Julia Svensson

Bor du kvar i samma tvåa?

24th March, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Vad jobbar du med? Hon bubblade av frågor, jag svarade. Sen avbröt hon mig med sitt underbara leende.
Jag har inte mycket till övers för svensktoppsfarbröder som Tomas Ledin. Men är det något som etsat sig fast hos min generation så är det den där strofen från ”En del av mitt hjärta”. Vad gör du nuförtiden? Etcetera.

Lördag kväll och middag med mina underbara leenden från förr. Tjejgänget. Vi sitter runt ett bord i ett hus som en annan bekants föräldrar bodde i på den tiden. Men nu är det ombyggt och tillhör min kompis. Det har gått några år sedan vi träffades ordentligt allihop. Före barnen, närmare bestämt.

Nuförtiden är mina väninnor och jag lika förutsägbara som de flesta andra. Efter ambitiösa utflykter till olika kontinenter gör alla lustigt nog exakt vad man kunde vänta sig. Hon som aldrig kunde bestämma sig jobbar med att hjälpa ungdomar att välja. Hon som sade ifrån när någon blev mobbad blev en lagens väktare i uniform. Själv var jag tjejen med MVG som nu tvingar mig att jobba på söndagar. Till exempel. Annars håller vi på med samma saker som de flesta andra. Köper hus, säljer hus, renoverar.
Vi fyller 32 i år men vi ventilerar ungefär det vi alltid ventilerat. Hur man går ner fem kilo. Hur man hittar en kille. Och så frågan som brukade ha ett självklart svar: Ska vi gå ut ikväll?
Tre som inte vill. Två som inte dricker vin. Vi som blir över tappar fart. Stannar hemma och kollar på schlageromröstningen och hejar på killen med det stora håret och smilgroparna, just därför.
Allt är som vanligt. Inget är som vanligt. Det är faktiskt bara jag som fortfarande famlar efter svaren på livets stora gåtor: Alla utom jag har hittat en vettig kille. Alla utom jag har slutat gå ut varje lördagskväll. Alla utom jag har gått ner fem kilo.

Jag följer livets gång med en förundrad blick. Och senare, i gästrummet hos mina föräldrar, tänker jag på de välartade flickorna på samhällsvetenskapliga programmet. Tänk allt det här. Att vi fortfarande är vänner. Att vi har en tjejmiddag. I Smedstorp.

Den här kvällen kom vi att prata om en kille i klassen som jag skulle ta kontakt med i ett jobbärende. Vi har inte setts på tolv år men tidigare kväll ringde han.
”Vad gör du nuförtiden?” frågar han. ”Det var alldeles för längesen vi sågs.”
Han berättar om sin familj och husköpet. Det låter trevligt.
”Jag bor kvar i samma tvåa”, svarar jag. Som jag brukar.
Och jag tänker att jag står i stor tacksamhetsskuld till Ledin, hur obehaglig han än ser ut i videon till ”Gilla läget”. Det är skönt att alltid ha en lämplig liten ordvits till hands.

Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010-03-24.