Julia Svensson

Prinsessan Victoria och jag

4th March, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Kronprinsessan Victoria och jag är nästan lika gamla.
När jag var elva läste jag och tittade på bilderna från hennes ponnytävlingar och ridäger. Ponnyn, utrustningen, ridkläderna. Allt såg blankt och nytt ut, av senaste modell. En sagovärld för en hästflicka. Jag hade också en ponny, så jag var nöjd fastän en lätt avund bultade i bröstet. Victorias ponny hoppade alltid så lydigt. Det verkade bara fixa sig så lätt.

Några år senare tog vi studenten, först Victoria och så jag ett år senare. Victoria åkte till Frankrike för att plugga. Hon fick anorexia. Kanske på grund av alla krav som ställdes.
Jag flyttade också utomlands, till Schweiz för att arbeta som barnflicka i en familj och lära mig franska. Det var 1997 och på promenaden in till centrum såg jag löpsedlar och paparazzibilder med den magra svenska prinsessan. Själv gick jag upp fem kilo på grund av all öl jag drack med mina nya kompisar.

Och så i tisdags. Jag grät en skvätt när jag såg kungafamiljens youtube-film om förlovningen.
Sen försökte jag analysera tårarna: Jag börjar gråta när mina vänner gifter sig. Jag börjar gråta när folk i tv-serier blir kära. Jag är en sucker för romans. Men. Jag är också en sucker för republik.
Jag gråter för Victoria och Daniels vackra, förståndiga kärlek. Men jag gråter lika mycket för att Victoria så tveklöst planerar stå ut med fångenskapen och galenskapen. Att ständigt vara påpassad. Att ha framtiden utstakad. Att behöva fira sin födelsedag i töntig nationaldräkt år ut och år in.
Det är säkert fantastiskt att bara få alla dessa miljoner som vanliga människor inte får och kunna köpa en lydig ponny med bra stamtavla – bara för att man själv har en stamtavla. Men det är ett ganska högt pris. Som Heidi Avellan skrev i Sydsvenskan. När andra kvinnor i Sverige inte får gifta sig fritt kallar vi det urtida patriarkal kultur. Men när det gäller Victoria kallas det monarki.

Eftersom 80 procent av Sveriges befolkning köper de här dumheterna och därmed också accepterar att man ska kunna ärva sin ställning, så är det tronföljaren själv som måste säga stopp. Victorias så firade förlovningen befäster monarkin, antagligen för hela min livstid.

Om inte. Victoria och Daniel. Om inte ni rymmer från kyrkan före vigseln. Sätter er i en begagnad Volvo, med den konungsliga slöjan fladdrande ut genom det öppna fönstret. Skiter i all pompa och ståt och köper en villa i Ockelbo.
Först då kommer mina tårar att bara vara romantiska glädjetårar.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-02.