast ett tydligare sätt att kränga kvadratmeter. Men vilken stad vill ha en medioker skyline?
Detta i Malmös spjutspetsområde. Jag ser ambitionerna i den nya parken och längs kajerna. Men bebyggelsen lever inte upp till detta. Vad spelar ett prestigefyllt planpris för roll när man fyller planen med det här?
Men – vore det då bättre om Brunnshög och Varvsstaden såg ut som Lundagård och Lilla torg? På storstadsregionernas allra mest attraktiva lägen är det säkert inga problem att finansiera träfönster och fasader som murats och dekorerats för hand. Men den politiker ljuger, som utlovar nybyggda Bullerbyar och klassicistiska stenstäder för alla.
Så länge vi bygger samhället enligt nuvarande oreglerade marknadsekonomi (som på en del sätt liknar den som rådde när den riktiga stenstaden byggdes) kommer det man bygger för vanligt folk alltid att göras på billigare sätt: fönsterspröjs, ornament, fasader. De klassicistiska förtecknen skulle se kulissartade ut – inte tjusiga eller pampiga, särskilt inte efter några regniga vintrar. Det kommer fortsätta vara storskaligt och trångt och inte hålla så länge.
Så nej. Lösningen för Brunnshög och Varvsstaden är inte stilen på de nybyggda husen.
Hur ska våra städer bli vackrare då? Storskaligheten på Brunnshög går igen i alla Malmös nya stadsdelar: Varvsstaden, Hyllie med flera. Det måste till bra mycket omsorg om bottenvåningar och omgivning för att de här områdena inte ska bli direkt människofientliga.
Arkitektur är inte bara yta – en byggnads eventuella skönhet handlar också om värdena den utstrålar. Skyldiga till vår tids storskaliga norm – liksom till husens brist på finess är till största del vinstgalna byggföretag och kommuner som ansvarar för planer och bygglov. Arkitekterna kunde också engagera sig mer än vad de gör, men i Sverige har arkitekten inte slutansvar, och kan kopplas från eller bytas ut.
Skönhet måste skiljas från stil. Inom alla stilar finns bra och dålig arkitektur. Det som framför allt avgör om något är vackert är kvalitet: Är skalan mänsklig? Hur ser livet mellan husen ut – är det grönt, humant och småskaligt eller hårt, otympligt och alltför trafikerat? Och naturligtvis kvaliteten på enskilda byggnader. Även enkla detaljer kan vara vackra, det handlar om proportioner och materialval och hur noggrant utfört något är.
När Kasper Salin- och Kasper Kalkon-priserna väl är utdelade i nästa vecka: Det är dags för ett riktigt uppror. Ett uppror där byggföretag som vill göra skillnad gör sina röster hörda. Byggherrar som vill anta rollen av den traditionella byggmästaren, som drivs mindre av kronor per kvadrat och vars ord om ett vackrare och mer hållbart samhälle inte bara är tomma floskler.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Översättning: Maria Lundgren. Natur & kultur.
Vivian Gornick är både en passionerad litteraturkritiker och namnkunnig essäist. Därför är ”Aldrig färdig”, hennes tredje bok på svenska, inte bara en ”best of” med litterära favoriter. Boken har ett övergripande ärende; genom en rad exempel lederhon i bevis varför den enda sanna läsaren är någon som läser om böcker, helst flera gånger.
När Gornick, som i år fyller nittio, presenterades för en svensk publik häromåret var det med den hyllade självbiografin ”Starka band”. I boken, som har nästan fyrtio år på nacken, skildrade hon, med relationen till sin mor som prisma, hur hon blivit den hon blivit. Och – vilket gör boken unik – promenaderna de regelbundet tar tillsammans på Manhattan.
I den läsvärda uppföljaren ”Den udda kvinnan och staden” är det istället promenaderna med en vän som får gestalta existentiella dilemman – att som Gornick själv vara en udda kvinna, alltså en som inte bildat familj i traditionell bemärkelse, men den handlarockså om ensamhet, gemenskap och hur en stad kan bli en familjemedlem.
De enda promenader som förekommer i ”Aldrig färdig” är litterära, görs på plats i läsfåtöljen. Men de tre böckerna hänger ihop så tillvida att hon också här tar avstamp i sin egen intressanta livsberättelse.
Utgångspunkten är egentligen rätt självklar: Vem har inte omvärderat en film eller bok man älskade när man var yngre? Vi har olika glasögon på oss vid olika tidpunkter i livet. Men vidden av detta kan nog bara gestaltas fullt ut av någon som Gornick, som har ett långt liv som läsare och kritiker bakom sig. Ungefär som en litteraturforskare som går till arkiven för att se hur ett visst verk mottogs vid en viss tidpunkt söker hon i sitt inre arkiv.
Gornickskriver: ”Det gör inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”
Hon sätter här fingret på den dagskritik vi ägnar oss åt på svenska kultursidor, där snabbheten är själva poängen och riktigt fördjupande litteraturkritik är sällsynt.
Vivian Gornick. Foto: Mitchell Bach
Att få ta del av hennes fyra läsningar av D H Lawrences”Söner och älskande” – som sker under en sex decennier lång period – är ren lyx.
Romanen handlar om sonen Paul, hans starka band till och frigörelse från sin mor och hans förhållanden med två kvinnor, först Miriam och därefter Clara.
Vid senaste läsningen, som 80-nånting, insåg Gornickhur många detaljer ur boken hon inte mindes ordentligt. Hennes erinran av bokens övergripande tema – att sexuell passion är livets viktigaste erfarenhet och nyckeln till frigörelse – visade sig till exempel vara helt fel. Att läsa om en bok är som att lägga sig på psykoanalytikerns divan – och när hon utforskar varför minnena inte stämmer får vi också reda på något om den tid och värld hon befann sig i. Först nu förstod hon alltså att ”Söner och älskande” i själva verketkommunicerar motsatsen av det hon mindes: den är en uppgörelse med vanföreställningen att man kan finna sig själv genom sexuell passion. Hur hade hon kunnat missa det här?
”Söner och älskande” utspelar sig i England i början av förra seklet, när normerna kring äktenskap och sex var minst sagt strikta. Gornick ser hur hennes tidiga tolkningar av romanen hänger ihop med den tid hon läste den i: på 1950-talet var det ingen som talade om sex – och tystnaden skapade en tro på att fri kärlek var ett löfte om att finna både sig själv och livets mening. Men när hon läste boken på 1970-talet, då kärleken släppts fri med kvinnorörelse och p-piller, och Gornick själv var en 35-årig frånskild feminist, var det jakten på passion som var det viktiga när hon läste boken.
Genom att dissekera hur hon läst i olika åldrar, jämte hur författare skrivit i olika tider, lyckas hon faktiskt sätta fingret på existensens flyktighet. Inget är konstant, varken människan eller världen omkring den. Men en omläsning är att hejda tidens framfart en aning.
Hon läser omColetteoch Marguerite Duras och får syn på hur erotiken i deras författarskap hänger ihop med känslomässig avstängdhet. Hon läser om Delmore Schwartz och A B Yehoshua, författare upptagna av sin judiskhet, ochfunderar över varför hon själv, uppväxt i en ukrainsk-judisk arbetarklassfamilj i Bronx, aldrig gått den vägen i sitt författarskap.
Och slutligen fårtvå oförlåtandekattporträtt i Doris Lessings ”Katter” henne att tänka på alla oförlåtande porträtt av män i den vördade feministklassikern”Den femte sanningen”.
Men – och kanske är det just dettasom definierar en äkta intellektuell – hon verkar drivas av nyfikenhet och diskussionslust och hamnar aldrig i något osympatiskt von oben-perspektiv med sin beläsenhet.
Snarare är hon ärlig med sina brister: ”Ibland ryser jag till när jag föreställer mig att jag inte läst om vare sig En månad på landet (J L Carr) eller Krigets dårar (Pat Barker), och sedan ryser jag till när jag tänker på alla bra böcker som jag inte var på humör att ta till mig vid första genomläsningen och sedan aldrig återvände till.”
Efter att ha läst några böcker av Gornick kan jag här känna igen en del referenser både ur livet och litteraturen – men det är snarare glada påminnelser. Däremot stör det att jag inte har läst alla de diskuterade böckerna – och dem jag läst har jag inte i tillräckligt färskt minne. Vivian Gornick skriver lättsamt och tillgängligt, men till skillnad från succén ”Starka band” är detta en bok främst för litteraturnördarna – hon utgår från att läsaren vet vad hon snackar om.
Att som läsare ingå i dessa förväntningar väcker min läshunger. När jag efter drygt 150 sidor lägger ifrån mig ”Aldrig färdig” är jag långt ifrån klar. Gornick har försett mig med en rad böcker att läsa eller läsa om – och goda anledningar att återbesöka favoriterna i min egen bokhylla.
INTERVJU. Jag minns Leif Holmstrands karaktär Sally Rattenmann. Hon hade en brun huva med en rosa liten virkad duk framför ansiktet. Till huvan bar hon herrkostym.
– Hela Sally Rattenmann-projektet kring millennieskiftet gick ut på att offentliggöra mitt sexsäljande under 1990-talet. För det var någonting jag inte kunde undvika men som jag skämdes mycket över. Och så gjorde jag det till en stor berättelse för ett stort antal verk under många år.
Sally Rattenmanns förnamn är hämtat från karaktären Sally Bowles i ”Farväl till Berlin” och ”Cabaret”. Efternamnet kommer från Sigmund Freuds karaktär Råttmannen. Sally Rattenmann gick ofta omkring med en barnvagn full med ballonger. Hon pangade ballongerna och avlossade startpistolskott ner i barnvagnen medan hon berättade om sina erfarenheter av övergrepp i Berlin.
– Sen var det en journalist som skrev i en recension att det handlade om muslimsk barnuppfostran. Jag är fortfarande förbannad över det. Hur kan man? ”Nån avlossar en revolver ner i en barnvagn, såklart det handlar om muslimer” – det var så otroligt dumt. Jag kunde inte ha kvar karaktären längre, det blev för jävla smutsigt.
Årets mottagare av Sydsvenskans kulturpris är en av Malmös – och Sveriges – mest kända och mest produktiva konstnärer och författare.
Under de över tjugo år som gått sedan Leif Holmstrand tog examen från Malmö konsthögskola har hen generöst förvandlat egna erfarenheter till konstnärligt guld – som med karaktären Sally Rattenmann.
Hen har gjort performanceföreställningar och ställt ut flitigt både i Sverige och internationellt. Det har även blivit ett fyrtiotal diktsamlingar, romaner och konstböcker.
Genom att sammanfoga oväntade former och material utmanar hen normsamhället och påminner om att saker sällan är vad de ser ut att vara.
Förra året var något av ett Leif Holmstrand-år i Malmö, med en stor retrospektiv utställning på konsthallen. Dessutom utkom ”Community”, en bok som består av 25 års skrivande. I höstas medverkade hen på Gwangju-biennalen i Sydkorea och var Iaspis-stipendiat i Stockholm under flera månader.
2025 saktar Leif Holmstrand knappast ned. Under februari och mars medverkar hen i en performancefestival på Lilith Performance Studio. Efter sommaren öppnar en konsthallsutställning i Trollhättan. Det pågår också ett filmsamarbetemed en konstnär och musiker i Köpenhamn. Utöver det är det undervisning på Östra Grevie folkhögskola och en diktsamling som kommer ut på Albert Bonniers förlag 2026.
– Om man inte arbetar – vad ska man annars göra av sitt liv? Jag kan inget annat.
*
Leif Holmstrands ateljé består av flera mindre rum med ganska låg takhöjd, lite som en labyrint. På en av väggarna hänger de virkade skulpturer i olika färger som ställdes ut i Sydkorea. ”Egg sacks” heter de och består av virkat och krokat bomullsgarn kring assemblage av rena och tomma konservburkar och annat skräp.
Just nu är det mycket virkning som gäller – en teknik hen ägnat sig åt sedan sjuårsåldern.
– Jag brukar trycka på det när jag undervisar: Om det är någonting man kan, oavsett om det är matlagning eller svetsning, så kan och bör man använda det i konstnärskapet. Alla tekniker är välkomna.
Virkningen är också ett sätt att fånga in något och omsluta det – vilket kan te sig omsorgsfullt och våldsamt på en gång. Omhändertagandet och omsorgen är det viktigaste i detta, anser Holmstrand.
– Men våldet är en slags ofrånkomlig del av vår tillvaro på jorden.
Holmstrand berättar om sitt behov av att ”tänka med fingrarna”. Hen är inte den sortens konstnär som i förväg tänker ut ett koncept som hen sen förverkligar – utan att hen behöver hålla på fysiskt med materialet och testa olika saker för att kunna veta vad det ska bli.
Överallt i ateljén står konstverk inpackade i bubbelplast. Vi stannar vid ett stort svart kors i trä med hopsnörda tygknyten och svarta rep. Den fyra meter höga skulpturen var med i utställningen på Malmö konsthall i fjol. Nu ligger den i lite sorgliga delar.
Leif Holmstrand berättar att dess insida är en vit skumgummidräkt som från början gjordes i ett samarbete med den japanska konstgruppen OLTA för tio år sedan – som innebar ett stort publikt genombrott. Sedan klädde hen dräkten i olika typer av tyg, surrade ihop den och lackade den svart.
– Och sedan korsfäste jag den.
Leif Holmstrands konstverk kommer ofta till på precis det här sättet. Ett verk, inte sällan en performance hen gärna gör i samarbete med någon, som i en process förvandlas till ett nytt verk.
På väggen i ateljéns pentry hänger inramade verk av en rad konstnärliga förebilder. Ett av dem är ett självporträtt av den japanska performancekonstnären Pyuupiru. Hon gjorde det under sin könstransition, en sex, sju år lång process som hon också gjorde flera performance om.
I ett annat rum står flyttlådor. De innehåller saker från Leif Holmstrands föräldrars och systers dödsbon. På Malmö konsthall användes de till den enorma och flera meter höga installationen ”The work of moundbuilding termites”. Flera kubikmeter av hopsnörda föremål. Saker från döda vänner ingick också. Och mellan 50 och 60 söndersågade barnvagnar.
– Jag tänker på den som en termitstack.
Detta är, av alla Holmstrands konstverk, det som väckt flest reaktioner.
– Många kände igen sig i det här rotandet i enorma mängder ägodelar som någon som dött har samlat under sitt liv. Det är inte bara sorgligt. Man kan bli full i skratt ibland. Man ser ett termometerpaket där någon skrivit: ”Skall vara i munnen”. Det är ju roligt liksom.
Skräp och avfall – sådant som blir över när vi rusar fram i tiden – fascinerar hen.
– Skräp berättar mycket om världen och om människorna och är kulturprodukter i någon mening. Sen var det ju inte svårt att överföra det i ett ateljéarbete. När jag tittar på bortslängda föremål börjar jag kanske fantisera om deras historia och vad de säger om de sammanfogas med någonting oväntat. Jag skrev en diktsvit i boken ”Asami Kannon: avfallet”, som handlade om att avfallet är vår största kulturprodukt. Därefter kommer pornografin, sen kommer vapnen. Sen kommer resten av kulturen.
Rummet intill är nästan fyllt av trasiga barnvagnar. De ingick i termitstacken på Malmö konsthall men har även använts i en rad andra verk.
– Från början använde jag de här barnvagnarna på Lilith Performance Studio. Där sågade jag sönder vagnarna och tillredde dem som mat under de tio, tolv dagar föreställningen varade. Det var mycket ljud och lukt!
Barnvagnen har varit en betydelsefull figur för Leif Holmstrand sedan examensutställningen på konsthögskolan 2002. Den gången täckte hen en barnvagn från 1970-talet med papier maché och byggsilikon – och skapade en helt vit vagn som idag finns på Ystads konstmuseum.
– Jag fantiserade kring det lilla spädbarnet som inte har koll på var kroppen börjar och slutar. Då var tanken inte långt ifrån att barnet och barnvagnen blir en enda organism och min lite obehagliga fantasi var att barnvagnen blev som ett encelligt djur.
*
Leif Holmstrand associerar mycket, och gestikulerar med händerna för att understryka vad hen menar. Hens dialekt är svår att placera. Den skvallrar om föräldrarna, som båda var idrottslärare från Sundsvall. Men också om uppväxtåren i dalsländska Ed och Åmål.
Holmstrand hyllas ofta för det gränsöverskridande i sitt konstnärsskap. Detta är inte ett uttalat mål men det queera, och att markera mot heterovärlden, har ändå blivit naturliga delar av hens arbete. I en intervju i Sydsvenskan inför utställningen i fjol sa hen att hen ”har kanske alltid varit arg på heterosamhället” men också att hen blivit mer vänligt orienterad med åren. Men det är viktigt att verken inte blir för entydiga och specifika.
– Ett verk kan ha ett tydligt meningsbärande hölje, så att säga, men verkets centrum måste ha en anspänning och en komplexitet, som är omöjliga för språket att komma åt, som en laddning.
Ett exempel på dubbeltydighet är en rad svarta virkade masker i olika former som kallas ”Breeder covers”.
– Dessa har både och. ”Breeders” (alltså avelsdjur, red:s anm) är egentligen en förolämpning riktad från en homosexuell verklighet mot en heterosexuell verklighet. ”Breeders” är de heterosexuella. Men var och en av de här enskilda väggskulpturerna är döpt efter en specifik slemsvampssort. Så verket ”Breeder covers” innehåller alltså inte bara idén om en åtstramad heterosexuell reproduktion och idén om en kultur som bestämmer hur den ska vara. Det handlar också om den totala motsatsen, om en organism som organiserar själva livet på ett annat sätt. Hela idén om ”breeding” ser väldigt annorlunda ut om man råkar vara en slemsvamp.
Vad anser du om människans möjlighet att hitta sig själv och vara sig själv i världen idag?
– Att hitta sig själv och vara sig själv handlar mycket om att ständigt göra sig själv. Vi är i hög grad handlande subjekt. Men vi är också fysiska, biologiska varelser som existerar kollektivt. Jag blir ofta irriterad när kollegor på vänstersidan, där jag själv också befinner mig, säger att vi lever i en hyperindividualistisk tid. Det gör vi ju inte. Vi lever i en otroligt kollektiv tid – på det dåliga viset. Alla pressas i samma form och vill gärna passas in i specifika identifikationsmallar. Det finns ingen sann individualitet. Man väljer sin grupptillhörighet – det är så pass mycket individualitet vi tillåter oss. Man säger ”you can’t put me in a box” och samtidigt ”jag är en vädur och jag är ändå introvert”. Men en sann kollektivitet kan ju inte finnas utan realiserade individer. Det finns ingen motsättning mellan det individuella och det kollektiva. Jag längtar efter ett slags vänlig expansivitet.
Var går gränsen mellan liv och konst för dig?
– Även om jag inte för mig själv tydligt formulerar det så, utgår alltihop från pågående saker och erfarenheter. Det finns inget annat material för mig än mitt liv. Så det är klart att de hör ihop. Och det ska sägas, under lång, lång tid så hörde det ihop med psykisk sjukdom också, som jag försökte att avromantisera på något vis. Jag hade en schizofreni-diagnos under många år. Jag slutade medicinera 2019 men under halva mitt liv har jag gått på antipsykotiska mediciner.
– Den konstnärliga klichéns tecken nummer ett, det är ju schizofrenin och psykosen, vilket är märkligt att förhålla sig till. Men jag vidhåller att den positionen gör att man får en annan blick på normalitet, även under friska tider. Man inser att så mycket av det man betraktar som frisk normalitet snarare är sociala överenskommelser än faktiska tillstånd. Det som betraktas som verklighet är inte så verkligt som det är något slags artighetsnät för att vi ska hålla varandra lugna.
Du har sagt att du lever efter devisen att göra allt du skäms över till en del av din offentliga person.
– Om det är någonting man är nervös för i sitt eget liv som man gärna skulle vilja dölja, gör det offentligt så fort som möjligt – och njut av att visa upp det. Det är ett gammalt råd från min vän, förläggaren Bo Cavefors (1935–2018). Förutom att man får stryk någon gång ibland har det varit en framgång.
– Sally Rattenmann är ett sådant verk.
Sista föreställningen om Sally Rattenmann, ”Cabaret Sally Rattenmann”, gjorde Leif Holmstrand 2008 på Lilith Performance Studio och det handlade om prostitution och könsupplösning.
Men karaktären har sedan dess funnits med i kulisserna.
Efter utställningen på Marabouparken i Sundbyberg 2021 köpte Moderna museet in arbeten som handlar om Sally Rattenmann.
– Så nu finns den erfarenheten som var just det här skammaterialet som ett odiskutabelt värde på en institution. Det betyder ändå någonting. Jag är inte en bättre människa än att jag blir lycklig av erkännandet.
Kommer Sally Rattenmann att återuppstå?
– Nu är jag sugen på att göra saker som handlar om henne igen, även om jag inte kommer återuppliva henne. Verken om Sally Rattenmann handlar om saker som fortfarande är viktiga. Jag tänker på mina vänner i transvärlden: Under min ungdom var det ju genom prostitution man finansierade sin transition. Det är ju inte så länge sedan – och jag tror att det fortfarande är så, kanske inte lika märkbart och kanske inte lika mycket här, men i stora delar av världen.
I somras skrev du en artikel i Sydsvenskan om att du upplever att det homofoba våldet på stan har ökat.
– Det har kommit tillbaka ett slags större ilska gentemot den queera befolkningen, eller för minoriteter överlag – som jag inte upplevt sedan början på 1990-talet. De som hoppar på mig är ungefär samma sorts människor som förr, de har bara blivit äldre. Men andra också – i Stockholm skrek en kvinna i 35-årsåldern åt mig på gatan, när jag hade klänning på mig.
Använder du detta i din konst?
– Ja, våldet mot den homosexuella eller queera kroppen finns implicit i många av mina arbeten. Det finns återkommande idéer om att det är oetiskt att reproducera våld. Jag tycker tvärtom att det snarast är en plikt att göra det. Att idén om att en representation av våld skulle vara precis lika illa som våld tycker jag är en ganska bortskämd synvinkel. De som tycker så har aldrig fått en snyting.
LEIF HOLMSTRAND:
Född: 1972 i Eksjö, bor i Malmö sedan 1997.
Gör: Konstnär, författare, musiker och performanceartist.
Familj: Maken Hugo.
Bakgrund: Malmö konsthögskola 1997–2002. En lång rad performancer, solo- och grupputställningar i Sverige och internationellt. Efter debutdiktsamlingen ”Stekelgång” har hen gett ut ett fyrtiotal diktsamlingar, romaner och konstböcker.
Sedan 2023 medlem i Konstakademien.
Aktuell: Sydsvenskans kulturpristagare 2024.
Framtid: Performancen iwillmedievalfutureyou2 på Lilith Performance Studio 13/2–16/3.
Utställning på Trollhättans konsthall.
Inspirationskällor:
Leigh Bowery: För hans kompromisslösa eleganta groteskerier som knappt ens fick plats på dragscenen. Textil skulptur, kläder som skulptur, queert platstagande.
Tankei: För de oändligt vackra Kannonskulpturerna i Sanjusangendo i Kyoto, skurna på 1100-talet.
Jean Genet: Där det dekorativa slingrande språket blir som köttiga organismer med rentav psykedeliska förmågor, upphöjd smutsig bögighet.
LEIF HOLMSTRAND OM…
… att vara med i Konstakademien:
”Det har varit intressant och förvirrande, skönt att göra lite nytta bakom kulisserna. Och närande att prata med inflytelserika kollegor i vitt skilda generationer.”
… sina många olika dräkter:
”Jag har sytt, virkat och stickat så länge jag kan minnas, och de hela dräkterna började komma till på 1990-talet när mitt tålamod börjat växa till sig. De hör ihop med happenings och performanceverk: ceremonier, ritualer, produktiva lekar. Också fint att vara levande, rörlig skulptur.”
… varför hen inspireras av insekter:
”Det är det envetna byggandet och den nästan maskinella organisationen som intresserar mig. Tydliga kollektiva processer som blir något komplext och stort. Det där tror jag har ekat i mina performanceverk, när jag försöker applicera ganska enkla, loopade regler på ett stort material. Men också insekters udda sätt att förhålla sig till reproduktion och familj.”
… japansk samtidskonst:
”Jag är väldigt influerad av japansk samtidskonst från millennieskiftet och framåt. Jag har tillbringat mycket tid i Japan och samarbetat mycket med japanska konstnärer. Till exempel med konstnären Pyuupiru, gjorde ett stort verk på Yokohama-triennalen 2005 som hette ”Love reincarnation”, som var en del av hennes transitionsprocess.”
Interiör från De Vylder Vinck Tailleus restaureringsprojekt i Melle i Belgien. Foto: Julia Svensson
ARKITEKTUR. Det arkitekturprojekt som gjorde mig lyckligast under studieresan till Belgien i somras var De Vylder Vinck Taillieus restaurering av ett hus vid den psykiatriska kliniken i Melle (Tidskriften Arkitektur 3 /2018). Från att ha stått öde är huset nu en vacker ruin, nästan ett konstverk, som dessutom har flera funktioner för kliniken intill. Här finns eldstad för informella möten och glaskuber med bord och stolar för de formella.
Utöver skönheten är detta något så ovanligt som en byggnad som
inte utstrålar omedelbar ekonomisk vinst. Den har inget annat
tydligt syfte än att personal och patienter får en finare och bättre park.
Under resan fick jag en reality-check när jag läste Sveriges
Arkitekters Instagram-uppdateringar från Almedalsveckan. Här postades citat som:
”Vi arkitekter borde bry oss mindre om fasader och vilka magasin vi är med i och mer om hur vi bygger våra städer” (Martin Sundberg, White Arkitekter) och ”Arkitekturen är ingen rostig fasad, den gör något med våra liv” (Christer Larsson, professor i stadsbyggnad LTH).
Visst kan man önska sig tillbaka till folkhemmets arkitekturpolitik, som på riktigt förbättrade samhället. Men retoriken på Instagram, funktion före estetik, återupprättar inte arkitekturens politiska kraft. Den lägger sig som en dimridå framför en dålig byggkvalitet.
Arkitekter är aktörer på en krasst kommersiell marknad. Det gör att många arkitektkontor är tvungna att gå med på lösningar som ger sämre kvalitet och i längden är mindre hållbara för att försörja sina anställda.
Ett sätt är att vara mer idealistisk är att, som De Vylder Vinck Taillieu, ha en mindre firma och bara ta vissa uppdrag. Ett annat är att göra som arkitekturkollektivet Rotor i Bryssel, som sysslat med återbruk sedan 2005.
För att komma till rätta med hållbarhetsfrågorna måste arkitekterna argumentera för sin unika kunskap och inte låtsas som om estetik är oviktig i vardagsarkitekturen. Estetiken är en väsentlig del av stadsbyggandet då den speglar husens kvalitet. Hur hållbar är en stadsmiljö där husen ser lite rackiga ut från början och sedan måste renoveras efter tio år? Byggbranschens stora klimatpåverkan skulle vara lättare att ursäkta om husen var tänkta att stå under lång tid.
Projektet i Melle är naturligtvis ett undantag, lätt att imponeras av. De projekt som under Belgienresan också förtjänar beundran är mer oansenliga. De nybyggda bostadshusen i tegel i östra Antwerpen i området Groenkwartier utvecklat under ledning av Stephané Beel. Bostäderna klädda i vit och grön keramik av De Vylder Vinck Taillieu på Binnenvaartstraat i Antwerpens hamn eller deras projekt Iglo i miljonprogramsområdet på andra sidan floden Schelde.
Dessa hus är byggda av robusta material som tål att åldras. Här syns noggrann omsorg om estetik och detaljer. Hållbara hus, helt enkelt.
ARKITEKTURUTSTÄLLNING. Frank Lloyd Wright at 150. Unpacking the archive. Museum of Modern Art, New York. T o m 2017–10–01.
Solomon R Guggenheim Museum sticker än i dag ut som ett av New Yorks arkitektoniska landmärken. En vit snäcka där konstutställningarna löper uppåt längs en ramp, i en spiral.
Men det är inte, som man kunde tro, på Guggenheim som arkitekten Frank Lloyd Wrights (1867–1959) 150-års dag firas. Istället är det MoMA som går igenom det enorma arkivet som USA:s störste arkitekt lämnade bakom sig.
Det är en gedigen utställning som sträcker sig genom många rum på museets tredje våningsplan. Publiken lotsas genom ett urval av hans totalt över 1000 designade och 500 färdigställda byggnader, som presenteras med modeller, ritningar, publikationer och tidningsartiklar.
En stor del av hans karriär kännetecknas av villor för privatpersoner.
Denna så kallade präriemodernism, platta modernistiska villor som domineras av horisontella linjer, uppstod under tidigt 1900-tal för att passa in i mellanvästerns vidsträcka slättlandskap. Frank Lloyd Wright var och är ännu en tydlig inspirationskälla för flertalet moderna arkitekter, som till exempel svensken Bruno Mathsson.
Wrights mest kända hus, utöver Guggenheim, är den spektakulära villa han ritade 1937 åt Edgar Kaufmann, ”Fallingwater” i Pennsylvania, som genom en vågad konstruktion svävar över ett vattenfall.
Utställningens olika avdelningar fokuserar bland annat på Frank Lloyd Wrights ornamentik, på hans konstruktioner och på hans intresse för samspelet mellan byggnader och landskap.
De olika tidsepokerna lyser igenom. Man ser det tidiga 1900-talets optimism då städerna växte och den nya betongtekniken tillät skyskraporna att skjuta i höjden. En tydlig kontrast mot 1930-talets depression då Wright började intressera sig för jordbruk och livet på landet.
Det finns många tillfällen till fördjupning. Bland godbitarna finns videointervjuerna med framstående forskare om olika delar av Frank Lloyd Wrights verk. Jag fastnar framför en som handlar om hans visioner för socialt byggeri.
För även om han främst är känd för sina privatvillor var arkitekturens roll i samhället central för honom. Efter andra världskriget skapade han till exempel The Usonian Automatic System, som tillät fler amerikaner än de rika att bygga sina egna hus med hjälp av betongblock som de göt själva. En sorts egnahemshus, särskilt intressanta för vår tid, där samhället åter kämpar med bostadsbrist och sociala klyftor.
Att undvika ett fokus på Frank Lloyd Wrights problematiska privat- och yrkesliv i övrigt är ett bra val. För man ska inte låta sig luras av utställningens något torra utsida. De handritade skisserna och teckningarna är i sig ofta fascinerande konstverk, och är nog för att ge besöket behållning även för en mer allmänt intresserad publik.
Ett av många exempel på detta är bilderna av Guggenheimmuseet, som började byggas 1943 och stod färdigt samma år som Frank Lloyd Wright dog. På de tidiga akvarellerna skissade han museet i rosa och orange(!).
RECENSION.Vallastaden 2017 – Bo- och samhällsexpo. Linköping. Tom 2017–09–24.
Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.
Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Där intill går bussen till Linköpings centrum.
Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma felleshus.
Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.
Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men istället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.
Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna KjellgrenKaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.
Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.
Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.
Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.
Inte sällan tycks arkitekten ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med till exempel iögonfallande fasad, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.
De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.
Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.
I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till mer varierad stadsbild.
Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.
Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att Vallastaden blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
BOKRECENSION. Leïla Slimani. Dansa med mig. Översättning: Lotta Riad. Natur & Kultur.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. 
