Julia Svensson

Är du lönsam gamle vän?

13th October, 2011 - Julia Svensson - No Comments

Det fanns en tid då kultur sågs som en i alla avseenden positiv och läkande kraft. Med fängelseteater skulle mördare botas.
Denna socialhumanistiska kultursyn hängde med in på 90-talet, något Elisabeth Åsbrink gör upp med i sin hyperintressanta reportagebok ”Smärtpunkten” (2009) om Lars Noréns anstaltspjäs ”Sju tre”.
När det för några år sedan dök upp ett gäng tongivande ekonomer som upphöjde kulturen till tillväxtmotor – då blev kulturen med ens de svenska kommunernas älskling.
Men så kom den ekonomiska krisen och i USA:s sammanfallande ekonomi kritiseras nu kulturförespråkarna, bland andra den amerikanske Richard Florida, författare till världssuccén ”Den kreativa klassens framväxt”. Kulturarbetare och skiv- och bokhandlare är inte bara krisens utan också den digitala revolutionens förlorare.

När jag läser Timbros rapport konstaterar jag att kulturens status hos de svenska kommunerna även den har störtdykt. Men inte på grund av ekonomisk missväxt. Utan av slapphet.
För den goda nyheten i rapporten är att det i dag finns modeller för att utvärdera kultur på ett djupare sätt. Det är bara det att modellerna inte används. Kommunerna fortsätter att rycka på axlarna och räkna utlånade böcker och museibesök.
Det säger sig självt att frågan om kulturens nytta är komplex. Skulle en bibliotekarie vara nyttigare för kommunen om han jobbade på McDonald’s? En konstnär? Lockar bra bibliotek och museer nya skattebetalare till kommunen?
Ett teaterbesök – är det i förlängningen mer eller mindre nyttigt för en kommun än en shoppingrunda i köpcentret? Och tillbaka till socialhumanismen: Vad ger en bibliotekslånad roman sin läsare, som kommunen i slutändan får nytta av? Kan ett museum rädda liv?

Det är frestande att rycka på axlarna och säga att detta är för svårt, snudd på omöjligt, att mäta. Men kultur måste mätas. I kommunernas ständigt bantande budgetar förespråkas samhällsnyttan, och för den räknas bara resultat.
Det räcker inte längre att 70-talistiskt säga ”men kultur, det är ju bra”. För om kulturen inte likställs med vård och skola på alla plan, och effekten av alla satsningar inte kontrolleras och mäts, riskerar den att nedprioriteras och utarmas för varje gång kommunpolitikerna drar åt svångremmen. Tills den fria marknaden är det enda alternativet.