Julia Svensson

Leif Holmstrand: ”Det finns inget annat material för mig än mitt liv”

26th January, 2025 - Julia Svensson - No Comments

INTERVJU. Jag minns Leif Holmstrands karaktär Sally Rattenmann. Hon hade en brun huva med en rosa liten virkad duk framför ansiktet. Till huvan bar hon herrkostym.

– Hela Sally Rattenmann-projektet kring millennieskiftet gick ut på att offentliggöra mitt sexsäljande under 1990-talet. För det var någonting jag inte kunde undvika men som jag skämdes mycket över. Och så gjorde jag det till en stor berättelse för ett stort antal verk under många år.

Sally Rattenmanns förnamn är hämtat från karaktären Sally Bowles i ”Farväl till Berlin” och ”Cabaret”. Efternamnet kommer från Sigmund Freuds karaktär Råttmannen. Sally Rattenmann gick ofta omkring med en barnvagn full med ballonger. Hon pangade ballongerna och avlossade startpistolskott ner i barnvagnen medan hon berättade om sina erfarenheter av övergrepp i Berlin.

– Sen var det en journalist som skrev i en recension att det handlade om muslimsk barnuppfostran. Jag är fortfarande förbannad över det. Hur kan man? ”Nån avlossar en revolver ner i en barnvagn, såklart det handlar om muslimer” – det var så otroligt dumt. Jag kunde inte ha kvar karaktären längre, det blev för jävla smutsigt.

Årets mottagare av Sydsvenskans kulturpris är en av Malmös – och Sveriges – mest kända och mest produktiva konstnärer och författare.

Under de över tjugo år som gått sedan Leif Holmstrand tog examen från Malmö konsthögskola har hen generöst förvandlat egna erfarenheter till konstnärligt guld – som med karaktären Sally Rattenmann.

Genom att sammanfoga oväntade former och material utmanar hen normsamhället och påminner om att saker sällan är vad de ser ut att vara.

Förra året var något av ett Leif Holmstrand-år i Malmö, med en stor retrospektiv utställning på konsthallen. Dessutom utkom ”Community”, en bok som består av 25 års skrivande. I höstas medverkade hen på Gwangju-biennalen i Sydkorea och var Iaspis-stipendiat i Stockholm under flera månader.

2025 saktar Leif Holmstrand knappast ned. Under februari och mars medverkar hen i en performancefestival på Lilith Performance Studio. Efter sommaren öppnar en konsthallsutställning i Trollhättan. Det pågår också ett filmsamarbetemed en konstnär och musiker i Köpenhamn. Utöver det är det undervisning på Östra Grevie folkhögskola och en diktsamling som kommer ut på Albert Bonniers förlag 2026.

– Om man inte arbetar – vad ska man annars göra av sitt liv? Jag kan inget annat.

*

Leif Holmstrands ateljé består av flera mindre rum med ganska låg takhöjd, lite som en labyrint. På en av väggarna hänger de virkade skulpturer i olika färger som ställdes ut i Sydkorea. ”Egg sacks” heter de och består av virkat och krokat bomullsgarn kring assemblage av rena och tomma konservburkar och annat skräp.

Just nu är det mycket virkning som gäller – en teknik hen ägnat sig åt sedan sjuårsåldern.

– Jag brukar trycka på det när jag undervisar: Om det är någonting man kan, oavsett om det är matlagning eller svetsning, så kan och bör man använda det i konstnärskapet. Alla tekniker är välkomna.

Virkningen är också ett sätt att fånga in något och omsluta det – vilket kan te sig omsorgsfullt och våldsamt på en gång. Omhändertagandet och omsorgen är det viktigaste i detta, anser Holmstrand.

– Men våldet är en slags ofrånkomlig del av vår tillvaro på jorden.

Holmstrand berättar om sitt behov av att ”tänka med fingrarna”. Hen är inte den sortens konstnär som i förväg tänker ut ett koncept som hen sen förverkligar – utan att hen behöver hålla på fysiskt med materialet och testa olika saker för att kunna veta vad det ska bli.

Överallt i ateljén står konstverk inpackade i bubbelplast. Vi stannar vid ett stort svart kors i trä med hopsnörda tygknyten och svarta rep. Den fyra meter höga skulpturen var med i utställningen på Malmö konsthall i fjol. Nu ligger den i lite sorgliga delar.

Leif Holmstrand berättar att dess insida är en vit skumgummidräkt som från början gjordes i ett samarbete med den japanska konstgruppen OLTA för tio år sedan – som innebar ett stort publikt genombrott. Sedan klädde hen dräkten i olika typer av tyg, surrade ihop den och lackade den svart.

– Och sedan korsfäste jag den.

Leif Holmstrands konstverk kommer ofta till på precis det här sättet. Ett verk, inte sällan en performance hen gärna gör i samarbete med någon, som i en process förvandlas till ett nytt verk.

På väggen i ateljéns pentry hänger inramade verk av en rad konstnärliga förebilder. Ett av dem är ett självporträtt av den japanska performancekonstnären Pyuupiru. Hon gjorde det under sin könstransition, en sex, sju år lång process som hon också gjorde flera performance om.

I ett annat rum står flyttlådor. De innehåller saker från Leif Holmstrands föräldrars och systers dödsbon. På Malmö konsthall användes de till den enorma och flera meter höga installationen ”The work of moundbuilding termites”. Flera kubikmeter av hopsnörda föremål. Saker från döda vänner ingick också. Och mellan 50 och 60 söndersågade barnvagnar.

– Jag tänker på den som en termitstack.

Detta är, av alla Holmstrands konstverk, det som väckt flest reaktioner.

– Många kände igen sig i det här rotandet i enorma mängder ägodelar som någon som dött har samlat under sitt liv. Det är inte bara sorgligt. Man kan bli full i skratt ibland. Man ser ett termometerpaket där någon skrivit: ”Skall vara i munnen”. Det är ju roligt liksom.

Skräp och avfall – sådant som blir över när vi rusar fram i tiden – fascinerar hen.

– Skräp berättar mycket om världen och om människorna och är kulturprodukter i någon mening. Sen var det ju inte svårt att överföra det i ett ateljéarbete. När jag tittar på bortslängda föremål börjar jag kanske fantisera om deras historia och vad de säger om de sammanfogas med någonting oväntat. Jag skrev en diktsvit i boken ”Asami Kannon: avfallet”, som handlade om att avfallet är vår största kulturprodukt. Därefter kommer pornografin, sen kommer vapnen. Sen kommer resten av kulturen.

– Från början använde jag de här barnvagnarna på Lilith Performance Studio. Där sågade jag sönder vagnarna och tillredde dem som mat under de tio, tolv dagar föreställningen varade. Det var mycket ljud och lukt!

Barnvagnen har varit en betydelsefull figur för Leif Holmstrand sedan examensutställningen på konsthögskolan 2002. Den gången täckte hen en barnvagn från 1970-talet med papier maché och byggsilikon – och skapade en helt vit vagn som idag finns på Ystads konstmuseum.

– Jag fantiserade kring det lilla spädbarnet som inte har koll på var kroppen börjar och slutar. Då var tanken inte långt ifrån att barnet och barnvagnen blir en enda organism och min lite obehagliga fantasi var att barnvagnen blev som ett encelligt djur.

*

Leif Holmstrand associerar mycket, och gestikulerar med händerna för att understryka vad hen menar. Hens dialekt är svår att placera. Den skvallrar om föräldrarna, som båda var idrottslärare från Sundsvall. Men också om uppväxtåren i dalsländska Ed och Åmål.

– Ett verk kan ha ett tydligt meningsbärande hölje, så att säga, men verkets centrum måste ha en anspänning och en komplexitet, som är omöjliga för språket att komma åt, som en laddning.

Ett exempel på dubbeltydighet är en rad svarta virkade masker i olika former som kallas ”Breeder covers”.

– Dessa har både och. ”Breeders” (alltså avelsdjur, red:s anm) är egentligen en förolämpning riktad från en homosexuell verklighet mot en heterosexuell verklighet. ”Breeders” är de heterosexuella. Men var och en av de här enskilda väggskulpturerna är döpt efter en specifik slemsvampssort. Så verket ”Breeder covers” innehåller alltså inte bara idén om en åtstramad heterosexuell reproduktion och idén om en kultur som bestämmer hur den ska vara. Det handlar också om den totala motsatsen, om en organism som organiserar själva livet på ett annat sätt. Hela idén om ”breeding” ser väldigt annorlunda ut om man råkar vara en slemsvamp.

Vad anser du om människans möjlighet att hitta sig själv och vara sig själv i världen idag?

– Att hitta sig själv och vara sig själv handlar mycket om att ständigt göra sig själv. Vi är i hög grad handlande subjekt. Men vi är också fysiska, biologiska varelser som existerar kollektivt. Jag blir ofta irriterad när kollegor på vänstersidan, där jag själv också befinner mig, säger att vi lever i en hyperindividualistisk tid. Det gör vi ju inte. Vi lever i en otroligt kollektiv tid – på det dåliga viset. Alla pressas i samma form och vill gärna passas in i specifika identifikationsmallar. Det finns ingen sann individualitet. Man väljer sin grupptillhörighet – det är så pass mycket individualitet vi tillåter oss. Man säger ”you can’t put me in a box” och samtidigt ”jag är en vädur och jag är ändå introvert”. Men en sann kollektivitet kan ju inte finnas utan realiserade individer. Det finns ingen motsättning mellan det individuella och det kollektiva. Jag längtar efter ett slags vänlig expansivitet.

Var går gränsen mellan liv och konst för dig?
– Även om jag inte för mig själv tydligt formulerar det så, utgår alltihop från pågående saker och erfarenheter. Det finns inget annat material för mig än mitt liv. Så det är klart att de hör ihop. Och det ska sägas, under lång, lång tid så hörde det ihop med psykisk sjukdom också, som jag försökte att avromantisera på något vis. Jag hade en schizofreni-diagnos under många år. Jag slutade medicinera 2019 men under halva mitt liv har jag gått på antipsykotiska mediciner.

– Den konstnärliga klichéns tecken nummer ett, det är ju schizofrenin och psykosen, vilket är märkligt att förhålla sig till. Men jag vidhåller att den positionen gör att man får en annan blick på normalitet, även under friska tider. Man inser att så mycket av det man betraktar som frisk normalitet snarare är sociala överenskommelser än faktiska tillstånd. Det som betraktas som verklighet är inte så verkligt som det är något slags artighetsnät för att vi ska hålla varandra lugna.

Du har sagt att du lever efter devisen att göra allt du skäms över till en del av din offentliga person.
– Om det är någonting man är nervös för i sitt eget liv som man gärna skulle vilja dölja, gör det offentligt så fort som möjligt – och njut av att visa upp det. Det är ett gammalt råd från min vän, förläggaren Bo Cavefors (1935–2018). Förutom att man får stryk någon gång ibland har det varit en framgång.

– Sally Rattenmann är ett sådant verk.

Sista föreställningen om Sally Rattenmann, ”Cabaret Sally Rattenmann”, gjorde Leif Holmstrand 2008 på Lilith Performance Studio och det handlade om prostitution och könsupplösning.

Men karaktären har sedan dess funnits med i kulisserna.
Efter utställningen på Marabouparken i Sundbyberg 2021 köpte Moderna museet in arbeten som handlar om Sally Rattenmann.

– Så nu finns den erfarenheten som var just det här skammaterialet som ett odiskutabelt värde på en institution. Det betyder ändå någonting. Jag är inte en bättre människa än att jag blir lycklig av erkännandet.

Kommer Sally Rattenmann att återuppstå?
– Nu är jag sugen på att göra saker som handlar om henne igen, även om jag inte kommer återuppliva henne. Verken om Sally Rattenmann handlar om saker som fortfarande är viktiga. Jag tänker på mina vänner i transvärlden: Under min ungdom var det ju genom prostitution man finansierade sin transition. Det är ju inte så länge sedan – och jag tror att det fortfarande är så, kanske inte lika märkbart och kanske inte lika mycket här, men i stora delar av världen.

I somras skrev du en artikel i Sydsvenskan om att du upplever att det homofoba våldet på stan har ökat.
– Det har kommit tillbaka ett slags större ilska gentemot den queera befolkningen, eller för minoriteter överlag – som jag inte upplevt sedan början på 1990-talet. De som hoppar på mig är ungefär samma sorts människor som förr, de har bara blivit äldre. Men andra också – i Stockholm skrek en kvinna i 35-årsåldern åt mig på gatan, när jag hade klänning på mig.

Använder du detta i din konst?

– Ja, våldet mot den homosexuella eller queera kroppen finns implicit i många av mina arbeten. Det finns återkommande idéer om att det är oetiskt att reproducera våld. Jag tycker tvärtom att det snarast är en plikt att göra det. Att idén om att en representation av våld skulle vara precis lika illa som våld tycker jag är en ganska bortskämd synvinkel. De som tycker så har aldrig fått en snyting.

LEIF HOLMSTRAND:

Född: 1972 i Eksjö, bor i Malmö sedan 1997.

Gör: Konstnär, författare, musiker och performanceartist.

Familj: Maken Hugo.

Bakgrund: Malmö konsthögskola 1997–2002. En lång rad performancer, solo- och grupputställningar i Sverige och internationellt. Efter debutdiktsamlingen ”Stekelgång” har hen gett ut ett fyrtiotal diktsamlingar, romaner och konstböcker.
Sedan 2023 medlem i Konstakademien.

Aktuell: Sydsvenskans kulturpristagare 2024.

Framtid: Performancen iwillmedievalfutureyou2 på Lilith Performance Studio 13/2–16/3.
Utställning på Trollhättans konsthall.

Inspirationskällor:
Leigh Bowery: För hans kompromisslösa eleganta groteskerier som knappt ens fick plats på dragscenen. Textil skulptur, kläder som skulptur, queert platstagande.

Tankei: För de oändligt vackra Kannonskulpturerna i Sanjusangendo i Kyoto, skurna på 1100-talet.

Jean Genet: Där det dekorativa slingrande språket blir som köttiga organismer med rentav psykedeliska förmågor, upphöjd smutsig bögighet.

LEIF HOLMSTRAND OM…

… att vara med i Konstakademien:
”Det har varit intressant och förvirrande, skönt att göra lite nytta bakom kulisserna. Och närande att prata med inflytelserika kollegor i vitt skilda generationer.”

… sina många olika dräkter:
”Jag har sytt, virkat och stickat så länge jag kan minnas, och de hela dräkterna började komma till på 1990-talet när mitt tålamod börjat växa till sig. De hör ihop med happenings och performanceverk: ceremonier, ritualer, produktiva lekar. Också fint att vara levande, rörlig skulptur.”

… varför hen inspireras av insekter:
”Det är det envetna byggandet och den nästan maskinella organisationen som intresserar mig. Tydliga kollektiva processer som blir något komplext och stort. Det där tror jag har ekat i mina performanceverk, när jag försöker applicera ganska enkla, loopade regler på ett stort material. Men också insekters udda sätt att förhålla sig till reproduktion och familj.”

… japansk samtidskonst:
”Jag är väldigt influerad av japansk samtidskonst från millennieskiftet och framåt. Jag har tillbringat mycket tid i Japan och samarbetat mycket med japanska konstnärer. Till exempel med konstnären Pyuupiru, gjorde ett stort verk på Yokohama-triennalen 2005 som hette ”Love reincarnation”, som var en del av hennes transitionsprocess.”