Julia Svensson

Den gamla trasan

29th September, 2010 - Julia Svensson - 2 Comments

I garderoben på vinden hänger jag kläder jag aldrig använder men ändå vill spara. Man kan säga att den är ett slags otympligt fotoalbum. Ett rekvisitaförråd från min ungdom. Allt finns där. Som manchesterkavajen. Eller jeansen från TopShop i London 2001. Jag hade dem när jag bodde i Lund, i Köpenhamn och under den där romantiska semestern på västkusten.

Under sommaren har några hantverkare byggt ut min lägenhet, med en trappa och en liten ovanvåning. En inte helt smärtfri historia, som också ger andra komplikationer: För att få plats i lägenheten behöver jag ställa upp saker på vinden. För att få plats på vinden måste jag…ni fattar.
Igår kväll tog jag ett djupt andetag, greppade vindsnyckeln där den hängde på sin spik och gick uppför trappan.
Förrådet var fullt av gipsdamm från ombyggnaden. Med en fuktig trasa grävde jag mig förbi stringhyllor, tjock-tv, stolar, resväskor. Jag stängde av känslorna och öppnade garderoben. Bar ner alla kläderna och lade dem i den skumma belysningen på vardagsrumsgolvet. När jag städat ur garderoben var det dags att sova.

Idag, i morgonljuset, ligger inget romantiskt sken över min ungdomstid. Den är en hög på golvet, i skoningslös kontrast mot de nyslipade plankorna.
Detta är inget rekvisitaförråd. Detta är ett bårhus. Men liken har inte kylts ned under alla år och har därför börjat lukta. Det enda försonande draget hos den massiva kubikmetern med gamla kläder är långkjolen från våren 1994.
Varje kväll innan jag somnar läser jag Patti Smiths självbiografi Just kids, som handlar om hur hon och Robert Mapplethorpe hankade sig fram som unga konstnärer i New York på 60- och 70-talet. Vid ett tillfälle i boken skriver hon ungefär: ”Jag lämnade kvar nästan allt. För saker kommer det alltid nya.”
Att jämföra med ett avsnitt i tv-serien Sex and the City, där Carrie hittar en Laura Ashley-klänning från 1988 i gareroben. ”Vi behåller klänningar vi aldrig kommer använda igen, men vi kan inte vara vänner med våra ex-pojkvänner.”

Det kommer en tid i varje kvinnas liv då hon måste rannsaka sig själv. (Nä, förlåt. Det här med samlande är faktiskt inte könsbestämt.) De allra flesta klädesplagg saknar själ. Jag kan inte vårda varenda liten trasa för att jag hade så roligt i den på juldagen 2004. Jag kan inte spara kläder i tron att jag någon gång ska ha dem på mig när jag målar.
Någonstans måste jag också ställa den oundvikliga frågan: Vem är hon? Hon som upprättar en personlig relation med varenda strumpa?
Målet är att hälften ska bort. Ikväll klockan sex kommer min kompis Linda och hjälper mig att peka. Fin, ful, fin, ful, fin, ful.

Ursprungligen publicerat i YA 2010–09–29.