Kulturkanon avslöjar: Den svenska konsten dräller av tyskar
5th September, 2025 - Julia Svensson - No Comments

David Klöcker Ehrenstrahls ”Självporträtt med allegorier” (1691) finns med i kanon. Verket ägs av Nationalmuseum i Stockholm.
KOMMENTAR. Det är ett smart val att inkludera Öyvind Fahlströms ”Sitting … Six months later (Version A)” i Sveriges kulturkanon. Verket är det enda på Bild och form-listan som har mindre än 102 år på nacken. Men genom Brasilienfödde Fahlström lyckas juryn bocka av närapå hela konstens utvidgning under efterkrigstiden, med allt från politiskt engagemang, experimentell performance till verk av udda material.
Förutom feminismen då. Men där har vi ju, i alla fall med lite god vilja, Hilma af Klint. Om inte kvinnorna tagit plats på konstscenen under 1900-talet skulle hennes abstrakta ”Målningarna till Templet” inte ha gjort internationell succé på 2000-talet – och utan succé ingen kanonplats.
Listan visar att omvärldens betydelse för Sveriges konstnärliga utveckling alltid varit stor: de kanoniserade Albertus Pictor och David Klöcker Ehrenstrahl kom liksom många andra konstnärer hit från Tyskland. Även slottsarkitekten Nicodemus Tessin den yngre hade tyska rötter.
Alla verken förtjänar sin plats. Största tyngden i bild och form-kanon ligger på nationalromantiken och tiden kring förra sekelskiftet. Mest folkliga är Lilla Hyttnäs, hemmet som Karin Larsson iscensatte och Carl Larsson avbildade samt Elsa Beskows barnbokssuccé ”Tomtebobarnen”. Men jag rekommenderar att läsa expertgruppens motiveringar, de placerar den utvalda konsten i sin tid vilket leder vidare till fler viktiga verk. Richard Bergh var ju inte först med att använda naturen som inspirationskälla när han målade den mångbottnade ”Nordisk sommarkväll”.
Nationalromantiskt är även arkitekten Ragnar Östbergs magnifika Stockholms stadshus från 1923 med både svenska och utländska stilinfluenser. Att man helt utelämnat modernistiska byggnader, som till exempel Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan (1966) och Kulturhuset av Peter Celsing (1974), lär åtminstone falla Arkitekturupproret i smaken.
Publicerad i Sydsvenskan 2025–09–05.
Sparat under: konst, publicerat, Sydsvenskan
Ingen Kommentar
Ingen Kommentar
Kommentera